Avrostning?

Under tiden utredning pågår, av vad som orsakat skottberördheten, måste vi ju göra något. Lite vad som helst, typ… Men jag har ju svårt att träna utan att ha något mål och någon mening med det hela. Därför rostade jag igår av den lilla lydnadsterriern!

Sedan vi bröt (!) lydnadstävlingen i september har jag tvivlat mycket starkt på att vi någonsin skulle sätta tassarna på en lydnadslydnadsplan igen, men ändå inte stängt dörren helt. Vintern har vi ägnat åt rallylydnadsmoment i köket och sökträning. Den lilla lydnad vi kört har varit fokuserad på lägre klass. Men eftersom jag är kvinna har jag ju rätt att ändra mig. 😉

Med andra ord; igår blev det lydnadslydnadsträning. Eller snarare avstämning av hur mycket han mindes av de specifika lydnadsmomenten. Och jodå, det var en hel del som satt kvar. Rutan tror jag vi körde i januari en gång, som demo, men den satt som en smäck – från 25 meter, dvs tävlingsmässigt avstånd. Då ska man betänka att jag hade inte satt upp den och han hade inte varit närmare än punkten jag skickade från så det får man vara mer än nöjd med. Om man betänker hur lång tid det tog mig att få honom att förstå vad det momentet gick ut på är det rätt fascinerande? Inte för att det därmed är någon garanti på tävling, men ändå… Han har förvisso fortfarande inte fattat exakt var han bör stanna utan springer i full galopp tills jag stoppar honom så det är mest upp till mig att vråla stoppkommando i rätt tiondels sekund.

Vittringen fixade han i första försöket, sättande under marsch var klockrent, metallapporten (den nya ”internationella”) funkade bra och … fjärren var som den brukar vara på träning, dvs rätt bra. Sen blir det som det blir på tävling…

Idag har vi iaf varit hos veterinären på öronkoll men tyvärr, det fanns ingen öroninflammation som kunde vara orsaken till reaktionen på skotten i helgen. Något ovanlig känsla att bli besviken för att inget fel hittades? Tonsillerna var iofs en smula större än vad de borde vara och en aning irriterade men en aning för stora har de å andra sidan varit hela hans liv enligt de veterinärer som gluttat i halsen på honom. Det verkar alltså vara normaltillståndet vilket någon veterinär även uttalat; att vissa hundar har förstorade tonsiller utan att det är något fel. För säkerhet skull skrev dock veterinären ut en antibiotikakur så den får han väl knapra i sig. Sen är det väl bara att börja ”valpträna” skott antar jag? Jag försöker ge det sommaren iaf innan jag beslutar om vi ska lägga ner söket men nu får vi väl ligga lågt med hårdträning under antibiotikaknaprandet först och främst.

Idag provade vi en ny ”lokal” veterinär som många är nöjda med. Det funkar liksom inte att ta ledigt en halvdag och åka till Göteborg även för småsaker. Den här veckan var det dessutom fullständigt omöjligt med tanke på jobbet. Men… jag vet inte jag? Känner mig ganska vilse i veterinärpannkakan för tillfället. Djursjukhuset här i stan är tyvärr inget alternativ längre. Västra i Gbg har jag fått ett gott intryck av men som sagt; det funkar inte varje gång. Och dagens besök vet jag inte riktigt vad jag tyckte om, mer än att undersökningsrummet var anpassat för en storfamilj och större än vårt vardagsrum. Vi drabbades nästan av en gnutta torgskräck när vi väntade. 😉

140416A

Nu ser jag iaf fram emot påsklovet och vi ska nog kunna hålla oss sysselsatta även utan sökträning, tror jag?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s