Som vi har tragglat med momentet ”rutan”* (asterisk för icke hundnördar) genom åren. Det finns nog inte en enda metod vi inte provat i större eller mindre omfattning. Nu sitter det rätt skapligt, under förutsättning att han inte kommer ur kurs på vägen dit. Om han gör det så brukar det vara ganska kört. Vid några tillfällen har jag lyckats tråckla in honom i rutan efter ett antal kommandon som till antalet varit så många att nollan i protokollet nog egentligen borde vara någon form av minuspoäng.
Igår kväll var det möteskväll på klubben men jag kompade ut lite tidigare så att jag skulle hinna träna innan. Vi har nämligen en lydnadstävling med i sommarplaneringen så det är väl dags att rosta av momenten en smula. Men eftersom han ”kan” de flesta riktigt bra, åtminstone i träningsituationen, vill jag inte nöta för mycket. Det känns inte som om träning i oändliga mängder kommer göra att det går så himla mycket bättre på tävling utan snarare tvärt om. Men något vi tyvärr varit väldigt dåliga på att träna är ”ruträddning”, dvs att han ska kunna hitta in i rutan även då han hamnar ur kurs, så det tog vi tag i igår.
Jag ställde honom vid sidan av rutan, åt höger och vänster och bakom och återgick sen till min ordinarie position (om än något närmare) och kommenderade rutan. Han var extremt tveksam och de gånger jag ens fick in honom så gick det inte fort. Vi avslutade med några traditionella skick för att skapa en go, säker känsla i den lilla kroppen.
Ikväll gick jag ut på gräsmattan och körde samma variant, dock med mig något närmare. Helt plötsligt var det inga som helst tveksamheter? Oavsett var jag ställde honom (höger/vänster/bakom, vänd åt olika håll och på olika avstånd) så satte han full fart och hoppade över banden och in i mitten. Ja just det – in i mitten?! Det är inte heller något som varit givet tidigare, utan snarare tvärt om – han har ofta balanserat ”on the edge”. Och om han inte var exakt i mitten ikväll så hade han iaf väldigt god marginal till alla markeringar. 🙂
Uppenbarligen har det skett någon, mycket effektiv, bearbetning under natten som gav utdelning ikväll. Kul! 🙂
Sen ska det väl erkännas att när jag flyttade rutan en liten bit så siktade han mot det gamla favoritgrässtrået (jodå, han skaffar sig snabbt sådana) där matte blev så glad alldeles nyss, men när jag kommenderade ”rutan” igen så styrde han rätt. 🙂 Och på tävling kommer ju rutan aldrig att flyttas och inte heller innehålla några favoritgrässtrån.
Avslutningsvis lite värdelöst vetande som jag kom att tänka på, och kollade upp, här om kvällen. Jag har faktiskt fyra (4) brukshundklubbar som ligger närmare i både kilometer och restid än den jag valt att vara aktiv i. Den här årstiden är ju ändå körningen dräglig, när det är ljust t o m när man åker hem, men jag undrar ju ibland hur smart det är, egentligen…?
* Sändande med ställande och läggande (ur regelboken)
Ekipaget ställer upp på ca 25 m avstånd mitt för en markerad ruta 3 x 3 m. På kommando sänds hunden in i rutan där den nedläggs. Föraren ges sedan order att förflytta sig mot rutan, ca 2 m från denna görs höger alt vänster om marsch och efter ca 10 m på nytt höger alt vänster om marsch mot utgångspunkten. Ca 10 m efter andra höger- alt vänstervändningen inkallas hunden under fortsatt marsch.Vid återkomsten till utgångspunkten görs halt.
vallterrier.com 