Spanska sjukan…

…är det nog inte jag har drabbats av, men jösses vilken märklig och envis bacill som hoppade på mig under semestern?! Misstänker starkt någon generös medpassagerare på planet hem eftersom eländet bröt ut ganska exakt tre dagar efter hemkomsten.

I en veckas tid har jag hostat något helt hysteriskt. Kan inte minnas någon liknande hosta i modern tid faktiskt? Igår eftermiddag, på jobbet (!) kulminerade det hela i en magnifik hostattack som jag allvarligt tvivlade på om jag skulle komma levande ur. Det gjorde jag. Men herrejösses…? Vissa nätter har jag mest suttit på sängkanten och hostat lungorna ur mig. Inte ens hostmedicinernas Rolls Royce, Cocillana, har hjälpt. (Nej, jag har inte varit hos läkaren men hade en flaska på lager.) I natt var första gången på en vecka som jag sov någorlunda ostört. Endast en, mindre, hostattack avbröt det hela och nu har känslan av ”tolvmyggbettihalsen” försvunnit, liksom hostan (nästan). Det är nog länge sedan musklerna i övre delen av magen var så vältränade dock.

Jag har haft haft fruktansvärt ont i halsen under fem-sex dagar. Ont i halsen på ett sätt jag inte haft sedan mina tonsiller opererades bort för drygt 40 år sedan? Hade nog glömt att det kunde göra så ont att svälja och jag blev spontan storkund hos glassbilen när den passerade här i torsdags. Förbrukade min normala årskonsumtion, fyra glassar, (nej, jag äter inte glass särskilt ofta ens på sommaren) på ett par dagar. Kombinerat med nyponsoppa eftersom jag regredierar till åttaårsåldern när jag blir sjuk, och när man var åtta och hade halsfluss då fick man nyponsoppa. Och glass. Dock inte samtidigt…

Lite feber har jag haft och nu (!) börjar jag bli lite snuvig, med känningar åt bihålorna. En envis jäkla sjuka är det, och är det priset man ska betala för en kall, blåsig och tidvis blöt vecka på Lanzarote så ska jag nog hålla mig hemma i fortsättningen. 😦

När jag är sjuk och ynklig blir det dessutom extra påtagligt att jag inte har några föräldrar i livet längre. Det är ingen som tycker synd om en … på riktigt. Även om de sedan jag var 18 och flyttade hemifrån endast har tyckt synd om på distans så har det ändå underlättat, tror jag. 😦

Som tur är har jag inte lyckats smitta husse så hundarna har åtminstone fått gå sina promenader. Den lille terriern påtalar dock med jämna mellanrum att han tycker livet är tråkigt. Det roligaste vi gjort på en vecka är att försöka lära honom skillnaden på mattes fingrar. Han har blivit ganska duktig på ”tumme”, ”pek” och ”lång”. Får se om vi ska ta tag i ”ring” ikväll eller om jag orkar ordna någon aktivitet med lite mer substans i?

Vädret är ju inte direkt något som muntrar upp heller. Svinkallt, blåsigt och lite snö som yr. Marken är mestadels täckt av is och skare. Det är inte bara min sjuka som är seg. Vintern verkar också försöka slå någon sorts rekord. Med tanke på att det inte någon gång varit jättemycket snö så är det märkligt att den kan behålla greppet så envist.

Vill. Ha. Vår. Nu!

För att pigga upp det hela lite avslutar vi med en gammal bild på glad terrier på grön gräsmatta. Måtte vi vara där snart!