Into the wild…

…är en film som jag har sett. Den innehöll vackra naturscener men jag vill minnas att jag tyckte den var mest deprimerande.

Idag blev det lite väl ”wild” på lunchpromenaden. Vi är ju rätt … högljudda när vi rör oss i skogen, mest för att inte springa på vilt i onödan. Om de bara är en smula vakna har de all möjlighet i världen att flytta på sig i tid. Idag var det dock ett par individer som inte var ett dugg benägna att flytta på sig, varken i tid eller otid.

Som vanligt skulle jag gymma lite genom att vika av från stigarna och gå offpist. Vi traskade in i ett parti som var som detta, x 2…

Riktigt risigt och trixigt var det och Karlsson ifrågasatte nog om jag fullständigt hade tappat förståndet. Helt plötsligt får jag syn på en orm! Det är extremt sällan vi ser sånt otyg här uppe på berget och när jag fick syn på den rackarns ormen som låg och solade på en sten tvärvände jag innan jag ens var säker på vad det var. Troligen en snok men vem vet? Vi trasslade tillbaks till skogsvägen som sen övergår i nygjord, tråkig timmerväg.

När vi avverkat ungefär 75% av rundan så uppenbarar sig ett par älgöron i björkslyn, precis invid vägen.

Jag såg dem, öronen alltså, på långt håll och det var ingen tvekan om att hen hade sett, och hört, oss. Hen såg inte ut som om hen tänkte flytta på sig och jag hade ingen som helst lust att kolla närmare om det var en ko med kalv eller en nyligen bortstött fjolårskalv. Karlsson, som inte upptäckt älgen, blev rätt förvånad när vi vände och tog samma väg tillbaks. Att gå en mindre omväg var inget alternativ just där med tanke på terrängen och risken för att ha en förbannad alt. sällskapssjuk älg i hasorna. Det hela slutade alltså men en promenad på 150%, typ. 😉

Det är inte bara i skogen det går vilt till för övrigt. Vår trädgård är, precis som vanligt, rätt vildvuxen. Just nu kan man  tex njuta av den vilda äppelbusken.

Eller den (numera) vilda alpklematisen som helt spontant dök upp vid stenmuren för ett par år sedan. Nu lever den i symbios med den (vilda) snöbärshäcken som växer på muren.

Den vilda snöbärshäcken kan även vara rätt vacker i lite morgondimma och morgonsol.

Igår morse såg det ut så här på den (tama) åkern, som naturligtvis inte är vår. Den är ju tam som sagt, i motsats till allt annat i närområdet.

I söndags var det Hundens Dag på klubben. Jag och Karlsson deltog i en uppvisning där vi körde en lydnadskadrilj tillsammans med fem andra ekipage. Karlsson fick dessutom nöjet att köra en vittringsapportering där ett barn i publiken skrivit sitt namn på rätt pinne (vilket han gjorde klockrent två gånger) samt apportera IPO-apporten. Vi körde uppvisningen två gånger och andra gången gjorde han apporteringen snyggt och prydligt. Första gången behövde han ett extra försök pga ovanligt väldoftande gräs, eller nå’t… 😉 Bilderna är tagna av Annelie Nilsson men eftersom det var med min kamera tar jag mig friheten att använda dem. 😉

Nu har vi en HF-helg framför oss. Husse är alltid en smula orolig när han ska åka bort och undrar vad jag ska göra hela helgen? Vi kan väl uttrycka det som så att … han behöver inte vara orolig. Vi ska nog kunna sysselsätta oss. 🙂 Tror inte att jag har yttrat orden ”jag har inget att göra” på sisådär 40 år, och definitivt inte sedan vi blev med hus och hund…

(Har jag nämnt att jag vill ha ett macroobjektiv och att jag inte gillar sammanfattningsbloggar? 😉 )