Snön ligger vit på taken, endast tomten är… Eller nej, det var visst inte jul utan påsk vi ”firade” nu. Så mycket snö på taken är det iofs inte, men gräsmattan är fortfarande till större delen snötäckt och nätterna är bitande kalla så det är inte helt lätt att hålla ordning på hög- och årstiderna.
Jag har aldrig varit särskilt mycket för det där med påskfirande. Det är oerhört trevligt att få ledigt i fyra dagar (ett upplägg som skulle funka varje helg, utan problem) men i övrigt? Nej…
Påskpyntet inskränker sig till:
Jag var på väg att kapitulera och införa påskris när jag för ett par veckor sedan hittade turkosa påskfjädrar. Men … så kom jag till sans. 🙂 Ingen speciell påskmat har serverats, jag har inte ätit ett enda ägg, inte gett några påskägg, inte fått några påskägg, inte…
Men som sagt; fyra ledig dagar har varit jätteskönt, och de har utnyttjats ganska väl faktiskt.
Vi gick ut stenhårt på skärtorsdagens kväll med att fixa till den nya (nåja, det är en omplacering) hundburen som hämtades tidigare i veckan. Tyvärr gick det inte att flytta mellanväggen 1 dm i sidled på den här äldre modellen så Karlsson har nu en rymlig enrummare med öppen planlösning. Iza har fått det något lite smalare än tidigare (några centimeter) men det tror jag hon fixar. Långresor företas troligen i husses bil, med den gamla buren.
På långfredagen invigde vi buren med att åka några mil söderut för spårträning. Den observante ser att det inte är Iza i den högra buren – det är bordercollievalpen Like. 🙂 Under (den korta) resan till skogen tryckte vi in en fullvuxen bc och en fullvuxen aussie-tik i samma bur så jag tror inte det kommer bli så synd om Iza?
Spåret blev en brutal påminnelse om varför jag i höstas bestämde mig för att lägga ner spårtävlandet. Han började rätt hyfsat men flummade sedan iväg och pysslade med annat och vi bröt och gick tillbaks till bilen. Nu är det ju länge sen sist, men med rätt motivation ska det inte behöva hända med tanke på hur mycket han faktiskt spårat i sina dagar. Nåja, det blev en eftermiddag med trevligt sällskap iaf.
Foto: Annelie Nilsson
På påskafton ägnade jag mig åt lite shopping, biltvättande och … lydnadsträning! Konstaterade att de flesta momenten i trean satt kvar hyfsat efter vintervilan. Till och med rutan, på ny plats utan att han sett när jag satte upp den, klippte han på första försöket. 🙂 Det känns ganska hoppfullt inför vårens lydnadstävlingar iaf, men det har det ju å andra sidan gjort förr…
På påskaftons kväll var vi bortbjudna och slapp alltså fundera på vilken o-påskig mat vi skulle äta. Vi serverades en mycket god middag, helt utan påskinspiration, och hade en trevlig kväll som avslutades med att vi ställde fram klockorna innan vi gick och la oss.
Gårdagen bjöd på lite för mycket sömn och schemat för dagen sprack en aning. Vi hann iaf med den planerade vårstädningen av familjens terrier. Den kunde tack och lov äga rum utomhus, på altanen, i solsken. Det kunde alltså ha varit värre även om den involverade terriern hade svårt att föreställa sig det. När vårens sportfrissa var ett faktum konstaterade jag att han såg ungefär 30% yngre, 40% snyggare och 10% lättare ut. Tänk om det var lika (förhållandevis) enkelt för en själv att bli yngre, vackrare och lättare?! 😉
Och så här ser det ut när matte sätter sig och tar en paus i trimningen. 🙂
Sen åkte vi iväg och tog en promenad på ett ställe där det var lika tröstlöst seg snö som hemma på vår vanliga runda. 😦
Idag har vi låtsas att vi skulle få främmande och genomfört någon sorts, åtminstone halvambitiös, storstädning. Jag och hundarna har även hunnit gotta oss i solen på altanen någon timme och där hittade Iza en väldigt död (halv) pip som var jätterolig. Tydligen.
Karlsson var grymt avundsjuk. Sen la han sig och försökte verka ointresserad och det gick Iza på, precis som vanligt. Ett par sekunder efter att nedanstående bild togs for han upp som skjuten ur en kanon och snodde den från henne. 🙂 Men hon blev inte särskilt ledsen för det.
På eftermiddagen idag hann vi också med ett lydnadspass och den här gången på en riktig appellplan, på en brukshundklubb! Man häpnar faktiskt en smula…? Snygg ruta idag också, och en hel del andra fina prestationer. Som sagt; det kanske finns hopp?
Alla bilder (utom kollaget från spårträningen) är tagna med ajFånen och jag inser så smått att det kanske är hög tid att damma av (och ta med sig) finkameran?
vallterrier.com 
Det fanns en tid i vårt hundliv när 3 springrar vägrade åka ihop med en wachtelvalp och alltså frivilligt knycklade ihop sig i en halv dubbelbur (till en Skoda Octavia). Det kommer säkert inte gå någon större nöd på Iza.
Nej, det tror inte jag heller iofs. Lite snopet dock eftersom jag trodde det skulle gå och Karlsson definitivt skulle klara sig med mindre och Iza, mtp åldern, kanske behöver sträcka ut sig lite mer. Men som sagt, det blir nog inga långresor för hennes del i min bil. 🙂
Karlsson, det är en smart grabb! Inte illa att kunna finta en gammal dam så elegant 🙂
… sen måste jag säga att han är alldeles bedårande söt på sista bilden.
Han är ju terrier Irene! Alla roligast är när han vill ha något Iza har och springer skällande mot ytterdörren. Hon följer naturligtvis med för att kolla vad som är på gång och då tvärvänder han och tar tuggbenet/bollen/whatever. 🙂