Grottjellon och cirkusdjur

Det bästa Maro vet är att reta upp Karlsson litegrann och sen bli jagad. Om det sker i skogen gör Karlsson ett (litet) rytande, värdigt ett (litet) grottlejon. Maro far iväg, Karlsson springer efter i ett par meter och landar vid närmaste gran och knaprar bark. Maro låtsas att han är jagad av det livsfarliga grottjellonet och springer en bit till innan han fattar … att det blivit precis som vanligt. (Jo, det heter jellon! Det var åtminstone vad jag, enligt sägnen, kallade det när jag var en mycket liten människa. 😉 )

Ber om ursäkt för rätt dålig film men det är inte lätt att fånga det eftersom man inte vet riktigt när det händer, och i vilket väderstreck det bär av.

Befinner vi oss däremot på mer öppen mark blir det en lite längre föreställning. Det är rätt intressant att se (och höra!) det i slow motion. Då ser man att det är oerhört sällan de ens nuddar varandra, trots vitt uppspärrade käftar och läten som inte är alltför vackra. 😛 Dessutom är Maro oerhört duktig på att anpassa sig efter sin lilla storebror, i både tempo och övriga rörelser. Tyvärr blev det lite långt avstånd och det tog en stund innan jag insåg att jag faktiskt var flyttbar…


Igår hade vi en rejäl cirkusföreställning här. Tyvärr inte förevigad på bild, och ännu mindre på film, men jag ska försöka beskriva vad som hände.

Jag skulle kolla en grej på Maros tass och då kändes det praktiskt att ha honom på trimbordet. Han ställde sig snällt med framtassarna på bordet och jag lyfte upp honom. När jag lyfte ner honom blev han lite … sur. Vet inte om jag fick till något obehaglig grepp?
Nåja, gammal ryttare som man är så var det bara på’t igen. Upp skulle han, och även ner. Icke att han skulle få vinna någon seger genom att göra sura miner åt matte!

Medan jag vände ryggen till var det en annan filur som bestämde sig för att han också ville vara med. När jag tittade åt trimbordet ett par sekunder senare kom Karlsson flygande från arbetsstolen (som både rullar och snurrar och definitivt inte är den optimala språngbrädan) upp på trimbordet. Det var väl dessutom närmare en meter mellan stol och trimbord! Eftersom han varken gillar kloklippning eller trimning är det ju inte hans favoritplats men då skulle han minsann vara med. Tänk vad lite konkurrens kan göra! 😀

Nåja, Karlsson lyftes ner och när jag visade Maro att han skulle ställa sig med framtassarna på bordet tog han sats och … hoppade, från det hyfsat hala golvet, och direkt upp. Hela hunden! Det är ändå 84 cm högt?! Nåja, med tanke på att han, precis nyväckt efter höftledsröntgen, hoppade jämfota upp på receptionsdisken hos veterinären, minst en meter hög, borde jag väl inte ha varit förvånad men det blev jag. Det är dock inget beteende jag tänker uppmuntra. Bordet är litet och han skulle lika gärna kunna tippa över på andra sidan och det vill vi inte.


I onsdags bar det av till Göteborg igen för en dos kultur. Det har varit mycket sånt ett tag men nu blir det en vit månad innan nästa spektakel. Den här gången var det i alla fall Lorensbergsteatern och Hedwig and the Angry Inch som stod på programmet.  En mycket bra, och ganska tänkvärd, föreställning. Dock ingen idé att rekommendera någon annan att se den eftersom jag misstänker att det var den sista föreställningen någonsin, åtminstone i den här uppsättningen.

Till sist; det är ju inte så ofta de sover tillsammans nu för tiden. Två vuxna hanar har väl kanske bättre saker för sig? 😉 Nåja, ibland hamnar de i samma säng i alla fall, som ett litet pussel.

170310C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s