Man har väl rätt att ändra sig, eller…?

170314AIgår slog det mig att jag, för ett par veckor sedan, skickade in papper till SKK för att få Karlssons RLD A-titel registrerad men att jag inte kollat om den kommit in.

Det hade den.

Jag har ju känt mig ganska säker på att vi skulle nöja oss där. Så kändes det efter tävlingen på annandagen när vi tog det sista resultatet i avancerad klass.

Så kändes det även igår, när jag såg det svart på vitt. Men … efter 10 minuter började jag googla på de nya skyltarna som kom vid årsskiftet, och ytterligare några minuter senare var jag i full färd med att träna, på köksgolvet och det vete sjutton om det inte är värt ett försök? Åtminstone för att faktiskt ha startat i högsta klassen i något, nu när vi äntligen får göra det.

Argumenten mot en start finns ju kvar; det krävs nu 90 p istället för 70 för godkänt. Det känns lite ouppnåeligt… Min tanke om att avsluta med att faktiskt lyckas, istället för att misslyckas ligger också och gnager, men wtf; är det det värsta som kan hända så…?

Argumenten för är bl a att honnören, där vi nästan alltid tappat minst 10 poäng, är borta. Dessutom innehåller banan två hopp (om det inte är ändrat, jag är inte helt påläst känner jag) och det lilla djuret älskar att hoppa och blir extra på tårna. Ibland så på tårna att han tappar hörseln och skenar över hindret istället för att lyssna på matte (jo det har hänt) men lyckas vi undvika det så borde han bli mer fokuserad på resten av banan.

Ytterligare ett argument för att sikta mot start i mästarklass är att Karlsson blir så vansinnigt lycklig av att träna och utan tävlingsmål är jag ruskigt dålig på att träna, tyvärr.

Eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig, har jag hört, så vi kanske ger det en chans ändå. 😉 Momenten i sig är inga större problem, han kan det mesta, om han bara lyssnar på mig och inte har så förbaskat bråttom. Det här träningspasset var han som en duracellkanin på speed men när han väl fokuserade och öppnade öronen blev det rätt.

Nåja, jag ska fundera en liten stund till och sen göra en treårsplan eller nå’t. Som jag tidigare skrivit får vi ju inte tävla för ofta för då tröttnar han på tävlingsupplägget. En tävling var tredje månad kanske är lagom.

Han är iaf toktaggad när vi går ut till Karlsson Arena och drar i kopplet som aldrig annars och sen tycker han att det går på tok för långsamt innan jag får upp dörren. När vi ska lämna drar han i kopplet åt andra hållet – för att få stanna kvar. 🙂

Maro fick självklart också ett pass med lite fjärr, tungapport, stegförflyttningar mm. Dessutom gjorde jag en djupdykning i en av leksaksförvaringarna och hittade Karlssons gamla mini-kong, eller valpkong som är det officiella namnet. Den var populär! Glöm inte ljudet! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s