Författare: vallterrier

I torsdags begav vi oss, tillsammans med hundar och husvagn mot Halmstad, eller närmare bestämt Tylösand, för säsongens campingpremiär. Anslöt där gjorde även M & T samt Karlssons uppfödare – Karin och Tommie. Det blev en himla trevlig helg med många goda skratt, sköna promenader i fina omgivningar, mat & tjat i förtältet, grillning och rödvinsimpregnering av såväl förtältsmattor som diverse kläder (nej, det var inte jag som spillde). Vädret har varit lite ”mittemellan” men de regnskurar som kommit har vi klarat oss ifrån med blotta förskräckelsen. De andra två familjerna tyckte dock det var himla praktiskt (och skönt) att ha vänner (vi) som inte ramlat i husbilsträsket utan kunde tillhandahålla ett varmt och vindtätt förtält. 😉

I lördags rymde jag och Karlsson till Laholm för årets första lydnadstävling men mer om det kommer i ett eget inlägg.

I övrigt redovisar jag helgen i bilder. Kvalitén varierar eftersom jag ömsom fotat med finkameran och ömsom med ajFånen.

Hav och folktomma stränder! Inget vi är bortskämda med hemifrån. När jag snubblar över något sånt här är jag alltid fullt beredd att ta mitt pick och pack och flytta till kusten. Men … om man alltid hade tillgång till det skulle det nog inte vara lika exotiskt…

Mysiga promenadvägar fanns det gott om och denna låg endast 20 meter från husvagnen.

 

Det räckte tydligen med 16 mil mot sydväst för att våren skulle ha kommit betydligt längre. Vitsippor har vi förvisso även här på hemmaplan men det var mycket annat som var betydligt grönare än hemma.

 

Det ser ut som om vattenståndet i Tylöbäcken brukar vara aningen högre?

 

 

Iza hängde glatt med på våra expeditioner och är fortfarande lika pigg på att upptäcka nya saker. Trots att hon pga rasad mage innan avfärd fastat i princip hela helgen (majsvälling…) så har hon varit pigg och alert.

 

Strandtallarna bjöd på många mystiska växtsätt, bl a detta!

 

Karlssons favoritposition i förtältet är alltid på axeln på den som sitter i den stol där man har bäst uppsikt över campingen. Vem som sitter på den spelar mindre roll. Här var det T som fick ha den lilla papegojhunden hängande på axeln. 🙂

En av sällskapets åtta hundar – Åke! Han är även Izas (manlige) groupie. 🙂

Och när Åke ruskar på sig ser det ut såhär. 🙂

 

Jag hörde talas om att någon som kände någon som kände någon sett skyltar om att det var hundförbud på stranden från 1 maj. Vi såg dock inga sådana skyltar och när stranden var i pricip folktom sent på eftermiddagen kunde vi inte låta bli. Sand, snäckskal och hav är inte direkt något Karlsson är van vid men efter en första inspektion av underlaget kom han igång ordentligt. 🙂

 

 

Vattnet smakade lite konstigt?

 

 

Och när man stod där som bäst och funderade på om vattnet var gott eller inte blev man överfallen av det?! Då var det bara att fly för livet. Han hämtade sig dock snabbt och gick både i vattnet igen och drog några race till i sanden.

 

 

 

 

 

I somras, på bruks-SM, så fick ju Karlsson en omgång massage av V (aka trimtanten) i ett tält på SM. Han verkade uppskatta behandlingen och då bestämde vi att han skulle få en sådan genomgång åtminstone två gånger om året. Efter förra helgens flygtur i Halen kändes det som om det var dags. Inte för att jag på något sätt märkt att han skulle ha tagit någon skada av pantersprånget men hundar är ju rätt bra att dölja sånt, om de vill.

Igår var det dags. Av olika anledningar slutade det med hembesök av V istället för att vi skulle ha tagit oss till henne. (Nej – bilen går bra! 😉 )

Att få helkroppsmassage hemma i vardagsrummet tyckte nog Karlsson var lite lyxigt. Visst tröttnade han på att ligga still mellan varven men på det stora hela njöt han. 🙂 V hittade inga konstigheter alls. Han kändes mjuk och fin i hela kroppen och hade bra rörlighet och ”långa” muskler, dvs hon kunde stretcha honom i stort sett som sina egna, nästan överrörliga, pudlar. 🙂

När behandlingen var över kastade sig Karlsson upp och la ”armarna” om halsen på V och tvångspussades en stund. 🙂

Vi får nog göra det här till en vana, några gånger om året. Söket frestar ju betydligt mer än det vi ägnat oss åt tidigare så det kan nog vara på sin plats med en genomgång då och då.

Tänk om schäfertanten funnit sig i massage också? Det gjordes ju ett flertal försök, både av mig och av proffs, i samband med frisksimmet men hon hade aldrig tid…? 😦 Fröken Bråttom i ett nötskal…

Nedan; urusla Fån-bilder, men jag ville inte störa i onödan genom att flänga iväg och hämta riktiga kameran.

Alla har vi väl någon slags mental to do-lista? På min står det bl a ”starta en hund i elitklass” och ”se en konsert med Bruce Springsteen”. Även om det inte är helt enkelt att få tag på biljetter via Ticnet när det drar ihop sig till den här sortens arrangemang är det ändå en rätt enkel match jämfört med att baxa en hund till elit känns det som?

När det blev känt att Springsteen skulle komma till Sverige och Stockholm så bokade vi alltså biljetter, jag och min ”kulturkompis” L. Ingen av oss är, på långa vägar, hardcore-fans men som sagt; det är något man bör göra om man är musikintresserad och ingår på något sätt i allmänbildningen. Men … vi kan inte alla låtar, alla skivor, vi vet inte vilken låt han brukar börja med, vi vet inte … särskilt mycket skulle det visa sig.

Nu är vi lite mer allmänbildade!

Igår morse drog vi än en gång till hufvudstaden men Jesus och Judas på Göta Lejon fick klara sig utan oss den här gången även om det kändes lite bittert att äta en sen lunch bara 150 meter från Göta Lejon när matinéföreställningen pågick. Med tanke på de meterlånga mail som kommit med instruktioner om hur och när man skulle ta sig till Friends Arena så påbörjade vi vår ”expedition” redan vid 17-tiden. Resan dit gick dock otippat smärtfritt. När 55.000 människor ska ta sig till samma ställe kan det ju annars lätt uppstå en viss oreda. Inpassage på arenan, toabesök, fikainköp mm flöt på riktigt bra. Synd att de inte fixat vettiga kommunikationer när man löst allt annat?

Nåja. Konsertdags!

Många låtar kände man igen, och många kände man inte igen. Ljudet var bitvis ganska uselt (det tog t ex ett par minuter innan det framgick att det var Born to run som spelades) men det uppvägde till viss del av att (via storbildskärmar) se hur han sprang runt på scenen som en (citat: Expressen) ”speedad rockhamster” , hur roligt han hade, samspelet med (hardcore)fansen närmast scenen, hur han fiskade upp en grabb i 11-årsåldern på scen och hängde på honom en gitarr och studsade runt en stund etc. etc. Man kan ju naturligtvis inte annat än beundra karl’n som efter 40 år fortfarande har den spelglädjen och som vid 63 års ålder orkar hålla detta enorma tempo i tre timmar?!

Bara känslan av att befinna sig i en samling på 55.000 människor, varav uppskattningsvis ca 45.000 har The Boss som husgud, är rätt enorm, och visst kan jag förstå dem. Resterande 10.000 var väl där på ungefär samma premisser som vi, dvs allmänbildning/upplevelse. 🙂 Publiken var f ö väldigt blandad med åldrar från ca 7 till 70.

Det var helt klart en upplevelse och ingen av oss ångrar att vi åkte dit. Men; även om jag lyssnat in mig på mycket av musiken på Spotify sista tiden så kunde jag ha varit duktigare och förmodligen fått ett ännu större utbyte av ”spektaklet”. 🙂

Under balladerna konstaterade jag också att det nog var ett tag sen jag var på en arenakonsert. Då var det cigarettändare som gällde, nu var det lysande telefoner. 🙂

När ljuset i arenan tändes under extranumren blev det extra påtagligt hur många vi var, och då rymmer ju inte bilden mycket mer än ståplats. 🙂

Kvällens avslutande upplevelse blev utan tvekan hemresan. När 53.000 av de 55.000 ska ta sig från arenan i ca 1,5 km på vanliga gator och trånga trottoarer för att sen åka med samma tunnelbana åt samma håll… Men även det funkade efter att vi blivit frånåkta av några fullpackade tåg. Sen var det två trötta och rätt nöjda (och allmänbildade) konsertbesökare som kröp ner i sängarna på hotellrummet. Helgens vodka lime klarade vi av redan på eftermiddagen 😉 då vi även hann med en god, sen lunch vid en solvägg på Folkungagatan (utan jacka!). Våren kom nog till Stockholm på allvar just igår och det tackar vi för.

Någon shopping hanns inte med men ändå fick jag med mig fem hundprylar hem. Tre från Sthlm och två från Sharpman utanför Mjölby som vi stannade till vid på hemvägen. Är man hundnörd så är man. 😀

Som synes ovan drabbades jag helt plötsligt av insikten att Karlsson inte har ett guldigt halsband vilket naturligtvis är ett måste, eller…? Men visst klär han i det? 😉

…och så lyckades jag klämma in en hund (men inte vilken som helst) även i ett inlägg om Springsteen! Hur gör jag? 🙂

 

Kan man annat än älska ljuset i den ännu icke belövade bokskogen? Och är man där kan man ju alltid fota en … gran. 🙂

Men ljuset i syrénbusken utanför altanen hemma en dimmig majmorgon med minusgrader är också ganska fascinerande.

Men bokskog… mmm. Även med löv.

Som jag tidigare konstaterat så blir det tyvärr inte så mycket bloggat numera men tiden finns inte riktigt och då är det väldigt lätt att hemfalla åt Facebook istället. Fy på mig!

Nåja, nu när våren faktiskt börjar visa sig från sin rätta sida händer det lite mer på hundfronten. Förra helgen körde vi första sökpasset på flera månader med rätt ok resultat och helgen som var bar det iväg till Halen i Blekinge för en hel helg med sök i sällskap med goda vänner och bekanta. Det är verkligen nyttigt att träna med lite nytt folk ibland och bli knuffad ur gamla hjulspår. 🙂

Jag, E och Ki åkte ner i fredags kväll och efter hand droppade de flesta deltagarna in. Helgen kunde dock ha blivit otippat kort för vår del. Redan vid första skicket på första passet på lördag förmiddag kunde det ha varit över men med en stor portion tur och en gnutta änglavakt gick det vägen.

Terrängen i Halen är ju inte precis vad vi är vana vid hemifrån. Det är mestadels bokskog med många, stora klippblock utslängda med ojämna mellanrum.

Att liten terrier gillar att klättra omkring bland stenar och klippor kom ju inte som någon överraskning direkt, men jag trodde att han utrustats med mer självbevarelsedrift än vad som verkar vara fallet. När det var vår tur att köra på lördag förmiddag skickade jag ut honom i vänstra hörnet och sen gick jag, precis som man ska, framåt på stigen. Helt plötsligt ser jag hur han är uppe på ett stort klippblock, delvis skymt av några träd. Sen försvann han utom synhåll för mig och jag var säker på att han tagit sig ner samma väg som han tog sig upp eller på något annat ”snällt” ställe. Kort därefter kom han tillbaks i raketfart med lösrullen och sen blev det full karriär ut på påvis. När vi kom fram till E, som figgade, satt hon precis nedanför det klippblock där jag sett honom. Och det visade sig att han hoppat rakt ner, nästan i knät på henne! Ett hopp på 2,5-3 meter… Herregud liksom?! Var tog den kloka terriern vägen? Jag blev alldeles iskall när jag tänkte på vad som kunde ha hänt… När jag senare pratade med M som stod i en annan position på stigen så sa han att K hoppat, helt medvetet, och alltså inte halkat. Puh… Vet inte vad som egentligen varit värst? Nåja, han kom helskinnad ur äventyret som tur var. Frågan är om han trodde att han var en malle eller Superman? Borde kanske ge honom lite andra förebilder av mindre odödligt slag?

I övrigt har vi faktiskt utvecklat söket en del den här helgen och inte bara trampat på i samma spår och ”börjat om” som jag tycker vi oftast gjort tidigare eftersom vi haft långa avbrott mellan träningsperioderna. Han har t ex fått sin första heldolda figge (i en grotta) någonsin och det skötte han fint. Han har snappat åt sig lösrullarna direkt och levererat i full fart utan att tramsa hos figgarna. Vi har kört en del kopplade, och ganska långa, påvis utan att han tappat fokus. Han har fått en hel del hittaövningar med megabelöning i form av lek och rå köttfärs, bl a av världens bästa lekfarbror; M, som verkligen går ”all in” och lägger både själ och hjärta i leken! 🙂

Dessutom har vi introducerat fastrullen, fast i lös form (DEN kändes väl glasklar? 😉 ) dvs losstagen från halsbandet och hos figgen istället för att ha vattenslang som lösrulle. Det köpte han utan problem även om han tappade den några gånger på vägen in i första försöket. Vi har dessutom bytt figgar på de flesta skicken utan att han funderat särskilt mycket på det. :)Ljudretningar har vi bara tagit till när han börjat bli trött. Ett problem är dock farten ut. Han går ut rätt långsamt men ökar sen och hittar ju figgarna så jag vet inte hur mycket man ska bråka egentligen? Det är ju full fart in med rullen och full fart ut på påvis.

Det känns som om vi faktiskt kommit en bra bit på väg den här helgen och fått en nytändning och massor av inspiration. Under helgens femte och sista pass, i måndags förmiddag innan vi åkte hem, gjorde han ett sökslag ”to die for”. Rakt ut i bra tempo, klättrade upp bland en massa klippblock och kom rakt på figuranten. Då fick matte nästan en liten tår i ögat. 🙂

Övriga deltagare i vår grupp var Kavu:

Fajt:

Dejta:

Clipp:

…och sist, men bara näst minst, Ki. Även vårt resesällskap.

Det är när man ser bilderna på henne som man inser att livet som fotograf skulle underlättas betydligt om man hade en bc istället för en camouflagefärgad terrier…

Det var i alla fall en toppenhelg även om den slet på både kropp och knopp och vi sov väldigt gott när vi kom hem. 🙂

För övrigt skulle jag kunna tänka mig att leva med en söndag mitt i veckan, varje vecka. Idag har jag fått en hel del gjort som släpat efter. Bl a är husvagnen urstädad och iordningställd för utryckning. När det blir är dock en aning oklart. Jag har även hunnit fylla på pelargonförrådet och fixa några andra ”surdegar”.

Alla bilder ovan är inte tagna av mig, men kameran är iaf min. Den som inte kört hund eller figgat har hållit i kameran och vem som tagit vad är lite oklart. 🙂

Sen något år tillbaks använder jag Iza som viltskrämma när vi är ute. Med jämna mellanrum får hon skälla rejält för att hålla vilddjuren på avstånd. Känns lite extra tryggt när Karlsson är lös. Tror det funkar rätt bra för det enda vilda djur vi skådat på lääänge var älgen som sprang över vägen i höstas när hon var nyopererad och gick med tratt. Då slapp hon skall-övningarna av förklarliga skäl. Karlsson skötte sig ju ändå alldeles lysande och gjorde som han blev tillsagd; dvs stannade, vände och kom till mig. 🙂

Hon tycker nog att det är rätt roligt också och när hon skällt en stund får hon godis och DET är definitivt roligt.

Hennes hoppiga och studsiga skall var ju en av orsakerna (men inte den största) till att hon aldrig blev mer än godkänd i högre klass. Numera får hon hoppa och studsa bäst hon vill och visst försöker hon även om hon inte kommer lika långt/högt som i fornstora dagar. Dessutom har hon en (förvisso helt korrekt) idé om att hon ska vara nära, och gärna på min vänstra sida, när hon skäller vilket gör att det inte är helt enkelt att filma henne men idag gjorde jag i alla fall ett försök. Hon är åtminstone på bild ibland. 🙂

Skallet låter lite klent på filmen men i verkligheten ekar det bra i skogen. 🙂

Hej hopp… här längtar man ihjäl sig efter våren och när den väl kommer så … blir man mest stressad? Ska det vara på det viset?

Samma visa varje år; man inser hur mycket man ska/borde/måste/vill göra bara för att det är helt plötsligt är ljust, barmark och hyfsat varm. Det ska städas i trädgården, det ska tvättas fönster, det ska fixas med husvagn, det ska åkas bort med husvagn, det ska oljas altan, det ska fixas med huset, det ska tränas hund, det ska funktioneras på tävlingar, det ska närvaras på möten här och möten där, det ska tävlas, det ska pysslas med pelargonerna, det ska…

Tänk om man kunde fördela sysslorna lite mer jämnt över året? Nu blir man ju sönderstressad bara av att tänka på allt som ska göras? Just nu ser jag ingen oplanerad helg förrän i mitten på juni (och då har vi ändå inte en enda spårtävling på schemat)… Nåja, det mesta är ju roliga saker som ska göras så det blir nog väl med det också, till sist. 🙂

Idag har jag åtminstone flyttat in i bilen på allvar. Dvs utrustat den med diverse hundprylar som inte riktigt kommit på plats innan. Har sållat bort massor som får ligga på undantag så länge men har sannolikt ändå ungefär … 68% för mycket. Nu är det bara Solarplexius-skivorna som ska monteras på insidan av rutorna också och sen är den hundbil på riktigt. Skulle ju vara fint att att ha dem på plats inför nästa helgs när vi ska åka till Blekinge och träna sök. 🙂

Dagens ”skörd” i pelargonförrådet:

Äntligen verkar vintern vara över! Tvåsiffriga plusgrader i skuggan uppnåddes (för första gången på ett halvår?) i söndags. Dagens lunchpromenad företogs utan Icebug på fötterna, bara vanliga … skor! Penséerna blommar på trappan, krokusen (ja, vi har tydligen bara en?) blommar i gräs… eh, mossmattan. Vår lunchrunda var isfri och schäfertanten var till och med lite tagen av värmen på slutet av promenaden, eller också ville hon bara inte gå hem utan fortsätta vara ute i det härliga vädret?

Ikväll blir det förhoppningsvis lite pelargoninköp och sen hundträning utan handskar och vinterjacka. Bara en sån sak liksom, det kan ju få vem som helst att gå i spinn?!

I pelargonförrådet (aka träningslokalen, kontoret, husvagnsförrådet) såg det ut så här i söndags, bland annat. Det var faktiskt fler som blommade trots att de ser rätt ynkliga ut för övrigt. 🙂

Idag skulle jag och C träna lydnad i Kind. Den (för några dagar sedan) utlovade vårvärmen uteblev dock och när vi åkte hemifrån visade termometern +-0° och det snöade. På Kinds BK var det aningen bättre, dvs det snöade i alla fall inte.

Vi fick hjälp med kommendering av de flesta momenten i klass III. Har inte kört med kommendering sen… jag vet inte när? I höstas? Det drar dock ihop sig så smått till tävling så det är dags att börja finslipa lite, typ.

Han skötte sig hyfsat det lilla djuret. Rutan klippte han kanonfint på första försöket, och även på andra. Fjärren var pipig, som vanligt, men med åtskilligt mindre framåtförflyttning i skiftena. Vinterns inlärning av bakåtkryp efter varje ligg har haft avsedd effekt och han lägger sig numera bakåt och när jag står på tävlingsmässigt avstånd kryper han inte om jag inte kommenderar det. En något udda metod kanske, men so what – det funkar ju. 🙂 Dessutom hade han ganska rejäl störning av TL (C) med nyfiken bäcä-valp 1-2 meter bakom sig men det verkade han inte bry sig om nämnvärt.

På vittringsapporteringen fick han en slamkrypare. C och bäcän la ut pinnarna, strax intill rutan! Först drog han iväg mot rutan men gjorde sen en snygg båge, nosade av pinnarna från höger till vänster (från mig sett) och tog rätt direkt när han träffade på den istället för att kolla av alla minst en gång. Bingo!

I fria följet konstaterade C att han har väldigt fina vänstersvängar med mycket bra bakdelskontroll. Det hör till saken att han inte har en aning om att han har en bakdel! Vinterns övningar, med att att kliva i med båda bakbenen i en låda, har gått spårlöst förbi och han är fortfrande lyckligt ovetande om att sitt bakparti. C tyckte jag skulle filma någon gång, och varför vänta; med iPhonen i fickan fanns det ju ingen anledning. När jag ser filmen kan jag konstatera att om fria följet bestod enbart av korta sträckor och vänstersvängar skulle vi nog kunna skrapa ihop hyfsade poäng. Nu ingår det ju tyvärr en del annat i det momentet men jag kan ju gotta mig åt detta i alla fall. 😉

Med tanke på att han gjorde så bra ifrån sig idag blir man ju även lite skeptisk till om man ska träna så mycket mer inför tävlingarna? Har ju konstaterat förr att han är rätt bra på att vila sig i form. Mattes nerver är dock inte lika förtjusta i den taktiken så lite mer träning får det nog bli.

På tal om att vila sig i form; igår kväll hittade jag honom för ovanlighetens skull på rätt ställe – i den lilla hundsängen! Han måste ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring? De stora bia-bäddarna var inte upptagna av Iza och samtliga soffor och fåtöljer var också lediga. Funderade på om jag skulle ta tempen på honom men han insåg sitt misstag efter en stund och allt blev som vanligt. 🙂

I morse såg det ut så här i den ena av biabäddarna. Har man inte haft en hund som min första schäfer, som inte kunde umgås med andra hundar alls utan helst ville slåss med allt på fyra tassar, kan man nog inte förstå hur stort det här är, fortfarande efter alla dessa år. Mattehjärtat blir alldeles varmt! 🙂

Det händer inte så mycket här känns det som. Förvisso mer IRL än i bloggen, men…? Väntar mest på våren i något slags krampaktigt tillstånd. Längtar efter lågtryck och vädervändning. I morgon ska lågtrycket göra entré och på fredag kanske jag gnäller på att det regnar och snöar? Nåja…

Det mest anmärkningsvärda som inträffat idag (förutom att husse skyfflat snö från skuggan ut i solen och dragit hem husvagnen) är att jag fick stopp på Karlsson när han i mycket hög fart och mycket målinriktat var på väg mot en hög med hästskit. Hästskit är godis, tydligen. Men … när jag vaknade till och insåg vad han siktade på hostade jag upp mig och vrålade ”STANNA” när han var ungefär en meter ifrån. Han stannade?! Och när jag kallade in honom kom han, utan att nypa åt sig en ”bulle” först.. Jag vet inte vem som var mest förvånad av oss. 🙂 Förvisso är han oftast väldigt lydig men i just de där lägena brukar han drabbas av partiell dövhet.

Det finns vissa kommandon han lyder i stort sett blint, utan att ens reflektera och ännu mindre ifrågasätta. Jag tvivlar på att de ens passerar hjärnan för analys utan muskelminnet reagerar direkt. ”Ligg” är ett sådant, även om det inte alltid är 10-mässigt på tävling. ”Stanna” kanske också ingår i den gruppen av kommandon? Eller grupp och grupp, så många är de inte. 🙂

Kontrasten är stor mot Iza som i hela sitt liv ifrågasatt allt och gjort noggranna analyser. Ofta har det hela slutat med ett ”varför det” eller ”ska bara…”. Lite mer tungjobbat om man säger så. 😉

Längtar mig f ö sjuk efter grönt gräs, vitsippor och allt annat som hör våren till. I år gäller det att passa på för det lär går över fort när det väl kommer.

*mumlar… jag ska inte sluta blogga jag ska inte sluta blogga jag ska inte sluta blogga…*

 

Snön ligger vit på taken, endast tomten är… Eller nej, det var visst inte jul utan påsk vi ”firade” nu. Så mycket snö på taken är det iofs inte, men gräsmattan är fortfarande till större delen snötäckt och nätterna är bitande kalla så det är inte helt lätt att hålla ordning på hög- och årstiderna.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för det där med påskfirande. Det är oerhört trevligt att få ledigt i fyra dagar (ett upplägg som skulle funka varje helg, utan problem) men i övrigt? Nej…

Påskpyntet inskränker sig till:

Jag var på väg att kapitulera och införa påskris när jag för ett par veckor sedan hittade turkosa påskfjädrar. Men … så kom jag till sans. 🙂 Ingen speciell påskmat har serverats, jag har inte ätit ett enda ägg, inte gett några påskägg, inte fått några påskägg, inte…

Men som sagt; fyra ledig dagar har varit jätteskönt, och de har utnyttjats ganska väl faktiskt.

Vi gick ut stenhårt på skärtorsdagens kväll med att fixa till den nya (nåja, det är en omplacering) hundburen som hämtades tidigare i veckan. Tyvärr gick det inte att flytta mellanväggen 1 dm i sidled på den här äldre modellen så Karlsson har nu en rymlig enrummare med öppen planlösning. Iza har fått det något lite smalare än tidigare (några centimeter) men det tror jag hon fixar. Långresor företas troligen i husses bil, med den gamla buren.

På långfredagen invigde vi buren med att åka några mil söderut för spårträning. Den observante ser att det inte är Iza i den högra buren – det är bordercollievalpen Like. 🙂 Under (den korta) resan till skogen tryckte vi in en fullvuxen bc och en fullvuxen aussie-tik i samma bur så jag tror inte det kommer bli så synd om Iza?

Spåret blev en brutal påminnelse om varför jag i höstas bestämde mig för att lägga ner spårtävlandet. Han började rätt hyfsat men flummade sedan iväg och pysslade med annat och vi bröt och gick tillbaks till bilen. Nu är det ju länge sen sist, men med rätt motivation ska det inte behöva hända med tanke på hur mycket han faktiskt spårat i sina dagar. Nåja, det blev en eftermiddag med trevligt sällskap iaf.

Foto: Annelie Nilsson

På påskafton ägnade jag mig åt lite shopping, biltvättande och … lydnadsträning! Konstaterade att de flesta momenten i trean satt kvar hyfsat efter vintervilan. Till och med rutan, på ny plats utan att han sett när jag satte upp den, klippte han på första försöket. 🙂 Det känns ganska hoppfullt inför vårens lydnadstävlingar iaf, men det har det ju å andra sidan gjort förr…

På påskaftons kväll var vi bortbjudna och slapp alltså fundera på vilken o-påskig mat vi skulle äta. Vi serverades en mycket god middag, helt utan påskinspiration, och hade en trevlig kväll som avslutades med att vi ställde fram klockorna innan vi gick och la oss.

Gårdagen bjöd på lite för mycket sömn och schemat för dagen sprack en aning. Vi hann iaf med den planerade vårstädningen av familjens terrier. Den kunde tack och lov äga rum utomhus, på altanen, i  solsken. Det kunde alltså ha varit värre även om den involverade terriern hade svårt att föreställa sig det. När vårens sportfrissa var ett faktum konstaterade jag att han såg ungefär 30% yngre, 40% snyggare och 10% lättare ut. Tänk om det var lika (förhållandevis) enkelt för en själv att bli yngre, vackrare och lättare?! 😉

Och så här ser det ut när matte sätter sig och tar en paus i trimningen. 🙂

Sen åkte vi iväg och tog en promenad på ett ställe där det var lika tröstlöst seg snö som hemma på vår vanliga runda. 😦

Idag har vi låtsas att vi skulle få främmande och genomfört någon sorts, åtminstone halvambitiös, storstädning. Jag och hundarna har även hunnit gotta oss i solen på altanen någon timme och där hittade Iza en väldigt död (halv) pip som var jätterolig. Tydligen.

Karlsson var grymt avundsjuk. Sen la han sig och försökte verka ointresserad och det gick Iza på, precis som vanligt. Ett par sekunder efter att nedanstående bild togs for han upp som skjuten ur en kanon och snodde den från henne. 🙂 Men hon blev inte särskilt ledsen för det.

På eftermiddagen idag hann vi också med ett lydnadspass och den här gången på en riktig appellplan, på en brukshundklubb! Man häpnar faktiskt en smula…? Snygg ruta idag också, och en hel del andra fina prestationer. Som sagt; det kanske finns hopp?

Alla bilder (utom kollaget från spårträningen) är tagna med ajFånen och jag inser så smått att det kanske är hög tid att damma av (och ta med sig) finkameran?

Jag tror minsann att den gamla schäfertanten börjar bli lomhörd. För en månad sedan, när vi var på seniorkontroll, svarade jag glatt att ”hon hör lika bra som hon alltid har gjort”. Det gör hon inte längre…

Första riktiga tecknet var att hon inte längre hörde mitt

”varsågod”

vid matskålen.

Hon tittade bara förvånat på lillebror som kastade sig över sin mat och sen tittade hon frågande på mig och efter viss semaforering åt hon också.

Nu får jag köra med

”VARSÅGOD”

istället. Då funkar det. 🙂

Hon hör alltså inte ens sånt hon vill höra längre. Igår kväll hörde hon inte min bil när jag kom hem, trots att hon uppenbarligen låg i bädden närmast infarten och yrvaket kom och mötte mig när jag låste upp dörren.

Hon reagerar inte längre när jag reser mig från stolen i arbetsrummet… osv.

Än så länge funkar kommunikationen om jag använder normal samtalston men det verkar som om det går rätt fort utför. Jag undrar ju onekligen om hon har problem med det? Om hon undrar varför hon missar en del viktiga budskap? Nåja, det är väl en naturlig utveckling även om den inte är rolig och ärligt talat tror jag att jag har mer problem med det än vad hon har. Måste lära mig att t-a-l-a t-y-d-l-i-g-t, till en hund som alltid uppfattat minsta viskning. Om hon sen åtlytt den är en helt annan sak, men hon har alltid hört den. 🙂

Mina förhoppningar (som jag hade när hon var yngre) om att kunna ha henne lös i skogen när hon blev gammal verkar aldrig bli verklighet. Jag har ju alltid hävdad att jag kan stoppa henne så länge hon bara har ett viltspår i näsan och inte utsätts för en direkt synretning. Det skulle jag säkert kunna fortfarande, om hon bara hörde mig… Hon är ju fortfarande pigg (allt är relativt) i fötter och ben och skulle utan att tveka dra på en synretning. Men även om hon var skröpligare i kroppen  och skulle bli intresserad av ett spår så skulle hon kanske inte höra mig? Moment 22 – någon?

Att dessa parapolöron inte längre hör allt är lite svårt att ta in?

För övrigt är jag rätt trött på ”stabilt högtryck” för tillfället och önskar att den som har hand om vädret (yr, SMHI…?) kunde begripa att några fjuttiga plusgrader på dagarna och grymma minusgrader på nätterna INTE kommer ta bort snön! Nej, ro hit med ett rejält lågtryck. Regn, plusgrader dygnet runt och blåst skulle ta bort snön på ett dygn. Hade vi haft 80-90 cm snö skulle jag inte vara så förvånad att den ligger kvar nu, men vi har väl haft max 20 cm snödjup på hela vintern så det här känns oerhört segt och tröttsamt. Säkert inte mer än en decimeter kvar men ack så envis… 😦

I fredags bar det iväg till huvudstaden för att, för tredje gången beskåda Jesus Christ Superstar. L, som varit med de tidigare gångerna, var med även nu men vi hade dessutom ”lurat” med oss två andra kompisar. De gav dock inte intryck av att känna sig lurade när föreställningen var slut. 🙂

Det var helt fantastiskt, precis som vanligt! Judas (Patrik Martinsson) och Jesus (Ola Salo) var på plats som tur var. Annars hade besvikelsen varit stor. Maria Magdalena var utbytt mot en tredje variant (Anna Sahlene) och hon var onekligen mer passande i rollen än den förra (Gunilla Backman).

Lagom när jag lyckats ”avgifta” mig efter förra gången så är det alltså dags igen för ett par månader med JCS i bilen, på Spotify etc. Borde kanske gå i terapi?

I övrigt har vi shoppat lite, druckit gott, ätit gott och lyckats se några kändisar. Det sistnämnda helt tack vare mina medpassagerare. Själv går jag in i tunnelseende och utgår kallt ifrån att jag inte känner någon så fort jag kliver av tåget på centralen. Nio års boende i Sthlm sätter sina spår.

Det enda med kändisstatus jag lyckade ”spotta” på egen hand var den här brandstationen, känd från Nile City 105,6.Den stod å andra sidan rätt still, mitt emot hotellet, så jag hade en stund på mig att känna igen den. 😉

Hotellet var en aningen säregen, men inte alls negativ, upplevelse. 🙂 Hotell Söder. Lite av ett lågbudgethotell så vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss men det blev himla lyckat. Fint, rent, fräscht, nytt. En halvtrappa ner, 1,5 kvarter från Medborgarplatsen på en lugn bakgata. Lite udda men ett helt ok alternativ. Mitt enkelrum var ganska … kompakt ;), men innehöll allt man behövde inkl. dusch, hårfön och en bekväm säng. Och frukosten var helt ok. Det känns helt ok att rum är bokat på samma ställe till nästa resa (Bruce Springsteen i maj).

En rolig och trevlig helg är till ända och i morgon är det vardag igen, med repeatfunktionen inställd på en viss spellista på Spotify. 🙂

För ett år sen hade vi redan haft en värmebölja med promenader i T-shirt och allt annat som sker vid värmeböljor. +20° i mars är väl iofs ett otippat men ändå väldigt trevligt naturfenomen. Resten av året blev ju … sådär, men det visste man ju inte då.

Det får vi sona för i år. Milt uttryckt. Det här till höger kan ju göra vem som helst (utom möjligen en och annan polarhund) deprimerad.

När jag gick upp idag visade termometern -12! Vafalls?

OK… vintrarna 2009-2010, och 2010-2011 var oerhört snörika och snön låg minst lika länge som den gör i år. Skillnaden var att då var det hysteriskt mycket snö. Det var lite naturkatastrofvarning över det hela. Alla var djupt fascinerade, samtalsämnena var många, eller kanske bara ett, egentligen? Jag vill för allt i världen inte ha fler sådana vintrar, tro inte det, men den här vintern är nog så påfrestande, på sitt alldeles eget sätt.

Så är det inte nu. Vintern har inte innehållit några större snömängder och just nu ligger det väl ett lager på dryga decimetern, med ett kompakt lager av is och skare i botten (och sannolikt en djuuup tjäle, med tanke på det moderata snödjupet). Det gör det nästan ännu mer irriterande – att vi inte kan få bli av med skiten, trots att det är så lite?!

Snön kom lagom till första advent, släppte taget efter jul då vi fick njuta av en eller ett par snöfria veckor, och sen började det om. Och det håller alltså på fortfarande. Det har i princip inte varit ett enda riktigt rejält snöfall men däremot har det småsnöat (eller ”flingat” som någon sa här om dagen) nästan oavbrutet, känns det som.

Och det kan väl inte vara meningen att det ska vara minusgrader även mitt på dagen när solen skiner – i slutet mars?! Kan det det – allvarligt talat?

Den enda trösten i bedrövelsen är att vi inte har några spårtävlingar inplanerade. Sök har vi inte tränat på … länge. 😦 Inspirationen för lydnadsträning är också minimal. Det känns som om vi på något vis uttömt möjligheterna med ”lokalen” och nu längtar ihjäl oss efter barmark att träna på.

Nej, om ingen ändrar på det här inom kort börjar jag nog på allvar överväga att emigrera!

Nåja, det här var väder-ältande de luxe, men inlägget kan nog vara bra att ha om några år när jag (eller någon annan) börjar fundera på hur det egentligen var; vintern 2012-2013.

…är det nog inte jag har drabbats av, men jösses vilken märklig och envis bacill som hoppade på mig under semestern?! Misstänker starkt någon generös medpassagerare på planet hem eftersom eländet bröt ut ganska exakt tre dagar efter hemkomsten.

I en veckas tid har jag hostat något helt hysteriskt. Kan inte minnas någon liknande hosta i modern tid faktiskt? Igår eftermiddag, på jobbet (!) kulminerade det hela i en magnifik hostattack som jag allvarligt tvivlade på om jag skulle komma levande ur. Det gjorde jag. Men herrejösses…? Vissa nätter har jag mest suttit på sängkanten och hostat lungorna ur mig. Inte ens hostmedicinernas Rolls Royce, Cocillana, har hjälpt. (Nej, jag har inte varit hos läkaren men hade en flaska på lager.) I natt var första gången på en vecka som jag sov någorlunda ostört. Endast en, mindre, hostattack avbröt det hela och nu har känslan av ”tolvmyggbettihalsen” försvunnit, liksom hostan (nästan). Det är nog länge sedan musklerna i övre delen av magen var så vältränade dock.

Jag har haft haft fruktansvärt ont i halsen under fem-sex dagar. Ont i halsen på ett sätt jag inte haft sedan mina tonsiller opererades bort för drygt 40 år sedan? Hade nog glömt att det kunde göra så ont att svälja och jag blev spontan storkund hos glassbilen när den passerade här i torsdags. Förbrukade min normala årskonsumtion, fyra glassar, (nej, jag äter inte glass särskilt ofta ens på sommaren) på ett par dagar. Kombinerat med nyponsoppa eftersom jag regredierar till åttaårsåldern när jag blir sjuk, och när man var åtta och hade halsfluss då fick man nyponsoppa. Och glass. Dock inte samtidigt…

Lite feber har jag haft och nu (!) börjar jag bli lite snuvig, med känningar åt bihålorna. En envis jäkla sjuka är det, och är det priset man ska betala för en kall, blåsig och tidvis blöt vecka på Lanzarote så ska jag nog hålla mig hemma i fortsättningen. 😦

När jag är sjuk och ynklig blir det dessutom extra påtagligt att jag inte har några föräldrar i livet längre. Det är ingen som tycker synd om en … på riktigt. Även om de sedan jag var 18 och flyttade hemifrån endast har tyckt synd om på distans så har det ändå underlättat, tror jag. 😦

Som tur är har jag inte lyckats smitta husse så hundarna har åtminstone fått gå sina promenader. Den lille terriern påtalar dock med jämna mellanrum att han tycker livet är tråkigt. Det roligaste vi gjort på en vecka är att försöka lära honom skillnaden på mattes fingrar. Han har blivit ganska duktig på ”tumme”, ”pek” och ”lång”. Får se om vi ska ta tag i ”ring” ikväll eller om jag orkar ordna någon aktivitet med lite mer substans i?

Vädret är ju inte direkt något som muntrar upp heller. Svinkallt, blåsigt och lite snö som yr. Marken är mestadels täckt av is och skare. Det är inte bara min sjuka som är seg. Vintern verkar också försöka slå någon sorts rekord. Med tanke på att det inte någon gång varit jättemycket snö så är det märkligt att den kan behålla greppet så envist.

Vill. Ha. Vår. Nu!

För att pigga upp det hela lite avslutar vi med en gammal bild på glad terrier på grön gräsmatta. Måtte vi vara där snart!