Vem kunde, för bara ett par månader sen, drömma om att vi skulle kliva upp i ottan på annandag jul för att … åka och tävla rallylydnad?!

I somras, när vi tävlat ganska intensivt en period, bestämde jag mig för tävlingsvila. Karlsson bara ”dog” när vi gick över banden till banan. Jag hade alltså gått i fällan igen och tävlat för mycket och är det något han lär sig snabbt så är det när det är tävling och därför inte vankas belöningar. Det där sista kvalificerande resultatet i avancerad klass skulle vi alltså få vänta på och i ärlighetens namn var jag inte alls säker på att det skulle komma, någonsin.

I oktober startade vi på vårt KM men utom tävlan och sist av alla, just för att jag skulle kunna belöna upp honom med godis trots tävlingssituationen. Sen var siktet inställt på vår hemmatävling i påsk. Dock kunde jag ju inte låta bli att kolla SBK Tävling och hittade då den här tävlingen och varför inte liksom? Bara en halvtimme hemifrån och efter tävlingsvila sedan augusti? Dessutom sista chansen innan de nya reglerna, och poänggränserna, börjar gälla vid årsskiftet.

Det var en klok strategi visade det sig. Han var taggad och ”med”, och det blev säkert inte sämre av att banan började med ett hopp. Det brukar tagga igång honom och frånsett några förarfel och -10 på honnören (precis som vanligt :O ) så kändes det riktigt, riktigt bra.

Det är alltså tur att det är vardag i morgon så att jag kan beställa hans nya visitkort. 😛

För första gången är vi alltså nu berättigade att tävla i högsta klassen i en gren. I både lydnaden och brukset har det varit ruskigt nära men vi har inte nått ända fram. Nu ska jag bara fundera på om vi verkligen ska göra det? Fr o m nästa år höjs poänggränsen för godkänd i mästarklass från dagens 70 poäng till 90 (av max 100). Det känns inte sannolikt att vi skulle ta oss över 90, trots att honnören (där vi tappat mest poäng) försvinner. Vi kanske helt enkelt ska nöja oss här istället för att avsluta karriären med att misslyckas, vilket mycket väl skulle kunna bli fallet. Om man dessutom ska tänka sig typ en tävling i halvåret, för att inte tävla för mycket, så blir det en flerårsplan… Nåja, jag får väl fundera på det en stund.

Den där jäkla honnören förresten… Han får ju alltid myror i brallan och har svårt att ligga/sitta still. Otålig till tusen, trots sin mogna ålder. 😉 Hade jag fått ställa mig på andra sidan banan är jag övertygad om att han hade legat/suttit stilla men när jag står precis intill måste det ju hända något?! När tiden var ute idag viskade jag till honnörsfunktionären att ”nu kommer han säkert ligga som ett ljus” och mycket riktigt, resten av tiden låg han blick stilla och bara tittade på mig men sina vackra, mörkbruna ögon. 😛 Well, den försvinner som sagt fr o m 2017 och lika skönt är väl det – för alla.

Idag slogs jag än en gång av hur fantastisk han är att ha med sig i sådana här situationer. Det var rätt trångt i hallen, där alla som inte var inne på banorna uppehöll sig, men han bryr sig inte om någonting. En stor rhodesian ridgeback gjorde lekinviter på 50 cm håll och en labbe trampade praktiskt taget på honom och inte en min han rörde. Bilden är tagen strax innan det var vår tur att gå in på det något mer folk- och hundtomma uppvärmningsområdet. ❤

Nu inväntar vi den utlovade stormen så får vi se vad det blir av den. Gasolkaminen är på plats och vattenflaskor och -hinkar är påfyllda. Så mycket mer kan vi inte göra. Innan det blåser igång på allvar kanske jag och Maro hinner ta oss ut i Karlsson Arena och träna lite nose work. Den träningen inleddes igår och han var faktiskt riktigt duktig. Mest fascinerad var jag över att han alldeles självmant gjorde kanonfina frysmarkeringar?! Och nej, vi har inga tävlingsambitioner i den grenen men jag tror det kan vara nyttigt för honom och det är ju perfekt aktivering om man vill ha en trött hund. 😉 Jag får väl rosta av Karlssons ”skills” också, för lite lärde han sig ju på kursen för två år sen, men det blir inte idag.