Bloggen svimmade och tog en paus på 10 dagar. Inte helt otippat den här årstiden och den lär inte svimma mindre ofta bara för att det blev sommartid i helgen…

Även om det inte framgått här så har vi tränat rätt mycket. Några spår har det blivit, och en hel del lydnad. I fredags tog jag ut en semesterdag och agerade färdtjänst åt svärmor. Under väntetiden körde vi ett pass på Marks BK där de har den lilla ”braiga” stegen. Han kom ihåg i stora drag hur man skulle göra men tyckte det var lite fånigt att använda första och sista steget så det diskuterade vi lite. Eller rättare sagt så sållade matte ordentligt bland belöningspunkterna. Om han minns det till nästa gång är dock något oklart.

Karlsson var förstås med också och vi hann köra lite rallysnurrar och busa med pipleksak innan det var dags att styra hemåt igen.

I lördags blev det hundträningsfritt. Men vädret var ljuvligt så hundarna solade medan husse och matte ägnade sig åt städning och matlagning. Promenad blev det självklart också.

På kvällen fick vi besök av våra nya grannar. Nåja, så nya är de inte men det har inte passat tidigare. En riktigt trevlig kväll blev det, och tack och lov är de hundmänniskor så de tog stökiga hundar med ro. 🙂 Till sist tog även hundarna det med ro och somnade gott. Maro hittade en helt ny, och mycket udda, ställning dessutom. 😀

I söndags blev det både spår och lydnad för Maro och igår blev det detsamma, plus lite rallykonster med Karlsson. En liiiten, liiiten film från gårdagens spår blev det också. Tanken var att den skulle vara något mindre liiiten men det är inte helt enkelt att hålla ordning på knapparna när man både filmar och håller i linan. 😛

Det var extra kul att se att han var helt fokuserad på spåret trots att vi spårade precis intill ”stora vägen” mellan Svenljunga och Tranemo, runt kl 18 en vardagkväll. Han har ju uppvisat ett visst bilintresse tidigare men det verkar ha avtagit en hel del.

I morse var det dags för privatlektion för Pia Albinsson igen. En gång i månaden är perfekt. 🙂

Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag inte kommer lägga särskilt mycket krut på hans fladdrande vänstertass i fjärren utan istället fokusera på att han lägger tyngden bakåt i sitt-ligg för att åtminstone undvika förflyttning framåt . Vi satsar ju faktiskt inte på landslaget, och inte ens på SM… Det innebar lite nya grepp på dagens träning och ibland tyckte han att matte var lite flummig/otydlig/luddig (och han hade säkert rätt). Då gick han till Pia, som satt på golvet för att se hans rörelser ordentligt, och sökte råd och stöd. 😀

Kontentan (en av dem) blev i alla fall att jag ska lära in ett nytt kommando för ”sitt” i fjärrdirigeringen. Nu måste jag alltså besluta mig för vad, och sen hålla mig till det. Slut på testande hit och dit alltså. Lite konsekvens skulle antagligen vara bra.

Idag jobbade vi även med apporteringsdirigeringen. Vi har ju provat på egen tass ett par gånger men idag blev det en mer grundlig genomgång. Både jag och Pia var grymt imponerade över att han faktiskt gjorde som jag sa/visade (vänster apport) trots att han låste ganska rejält på den andra. Det kändes riktigt bra och roligt och jag har en tydlig bild av hur vi ska jobba. Hoppas bara att jag kommer ihåg den till nästa gång. 😛

Fria följet, framför allt höger om-halterna, fick sig också en genomgång. På mindre än en vecka har jag nu hittat tre varianter som får honom att sitta rakt i halterna. En uppfann jag själv, men den var inte helt lyckad när det kom till mitt fotarbete som säkert hade höjt ett och annat domarögonbryn. Igår fick jag ett tips av Emelie på klubben som fungerade fint och idag ytterligare ett av Pia. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken väg vi ska gå. Det mesta handlar dock om mina (stora) fötter så jag funderar på om man skulle kunna byta dem mot ett par 38:or, eller shoppa på Blocket? Risken att trassla in mig och välta skulle minska betydligt…

Lite ruta hann vi med också innan timmen var slut. Sen blev det inte lång paus hemma innan det var dags för promenad och efter den såg han ut så här. En trött kelpie är en nöjd kelpie. 🙂

Gårdagens spaning var årets första tussilago här på fjället. Att de där små gula filurerna kan vara så vackra?!

Den här helgen har i princip helt ägnats åt hundträning. Roligt, nyttig och härligt och i princip helt utan bildbevis, så då är frågan om det verkligen har hänt?

Igår startade vi med rally för Karlsson. Ingen direkt bana men en massa skyltar på rad så att hans matte kunde öva på det där med placeringen i förhållande till skyltarna. Jag har ju en tendens att komma på tok för nära när det är högerhandling och så ska man helt plötsligt gå runt hunden, mellan hund och skylt och då … blir det poängavdrag när jag är tvungen att kliva över skylten. Förutom träning på nya moment, och försök till memorering av vad vi behöver träna extra mycket på, får det bli skylthållare hemma på gräsmattan så att jag kan träna på avståndsbedömningen.

När vi var klara med rallyn hade Maro ett fältspår som låg och väntade. Lite lätt förvirrat och några avbrott på första sträckan men sen blev det bättre och vi lämnade varken pinnar eller godisburkar efter oss. 🙂

Efter det blev vi ”igenomkörda” i appellens lydnad. Det finns lite att putsa på där också, men på det stora hela skötte han sig fint. Budföring fick vi också till. Nu är han så tokmotiverad att springa till mottagaren att det nästan varje gång blir ”sent kommando”. 😛 Han är dock inte helt säker på att den där fasen som innefattar att sitta still hos mottagaren och bli klappad är nödvändig men det tar sig så smått där också.

Enda bilden på Maro från igår är denna som jag tog när jag observerade att han börjar få gråa strån i ”skägget”! Jag vet inte hur jag ska tolka det? Som att han har en jäkligt jobbig matte eller som att han börjar bli vuxen och klok? 😛

Igår kväll bestämde jag och S att köra ett tvådagarsarrangemang så det blev favorit i repris.
Maro fick ett fältspår som han löste riktigt fint. 🙂 Förutom det blev det lite allmänt lydnadspill och sen fokus på höger- och vänster om halt med hökögon som höll koll. Vänster om halt blev rakt och snyggt nästan varje gång. Höger om halt var inte lika snyggt och, som vanligt, är det jag som krånglar till saker och ting med fötter och kroppshållning. Gör jag ”rätt” (men f*n vet vad som är rätt, det sitter INTE i ryggmärgen än) så blir halterna raka och snygga. Tur vi har speglar i Karlsson Arena. 😛

Dagens riktiga höjdpunkt var dock att testa budföring med helt ny och okänd, manlig, mottagare i  mössa! Inte ens jag hade träffat honom förr så det var lite av en chansning men det är inte så ofta man har möjligthet till det. De fick iofs hälsa på varandra och Maro blev bjuden på godis innan vi påbörjade själva momentet men när jag väl skickade var det ingen som helst tvekan och han låg som en rem efter backen. Jag känner onekligen visst hopp. 🙂

Nu är helgen snart över och huset ser ut ungefär som det gjorde i fredags eftermiddag, dvs hyfsat rörigt, men det försvinner inte så jag ångrar inte en sekund att det blev så mycket träning lördag-söndag. Städa kan jag göra en annan dag, när det regnar (eller snöar, som det faktiskt gör just nu).

I onsdags blev det ett pass på Borås BK för mig och Maro och då insåg jag att jag glömt en ganska ”basic” detalj, någonstans på vägen; höger/vänster om halt!

Vi har svängt, vi har tränat stegförflyttningar åt alla tänkbara håll, vi har tränat vändningar på stället men det var nog rätt länge sen *host* vi fokuserade på hur just höger och vänster om halt ser ut.

Det såg inte så bra ut.

Vänster om halt var rätt ok men höger om halt blev sned, med rumpan ut. Maros rumpa alltså. 😉 Och jag blev än en gång medveten om hur viktig min kroppshållning är. Sträck på mig, för bövelen! Titta framåt och se ut som om jag vet vad jag håller på med. Alltid lurar det nå’n, Maro till exempel. 😛

Något vi däremot är rätt duktiga på är skallet. Börjar både se ut och låta rätt bra tycker jag. Missa inte det lilla ekot i bakgrunden. Syns inte men hörs ändå. Ska alltid vara med på ett hörn. 😛

Igår råkade jag ha dvärgkameran uppe och igång när Maro fick ett av sina tokryck. Detta går inte att fånga med mobilen, hur man än försöker. Just den här sortens ryck kommer mer och mer sällan, ett tecken på mognad kanske, men han har fortfarande lite svårt att acceptera att den där svansen verkligen ska hänga och slarva där bak. Där gör den ju inte mycket nytta! 😀

Idag bjöd mars på äkta aprilväder de luxe. Vi var väl alla ungefär lika imponerade som Maro ser ut. 😛

I morgon blir det träning med båda hundarna och det tar nog större delen av dagen. Hoppas vädret visar sig från en något trevligare sida då.

Igår slog det mig att jag, för ett par veckor sedan, skickade in papper till SKK för att få Karlssons RLD A-titel registrerad men att jag inte kollat om den kommit in.

Det hade den.

Jag har ju känt mig ganska säker på att vi skulle nöja oss där. Så kändes det efter tävlingen på annandagen när vi tog det sista resultatet i avancerad klass.

Så kändes det även igår, när jag såg det svart på vitt. Men … efter 10 minuter började jag googla på de nya skyltarna som kom vid årsskiftet, och ytterligare några minuter senare var jag i full färd med att träna, på köksgolvet och det vete sjutton om det inte är värt ett försök? Åtminstone för att faktiskt ha startat i högsta klassen i något, nu när vi äntligen får göra det.

Argumenten mot en start finns ju kvar; det krävs nu 90 p istället för 70 för godkänt. Det känns lite ouppnåeligt… Min tanke om att avsluta med att faktiskt lyckas, istället för att misslyckas ligger också och gnager, men wtf; är det det värsta som kan hända så…?

Argumenten för är bl a att honnören, där vi nästan alltid tappat minst 10 poäng, är borta. Dessutom innehåller banan två hopp (om det inte är ändrat, jag är inte helt påläst känner jag) och det lilla djuret älskar att hoppa och blir extra på tårna. Ibland så på tårna att han tappar hörseln och skenar över hindret istället för att lyssna på matte (jo det har hänt) men lyckas vi undvika det så borde han bli mer fokuserad på resten av banan.

Ytterligare ett argument för att sikta mot start i mästarklass är att Karlsson blir så vansinnigt lycklig av att träna och utan tävlingsmål är jag ruskigt dålig på att träna, tyvärr.

Eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig, har jag hört, så vi kanske ger det en chans ändå. 😉 Momenten i sig är inga större problem, han kan det mesta, om han bara lyssnar på mig och inte har så förbaskat bråttom. Det här träningspasset var han som en duracellkanin på speed men när han väl fokuserade och öppnade öronen blev det rätt.

Nåja, jag ska fundera en liten stund till och sen göra en treårsplan eller nå’t. Som jag tidigare skrivit får vi ju inte tävla för ofta för då tröttnar han på tävlingsupplägget. En tävling var tredje månad kanske är lagom.

Han är iaf toktaggad när vi går ut till Karlsson Arena och drar i kopplet som aldrig annars och sen tycker han att det går på tok för långsamt innan jag får upp dörren. När vi ska lämna drar han i kopplet åt andra hållet – för att få stanna kvar. 🙂

Maro fick självklart också ett pass med lite fjärr, tungapport, stegförflyttningar mm. Dessutom gjorde jag en djupdykning i en av leksaksförvaringarna och hittade Karlssons gamla mini-kong, eller valpkong som är det officiella namnet. Den var populär! Glöm inte ljudet! 😀

Idag har jag och Maro tillbringat sisådär 3 timmar på rymmen, med spår och lydnad, alldeles på egen tass. Av olika, och bitvis lite märkliga, anledningar blev det ingen träning med träningskompisarna idag men det är ju ingen anledning att inte träna. 😉

Jag är ju generellt lite av en ensamvarg och förra helgen blev det extremt tydligt vilken dålig hundtränare jag blir när jag blir stressad, när jag märker att träningskompisarna har bråttom iväg av olika anledningar. Sånt är ju livet, men just därför kanske jag bör hålla mig till att träna ensam? OK, allt går ju inte att göra själv och på många sätt är det roligare och trevligare med träningskompisar men det känns bra att jag ändå är ganska självgående.

Karlsson och jag kom ju en bra bit på väg genom mestadels ensamträning så jag får väl försöka samma koncept med Maro så får vi se hur långt det bär.

Något annat som också fungerar bra för mig är att helt enkelt köpa mig träningskompisar, i form av kurser, privatlektioner och läger. Då behöver jag inte ha dåligt samvete eller känna mig stressad för att någon ”offrar” sig för mig. Jag betalar för någons tid och då känns det helt ok. Det är väl bara så att jag inte är helt bekväm med att ”ta plats”, bara sådär… 😦

Nåja, vi får se vad som händer framöver…

Hur som helst; idag blev det fältspår på samma ställe där vi skulle ha spårat för två veckor sen men där ”svensson” och gårdshunden kom i vägen. Idag vakade jag som en hök över det utlagda spåret och hittade även en liten plätt precis intill där vi kunde träna lite lydnad under liggtiden.

Det finns nog hopp om fältspåren ändå? Fram till första pinnen var det en smula ofokuserat men sen gick det som på räls. Här kommer ett litet smakprov på tredje sträckan (av fyra) och det ser ju faktiskt helt ok ut. 🙂

Nöjd kelpie som hittat slutapporten (och fått bra betalt). 🙂

Efter spåret åkte vi till Borås BK där vi hade två stora appellplaner alldeles för oss själva, och strax efter vår ankomst kom även solen. 🙂

Idag fokuerade vi på apportering/ingångar, framförgåendets alla delar, läggande under marsch och hopp/ingångar. Lite fjärr (sitt/ligg) hann vi också med, med varierande resultat. När jag skulle pilla i hans vänstra ben i spårselen var minsann tassen som fastgjuten i backen. Tänk om den kunde vara lika tung i fjärren?!

Bus och lek hann vi självklart också med. 🙂

På det stora hela skötte han sig fint även om det finns saker att slipa på. Det gör det ju alltid, annars skulle man väl inte hålla på antar jag.

Avslutningsvis satte vi oss i solen en liten stund och bara njöt. En bra förmiddag med ”me, myself and Maro”. 🙂 När vi kom hem blev det promenad med husse och brorsan så jag tror han är rätt nöjd nu.

Det bästa Maro vet är att reta upp Karlsson litegrann och sen bli jagad. Om det sker i skogen gör Karlsson ett (litet) rytande, värdigt ett (litet) grottlejon. Maro far iväg, Karlsson springer efter i ett par meter och landar vid närmaste gran och knaprar bark. Maro låtsas att han är jagad av det livsfarliga grottjellonet och springer en bit till innan han fattar … att det blivit precis som vanligt. (Jo, det heter jellon! Det var åtminstone vad jag, enligt sägnen, kallade det när jag var en mycket liten människa. 😉 )

Ber om ursäkt för rätt dålig film men det är inte lätt att fånga det eftersom man inte vet riktigt när det händer, och i vilket väderstreck det bär av.

Befinner vi oss däremot på mer öppen mark blir det en lite längre föreställning. Det är rätt intressant att se (och höra!) det i slow motion. Då ser man att det är oerhört sällan de ens nuddar varandra, trots vitt uppspärrade käftar och läten som inte är alltför vackra. 😛 Dessutom är Maro oerhört duktig på att anpassa sig efter sin lilla storebror, i både tempo och övriga rörelser. Tyvärr blev det lite långt avstånd och det tog en stund innan jag insåg att jag faktiskt var flyttbar…

---

Igår hade vi en rejäl cirkusföreställning här. Tyvärr inte förevigad på bild, och ännu mindre på film, men jag ska försöka beskriva vad som hände.

Jag skulle kolla en grej på Maros tass och då kändes det praktiskt att ha honom på trimbordet. Han ställde sig snällt med framtassarna på bordet och jag lyfte upp honom. När jag lyfte ner honom blev han lite … sur. Vet inte om jag fick till något obehaglig grepp?
Nåja, gammal ryttare som man är så var det bara på’t igen. Upp skulle han, och även ner. Icke att han skulle få vinna någon seger genom att göra sura miner åt matte!

Medan jag vände ryggen till var det en annan filur som bestämde sig för att han också ville vara med. När jag tittade åt trimbordet ett par sekunder senare kom Karlsson flygande från arbetsstolen (som både rullar och snurrar och definitivt inte är den optimala språngbrädan) upp på trimbordet. Det var väl dessutom närmare en meter mellan stol och trimbord! Eftersom han varken gillar kloklippning eller trimning är det ju inte hans favoritplats men då skulle han minsann vara med. Tänk vad lite konkurrens kan göra! 😀

Nåja, Karlsson lyftes ner och när jag visade Maro att han skulle ställa sig med framtassarna på bordet tog han sats och … hoppade, från det hyfsat hala golvet, och direkt upp. Hela hunden! Det är ändå 84 cm högt?! Nåja, med tanke på att han, precis nyväckt efter höftledsröntgen, hoppade jämfota upp på receptionsdisken hos veterinären, minst en meter hög, borde jag väl inte ha varit förvånad men det blev jag. Det är dock inget beteende jag tänker uppmuntra. Bordet är litet och han skulle lika gärna kunna tippa över på andra sidan och det vill vi inte.

---

I onsdags bar det av till Göteborg igen för en dos kultur. Det har varit mycket sånt ett tag men nu blir det en vit månad innan nästa spektakel. Den här gången var det i alla fall Lorensbergsteatern och Hedwig and the Angry Inch som stod på programmet.  En mycket bra, och ganska tänkvärd, föreställning. Dock ingen idé att rekommendera någon annan att se den eftersom jag misstänker att det var den sista föreställningen någonsin, åtminstone i den här uppsättningen.

Till sist; det är ju inte så ofta de sover tillsammans nu för tiden. Två vuxna hanar har väl kanske bättre saker för sig? 😉 Nåja, ibland hamnar de i samma säng i alla fall, som ett litet pussel.

Tre i familjen är måttligt imponerade av snön som föll igår, inatt och idag… Jag och Karlsson kände oss nog en smula kränkta när vi klev ut genom dörren i morse. Jag avskyr det verkligen! Det hjälper inte, jag vet, men det är inte kul någonstans, och framför allt inte nu när man verkligen började få vittring på våren. Dessutom verkar det som om skiten tänker stanna ett tag. 😦

Maro bryr sig inte särskilt mycket. Snö eller inte, han är lika glad ändå. Men det vore en lögn att påstå att han blir extra glad av snön, som vissa hundar tydligen blir. Han förhåller sig ganska neutral och är lika knasig som vanligt.

Promenaderna blir extra spännande med tanke på att det inte var någon tjäle innan snön kom. Under det vita döljer det sig djupa vattenpölar (med en tunn isskorpa som inte ens bär för 9 kg Karlsson) och lera, plus de vanliga stenarna, rötterna och kvistarna. Dock är det ju en liten fördel med att det inte var någon tjäle – det går förmodligen lite fortare att bli av med skiten när temperaturen stiger, hoppas jag.

Lika glad som jag var att kunna träna ute på tomten i slutet av förra veckan – lika glad var jag idag för att vi har Karlsson Arena. Dagens träningspass blev lite av en intelligenstest, för både mig och Maro.

Han försökte prova ut en intelligent min. Det gick … sådär. 😛

Jag kände mig inte heller supersmart när jag lyckats komma ner på golvet (det är inte helt okomplicerat i den här åldern 😛 ) för att träna fjärren och insåg att godiset i fickan var slut. Det är inte helt enkelt att komma upp heller men det gick, och sen ner igen. Det var det värt för det gick faktiskt riktigt bra med sitt-ligg och att hålla båda framtassarna stilla.

Vi tränade även på vår andra hemläxa; apportingångarna, och jag tyckte mig se viss förbättring. Sen kunde jag ju inte låta bli att testa apportering med störning, inspirerad av någon bild som flimrade förbi på FB förra veckan. Dit är det långt, med bl a matskål precis intill apporten, men man måste ju börja någonstans. Vi började med Floppy, och lite annan bråte. 😛

Oftast blir det (lydnads)träning med sällskap på söndagarna nu för tiden men som tur är så finns det väderleksprognoser. När jag konstaterade att det utlovades snö till söndag försökte jag styra om det hela till lördag, och spårträning. Jag lyckades! 🙂

Maro fick sig två fältspår, med olika spårläggare! Wow! Det första gick på stubbåker (med en del vildsvinsspillning, enligt googles bildsök). Han skötte sig ganska bra tycker jag, även om han fortsätter att noppa åt sig ”pluttar” som Harry Hare och Bambi lämnat efter sig. Vildsvinsbajset kollade han upp en gång och sen var det klart.

Spår nr två gick på annan plats och på mycket välgödslad åker. Gödslad i höstas iofs så det var nog ganska ”urlakat” men ändå lite nytt för chokladtomten. Första sträckan var han lite lätt förvirrad men det roliga var att när vi kom till första vinkeln tände han till och sen gick det mycket bättre, och man blir ju lätt lite luddig i kanten när man käkar baconost efter att ha hittat slutapporten på spår nr 2. 🙂

Karlsson var med som coach och sällskap men fick ta sig an stubbåkerspåret när Maro var klar. När jag selade på tyckte jag att selen var lite fluffig och började fundera på om Karlsson hade krympt. Det visade sig att det var Maros sele. 😛 Det finns kanske vissa nackdelar med att ha allt i samma färg, dvs turkos? Men … det var inte långt till bilen så det var bara att byta till en i rätt storlek. 🙂

Vid det laget fanns det fyra spår att välja på. Spårläggaren x2, mitt spår och Maros spår. Karlsson hade nog lite problem att bestämma sig, men runt kom vi och pinnarna  (som jag för en gångs skull kommit ihåg att lämna) hittade han också.

Medan spår nr 2 låg till sig fick jag hjälp med ett par budföringar och en platsliggning. Budföringarna strulade lite men det drar jag inga stora växlar på. Den riktiga höjdpunkten var dock platsen, tillsammans med Like. Han avgudar ju Like (det är inte helt ömsesidigt) men när jag sa ”plats” damp han ner med hakan i backen utan att tveka. Sen lyfte han huvudet ett par gånger men jag ”snackade” ner honom. Några tendenser att resa sig kunde jag inte se utan det var nog mest något ljud han försökte lokalisera när han lyfte huvudet, den lilla ornitologen. 😛

När jag kom tillbaka och hade fått på kopplet ville han gärna fram till Like igen, vilket han självklart inte fick, men det var jätteskönt att han låg så lugnt och jo, det var både tid och avstånd den här gången. 🙂

Mycket riktigt så har det snöat ganska mycket under natten, iaf här på ”fjället”, och nu vräker snön ner igen så jag är jätteglad att det blev träning igår. Tyvärr ser det ut som om lappmöglet ska ligga kvar hela veckan. Hoppas det skärper till sig till nästa helg.

Dagens pyssel inomhus innebar att jag återfann ett par, uppenbarligen, saknade leksaker som hundarna fick låna en stund. Maro bestämde sig dock för att pulvrisera den rosa apporten, som är från valptiden, och Karlsson försökte döda snörena på ”bläckfisken” så lyckan blev inte så långvarig innan de togs i beslag igen. 😛

Idag har det inte blivit någon träning (än) utan mest inomhuspyssel och hundarna har haft vilodag, dvs koppelpromenad med husse. 😉 När jag tog fram trimbordet, som vi använder när vi klipper klor, var han snabbt på det Maro, men ville gärna ha lite hjälp att komma upp.

När man slutar jobba och det fortfarande är ljust, det är uppehåll och nästan vindstilla då slänger man sig ut på gräs-/mossmattan för att träna. Ljust liksom?! Och bara drygt tre veckor till sommartid. 🙂

Nu påbörjar vi ett nytt försök att skapa en mossfri gång på gräsmattan medelst framförgåendeträning. Det går hyfsat. Nu är fokus på raka halter och att faktiskt stå stilla, rakriktad, tills jag kommer fram. Han börjar köpa konceptet. Men … jag upptäckte att han inte gick ut förrän på mitt andra kommando?! Hur hände det? När hände det? På första kommandot nöp han till i min tröja och på andra gick han ut. Nåja, nu är han påkommen och jag tror vi löste det problemet också. OK, säkert inte löst för tid och evighet men jag hittade ett koncept som verkade funka. Själva gåendet är en smula vingligt men inga spontana stopp. Att han stretar lite köper jag faktiskt, än så länge.

Filma och gå samtidigt är väl, som vanligt, inte ett särskilt lyckat koncept men så här blev det, när jag lyckades pricka hunden med kameran (telefonen). Första biten var mest … mark. 😛

Lite hemläxa, fjärrens sitt-ligg, hann vi också med – med mycket blandat resultat.

Linförighet och stegförflyttningar blev det också. Han har blivit riktigt duktig på backande vid sidan och jag har börjat testa även lite längre sträckor och vändningar. Jag tror det finns hopp, om vi någonsin skulle behöva den kunskapen för något annat än stegförflyttningar. 😛

Avslutningsvis fick det bli en platsliggning, med längre tid och längre avstånd. Insåg att jag är på väg att gå i samma fälla som med Karlsson; alltså träna med jättemycket störningar och när det helt plötsligt inte hände något så glömde han vad han höll på med.
Maro lyfte huvudet några gånger men jag ”snackade” ner honom, utan att gå tillbaka och det köpte han.

När jag ändå hade ångan uppe, och det fortfarande var hyfsat ljust, fick sig Karlsson ett litet rallypass. Inte särskilt seriöst upplagt men han hade roligt och då har jag roligt. 🙂 Som vanligt hade vi inte riktigt samma uppfattning om när det var slut och dags att gå in… Undrar hur länge han skulle köra på om han fick bestämma? Vi pratar nog några timmar iaf. ❤

Dagens lunchpromenad blev lite otippat äventyrlig eftersom jag gav mig ut på hygget på vägen hem. Det finns en stig där, bestående av spåren efter skogsmaskinen, men … med tanke på vädret som har varit, och årstiden, bestod den av två vattenfyllda diken. Vi fick alltså gå off off road, typ. Jag överlevde dock utan att ens stuka en fot. Det lär dock dröja tills vi ger oss ut där igen för så roligt var det inte. Maro tyckte dock det var roligt att titta på bilarna på motorvägen… 😛

Nöjd kelpie när vi kom hem i alla fall, och varför ligga i hörnet när man kan ligga i vägen?

Veckans tulpaner är av en för mig ny sort, och rätt vackra. Mobilkameran ger inte riktigt rättvisa åt färgen, men de är väldigt dovt rosa i verkligheten. med lite gröna detaljer.

Idag var det dags för en timmes privatlektion med Pia Albinsson igen och som vanligt fick jag med mig ett antal nya verktyg hem. I like! 🙂

Vi började med fjärren och den busiga tassen. Nu blir det hårdkörning med lätt tryck på bogen och godis mellan tassarna. Två femminuterspass om dagen är vi ordinerade. 😛 Känner mig inte helt säker på att vi får till det men ett pass om dagen får det bli i alla fall. Får vi till två räknas det som bonus. 😉

Apportering med fokus på gripandena var min nästa punkt på listan. Efter ett antal försök så kom vi fram till att han har helt ok gripanden och vi struntar i att bråka om att han ska gripa på vägen ut, även om det ser flashigt ut. Det är troligen inte värt jobbet för det står  faktiskt ingenstans att det ger högre poäng. Istället visade det sig, något jag väl egentligen förstått men i samma andetag förträngt, att han sätter sig för långt bak så då fokuserade vi på det istället.

Sen blev det rundamomentet med laddning i form av ett litet ljud som ska komma att betyda”fokusframåtförbövelen”. Det kändes riktigt bra efter bara några få försök och den vägen fortsätter vi på. När han inte tittade på mig blev det betydligt mindre konflikt i starten. Godisbelöning får det bli också, åtminstone ett tag till, för att undvika att han blir för het. Farten är redan ganska bra men kommer nog ännu mer när han känner sig säker i momentet.

Avslutningsvis pratade vi vittring, och jag hoppas Maro lyssnade. Det är ju något av ett hatmoment (jag provade nog sju-åtta olika metoder med Karlsson innan det lossnade) och eftersom jag inte har kunnat bestämma mig för hur jag ska börja så har jag använt mig av den föga utvecklande metoden ”vi-gör-ingenting-så-har-vi-åtminstone-inte-gjort-fel”. Nåja, nu känner jag mig lite stärkt och peppad att köra igång, så det kanske vi gör, vilken månad som helst. 😛

Maro kopplade i alla fall av duktigt när vi pratade om vittringen men jag hoppas ändå att han registrerade några viktiga detaljer. 😉

Om allt klaffar så blir det uppföljning med Pia om cirka en månad så nu gäller det att jobba på. Det här med privatlektion är verkligen min grej. Passar mig mycket bättre än kurs. Kort och intensivt, och underbart är kort, eller hur var det?

På lunchpromenaden var han pigg igen, och vi fick se konsekvensen av att springa, skälla och dregla – samtidigt… Jodå, trots sin y-kromosom kan han göra flera saker samtidigt. 😛

För övrigt har det ”sluddat” mest hela dagen. Lite uppehåll och upptorkning i markerna och på vägarna skulle faktiskt inte göra någonting, alls.

Det är ju populärt att piffa upp sina videoklipp med musik. Det är inget jag har gett mig på och jag kände spontant att den här filmen verkligen inte behöver extra ljud. 😛

Så här låter det bara när jag eller husse kommer hem. Just den här gången var det husse. 🙂 När det kommer annat löst folk skäller de bara, som vanliga hundar.

Nu ska jag fundera ut något lagom utmattande att roa Maro med så att han kanske är en smula tam till privatlektionen, tidigt i morgon. 😛 Dessutom måste jag nog formulera önskelistan i text om jag ska komma ihåg prioriteringsordningen på vad vi ska ägna timmen åt.

Sen urminnes tider (eller åtminstone sen bronsåldern) har experterna sagt att om man inte får hunden att gripa apporten på vägen ut, för att sedan vända åter till föraren, så ska man lägga apporten vid en vägg eller annat hinder så att hunden inte kan gå runt och gripa på vägen in.

Maro har uppenbarligen inte tagit del av dessa instruktioner och när det kommer till vissa former av problemlösning är han lika envis som en terrier. 😉

Inte nog med att han tycker metallapporten är onödig och i stort sett saknar existensberättigande, han lyckades lösa problemet utan att greppa den från ”rätt” håll… 😛

Den enda förmildrande omständigheten, förutom att han kan skylla på klantig matte, är väl att han faktiskt inte tar till tassarna i någon större utsträckning, något som han annars är rätt förtjust i.

Med facit i hand borde vi nog ha påbörjat den träningen med något annat än en äcklig metallapport, t ex en av trä, men jag är ganska övertygad om att han ändå löst problemet på sitt alldeles egna lilla sätt.

Vi konstaterar härmed att kvällens träningspass inte tog oss särskilt mycket framåt och hoppas på mer tur när vi tänker vid nästa tillfälle. Dessutom fick vi en punkt till på to do-listan inför privattimmen på onsdag.

Gårdagens träning blev inte riktigt som planerat. Jag åkte till jobbet för att lägga spår på fältet intill och så långt gick det bra. Under liggtiden tränade vid lydnad, ffa framförgående, på parkeringen vid jobbet. Tyvärr har Boråstapeter, som är närmaste granne, hägnat in sin appellplan lite för bra så vi fick hålla tillgodo med asfalten. 😛

När det var dags att gå spåret möter jag ”svensson x 2” med en DSG, exakt på påsläppspunkten och när jag frågar så visar det sig att de gått och rastat precis där jag lagt spåret. Enda området de inte varit på var … just det området jag inte varit på. 😦 Dessutom hade de avslutat med att gå hela min första sträcka, åt motsatt håll. Det fanns inte ens någon chans för Maro att fästa på spåret innan det skulle bli jättejättesvårt. Lika bra att lägga ner för den sortens svårigheter är väldigt mycket för mycket just nu och hade sannolikt varit väldigt svårt för vilken hund som helst. Bara att åka hem för att vänta i ytterligare en timme, på att ett nytt spår skulle ligga till sig, var jag inte alls sugen på.

Idag har jag väl inte ens gjort 25% av vad jag hade tänkt mig, men på eftermiddagen tog jag mig samman och åkte iväg för att träna – i Knalleland! För de som inte är från trakten så är det alltså stans största köpcentrum. Senast vi var där var väl ungefär 11 månader sedan och då lovade jag mig själv att vi skulle träna minst en gång i veckan i någon form av offentlig miljö. Har vi gjort det? Nej, skulle inte tro det… 😦

Då, i mars förra året, hade jag en liten hund som tyckte det var riktigt jobbigt, hade jättesvårt att koncentrera sig och mestadels hade svansen mellan benen. Det var folk, bilar, cyklister, barn, joggare, svajande skyltar, självöppnande dörrar och gud vet vad och det mesta var läskigt. Han ville knappt ta godis och leka var inte att tänka på.

Idag hade jag en helt ny hund! Inget var otäckt! Han var naturligtvis tvungen att kolla in saker ibland, men det var mest sund nyfikenhet. Pigg, glad, följsam, koncentrerad och inte ett spår av att något var obehagligt. Han käkade glatt godis och lekte när det erbjöds. 🙂

En gång, när jag hade satt honom och själv stod framför i kopplets längd, kom det till och med en hel familj (?) på typ 6 personer bakom min rygg och gick förbi oss med ungefär halva familjen på varje sida, på en halvmeters avstånd, och han tittade bara nyfiket på dem (men det är ju lite fascinerande att folk inte tar ut liiite större avstånd?). Jag konstaterade också att Elgigantens fönster funkar utmärkt som speglar. 🙂

Det här var lite självförstärkande för både matte och hund tror jag, och det ska nog inte ta 11 månader till nästa gång. 😛 Det känns oerhört skönt att han verkar ha mognat i alla fall, och inte är illa berörd av miljön. 🙂

Idag har jag skådat säsongens första snödroppar här på ”fjället”. Det känns som någon sorts rekord men jag är inte säker. De ger dock ett visst hopp om livet. 🙂

För övrigt verkar Karlsson rätt nöjd med att Maro modifierat biabädden så perfekt. Det måste ha varit en tanke med det, eller…? 😉 Designen är inte ny, men just det hörnet står oftast … inne i hörnet.

Vi sliter med fjärrdirigeringen. Just nu är det fokus på sitt-ligg-sitt, som i klass 1 och problemet är att han har en väldigt busig vänstertass. Han har definitivt naturliga förutsättningar för ”låsta fram” men den vänstra framtassen är en orolig liten tingest.

I förra inlägget fanns den här bilden. Jag la även ut den i en kelpiegrupp på FB med denna text.

”Bäst att hålla högertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig... 💤”

Egentligen borde det ha varit så här:

”Bäst att hålla vänstertassen i ett fast grepp så att den inte börjar bråka och väcker mig… 💤”

Vid något tillfälle har den klantiga matten uppenbarligen omedvetet lyckats förstärka den fladdrande vänstertassen och det kommer han minsann ihåg, den lilla chokladtomten. 😦 Fladdret innebär inte automatiskt att han flyttar sig. Har han en target att stå på, eller en ”planka” framför tassarna rör han sig inte framåt och han jobbar fint med bakdelen men … han lyfter ändå vänstertassen lite i varje skifte.

I torsdags kväll när vi tränade här hemma bestämde jag mig för att ta tag i problemet eftersom det uppenbarligen inte tänker försvinna av sig själv. Jag placerade honom stående och försökte få honom att lyfta på tassarna genom att knuffa lite på dem eller  lyfta dem. Den högra tassen var fast monterad i golvet och nästan omöjlig att rubba, den vänstra – not so much…

Med hjälp av omvänt lockande verkade han dock börja få viss förståelse för vart matte är på väg och ”tyngden” i vänstertassen blev betydligt bättre. Det känns dock som om det är oerhört långt tills den verkligen är ”låst”.

Någonstans i den vevan började jag också fundera på vad vi håller på med egentligen? Lydnadslydnad, är det verkligen min grej? Det har ju inte blivit mindre petigt med de nya reglerna. På sätt och vis tycker jag detaljpillet är roligt, på andra sätt och vis – inte.

Nåja, vi tränar väl vidare medan vi funderar på det i-landsproblemet.

---

Igår var det utflykt till Göteborg och musikalen Hair på Operan och det var mycket väl värt resan. 🙂 Jag har sett filmen mååånga gånger och lyssnat på musiken väldigt mycket genom åren. Föreställningen (storyn) hade väl inte så många likheter med filmen men den var ändå riktigt, riktigt bra. En riktig energikick (som dock inte gör sig riktigt påmind idag…) och kom nästan upp i JCS-klass, men bara nästan. 😉  Har man inte hunnit se den så kan jag varmt rekommendera den. Det är några föreställningar kvar under mars månad. Hur det är med biljettillgången har jag ingen aning om, det får man kolla alldeles själv. 🙂

När jag vaknade upp till snöstorm i morse kändes det inte ok men ändå hanterbart. En mycket märklig känsla för en snöhatare av rang men hade jag inte tagit vara på dagen igår hade jag nog blivit betydligt grinigare än jag faktiskt blev.

Det slutade dock snöa, blev plusgrader och bara slask av det hela. Allt är dock inte borta här på ”fjället” och om prognoserna håller vad de lovar, minus- och plusgrader om vartannat några dygn framöver kan det bli rätt … intressant. Nåja, vi överlever antagligen det också.

Idag blev det något av en vilodag, om vi inte får till lite köksträning inom kort. Lite träning på promenaden blev det i alla fall och varför inte träna lite hakan-i-backen när underlaget är pestigt? Allt som inte dödar härdar, har vi ju hört… 😛 Han skötte sig rätt fint faktiskt och verkade inte ha några större problem varken med att lägga den söta hakan eller lilla magen i slasket. Bra så! 🙂

Efter promenaden var han uppenbarligen orolig att högertassen skulle busa till det och väcka honom så han höll den i ett fast grepp när han sov. ❤

När jag sen skulle åka till jobbet var han mycket skeptisk. ”Vaddå åka till jobbet, du har ju jobbat hela dagen?” Nåja, han överlevde uppenbarligen det också, och husse kom hem ganska snart efter att jag åkt men den här minen säger ju en del. 🙂

Ett blogginlägg av den mer meningslösa sorten, men det gäller att hålla igång, för min skull. Blir det för många dagars glapp så vet jag hur svårt det är att komma igång igen så jag försöker hänga i, om inte varje dag så nästan… 😛