Vår första schäfer hade sin sidor. Ganska många och inte alltid jätteroliga, men en sak var hon bra på; hon bar alltid in tidningen från brevlådan på morgonen. Husse tycks leva i tron att detta var en kunskap hon fötts med. Jag lutar väl mer åt att ”någon” lärt henne det… 😉

Med ojämna mellanrum försökte han få Iza att apportera tidningar, med mycket magert resultat. Jag la mig inte i det utan det fick vara deras lilla projekt. Vi hade liksom andra saker högre upp på listan. Med ungefär lika ojämna mellanrum har han försökt få Karlsson att bära in något tidningsformat från ytterdörren till mig, med lika magert resultat. Idag blev han nästan lite sur när det inte funkade så då fixade jag till det. En tidning, några pyttebitar mini-frolic och en klicker. Fem minuter tog det, max. Om husse sen lyckas få det lilla djuret att bära något från ytterdörren till mig det återstår att se, men om jag håller fram en tidning och säger apport tror jag nog att det funkar. 🙂

För övrigt har Karlsson ägnat en del av veckan åt att bli världsberömd i hela Sjuhäradsbygden. Nu är han känd från både STT (Svenljunga-Tranemo Tidning!) och Borås Tidning. Varken igår eller idag har han vågat lämna hemmaskogen. Han tror väl antagligen att han ska bli nedsprungen av autografjägare? 🙂

Som framgår ovan så kommer vi inte ha några sysselsättningsproblem i helgen, alls… Lördagen kommer ägnas åt förberedelser inför detta evenemang och söndagen kommer ägnas åt själva evenemanget. Väderleksprognoserna ser väl inte alltför lovande ut men de har väl ändrat sig förr, eller…?

I höstas avverkades en del … träd … utmed vägen ned till byn. Jag funderade inte jättemycket på det eftersom det inte är ett ställe vi brukar gå på utan konstaterade bara att det blev ljusare och luftigare på sidan av vägen.

Sen blev det vår och då uppenbarade sig … en bokskog?! Att det finns ett mindre parti med böcker 😉 lite högre upp på berget vet jag men det är ett ställe som är rätt bökigt att ta sig till och inget som görs särskilt ofta.

Eftersom den här våren inte lämnat utrymme för några turer till vare sig Skåne eller Blekinge i rätt tid för att uppleva bokskogarna när de är som vackrast så fick den nyuppfunna skogen bli ett helt ok surrogat och idag blev det en tripp. Det var dock rejäl benknäckarvarning i den orörda (förutom av skogsmaskinerna) terrängen som dessutom var ordentligt kuperad så det lär inte bli någon skog vi går i allt för ofta och framför allt inte utan sällskap.

Tanken var att ta med finkameran men den blev kvar i hallen och lika bra var nog det med tanke på terrängen. Fånen var dock med och fick vikariera som finkamera. Det gjorde den ju faktiskt ganska ok. 🙂

I övrigt har dagen ägnats åt röj i ladugården och åt att inköpa och (försöka) montera fyra ”förvaringshyllor” från Biltema. Vi har fått ihop en! Ska man behålla förståndet bör man nog inte ens försöka med mer än en hylla varannan helg så vi blir väl klara framåt midsommar…

Nu ska man försöka ladda för en tuff femdagarsvecka efter några kortveckor på raken. Hur ska det gå?

 

…hade jag i kameran efter dagens sökträning! Herrejösses så mycket ”skit” det blir när man försöker fota arbetande hundar i skog. En skog som till stor del bestod av björksly och meterhöga tallar! Att ljuset växlade mellan djup skugga och skrapt solljus gjorde inte det hela lättare. Antalet bilder är nu nedbantade till 155 varav flertalet endast lämpar sig för de närmast sörjandes ögon. 😉 Bilderna på Karlsson, tagna av Monica Broman, kan jag dock lägga ut här eftersom jag räknar bloggens läsare till de närmast sörjande. 😉

Själva söket gick väl halvhyfsat. Jag känner att jag tappat fokus och motivation efter att skottberördheten infann sig men jag får väl inte ge upp riktigt än. Måste ju kolla av det där med skotten mer, under andra former, och se om vi kan få till en stabil platsliggning igen. Jag är dock inte beredd att lägga hur mycket tid/jobb som helst på det…

Igår eftermiddag/-kväll var vi ett gäng som körde en improviserad tävlingsträning på klubben. Karlsson skötte sig över förväntan. Det var väldigt länge sedan jag hade en så taggad hund i ett fritt följ under tävlingsmässiga omständigheter! Han gick (nästan för mycket) på tårna men hellre det. Den känslan i både honom och mig, kombinerat med en skvätt precision och en matte som tror att hon kanske, kanske, kanske har hittat lösningen på låsningarna så… så skulle det kanske, kanske, kanske vara fullt möjligt att komma upp i 256,5 p (256 krävs för 1:a pris/uppflyttning för de som inte vet) i lydnadsklass III. 😉 Men det är många om och men innan vi ens kommer försöka igen. Det var i alla fall en trevlig och rolig eftermiddag och ett perfekt sätt att tillbringa en del av klämdagen.

Så – över till delar av dagens bildskörd.

Krävande, och nyttig, terräng för kortbent hund. Höga benlyft gör gott för ryggmuskulaturen.
Här går/travar han bredvid mig på väg tillbaks till stigen efter påvis.

Vatten är gott och nyttigt!

Här skäller han ut figuranten efter noter, endast två-tre meter från stigen.
Han tog figgen jättefint på utgången, siktade in sig på hans vänstra öra och … skällde. 🙂
Och när man har skällt lagom länge får man leksaker…

Efter avslutat jobb får man lite rå köttfärs av någon i gruppen.
Det har liksom blivit en tradition. 🙂

En liten actionrulle blev det idag också. Han har inte direkt några tendenser att lämna figuranten bara för att jag närmar mig. 😉

Sen blev det en hel del schäferbilder? När man inte har någon egen schäfer längre får man ju fota andras. 😉 Cvick kanske inte är världens smartaste schäfer (säger hans matte) men snygg är han och kameran gillar honom. 🙂

Fredag på en onsdag är ju aldrig fel, i synnerhet inte när den följs av fyra lediga dagar. Bestämde mig nämligen nyss för att jag är ledig på fredag, så det så. 🙂

Att ”fira” valborg vande jag mig av med för många år sedan. Ungefär i samma skede som jag blev Borås BK:s ständige (tävlings)sekreterare på spårtävlingen som alltid går av stapeln 1 maj. Nu har jag ju bytt klubb och har inte längre några ansvarsfulla åtaganden just det datumet men något firande blir det inte. Har väl vuxit ifrån det kanske?

Att det är fredag på en onsdag kan man ju trots allt ändå fira genom att ta en hund, en boll, en husse och en kamera och gå ut på gräsmattan. Då kan det bli så här!

Som den svensk man är så reagerar man ju instinktivt lite med ”det kanske är det här som är sommaren så det gäller att passa på” när vädret är så här strålande så här tidigt… Nu får vi väl innerligt hoppas att det blir mer sommar än detta, men hur som helst suger jag i mig så mycket jag kan. Man vet ju aldrig… 😉

På solsidan såg det ut så här mitt på dagen. 🙂

Naturen fortsätter att explodera och som vanligt går det … alldeles för fort? Även om jag såg den första tussilagon redan 4 mars så är det nu det händer, och jag hänger inte med…

Den här kaprifolen, som är mer vild än tam, fascinerar mig med sin ihärdighet och sin uppfinningsrikedom. 🙂

Jag började dagen med en snabb och välbehövlig uppdatering av sommargarderoben men sen har vi mest myst i solen. Dvs jag har myst i solen och rostat skinnet en smula. Husse har premiärklippt gräset och Karlsson har myst i skuggan, mestadels inomhus. Iza älskade ju solen så i rent konkurrenssyfte tillbringade han bra mycket mer tid där när hon fanns. Nu kan han ju, utan risk för att missa något viktigt, hålla sig inne i skuggan och (den relativa) svalkan.

På promenaderna uppskattar han helt klart de skuggiga partierna bäst och mest…

…och jag blir varse hur mycket jag saknar en sjö inom gångavstånd. Det här är det närmaste vi kommer; ett tämligen äckligt, nygrävt dike som på ett ställe fått en något ”vidare” form. 😦 Inte för att varken jag eller terriern är några badgalningar men en sjö är ändå en sjö, typ.

För övrigt kryllar FB av tävlingsuppdateringar. Uppflyttningar hit och uppflyttningar dit, fina lydnadsresultat, pinnar och gud vet vad. Jag vill också tävla! Just nu känns det som om rallylydnad är det som återstår och det känns inte särskilt inspirerande. Håller skottberördheten i sig är det ju kört med brukset och lydnaden…? Även om jag rostar av honom nu så känns det föga hoppfullt med tanke på hans märklig tävlingslåsningar. Har dock siktet inställt på en kvällstävling i sommar, på en klubb där han har presterat ganska bra vilket ju om inte annat skapar en go känsla i mattehuvudet, men vi får se. Det är ett tag kvar till sista anmälningsdatum så än har jag inte bestämt mig.

Har dock påbörjat en första nedräkning och det är svårt att hålla huvudet kallt för att inte bli besviken om det inte går i lås… 😉

Jag måste nog ge dem lite rätt – de där som hävdar att vi ska vara glada åt att vi har fyra årstider. Just den här tiden på året inser t o m jag att om vi inte var tvungna att genomlida vintern skulle det inte vara lika fascinerande och underbart den här årstiden. 😉

Att våren (sommaren?) lyckades pricka in sin ankomst just i påskhelgen är faktiskt en helt osannolik timing och i torsdags kväll, när det blåste stormvindar och regnet piskade mot rutorna, var det svårt att tro på prognoserna som lovade finväder i påskhelgen.

Långfredagen var väl lite sisådär, rent vädermässigt. Vi tränade sök i samma ruta som vi tävlade i för två veckor sedan. Karlsson skulle bara få tre figgar, rena ”hitta-övningar” med snabb belöning. Det blev dock mer komplicerat än jag hade väntat mig. Den dolda legan som han löste då, om än med något tveksamt skall, var nu betydligt mer klurig – tydligen? Han jobbade, och jobbade, och jobbade… Upp på klippblocken, runt om, upp, runt, upp och … till sist hittade han nödingången. Ett litet hål på baksidan där han lyckades kräla in, som den grythund han är. Det visade sig senare att hålet var tillräckligt stort för att även en bc i sällskapet skulle kunna leka grythund… Nåja, de andra två markeringarna löste han i alla fall enligt regelboken, på ett ungefär.

I lördags skärpte vädret till sig rejält och välkomstdrinken kunde intas på altanen. Sen hade vi en trevlig kväll med våra vänner, även om den utspelades inomhus och middagen inte var särskilt ”påskig”, men ändå rätt god. 🙂

Igår och idag har jag njutit av solen på altanen med avbrott för enstaka aktivitetshöjningar.

Utan inbördes ordning har jag:
Slappat i solstolen
Promenerat hund
Tittat på hur löven på träd och buskar blivit större timme för timme
Fotograferat löven på träd och buskar
Slappat i solstolen
Gjort husvagnen utryckningsklar
Tvättat vinterjackor mm
Rensat lite i trädgården
Powernappat i solstolen
Inventerat sommargarderoben
Ställt undan mina Icebugs på sommarfövaring
Slappat i solstolen
Uppdaterat operativsystemet på datorn
Promenerat hund
Fotograferat löven på träd och buskar
Utfört lite ideellt arbete
Promenerat hund
Slappat i solstolen…
etc.

Skulle definitivt kunna lära mig att leva med fyradagarshelger (och tredagarsveckor)!

Här kommer några av helgens bilder på den utbrytande grönskan. En del bilder från igår, en del från idag. Och jag konstaterar att den här årstiden är t o m ogräs vackert. 😉

 

Ikväll myser vi inomhus och är faktiskt inte ett dugg avundsjuka på husse som ska gå på fotboll i ösregn och stormvindar, men det är hög skyll dig-faktor på det som S brukar säga. 😉

För övrigt ser jag våldsamt mycket fram emot fyra ledig dagar och vädergudarna har ju lovat successivt bättre väder under helgen, så… 🙂

Under tiden utredning pågår, av vad som orsakat skottberördheten, måste vi ju göra något. Lite vad som helst, typ… Men jag har ju svårt att träna utan att ha något mål och någon mening med det hela. Därför rostade jag igår av den lilla lydnadsterriern!

Sedan vi bröt (!) lydnadstävlingen i september har jag tvivlat mycket starkt på att vi någonsin skulle sätta tassarna på en lydnadslydnadsplan igen, men ändå inte stängt dörren helt. Vintern har vi ägnat åt rallylydnadsmoment i köket och sökträning. Den lilla lydnad vi kört har varit fokuserad på lägre klass. Men eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig. 😉

Med andra ord; igår blev det lydnadslydnadsträning. Eller snarare avstämning av hur mycket han mindes av de specifika lydnadsmomenten. Och jodå, det var en hel del som satt kvar. Rutan tror jag vi körde i januari en gång, som demo, men den satt som en smäck – från 25 meter, dvs tävlingsmässigt avstånd. Då ska man betänka att jag hade inte satt upp den och han hade inte varit närmare än punkten jag skickade från så det får man vara mer än nöjd med. Om man betänker hur lång tid det tog mig att få honom att förstå vad det momentet gick ut på är det rätt fascinerande? Inte för att det därmed är någon garanti på tävling, men ändå… Han har förvisso fortfarande inte fattat exakt var han bör stanna utan springer i full galopp tills jag stoppar honom så det är mest upp till mig att vråla stoppkommando i rätt tiondels sekund.

Vittringen fixade han i första försöket, sättande under marsch var klockrent, metallapporten (den nya ”internationella”) funkade bra och … fjärren var som den brukar vara på träning, dvs rätt bra. Sen blir det som det blir på tävling…

Idag har vi iaf varit hos veterinären på öronkoll men tyvärr, det fanns ingen öroninflammation som kunde vara orsaken till reaktionen på skotten i helgen. Något ovanlig känsla att bli besviken för att inget fel hittades? Tonsillerna var iofs en smula större än vad de borde vara och en aning irriterade men en aning för stora har de å andra sidan varit hela hans liv enligt de veterinärer som gluttat i halsen på honom. Det verkar alltså vara normaltillståndet vilket någon veterinär även uttalat; att vissa hundar har förstorade tonsiller utan att det är något fel. För säkerhet skull skrev dock veterinären ut en antibiotikakur så den får han väl knapra i sig. Sen är det väl bara att börja ”valpträna” skott antar jag? Jag försöker ge det sommaren iaf innan jag beslutar om vi ska lägga ner söket men nu får vi väl ligga lågt med hårdträning under antibiotikaknaprandet först och främst.

Idag provade vi en ny ”lokal” veterinär som många är nöjda med. Det funkar liksom inte att ta ledigt en halvdag och åka till Göteborg även för småsaker. Den här veckan var det dessutom fullständigt omöjligt med tanke på jobbet. Men… jag vet inte jag? Känner mig ganska vilse i veterinärpannkakan för tillfället. Djursjukhuset här i stan är tyvärr inget alternativ längre. Västra i Gbg har jag fått ett gott intryck av men som sagt; det funkar inte varje gång. Och dagens besök vet jag inte riktigt vad jag tyckte om, mer än att undersökningsrummet var anpassat för en storfamilj och större än vårt vardagsrum. Vi drabbades nästan av en gnutta torgskräck när vi väntade. 😉

Nu ser jag iaf fram emot påsklovet och vi ska nog kunna hålla oss sysselsatta även utan sökträning, tror jag?

 

Just nu är det deppigt här. Alldeles förb…at deppigt faktiskt.

I söndags debuterade vi i söket och det kan, om vi har otur, ha varit både första och sista tävlingen i den grenen… 😦 Idag skulle vi ha gjort vårt andra försök men igår lämnade jag återbud. I fredags hade jag nämligen, mycket otippat, en skottberörd hund?!

Han som alltid varit 100% skottfast reste sig helt plötsligt vid första skottet när vi hade tävlingsträning på klubben i fredags kväll. Jag la om honom, stod kvar nära, och han reste sig på två skott till, av fyra. Var kom det ifrån?

Eftersom jag inte var i toppform efter en riktigt dålig dag fanns det teorier om att han kände av min sinnesstämning och därför inte var trygg på platsen. Jag trodde inte riktigt på den teorin, även om jag önskade att det var så enkelt. Hade det varit Iza, som var extremt känslig för min sinnesstämning, hade jag nog ”köpt” det, men inte med Karlsson. Vi gjorde ytterligare ett test, med hund i aktivitet (lydnad och lek) och då visade han ingenting.

Igår gjorde vi ett nytt försök. Först la jag honom helt ensam på plan (utan skott) och han låg utan problem i 6-7 minuter med mig 30-40 meter bort. Sen kom S och vi körde ett försök med skytt på dubbla avståndet mot på fredagen, dvs uppåt 100 meter. Jag stod 3 meter framför honom och han låg … på första skottet. Jag utökade avståndet med några få meter men nej, då gick det inte längre. Han reste sig upp på varje av de efterföljande skotten, oavsett hur nära jag stod.

Han blir alltså inte ett hysteriskt, skakande vrak men att resa sig (och sakta gå mot matte) är nog illa ur tävlingssynpunkt.

FAN, SKIT OCH HELVETE – helt ärligt och uppriktigt!

Till veckan får det bli ett veterinärbesök för att kolla öronen ordentligt. Men även om man hittar något där, som går att åtgärda, tvivlar jag ändå på att vi är av med problemet, åtminstone inte utan väldigt mycket jobb. Jag har ju Iza i färskt minne. Från att ha varit helt skottfast började hon reagera i åtta-årsåldern. Veterinären hittade en vaxpropp i örat som avlägsnades men det löste inte problemet. Nu var hon iofs ”färdigtävlad” och jag la inte ner någon större möda på det men med terriern kan jag tänka mig att han nu har ”lärt” sig att man kan gå upp när det smäller och då är det nog en vana som är svår att träna bort.

Idag skulle vi ha tävlat sök igen men det var bara att ringa och lämna återbud. Visst, man kan tävla utan plats (och budföring) men med tanke på våra andra ”hang-ups” i lydnaden är de poängen ett måste för att ens ha en chans till uppflyttning. Att tävla som träning blir i hans fall ren avträning. Att han ”gick på” tre figgar utan belöning i söndags är jag glad för men jag bör nog inte upprepa det konceptet i onödan utan låta honom tro att det var olycksfall i arbetet, om vi nu kommer tävla sök någon mer gång?

Ja, jag låter uppgiven och ledsen och det är så jag känner mig just nu. Ska det verkligen vara över nu, med brukstävlandet, när vi äntligen kommit igång igen? Jag vill verkligen inte det! Lydnadskarriären är ju mer eller mindre nedlagd, tror jag, och då återstår … rallylydnad?! Då hör det till historien att på vår andra anmälan i den grenen, till hemmatävlingen på långfredagen, lottades vi som 10:e reserv?! Helt sjukt! 😦

Som sagt; uppgiven (och bitter) är bara förnamnet.

När det inte blev tävling idag så kunde jag ju lika gärna trimma bort den omsorgsfullt odlade platsliggningspälsen. Något som liten Karlsson tyckte var ruskigt onödigt…

Istället för söktävling blev det 16-årskalas på eftermiddagen. Det var trevligt, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig som dagens aktivitet…

Idag har vi gjort comeback i brukset, efter vår sista spårtävling för 19 månader sedan. Det var debut, både för mig och det lilla djuret, i söket. Det var det som var ”different”. På sätt och vis gjorde vi det med den äran men tyvärr blev det för mycket ”same, same” innan dagen var över.

Inte vet jag om det var tävlingsnerver som gjorde att terriern hade sömnproblem i natt? Vid 1-tiden började han stöka runt och kunde omöjligt hitta något bra ställe att sova på. Han provade min rygg, min rumpa, mina knäveck, mina vrister, husses vrister etc. När jag väl var klarvaken av detta vandrande i sängen somnade han äntligen om men sådär jättemycket sovet blev det väl inte för mig. Han som normalt sover som en klubbad säl hela nätterna?

Det var väl tur att tävlingen var hemma (Kind BK) så att jag visste vart vi skulle för på vägen dit i morse såg det ut såhär.

Dimman lättade dock en del lite längre fram på dagen, och lite längre söderut.

När söket drog igång började det med att den enda elithunden bröt efter att endast ha hittat en figge. Den första högrehunden hittade två figgar och den andra högrehunden endast en och bröt alltså också.

Så var det vår tur, med startnr 1 i lägre klass. Vi fick vänta ett bra tag på vår tur eftersom rutan skulle vallas om etc men han taggade bara mer och mer, det lilla djuret.

När det äntligen  blev vår tur och jag skickade på vänster sida drog han rakt ut en bit och sen iväg åt höger, och var borta läääänge. Till sist hör jag ett skall, långt bort. Så långt bort att jag faktiskt trodde att han var tillbaks på parkeringen och markerade övriga tävlande? Men jag och ena domaren traskade väl iväg och till sist, allra längst bort i rutan på 100 meter ungefär, var han. Lite tveksamt skällande framför ett klippblock. Jodå, därinne fanns det en figurant. 🙂

Tillbaks till början på rutan och ett skick på höger sida och figge nr 2 var bärgad. Ett skick (tomt) på vänster sida och sen en flying (ursäkta alla icke sök-nördar) ut på höger sida och där hade vi minsann figge nr 3. 😀

Mycket nöjd matte, nöjd hund och betyg 8,75. Avdraget var för det något tveksamma och glesa skallet på den dolda figuranten. Därav lärde man sig att matte ska ha en remsa silvertejp över munnen när hon är på väg ut på påvis för avbrotten i skallet var ganska tydligt relaterade till att jag öppnade truten och pratade med den medföljande domaren.

Roligt var att vår instruktör från lägret i somras, Mette Klavenes, gick med på stigen som åskådare. Det var hon som hjälpte mig att bygga om det lilla djuret till skallhund. Hon var mycket imponerad! Den ena av domarna var vår instruktör på lägret för två år sedan, när jag fortfarande trodde att jag skulle kunna göra honom till rullhund, och han var också hyfsat imponerad av den ”nya Karlsson”. 🙂

När alla hundar kört visade det sig att mitt lilla djur var det enda djuret på hela dagen som hittat den dolda figgen! Övriga lägrehundar hittade inte fler än två. Ibland glimmar han till det lilla djuret.

Efter söket såg (del)resultatlistan ut så här. Längst upp är det vi. 🙂

Tillbaks till klubben för lydnad och det började bra med 7,25 på linförigheten (jo, det är bra för att vara vi), 8,75 på framförgåendet, 9,25 på läggande under marsch och 10 på inkallningen.

Sen gick det utför. Krypet, där jag trodde jag fått ordningen på ”låsningen”, var tillbaks i traditionell jagtänkerintekrypapåtävling-stil. 0 poäng. Han kröp förvisso, så småningom, efter x antal extra kommandon, men då var möjligheten till poäng borta. Sen var det apportering och där blev det också låsning. Han kom iaf iväg till sist och fick in apporten. 6 från den ena domaren kändes betydligt mer ok än 0 från den andra. 😦 Sen låste han även på hoppet så där landade vi på 5,5 poäng.

Någonstans i höjd med apporteringen insåg jag ju att chansen till uppflyttning var borta och det blev ju inte särskilt mycket bättre efter det.

Om jag kunde förstå varför han ser ut,och beter sig, som om jag brukar slå honom i huvudet med spikklubba så fort han ska lämna min sida på tävling? I ärlighetens namn har det faktiskt hänt väldigt sällan. Jag skulle nog till och med våga påstå; aldrig. Att jag slagit honom i huvudet med spikklubba alltså. 😉 Vi har inte ens haft några stora problem med tjuvstarter och han älskar att både hoppa och apportera (på träning) så jag blir verkligen inte klok på det där beteendet?

På budföringen krävdes det extrakommando för att han skulle springa både från mig och mottagaren men i övrigt var det helt ok och betyg 8.

På platsen vägrade han först att lägga sig men kom ner till sist. På protokollet står det ”ligger ej still” men där hade nog domaren lydnadsglasögon på sig för att han ”rumpade ner” en gång och la ner huvudet ett par gånger borde väl inte belasta i brukset, eller är jag ute och seglar nu? Nåja, han pep naturligtvis lite också (kallt, brrr) och med tanke på krånglet innan han kom ner så känns ändå en 7:a som helt ok.

Summa summarum; uppflyttningspoäng med god marginal på specialen men inte på lydnaden. Totalen räckte till men man ska ju uppfylla delkriterierna också…

Det hela slutade med ”godkänd”, en andraplacering och jo… jag får väl vara nöjd. Jag ÄR kanonnöjd – med söket. Framför allt att jag inte gjorde några större tabbar, mer än att jag inte kunde hålla snattran då, men lydnaden bekymrar mig, minst sagt. Here we go again liksom… 😦

Jag tror han sussar gott nu, någonstans i huset, mitt lilla djur. Nu kan han ju iaf sätta upp en till gren på visitkortet, förutom spår, lydnad och rallylydnad. 🙂

När vi nu skriver 5 april vågar man sig nog på att summera vintern. Trots att jag höll på att frysa ihjäl där i slutet av januari och början på februari så ger jag ändå den gångna vintern betyg 8 på en tiogradig skala.

Snö en vecka i början på december och en ny omgång snö (men inget större snödjup) som höll i sig i tre veckor i januari-februari. Då var det tyvärr konstant gråttgråttgrått. Inte en gnutta sol varken då eller före eller efter. Men det får ändå anses som helt ok med tanke på hur det skulle ha kunnat vara.

Jag tycker ju att den enda vitsen med snö är att det (ibland) går att ta vackra och roliga bilder. I arkivet från den här vintern har jag inte en enda snöbild.

Inte en enda sån här har jag tagit (januari -13).

Och inte någon sån här (januari -13).

Eller sådana här (februari 2010), tack och lov…

Jag är på det stora hela jättenöjd med att jag inte behövt slita ut varken kameran eller mina Icebugs. Inte en enda promenad har vi hindrats av snö från att gå våra vanliga rundor. I stort sett hela ”vintern” har vi även kunnat träna sök. En vinter helt i min smak! 🙂

Vad hade då krävts för högre betyg?

Jo:

Betyg 9 = minimalt med snö, mer sol och färre minusgrader
Betyg 10 = Ingen snö, torrt och mycket sol

Jodå, lite vill ha mer. 😉 Dvs inte mer vinter men OM vi nu ska ha vinter, och jag antar att det inte är förhandlingsbart, så finns det trots allt lite för vädergudarna att jobba på.

F ö tillbringar jag alldeles för mycket måste-tid framför datorn, både i jobbet och ideellt, så bloggen får stå tillbaka. Känns oftast måttligt frestande att sitta här mer än vad jag redan gör.

Nu fortsätter vi njuta av våren som idag visar sig från en något mer ”normal” sida än t ex förra helgen. Blåsigt, mulet och en smula regn. Känns rätt ok det också faktiskt. 🙂

Det har nog aldrig varit så passande med omställning till sommartid som just den här gången. 🙂

Vädret har varit fullständigt underbart hela helgen. Soligt, varmt och skönt på ett sätt som man inte är van vid i slutet på mars men som varit mycket uppskattat.

Vårtecknen, mer eller mindre ”made by mankind”, har stått som spön i backen.

1. I fredags kom husvagnen hem (med viss hjälp av husse), nybesiktigad och i stort sett redo.

2. Idag kom den nya torkvindan äntligen på plats och ikväll lägger vi oss i soltorkade lakan.

3. Det grönbleka skinnet har minsann fått sig lite färg!

4. Fönster har tvättats.

5. Bilen har fått (nya) sommarskor.

6. Årets första Corona har avnjutits på altanen. Funkar utmärkt som vätskeersättning men ”öl” vill jag nog inte kalla det. 😉

7. Jag har powernappat i solstolen, barfota i uppkavlade jeans och T-shirt.

8. Årets första pelargoner har shoppats.

Förutom att frossa i värme och vårtecken har vi hunnit med lite lydnad (inkl. en lugn platsliggning) och ett sökpass igår. Söket var ett motivationspass, dvs med träff på varje skick (fem stycken). Det fanns väl en del att övrigt att önska av systematiken men han hittade sina figgar och hade roligt. Det var målet.

Idag har hundverksamheten gått på sparlåga. Det lilla djuret har uppenbarligen ont i magen (fis på tvären?) – igen – men den här gången har jag lyckats hålla mig i skinnet och inte flänga iväg till akutveterinär – för att där plocka ut en i stort sett frisk hund ur bilen?! Det verkar som om det var ett smart drag för nu börjar han pigga på sig.

Har jag nämnt att jag gillar omställningen till sommartid? Jo det har jag nog, typ varje år sen jag började blogga. Nu är klockan snart 20.00 och det är fortfarande ljust! Lika fascinerande och underbart varje gång. Jo, det lär svida lite i morgon bitti när klockan ringer men ge det en vecka så är allt som vanligt igen. 🙂

Jag är tämligen kass på att känna igen fågelarter. OK, duva, svan, skata och trana fixar jag, och några till. Att urskilja olika fågelläten är jag om möjligt ännu sämre på.

Men hackspett – I know when I hear one. 😉

När jag borstade tänderna i morse hörde jag ett märkligt ljud utifrån. Det var den här filuren som tydligen var understimulerad och bestämt sig för att hacka hål i metallplattan i toppen på vår f d elstolpe, numera lyktstolpe. Har man inte att göra så skaffar man sig…

Att fota relativt liten fågel med 70-300-objektivet (på full zoom) på frihand är väl inte optimalt men med tanke på att jag inte ens vågade chansa på att ställa in kameran, om fågelrackar’n skulle få för sig att försvinna, utan körde på befintliga inställningar så känner jag mig rätt nöjd.

När jag ändå lyckats logga in här kan jag ju lika gärna bjuda på veckans papegojtulpaner. Limegrön! Hur läckert är inte det? De andra är inte heller fy skam.

För övrigt går det … sådär med bloggandet. Tiden finns inte. Men för att göra en kort sammanfattning så blev det ingen sökträning förra helgen. Däremot lyckades vi få till en platsliggning med skott tillsammans med malle-sektionen av PRO. Insåg att vi inte tränat med skott på ca 1,5 år, och det kanske kunde vara på sin plats inför tävlingen. Det gick finfint. 🙂

I tisdags la vi en plats utan skott och det blev otippat rabalderartat. Jag har förvisso en viss förståelse för att den lilla hunden reste sig med tanke på vad som utspelade sig i hans omedelbara närhet men det var ingen optimal uppladdning inför tävling. Ska försöka få till några till övningar, utan rabalder, under den dryga veckan som är kvar.

Idag har det varit ett fantastiskt, underbart, ljuvligt vårväder. Vi övergav off road-temat (i skuggan) och ägnade oss åt on road i solen istället. Årets första promenad med endast fleecetröja (nåja, byxor, skor och lite annat krafs hade jag ju faktiskt på mig) är alltid lika fascinerande. 🙂

När jag går så här med Karlsson reflekterar jag ofta över det faktum att min första schäfer jagade allt från bilar till vilt, och dessutom var en slagskämpe, och således alltid var kopplad. Min andra schäfer (Iza) var ju också en jakthund av stort format. Men den lilla jakthunden kan gå lös praktiskt taget överallt (även om han inte gör det) och är mycket sällan mer än några få meter ifrån mig?!

Nu ser vi fram emot en helg med fortsatt skönt väder. I morgon blir det lite lydnadsträning och sen sökträning. På söndag är det inget planerat men jag tvivlar inte en sekund på att jag ska kunna hålla mig sysselsatt. 🙂

I onsdags snubblade jag (nästan bokstavligen) på papegojtulpaner, i en hink utanför en blomsteraffär. De är bara sååå läckra, men smakar det så kostar det … lite mer än de man köper på ICA. Å andra sidan har ”ICA-tulpanerna” varit fruktansvärt tråkiga den här vintern/våren så det här blev ett lyft. 🙂

Dagens fråga (av retorisk art, jag tror mig veta svaret) är varför det lilla djuret, som inte tränat lydnadslydnad men någon struktur sen typ … september (?), gjorde en klockren fjärrdirigering värd ca 9,5 p i skogen idag. Han lullade fram ca 10 meter framför mig på stigen när jag fick ett infall och sa ”ligg”. Han snodde runt, la sig blixtfort och utförde sedan ett gäng klockrena skiften ligg-stå-sitt (i olika varianter) utan så mycket som ett pip och med minimal framåtförflyttning. Tänk om det kunde se ut så på tävling också…?

Nu är det iaf fredag kväll och det känns lite lyxigt. Vi får försöka ta vara på den lediga tiden efter bästa förmåga men tyvärr blir det ingen sökträning.

Hej, hopp bloggen! Just nu är det varken kvalitet eller kvantitet här, men det får man väl leva med antar jag? Lite för mycket annat som kräver mitt engagemang känns det som…

I lördags var det årsmöte i distriktet (SBK, västra). Inte något jag direkt såg fram emot som årets höjdpunkt men kände väl att det, med mitt nya ”ämbete”, kunde vara bra att vara där.

Några, framför allt i den äldre generationen, hade sjungit upp sig rejält och hade synpunkter på det mesta, bara för att… Mötesordförande hade inte sjungit upp sig (pga tillfälligt trasslande stämband) och var svår att höra i den stora lokalen vilket en del av de som hade sjungit upp sig hade synpunkter på. Hå hå, ja ja…  Både jag och min medpassagerare drog en lättnadens suck när det var över och önskade av hela vårt hjärta att den nya styrelsen kan få en smula arbetsro. Den som lever får se…

Söndagen var betydligt mer i min smak. Sökträning i solsken! Det är grejor det. 🙂 Karlsson var en duktig sökhund, på det sättet att han använde sin näsa på ett förträffligt sätt. Tyvärr är det kanske inte alltid det sättet som ger 10-poängare på tävling? Åtminstone inte när det är synonymt med att inte vilja gå ut mer än 20 meter på motvindssidan när det inte finns någon figge där? På slutet lyckades vi dock lura honom. Ut med en figge på djupet på högersidan och när jag var ute på påvis lades det ut en figge på djupet även på vänster sida. När vi kom tillbaks till stigen skickade jag ut honom på motsatta sidan. Han tvärnitade efter två meter och frågade (nåja) ”varför, det finns ju ändå ingen där?”. I samma sekund fick han figuranten i vind och försvann som en avlöning. 🙂 Vi fortsätter väl att be böner om vinden i ryggen på stigen på tävlingsdagen.

Nästa pass, som kanske blir det sista innan tävlingsdebuten, kommer vi enbart bygga på motivation med ”kort” ruta och fig på varje skick. Känns bra att ha en plan i alla fall, men eftersom jag är kvinna kan jag ju alltid ändra mig. 😉

Innan vi körde igång vårt pass i söndags var han naturligtvis tvungen att sjunga upp sig. Är man skallhund så är man. 🙂 (Och ibland överraska iPhonen med att ta helt ok bilder?!)