Efter bakslaget i torsdags har vädret skärpt sig en smula, framför allt idag på eftermiddagen. Det kanske finns hopp ändå? På Rapport igår sa meteorologen ”det finns chans till lite vårvärme” på ett sätt som de brukar säga det i mars?! Det är nog inte bara jag som är less på vädret. 😛

Igår var jag tävlingssekreterare på klubbens elitspår. Om jag bortser från strulet med SBK Prov (jag var redigt irriterad ett tag!) så var det en trevlig dag. 🙂

Idag har jag ägnat mig åt mina egna hundar och det blev ett par timmars träning på Elfsborgs BK. Jag vet inte vad som händer på den klubben men Maro blir otroligt nosig och okoncentrerad där, och även osäker, på ett sätt han inte alls är på andra ställen. Karlsson nosade bort sig på ett par tävlingar där under sin bruks- och lydnadskarriär så något skumt tror jag det är…

Well, Maro var stundtals duktig också, och Karlsson var tokladdad när han fick köra lite rally och springa efter sin älskade boll mellan varven. 🙂

Maro fastnade varken på bild eller film idag eftersom han blir så anti när jag tar fram telefonen/kameran och det var nog struligt ändå.

I fredags fyllde jag på pelargonförrådet lite. Ett par favoriter som ”dött av” i vinter ersattes och några nya tillkom. Idag har jag planterat, planterat om, tagit nya sticklingar (nästan allt i förra omgången dog?!) och det tog några timmar. Nu är jag rätt mör, framför allt i ländryggen. Borde nog ha ett högre bord när jag håller på med det där…

Jag har till och med flyttat ut några väl valda pellisar. Det finns ju en del som jag inte är så rädd om och/eller som går att ersätta ganska enkelt så nu får de prova att bo ute och så hoppas jag på att prognosen håller. 😉

Idag, den 11 maj 2017, har det snöat!

Vi trodde inte riktigt våra ögon när vi klev upp i morse, och värre skulle det bli innan det blev bättre.

Jag och Karlsson fick ge oss ut och spåra efter Pluto och vi fann honom till sist. Han hade tappert tuffat nästan ett helt varv runt ladugården innan han gav upp. I brist på både snöplog och snökedjor fick han ledigt resten av dagen.

Framåt lunch hade snön börjat ge med sig och nu är det åtminstone barmark även om det är svinkallt. Att det ska bli 15° (plus!) i morgon eftermiddag, som ”de” säger, känns lite svårt att tro på men man kan ju alltid hoppas.

Igår tillbringade jag och Maro några timmar på klubben. Ca en timmes träning blev det och ca 2,5 timmes avancerat pc-strul inför mitt uppdrag som tävlingssekreterare på elitspåret på lördag. Trots en rejäl och pedagogisk pc-lektion med klubbens it-guru för ett par veckor sen funkade det inte, för att någon annan använt datorn och ändrat en massa inställningar. Är man mac-människa av födsel (nåja) och ohejdad vana så blir frustrationen total när saker inte ens funkar som de ska på en normalkonstig pc. Med fjärrsupport löste det sig till sist… *puh*

Det var den störiga biten.

Den ostöriga biten bestod i att vi, när vi tränade, fokuserade på rutan och apporteringen (framför allt ingångarna), som de ska se ut i klass 1. Utan dirigeringar och konstiga skick förbi störande apportbockar etc. Överträning i all ära men det får inte bli för mycket och alltid så att det blir konstigt för det stackars djuret när det är ”som vanligt”. Krypet och fria följet (never ending story) körde vi också.

Maken till hund att vara svårfotad och växla färg har jag väl aldrig varit med om?! Bilderna är tagna med telefonen på cirka samma gräsplätt med ett par minuter emellan. Ibland känns det som om det t o m hade varit enklare med en svart jycke när det kommer till själva fotograferandet. Lilla anspråkslösa (rent utseendemässigt alltså) Karlsson är en dröm att fota i jämförelse, både med telefon och systemkamera. 😛

För övrigt har Maro lite problem med att Karlsson tar så extremt stor plats i soffan att han själv måste klamra sig fast på armstödet. 😀

När Karlsson tröttnade på klamrande kelpie bytte han soffa och blev prinsen på ärten.

 

…i hockey, och så även i väderleksprognoserna, och det faktiska vädret. Efter något som var misstänkt likt sommarvärme under fredag och lördag blev man brutalt återförd till verkligheten igår och definitivt idag när det har snöat, haglat och blåst isande nordanvindar. Termometern gick ut stenhårt med +0,5° i morse. *brrr* Tur man inte hunnit få undan alla vinterkläder än men jag VÄGRAR plocka fram understället igen. Det är tvättat för sista gången den här säsongen och därmed basta.

I fredags njöt hundarna i solen, i lördags sökte de förskräckt skugga och idag var det nästan vinterpyjamasläge?!

Nåja, det hann i alla fall börja grönska ordentligt innan våren backade. 🙂

I lördags eftermiddag blev det ett spår till Maro. Årets första riktigt varma och torra och det var jobbigt, tydligen. Definitivt inte ett av hans bättre spår och hade jag inte haft koll på pinnarna hade vi bara haft med oss fyra av de sju ”i mål”. Glädjande var dock att han plockade två av skogspinnarna alldeles själv. Nu inleder vi projekt ”osynliga” spårapporter för det var de jag hade maskerat i fjolårsgräs och mossa han knatade över. Gör om, gör rätt matte! Och med det menade jag att generellt öka svårigheten med pinnarna så att han blir bättre på att använda näsan för att hitta dem.

Trött blev han iaf, och däckade sött när vi kom hem. 🙂

Igår förmiddag var vi på studiebesök och mingel på HTM-tävling på Elfsborgs BK. Några vänner och bekanta tävlade och bl a träffade vi söta Harry med matte.

Sen bar det iväg till klubben för lite lydnadsträning med S. Det blev mycket trixande med fria följet och några frågetecken blev om inte raka så åtminstone lite mindre krokiga.
Krypexperiment blev det också och det går väl i alla fall framåt även om det är långt kvar. Att matte mest ser ut som en modifierad variant av John Cleese och hans funny walks får bli ett senare problem. Tror dock det problemet är enklare att åtgärda än kelpiens (mycket varierande) krypteknik. 😛

För varje år som går blir jag mer och mer sugen på att bo någonstans där det finns vatten i närheten och den här årstiden gläds jag extra mycket åt vattnet som finns runt klubben. Till och med en gråmulen, råkall och småregnig dag som igår är det vackert, och tänk om man kunde ta sig ut till den lilla ön med alla vitsipporna, utan att simma. 😛

Nej, det ska inte bli ett inlägg om källsortering eller sopsortering i allmänhet även om jag tycker det är en bra grej och anser mig vara rätt duktig på det. 😉

Det ska bli ett inlägg om att sortera ord och prylar i den lilla kelpiehjärnan, och koppla ihop rätt ord med rätt pryl. Vi har mycket kvar på det området men i tisdags övade vi lite på just det.

Jag ställde upp rundakonen och körde några runda. Sen la jag ut dirigeringsapporter och körde det momentet några gånger. Slutligen ställde jag upp en liten bit bakom linjen med apporterna och körde ”runda”. Det gick bra, flera gånger! Han försökte inte apportera en enda gång. Det finns många sätt att utveckla den övningen på och det här var bara början, men en bra början. 🙂

Tidigare samma dag blev det ett lite missförstånd i skogen vilket resulterade i att hundarna stötte ihop på ett sätt som inte var helt lyckat. Karlsson skrek rakt ut på ett sätt som nästan fick mitt hjärta att stanna. Sen när han skulle räta upp sig fick han inte riktigt med sig bakdelen?! Under några sekunder där hann det passera många tankar i min hjärna. 😦 Jag väntade tills jag såg att han stod på alla fyra sen blundade jag och bara gick, med Maro i koppel. Efter 20 meter tittade jag bakom mig och Karlsson var med om än lite på efterkälken. Efter ytterligare 20 meter var han med oss och när vi var hemma efter ytterligare ett par hundra meter verkade han helt ok. Puh! Dock vågade jag inte andas ut riktigt förrän senare på kvällen, eller faktiskt igår morse, när jag konstaterade att det inte verkade vara några problem ens efter vila/stillhet. Man vet ju själv att skador kan stelna till och bli värre senare men han verkar helt återställd, tack och lov.

Idag kom han i full karriär springande förbi mig och Maro och tanken som flög genom min hjärna var ”shit, han jagar något!” även om han inte bryr sig om vilt och jag inte såg något… Efter 20 meter tvärnitade han – i en tuva med värsta lyxgräset. Den hittade han igår och han hade inte glömt den. 😀

För övrigt njuter vi av vårvärme och solsken. Helt ljuvligt efter den här sega vårvintern vi levt med i några månader. Så, lite blandade bilder bara för att… 😛

Som jag skrev för ett par veckor sedan så låtsas ju Maro gärna att Karlsson är ett livsfarligt grottlejon, eller kanske en grottbjörn. Han gör en liten irriterande lekinvit, Karlsson gläfser till, Maro rusar iväg, Karlsson springer två meter och sen har kelpien kommit i självsvängning och har jättekul. Well, var och en blir ju salig på sin tro. 🙂

Jag tror nog att Maro låtsas att Karlsson egentligen låter såhär. Härdar man ut till slutet på filmen får man en glimt av verkligheten. 😉
Självklart måste man ha ljudet på! 😀

Efter frukost igår styrde vi mot klubben för både spår och lydnad. Maro fick sitt livs första planerade förledningsspår, bara några minuter yngre än det ”ordinarie” spåret som jag hade gått. Han har säkert råkat ut för diverse oplanerade förledningar tidigare, framför allt av vilt, men det är alltid intressant att se vad som händer när man vet exakt vad (och var) det är. Här var det människa (S) och vid första passagen var han nyfiken och ville kolla av. Han fick gå några meter sen höll jag igen i linan och sa ”nej” och då studsade han tillbaks till mitt spår. Den andra förledningen brydde han sig inte om alls, trots att S stod på vägen strax intill och och kollade. Mer sån här träning får det bli, och det ska även utvecklas med olika spårläggare och olika åldrar på förledningen, och gärna även förledningar med hund om jag inte kan skaka fram en tam Bambi. 😛

När det var dags för lydnad plockade jag fram den Makalösa Manicken och lämnade över fjärrutlösaren till S som fick aktivera den när Maro gick bra i fria följet. Maro greppade inte konceptet riktigt. Utomhus liksom? Den bor ju hemma, i Karlsson Arena? Men kompletterat med en klicker och om vi höll oss i närheten gick det bra. Jag är dock inte säker på att han lärde sig något för framtiden? Nåja, vi får se hur vi ska utveckla det.

Vi körde även 2:ans dirigeringsapportering med tävlingsledare. Inte riktigt korrekta avstånd men ändå ganska nära tror jag. Två gånger och 100% rätt. 🙂

Krypet testade vi också, med S kritiskt granskande ögon. Hon kom fram till att det blir så hoppigt och ojämnt för att han är väldigt noga med att följa min vänstra fot. När jag gick med superkorta, snabba myrsteg kröp han betydligt bättre. Där har vi lite att jobba på för så kan jag ju inte gå så på tävling, men det känns ändå som en bra start för att få till tekniken.

Rutskick, från ca 25 meter, utan att han sett mig ställa upp rutan, gick jättebra på första försöket. Han verkar gilla sin ruta. 🙂 Jag testade även dirigering till rutan för andra gången och han köper det också, även om han är en liiiten smula osäker. Tempot kommer säkert när han blir säkrare i momentet och eftersom det inte kommer förrän i klass 3 har vi ju gott om tid att träna. 😉

Fjärr med Makalösa Manicken som externbelöning bakom funkade riktigt bra. 🙂

Resten av helgen har hittills ägnats åt diverse vårrelaterat pyssel som t ex vårstädning av bil, möblering av altan, ”inredning” av husvagn och lite annat. Idag har det faktiskt varken regnat eller snöat, än… Det har inte varit särskilt varmt men det ger ändå ett visst hopp om vår.

Om ungefär en månad borde pelargonerna kunna börja flytta ut och även om ganska många har dött finns det många kvar som verkar må bra. Alla blommar inte, men några. 🙂

Jag har även konverterat en del tallris, från avverkningen på tomten i höstas, till spårapporter. Det är dags att börja introducera sådana i spåret nu.

Just nu känns det helt ljuvligt att det är söndag även på måndag. Tredagarshelger är faktiskt helt ok. 🙂

(Delar av detta har nog avhandlats förr i bloggen, men det verkar vara ca 6 år sen så jag tar mig friheten att köra en repris, för ev. nytillkomna läsare. 😉 )

Den lilla terriern som bor här har ju en del mycket bestämda åsikter och väl inövade rutiner, och det man en gång har lärt honom (och som genererat belöning) glömmer han inte, och helt plötsligt vägrar han göra de enklaste saker om han inte får sin belöning?! Slug är bara förnamnet. 😛

Några exempel…

1. Toarullarna
Varje kväll, vid sista toabesöket, ska han med in och apportera fyra tomma toarullar ur papperskorgen. Detta har vi hållit på med i sisådär 10 år och det började när vi tillbringade rätt mycket tid med att träna avlämnande av föremål på den lilla ytan. När det sen inte fanns apportbockar, bollar eller något annat ”riktigt” att avlämna (mot belöning) förde han över beteendet på toarullarna och där är vi än idag. 1 toarulle byts mot 0,25 mini-frolic, fyra gånger. Miket vicktickt!

2. Dörren 1
När det är dags för promenad och jag sätter på mig ”riktiga” kläder, dvs något annat än pissetofflor på fötterna, står han 3 dm framför mina fötter. När jag tar kopplet från kroken måste han gå ett varv medsols runt mig och när det är klart har jag hunnit arrangera halsbandet så att han bara kan sticka in huvudet. Detta har han kommit på alldeles själv och jag undrar om han inte är lite skrockfull? Hursom helst, det är … miket vicktickt.

3. Dörren 2
Det är ju alltid skönt att ha lite ordning och reda när man ska ut genom dörren med båda hundarna. Därför har jag lärt dem att vänta och låta mig gå ut först. I samband med inlärningen har de naturligtvis fått belöning för att de väntat. Karlsson håller tydligen fortfarande på med inlärning (efter 11 år?!) för får han inte sin godis vägrar han gå ut!
Maro går glatt ut om man säger ”varsågod” och Karlsson har säkerligen klassat honom som ett pucko som inte förstår hur man ska utnyttja systemet. 😀 Denna regel gäller dock, enligt Karlsson, bara vid riktiga promenader, inte vid smårastningar på gräsmattan, tack och lov. Miket vicktickt!

4. Bilen
För att lära honom att inte slänga sig ur bilburen belönade jag naturligtvis för att han satt kvar när den öppnades, när han var liten ungflärp. Den inlärningen fungerade sådär då och det fungerar inte vidare bra idag heller utom … när vi kommer hem. Då vägrar han kliva ur om han inte har en utfästelse om belöning. 😛 Miket vicktickt!

Det finns flera andra liknande exempel och säga vad man vill om den lilla garvade, sluga och rutinerade terriern men han har lyckats mycket bra med att uppfostra sin matte. Det är tur att han är söt.

(Och exakt när jag skriver detta kommer det ett spam-mail med rubriken ”belönings-assistans?! Nej tack, jag är inte i behov av det, alls faktiskt. 😛 )

Idag har jag och Maro tillbringat eftermiddagen i fotostudion för modellfotning. För att inte riskera att bli ersättningsskyldig för allt för många svindyra systemkameror och blixtaggregat brukar jag ha med mig tygburen vid sådana tillfällen men eftersom han kopplar av bra när han är uppbunden skippade jag buren idag och siktade in mig på en av de stabila betongpelarna istället. 😛

När vi kom dit så la jag honom bara ner mitt på golvet och där blev han märkligt nog  kvar, förutom en lätt aktivitetshöjning och en liten hälsningsceremoni när modellen, som gillar hundar, anlände. Sen låg han där på golvet i 1,5 timme! OK, han ändrade ställning någon gång men det normalt sett ganska speedade djuret verkade helt avkopplad vilket ledde till att även jag kopplade av.

Efter att modellen agerat stående på sina två ben i en dryg timme var det dags att bära in soffan och drapera henne i den. Maro låg fortfarande kvar och verkade inte bry sig det minsta.

När jag och fotografen kollade de första testbilderna såg jag plötsligt i ögonvrån hur det kommer ett chokladbrunt djur smygande. Jo, han smög verkligen! 😀 När han insåg att han var upptäckt ökade farten till 75 km/h och vips var han uppe i (den vita!) soffan och hånglade upp modellen allt vad han kunde, på kortast möjliga tid. Han anade väl att det inte skulle bli så långvarig. 😀 😀

Alla fick sig ett gott skratt iaf, medan han försökte suga sig fast som en blodigel för att inte bli nedföst. 😀

Sen återgick han till viloläge, nöjd med att ha utfört sitt uppdrag som han antagligen hade planerat rätt länge. 😛

I morse, när man vaknade till detta, kändes det onekligen mer som februari än slutet på april. Snön försvann hyfsat snabbt men solen höll sig kvar. Sen snöade det bara lite under dagen… Min tanke igår var att åka till Borås BK och träna ikväll, när jag anade av väderprognoserna att det skulle bli hyfsat väder. Dock körde jobbet ihop sig så det blev lite för sent att åka iväg och det fick bli träning på hemmaplan men det funkar ju det också.

Det stör mig att jag oftast är för feg för att köra med Maro lös här hemma. Det känns ganska paradoxalt att jag kan ha honom lös på klubben, bland andra hundar, utan att han bryr sig nämnvärt men här hemma är han oerhört fokuserad på ALLT som rör sig i omgivningen. Troligen skulle han få betydligt bättre fokus på mig om han inte var kopplad men vägen spökar i min hjärna… Trist, men som den lilla ordningsman han är misstänker jag att det kommer förbli så. Eller vi kanske ska övergå till att enbart träna hemma på tomten kvällar och helger med hyfsat väder när det rör på sig i omgivningen. Då kanske han tröttnar till sist?

Men det finns ju en hel del som funkar att träna med hund i snöre också. Typ linförighet, och framförgående. 😛 Kryp funkar ju också, även det blir lite rörigt med koppel. Där har vi rätt mycket kvar för att få flyt i det men det går sakta framåt.

När vi var klara stod Karlsson innanför dörren och hoppade jämfota och tjöt av förväntan, avundsjuka och träningslust så naturligtvis tog jag en sväng med honom också. De där konskicken börjar han gilla skarpt och springer dit på eget initiativ om han får en chans. Kunde kanske ha blivit bra om vi kommit till elitlydnaden någon gång, men det är ju användbart även i rallyn.

Han vet ju att jag kastar rätt uselt men bollar i snöre brukar jag iaf få iväg en bit och han vet ungefär hur långt. 😛 Ikväll fick jag tag på ”fel” boll med snöre och varenda gång kom Karlsson fram till beräknad landingspunkt innan bollen landade tre meter bakom honom. Nåja, han var nästan lika lycklig ändå och den var ju go att kampa med. 🙂

Avslutningsvis så funderar jag lite på det där med terapi igen. Idag såg jag ett inlägg om en Kong Funzler på Instagram. Tydligen mycket uppskattad kelpieleksak.

Jag googlade självklart och när jag läste att det var pip i den drog jag en lättnadens suck och konstaterade att jag inte ”behöver” köpa en sån. Maro gillar ju inte pipar, han vill ha döda leksaker.

Karlsson gillar pipar men vi har ett bra lager så han behöver inte heller någon Funzler bestämde jag, och sen kände jag mig jätteduktig. 😛

Däremot vill Maro ha en Kong Bounzer, i stl S. Tyvärr verkar det inte gå att få tag på mindre än M och den är rätt … stor, men vi letar vidare.

I förmiddags hittade jag liten Karlsson så här i soffan. Han är rätt söt när han sover, även om han öppnade de mörkbruna när jag kom in i rummet. 🙂

Nåja, men det verkar i alla fall vara Maros åsikt om vår nya pryl; Manners Minder. 🙂

Igår körde vi i Karlsson Arena och jo, han verkar köpa konceptet. Framför allt i fria följet blev det i princip noll nypande i mina kläder och i fjärren, med manicken bakom honom, blev det betydligt mindre förflyttning framåt trots att avståndet till mig var så långt arenan tillåter, dvs inte särskilt långt men åtminstone några meter.

Det roligaste var att se honom fundera på hur han skulle få manicken att spotta mer godis när han hade ätit upp den han fått. 😀 😀

Han provade att helt enkelt blänga på den, han testade att nosdutta på lite olika ställen, han gick runt och kollade konstruktionen men när inget hjälpte var han på banan med mig igen. Jag tror han börjar ana att jag på något sätt är inblandad men hur…? Det får han fundera på en stund till. 😉

(Jag ber om ursäkt för grynig, usel bild men fotoförhållandena var sämre än sämst och bilden är kraftigt photoshoppad för att inte bara vara … mörk.)

Även denna dag har bjudit på aprilväder de luxe! Nu är vi rörande överens om att vill vi ha vår!

Har man någon gång sett Sveriges Mästerkock så vet man vad en mystery box är. En låda som innehåller mat, av varierande slag. Här har vi vår alldeles egen variant av mystery box och det är tur att vi har en husse som snusar. 😉

Snusdosor med godis i är det som verkligen har fått igång Maro i spåret. Till att börja med låg de i spåret, och det kan de fortfarande göra – ibland. Men nu byter vi pinnar mot snusdosor och han bara älskar det. Innehållet ska vara en överraskning (tycker jag, det är tveksamt om Maro bryr sig så länge det går att äta?) och kan bestå av allt från en liten ostskiva till rå köttfärs, köttbullar, leverpastej, baconost, stekt kyckling eller något annat smaskigt. Han kastar sig över apporterna, praktiskt taget slänger dem på mig och försöker sen bryta sig in i min midjeväska för att påskynda processen. 🙂

Nu ska vi bara lära hans matte ett system för att separera tömda dosor från de med godis i, fast å andra sidan blir han bara ännu mer exalterad när jag råkar öppna en som är förbrukad. Då hoppar han nästan jämfota medan jag letar efter en med innehåll. 😀

Men … att leka med apporterna då, frågar sig säkert vän av (spår)ordning? Eller leka/kampa med en leksak?

Jo, jag har verkligen försökt, med alla mina hundar men nej, jag är uppenbarligen rätt usel på att leka i spåret. Annars funkar det utmärkt (åtminstone med Karlsson och Maro) men i spåret –nej. Iza började till och med medvetet gå över apporterna när jag försökte leka med dem eller med en leksak. Så nu kör vi mystery boxes och det har med tidigare hundar hållit fint över tid och det tror jag det kommer göra med Maro också. 🙂

Idag har det varit kvalificerat skitväder. Snön vräkte ner på tvären hela förmiddagen och det såg mer ut som januari-februari än april. Aprilväder, as we call it, är enligt min mening lite mer omväxlande, från minut till minut, eller åtminstone från kvart till kvart. Det här höll i sig i rätt många timmar.

Jag fegade ur och tog på hundarna regnrockar när vi gick ut och det var ett smart drag. Då hade snön övergått i spöregn och i skogen fick vi inte bara direktverkande regn på oss utan dränktes även i all snö som rasade från träden. När vi kom hem var jag extra glad åt tillbygget med groventré…

Fem minuter efter hemkomsten sken solen, snön är borta men just nu började det hagla på tvären istället. Ska det aldrig bli vår och värme i år?! 😦

Sen konstaterade jag, än en gång, att Karlsson är en rätt cool hund. En stund efter att vi kommit hem såg jag att han låg på golvet bredvid bia-bädden istället för i bädden. Han ville väl inte sänka sig till att ligga jämte kelpien antar jag? 😛 Jag tog honom, precis som han låg, och lyfte över honom i bädden och han rörde inte en fena, bara tittade upp på mig och fortsatte sen sova – trots att han låg bredvid kelpien.

Nu ska vi ägna en stund av kvällen åt att använda gårdagens inköpta mystery box (Manners Minder) lite mer seriöst i träningen. Håll gärna en tumme för att han köper konceptet. 😉

Igår körde vi ett lydnadspass och jag är mycket fascinerad över hur bra dirigeringarna fungerar på Maro. Det känns inte ens som om jag har ”lärt” honom något, det liksom bara fungerar?! Igår utökade vi avståndet både till apporterna och mellan mig och Maro och även om han ser ut att ha fokus på något helt annat (just på filmen är det golfarna, på golfbanan intill) eller på fel apport så är det oerhört sällan det blir fel. Nåja, det är antagligen en av fördelarna med att ha en vallhund så jag bara tackar och tar emot. 🙂

Jag testade även dirigering till rutan, ungefär som i klass 3 men på kortare avstånd och bara själva skicket, och det fungerade också klockrent. En gång är iofs ingen gång, men det kändes lovande. 🙂

Jag testade också att skicka honom snett mot rutan, alltså inte uppställd precis framför, och med apporterna fortfarande utlagda på varsin sida om där han skulle springa. Då blev det en liten frontalkrock i kelpiehjärnan men när han väl lyssnade på mig blev det rätt.

När jag kom hem såg det ut så här i den ena buren. Det är någon som trivs mycket bra i sin fluffbädd och vi vårdar den ömt.

Idag har vi hunnit besöka helgens talangtruppsläger (lydnad) och tjuvlyssna en liten stund. När det gick av stapeln bara 1,5 mil härifrån och Maros uppfödare var med, tillsammans med hans syster, var det svårt att motstå. Maro var mest fascinerad över alla svartvita jyckar (bc). Han har aldrig sett så många på en gång?! 😛

Jag passade även på att köpa en sån här, begagnad, av en annan vän som också är med i truppen. Vi har provkört den en liten stund i köket och kelpien var djupt fascinerad. Hur går det till liksom? Helt plötsligt surrade det och så kom det godis, utan att matte gjort något alls (trodde han)?! Hur det går till får han fundera på under tiden jag försöker lösa problemen med hans nypande i mina kläder under fria följet (externbelöning har funkat bra där innan men trassligt att hålla på med när man tränar ensam) och framåtförflyttningarna i fjärren. Har det inte avsedd effekt får vi väl sälja den vidare.

Jag ber om ursäkt för oskarp kelpie men förhållande var inte direkt idealiska i köket. 😦

Eftermiddagen har ägnats åt spår, i den återupptäckta skogen på hemmaplan.
Jag insåg att det var länge sen han gick ett längre spår, typ lägre klass, och att det nog är bra att stämma av spårkonditionen lite då och då. Vi kan väl konstatera att jag nog borde oroa mig mer för min spårkondition än för Maros, fast å ena sidan behövde han bara gå spåret en gång, å andra sidan var han tvungen att bogsera mig den gången. 😛

Hur som helst börjar han bli en riktigt duktig liten spårhund och går från klarhet till klarhet! Motivationen är kanonfin och han är oerhört lätt att ”läsa” när han halkar av spåret och stannar man då korrigerar han sig direkt, om han inte hinner göra det först. Då ska man tänka på att jag hade fullt sjå att hålla ordning på fötterna när jag la spåret så några exakta detaljer om vinklar och vrår hade jag inte koll på.

Nu klarar han även när det blir stopp och blir inte det minsta ledsen. Det var ett par rejäla ”surhål” vi skulle igenom där han var tvungen att vänta in mig för att jag inte skulle drunkna i onödan. För ett år sen tappade han fokus vid sådana tillfällen men nu stod han bara kvar i spåret och väntade in mig och när han fick tillåtelse att gå fortsatte han som om inget hade hänt.

När jag skulle släppa på honom började det hagla rätt rejält och han började jaga hagelkorn istället medan jag krånglade med att fästa telefonen (med appen) på selen men när jag sen släppte på glömde han allt vad hagel hette och fokuserade fint på spåret istället och idag blev till och med starten riktigt fin, vilket belönades med en godisdosa efter några meter. Bra planering av matte där. 🙂

Vi invigde även den nya spårlinan från Biltema som fungerade över förväntan. Tyvärr fanns den inte i svart men orange känns ju ganska hemtamt ändå. 😛

En bra helg har vi haft, om än något kylslagen, så nu borde vi klara en arbetsvecka till. 🙂

Igår kväll, när jag lägeradministrerat i några timmar, tog jag ett litet inomhuspass med Maro. Det var svinkallt ute och pelargonerna skulle vattnas så det blev en bra kombo. Dessutom har jag lättare att koncentrera mig där än på gräsmattan, där jag måste hålla koll på omgivningen för att upptäcka ev. störningar innan Maro gör det. Inte för att jag tror att han rusar iväg någonstans men det är nära till vägen och vi saknar staket…

Gårdagens pass blev ett koncentrationspass, visade det sig. Vi började träna bakåtmarsch på allvar. Även om man inte kommer så långt i Karlsson Arena så blev det iaf längre än de två-tre steg vi testat innan. Jag konstaterade snabbt att den som har störst problem med det momentet är … jag. Gå bakåt liksom? När man är sjukt intresserad av att se var man sätter fötterna? Jag hade tillräckligt mycket problem igår, på plant golv ,och vågar knappt tänka på hur det ska gå utomhus på ”buckliga” gräsmattor?! Nåja, Maro var jätteduktig och flyttade sig rakt och fint bakåt med bra aktion i alla fyra fötterna. Det enda är att han hamnar lite långt bak men det borde inte vara så svårt att rätta till.

Nästa koncentrationsövning blev ordförståelse, i fjärren. Han har ju fortfarande en tendens att byta position så fort jag andas in för att säga något. I klass 1 är det kanske inget jätteproblem (om jag inte tar ett djupt andetag vid fel tillfälle) eftersom det bara finns två positioner att välja på men jag skulle ändå föredra att han lyssnar på kommandot och inte bara gör något, på chans liksom. Därför tillbringade vi en bra stund med att han skulle behålla sin position trots att jag sa ”saker”, dvs slumpmässigt valda ord som poppade upp i huvudet och ibland rena nonsensord som hade vissa likheter med de kommandon jag verkligen använder i fjärren, dvs ”back” (ligg) och ”(s)ätt” (sitt). Där stod jag alltså och rabblade kanna-fläta-filt-hack-täpp-bil-hylla-dyna-stol-korg-burk-bark… och ja, ni förstår. Kanske var tur att vi befann oss inom fyra ljusisolerade väggar? 😛

Avslutningsvis skulle vi fila lite på krypet och jag insåg att det var hög tid för … the targetstick! Dvs nosdutt på target som är tillräckligt lång för att jag ska kunna gå upprätt och ändå ”styra” tempo och riktning. Den som spar hon har … ett gammalt ridspö, som låg väl gömt bakom en massa lösa hyllplan och pelargoner. När han väl insett att det varken vankades godis eller klick för att bita i spöt eller nosdutta lite var som helst på det blev det bra. Flärpen längst ner är det som ger utdelning. 🙂 Krävs nog några repetitioner innan jag plockar in det i krypet. Redan ikväll kanske?

Han var i alla fall hyfsat harmonisk resten av kvällen. Den lilla hjärncellen hade väl fått vad den tålde. 🙂

Idag stötte vi på en älgko med två fjolårskalvar i början av vår lunchrunda. Sådana möten får mig att omedelbart ompröva mina beslut och istället tog vi oss samman och gick och rekade skogen bakom huset. En del av världen som bitvis är rätt risig och dessutom delas av ett dike som är typ två meter brett och två meter djupt… Det finns ett par övergångar men idag hittade vi bara den ena. Vi var aldrig särskilt långt hemifrån men virrade omkring en hel del för att klura ut hur det såg ut och var det var möjligt att ta sig fram, och över diket. Vi får ta några rundor till där och reda ut hur man bäst utnyttjar marken för spår men det går säkert att få ut ett par kilometer om man vill det. Dock är det svårt att lägga kortare, om man inte bara avslutar och ”promenerar” hem.

Hur som helst var vi ute i runt en timme och 95% offroad så vi var ganska nöjda när vi kom hem. Lilla farbror Karlsson var dock både blöt och frusen men det avhjälpte vi ganska enkelt.

Efter förra helgens uppflyttning kan vi nu med gott samvete återgå till att spåra i skogen. Det gjorde vi idag och sååå mycket roligare det är, även om risken för stukade tantfötter är betydligt högre än på fält. 😛

Det blev inget jättelångt spår, kanske 6-700 meter, men vi gick det utan spårläggaren i släptåg och frånsett första biten – där jag såg när spåret lades – hade jag ingen aning om var det gick, och det gick inte alls där jag trodde. Vi kom ändå runt med en pinne bort och den försvann troligen när vi fick två rejäla lintrasselstopp och Maro tappade fokus lite. Sånt måste vi träna mer på. Jag vet inte om han genade sen, det kändes nästan så, men vi ”ramlade” snart på spåret igen och fick med oss de två sista apporterna. Han börjar kännas riktigt säker, och lättläst, i skogen och det är underbart. Motivationen för apporterna har också blivit rejält mycket bättre och nu kastar han sig över dem. 🙂

Det jag måste klura på är starterna. Det kan uppstå viss förvirring precis i början så där måste vi bli bättre!

Karlsson fick köra uppletande. Slarvig matte glömde köra mini-upplet innan vi började så jag tror den lilla terrierhjärnan fick för sig att det var sök?! Benen gick iaf och när han inte hittade några människor och råkade snubbla på ett föremål klarnade det. Fyra föremål av fem fick han in, men det tog rätt lång tid. Han ledsnar inte i första taget utan ut i full fart gång efter gång trots att det tog så lång tid innan han fick napp. Något han inte glömt är sina fina ingångar. Varje föremål avlämnas snyggt vid sidan. ❤

Som jag skrev ovan var det tyvärr vissa problem med den fiiina turkosa spårlinan i skogen. Den körde fast runt träd och var svår att få loss. 😦 Tror den får jobba som dekoration i fortsättningen, om vi inte får för oss att börja med IPO-spår. Himla synd, inte bara pga färgen, eftersom den är riktigt skön att hålla i och med bra grepp även när den är blöt. När jag kom hem rotade jag fram Izas gamla lina och den får det nog bli i fortsättningen. Karlssons tunna, som jag har använt även till Maro, funkar inte längre när det börjar bli så bra drag i kelpien. Synd att turkos och orange inte matchar. 😛