Ett extremt kort återfall?

Just nu är det deppigt här. Alldeles förb…at deppigt faktiskt.

I söndags debuterade vi i söket och det kan, om vi har otur, ha varit både första och sista tävlingen i den grenen… 😦 Idag skulle vi ha gjort vårt andra försök men igår lämnade jag återbud. I fredags hade jag nämligen, mycket otippat, en skottberörd hund?!

Han som alltid varit 100% skottfast reste sig helt plötsligt vid första skottet när vi hade tävlingsträning på klubben i fredags kväll. Jag la om honom, stod kvar nära, och han reste sig på två skott till, av fyra. Var kom det ifrån?

Eftersom jag inte var i toppform efter en riktigt dålig dag fanns det teorier om att han kände av min sinnesstämning och därför inte var trygg på platsen. Jag trodde inte riktigt på den teorin, även om jag önskade att det var så enkelt. Hade det varit Iza, som var extremt känslig för min sinnesstämning, hade jag nog ”köpt” det, men inte med Karlsson. Vi gjorde ytterligare ett test, med hund i aktivitet (lydnad och lek) och då visade han ingenting.

Igår gjorde vi ett nytt försök. Först la jag honom helt ensam på plan (utan skott) och han låg utan problem i 6-7 minuter med mig 30-40 meter bort. Sen kom S och vi körde ett försök med skytt på dubbla avståndet mot på fredagen, dvs uppåt 100 meter. Jag stod 3 meter framför honom och han låg … på första skottet. Jag utökade avståndet med några få meter men nej, då gick det inte längre. Han reste sig upp på varje av de efterföljande skotten, oavsett hur nära jag stod.

Han blir alltså inte ett hysteriskt, skakande vrak men att resa sig (och sakta gå mot matte) är nog illa ur tävlingssynpunkt.

FAN, SKIT OCH HELVETE – helt ärligt och uppriktigt!

Till veckan får det bli ett veterinärbesök för att kolla öronen ordentligt. Men även om man hittar något där, som går att åtgärda, tvivlar jag ändå på att vi är av med problemet, åtminstone inte utan väldigt mycket jobb. Jag har ju Iza i färskt minne. Från att ha varit helt skottfast började hon reagera i åtta-årsåldern. Veterinären hittade en vaxpropp i örat som avlägsnades men det löste inte problemet. Nu var hon iofs ”färdigtävlad” och jag la inte ner någon större möda på det men med terriern kan jag tänka mig att han nu har ”lärt” sig att man kan gå upp när det smäller och då är det nog en vana som är svår att träna bort.

Idag skulle vi ha tävlat sök igen men det var bara att ringa och lämna återbud. Visst, man kan tävla utan plats (och budföring) men med tanke på våra andra ”hang-ups” i lydnaden är de poängen ett måste för att ens ha en chans till uppflyttning. Att tävla som träning blir i hans fall ren avträning. Att han ”gick på” tre figgar utan belöning i söndags är jag glad för men jag bör nog inte upprepa det konceptet i onödan utan låta honom tro att det var olycksfall i arbetet, om vi nu kommer tävla sök någon mer gång?

Ja, jag låter uppgiven och ledsen och det är så jag känner mig just nu. Ska det verkligen vara över nu, med brukstävlandet, när vi äntligen kommit igång igen? Jag vill verkligen inte det! Lydnadskarriären är ju mer eller mindre nedlagd, tror jag, och då återstår … rallylydnad?! Då hör det till historien att på vår andra anmälan i den grenen, till hemmatävlingen på långfredagen, lottades vi som 10:e reserv?! Helt sjukt! 😦

Som sagt; uppgiven (och bitter) är bara förnamnet.

När det inte blev tävling idag så kunde jag ju lika gärna trimma bort den omsorgsfullt odlade platsliggningspälsen. Något som liten Karlsson tyckte var ruskigt onödigt…

Istället för söktävling blev det 16-årskalas på eftermiddagen. Det var trevligt, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig som dagens aktivitet…