Författare: vallterrier

Den värsta chocken har lagt sig. Även om hon var gammal blev det ändå en chock – att det gick så fort?! Sorgen och saknaden finns naturligtvis kvar och kommer göra det länge. Märkligt vore det väl annars?

Något som förvånar mig är dock en del irrationella inslag i saknaden. Saker som till stor del irriterade mig när Iza fanns gör det nu väldigt påtagligt att hon inte finns.

Jag saknar schäferpäls-råttorna som dansade hambo på golven en timme efter dammsugning. Nu är det märkligt nog rent på golven i två dagar (minst) efter städning. En och annan schäferpäls-mus kryper dock lite förskrämt fram ur hörnen emellanåt…

Jag saknar den stora biabädden som stått bredvid min säng i 13 år och varit en ständig olycksrisk eftersom jag knappt hade någonstans att sätta fötterna när jag yrvaken klev ur sängen. Nu ser sovrummet jättemärkligt, och felmöblerat, ut.

Jag saknar morgonreveljen. Den där en glad, galen och extremt morgonpigg schäfertant pep och studsade runt i sovrummet, varvat med att puffa och klösa mig på armen, överlycklig att det var morgon och frukosten inom räckhåll.

Jag saknar kompostgallergrinden nedanför trappan som skulle förhindra att hon ”sprang” upp och ned okontrollerat nu under det sista året när hon inte hade järnkoll på ben och tassar. Jag väjer fortfarande för den när jag rundar hörnet från köket.

Som sagt; sorg och saknad är inte särskilt rationellt…

Karlssons saknad är nog av det mer rationella slaget.

Han saknar sin sängkompis, sin sparringpartner, sin lekkamrat, sin ”hygientekniker”, sin … syrra. 😦

Idag har Iza fått somna in, nästan 13,5 år gammal, och mina tårar slutar inte rinna…

För en månad sedan ungefär började jag ge henne Rimadyl eftersom hon såg ut att ha det lite jobbigt i framänden. Vingligheten bak leder ju ofta till överbelastning fram. Hon blev gladare och fick upp farten på promenaderna igen. Om det var Rimadylen eller något annat kommer vi aldrig få veta men igår kraschade hennes mage. Det började med att hon var lite lös i magen på dagen. Detta eskalerade och sent igår kväll började hon även kräkas. Sen gick det fort. Innan natten var över var det blod i både avföring och kräkningar och hon fick inte ens behålla vatten. När djursjukhuset öppnade ringde jag direkt och fick en ”akuttid” (tre timmar senare!).

På en yngre hund hade man säkert kunnat sätta in åtgärder i form av dropp och mediciner men jag är glad att inte ens veterinären föreslog det utan att vi fick stöd i vårt beslut att avsluta hennes liv där och då.

Beslutet var ”lätt” att fatta, och på sätt och vis är jag tacksam att det blev ”akut” så att man inte hade några alternativ. Hennes dagar var ju ändå räknade och en vinter till med halka skulle vi inte ha utsatt henne för. Saknaden är dock inte mindre för det. Jag är glad att hon fick de här semesterveckorna som avslutning. De livade upp henne. Husvagnsliv, promenader i nya miljöer, nya människor och glass tyckte hon om.

Hon har gjort ett djupt intryck på många människor och det är inte bara våra hjärtan som värker nu. Och att få tillbringa så lång tid med denna hund har varit en ynnest även om det inte alltid har varit helt lätt.

Denna tokiga, galna, glada, snälla, kloka, morgonpigga hund som inte var särskilt lätt tränings- och tävlingsmässigt men hade ett hjärta av guld. Hon har dessutom gjort ett fantastiskt jobb med att uppfostra sin ”lillebror”.

Det fysiska tomrummet kommer också bli stort. Vem ska nu tassa efter mig i huset var jag än går? Eller stå framför mig, vara i vägen och undra vart jag är på väg? Vem ska nu lägga sig utanför dörren och vänta när jag går på toaletten? Vem ska nu…? Hon var helt enkelt väldigt ”påtaglig”, hela tiden.

Jag är oerhört tacksam att jag iaf har Karlsson. Idag har han mest betett sig som en liten tårslickande, varm vetekudde och att något inte är som det ska är han helt på det klara med. Han är också ”låg” och känner naturligtvis av vår sinnesstämning, och saknar sin storasyster – det är det ingen tvekan om.

Sov gott Iza. Hoppas att du nu får jaga allt du vill, att det finns gott om mat och glass och att du hittat dina kompisar; Simson, Frida, Sudden, Skorpan och alla andra.

Jag älskar verkligen den digitala tekniken. Man kan experimentera hej vilt med ljus, vinklar och motiv utan att det kostar ett öre (mer eller mindre än kameran och objektivet).

Gryningsljuset gillar jag men nu blev det en liten fototur i det absoluta närområdet i skymningen. Risk för lite gryniga bilder med högt ISO, men … man har ju råd att testa som sagt. 🙂

Överblommade hundkex är rätt läckra!

Rudbeckia växer i massor precis utanför vår tomt.

Det lilla fotoljus som erbjöds ikväll.

Floxen som jag planterade i rabatterna fick jag aldrig ha ifred för bambi och hans
vänner men de som växer vilt i åkerkanten får vara ifred?!

Praktlysing. Jag köpte ett antal plantor och planterade på tomten första våren
vi bodde här. Sen insåg jag att de växer vilt i drivor, både på tomten och strax utanför.
De jag planterade har omplacerats (till annan plats på tomten) och sprider sig som … ogräs.

Detta är också något som jag planterat och som faktiskt överlevt.
Namnet är dock glömt sedan länge.

Stjärnflocka. Arvegods från någon tidigare ägare och finns faktiskt på tomten.
Anspråkslösa men vackra om man tittar lite närmare.

 

När vi tidigare på semestern mellanlandade och blev bjudna på lunch i Uppsala togs det några ljuvliga bilder på hundarna. Att jag aldrig kommit på tricket att locka med paj och vaniljsås när jag ska ta bilder? Funkar ju uppenbarligen kanonbra! 😉

Foto: Stig Hellberg

Sakta men säkert jobbar jag mig upp ur postläger-koman. Att vara sammankallande i lägerkommittén för Kindslägret (aka lägerhäxa/lägergeneral) samtidigt som man är kontrollfreak är en både lyckad och olyckad kombination. Att dessutom köra hund på ”heltid” hela veckan gjorde att man kom hem som ett vrak för cirka två dygn sedan. Men nu har jag nog snart nosen ovanför vattenytan igen. 🙂

Veckan har varit mycket rolig, varm, jobbig, trevlig, svettig, lärorik och … nyskapande. Vi har faktiskt, med gemensamma krafter, byggt en liten skallhund! Men det gick faktiskt väldigt lätt och var nog inte det som framkallade mest svett under veckan, hos någon av deltagarna. 🙂

Redan när vi påbörjade vår sökträning, för 1,5 år sen, la jag fram idéer om att han nog skulle passa utmärkt som skallhund. Jag fick dock tipset (som jag fortfarande tror stenhårt på) att börja med rulle eftersom det är enklare att gå från rulle till skall än omvänt. Vid ett par tillfällen har jag på allvar funderat på att ta steget men tänkt ”vi testar ett pass till med rullen” och då har det gått jättebra och så har det bara rullat på. Men nu har vi alltså nått ”point of no return”. 🙂

När vi körde första sökträningen på lägret i tisdags så gick han bra i två skick sen föll han (återigen…) tillbaks i liggahosfigurantenochtuggapålösrullen-syndromet. Då glappade käften på matte och jag yppade mina tankar om skallhund. Vår instruktör (Mette Klavenes) tyckte det lät som en fantastiskt bra idé med tanke på vilken typ av hund han faktiskt är och vad han är avlad för. Sagt och gjort, på eftermiddagspasset rotade jag fram lite pipleksaker ur ryggsäcken och så påbörjade vi projektet. Det uppstod dock ett lite problem eftersom Karlsson hade en date med en flock rödmyror på grusvägen när vi väntade på vår tur. Detta resulterade i en liten terrier som tyckte oerhört synd om sig själv, hoppade på tre ben och febrilt slickade/tuggade på sin högra baktass. Efter att ha kollat igenom tassen noga för att kolla att det verkligen inte var något annat som felade så körde vi på. Och trots att det var sååå synd om honom så studsade han ut till figgen och skällde loss sina pipisar.

Nästa pass, på torsdagen (vi körde lydnad varannan dag) gick det framåt i rekordfart. Då körde vi sök på riktigt, med tomslag, figgar på fullt djup och hela ”kitet” och han gick som tåget, typ. 🙂

I lördags eftermiddag på sista passet började vi till och med köra ”flying” (sök-nördar vet vad jag menar, ni andra får sväva i ovisshet, åtminstone just nu) och allt kändes riktigt, riktigt bra. 😀 Nu är det ju mycket kvar att jobba på; mattes motorik, uthållighet och avstånd i skallet, kondition hos terriern (och matte med för den delen), agerandet hos figuranten när jag kommer fram, transporterna tillbaks till stigen etc, etc. men det känns iaf väldigt hoppfullt nu. 🙂

Innan lägret hade jag mer eller mindre undermedvetet bestämt att om det inte hände något radikalt under den här veckan så skulle vi lägga ner söket men nu är jag jättesugen på att fortsätta och utveckla detta!

Lydnadspassen (brukslydnad) har också varit mycket givande och jag känner visst hopp även för den delen. 🙂

En jätterolig vecka i en härlig grupp för en mycket duktig instruktör, sämre kunde man ha haft det. Vädret har väl inte varit opitmalt för hundträning (jättevarmt) och vi har främst valt marker efter var vi kunde få skugga till bilarna men å andra sidan har det bara regnat på oss i en halv dag. Då kompenserades vi med ett rejält åskväder och kraftfulla skyfall…

Här kommer några bilder på terrierns sista pass som ”rullhund” och några från lydnaden. Detta var (nästan) de enda bilderna som togs i sökskogen. Det kan hända att det kommer några bilder från lydnadsplan på de övriga hundarna i gruppen en annan dag.

Nu laddar vi för nästa läger. Det blir ett kortkort besök med en övernattning på ett kennelläger (för en helt annan ras) i slutet av veckan.

Och så lite framåtsändande och kryp (ur ett annorlunda perspektiv). 🙂

 

 

 

Semestern har hittills varit en ganska rörig historia med klar Galenskaparna-känsla, minus matchande träningsoveraller. På knappt två veckor har vi betat av sex orter och det var – milt uttryckt – too much.

”Man ska ha husvagn – tänk vad man får se:

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll.
5 minuters rast på ett europavägsmotell…”

Nu har vi förvisso inte varit i varker Falsterbo, Koster eller Kloster. Örebro och Flen (tror jag) har vi kört igenom. Däremot har vi avverkat Nora, Rättvik, Falun, (Uppsala), Katrineholm, Västervik och Gränna… Ingen rast, ingen ro och att sätta upp förtältet har inte varit aktuellt med de korta stopp det blev. Eftersom vädret oftast varit förhållandevis gynnsamt så har det dock gått bra att klara sig utan det.

Här kommer en sammanfattning, mestadels i bilder, och eftersom det ofta sägs att den bästa kameran är den man har med sig så … är det mest ajFån-bilder, men inte bara. Det är som det är, och ett stöd för minnet när vi framåt 2018 börjar fundera på vad vi gjorde på semestern 2013.

På vägen till Dalarna tog vi ett nattstopp i Nora och konstaterade att den lilla staden nog förtjänar mer än en övernattning. En kvällspromenad på gångvägen utmed sjön in mot centrum hann vi i alla fall med.

Sen drog vi vidare mot Rättvik och lyckades, mot alla odds, kapa åt oss den (enligt oss) näst bästa platsen på campingen. På en liten kulle där det endast finns två platser, gott om utrymme och relativt lugnt för hundarna som slipper någon som går precis inpå samtidigt som de har full koll. Utsikt över Siljan åt ena hållet är ju inte fel. Tyvärr blåste det en hel del vilket ju märktes extra tydligt på vår lilla kulle.

Det kändes märkligt att vara i Rättvik utan att det fanns någon mamma att hälsa på och utan någon att göra-lista men samtidigt kändes det som något jag ”behövde” göra. Men att bara turista liksom? Vi hälsade förvisso på mamma i minneslunden men efter två övernattningar kände jag mig ganska ”klar”. Då hade jag dock fotat hundar i motljus, maffiga solnedgångar och lite annat. Det är väl för övrigt bara i Rättvik man hittar en gångvägsskylt med figurer iklädda Rättvikströja och Rättviksmössa? Kanske ganska naturligt i och för sig… 🙂

Vi drog vidare till Falun och slog läger hos A och Gino. Där fick vi en fin campingtomt, förvisso utan sjöutsikt men rymlig, lugn och nära till servicehuset. 😉 Där åt vi god mat, husse byggde garagegolv i ett par dagar och jag vallade hundar i det fina naturreservatet som ligger utanför husknuten. Hundarna åt blåbär i mängder. Medan A och husse byggde garagegolvet hann jag även med att trimma Gino. 🙂

Efter tre nätter i Falun bar det iväg igen. Kompassen var ställd på Västervik men den sträckan försökte vi inte ens fixa på en dag. Vi åkte via Uppsala och hälsade på Johanna som är en cybervän sedan många år men som jag inte träffat IRL tidigare. Där anslöt även en borderkompis (Ylva) som bor i närheten. Vi serverades en god lunch och fick prata av oss i ett par timmar. Supertrevligt var det och jag hoppas vi har lite bättre med tid nästa gång.

Vi avverkade några mil till efter det stoppet och inför natten hamnade vi på Djulö Camping utanför Katrineholm. Ett bra val! Så bra att vi blev kvar en natt extra faktiskt. Trevlig camping, lugnt och skönt (utom när det var dans på utedansbanan på lördag kväll). Hundarna fick bada och vi ägnade oss åt att ”bara vara” i en hel dag i det fantastiska vädret.

På söndagen bar det iaf av mot Västervik som var tänkt att bli slutmålet med ett lite längre stopp. Så blev det inte. Jag hade försökt boka men kom inte fram på telefon och när vi landade visade det sig att vi bara kunde stå där i två nätter. Lysingsbadet (campingplatsen) var väl både bu och bä. Trånga platser och rätt rörigt men … gott om natur med fina promenadvägar utmed havet. Någon sjöutsikt hade vi dock inte.

Första kvällen regnade det faktiskt rätt rejält en stund så då fick det bli filmkväll vilket uppskattades av framför allt Karlssons som fick vila sitt söta huvud på en kudde som omväxling. 🙂

Eftersom det var nära mellan husvagnarna kunde Iza drömma inte bara om resterna av vår frukost utan även om grannarnas frukost. 🙂

Avslutningsvis blev det två nätter i Gränna, på vägen hem liksom. En camping där man kanske borde ha lagt lite mindre krut på kakel, klinker, speglar och fake-marmor i servicehuset och lite mer krut på fungerande duschar och krokar i duschutrymmet? Man hade dessutom lagt mycket krut på staket som gav en viss koncentrationslägerkänsla. Runt servicehuset kunde man nästan misstänka att det var el i staketet och åt ena hållet runt campingen var det halvhögt stängsel med taggtråd längst upp?! Åt andra hållet var det inget staket alls? Kändes aningen ologiskt. Trots att jag bett att få en plats i ”utkanten där man lätt kan komma av och rasta hundar” så hamnade vi i den mest inhägnade delen där det var långt (och omöjligt) att ta sig iväg utanför campingen med nödiga hundar på morgonen. 😦 Gränna bjöd iaf på blå himmel och det är ju en mysig liten stad.

På onsdagen blev det en utflykt till Visingsö där jag aldrig varit tidigare. Det var oerhört vackert och eftersom vi hade bilen med oss hann vi avverka hela ön från norr till söder. Jag försökte ta några fina bilder på hundarna i Ekskogen men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 😉 Glass fick vi iaf, allihop, men Iza tyckte bägarna var lite för små eftersom hon inte kunde få ner hela nosen. 🙂

Igår kom vi hem, mitt på dagen. Igår kväll landade min kusin med make här för en övernattning. Det blev en jättetrevlig kväll även om man var aningen trött. Idag har lägerfixet tagit full fart med diverse inköp och administration och i morgon bär det iväg med husvagnen till lägret och en del pyssel där. En natt till hemma får det dock bli innan vi installerar oss ”permanent” på Kind BK. Iza och husse får vara hemma och passa huset.

På clinicen förra veckan demonstrerade Siv Svendsen ”lek-karusellen”. Idag har vi provat själva för första gången, men i en något nedbantad variant. Vi är ju nybörjare liksom. 🙂

Teckning av Annika Öberg. Själv är jag USEL på att anteckna, rita och berätta…

Tanken är att hunden ska skickas till konen alt. till en tasstarget och med utgångspunkt därifrån utföra olika övningar beroende på vad man säger och/eller vart man pekar/dirigerar. Vi körde utan kon/tasstarget men med uppställd hund framför mig ”nos mot näsa”, ruta åt vänster, metallapport åt höger, fjärrskiften på ”punkten” och inkallning från punkten. Det var bara en gång det blev tokfel när han valde den nykastade metallapporten istället för rutan. Han var verkligen tvungen att vara skärpt och lyssna på mig och det tog på den lilla hjärnan.

Efter varje ”moment” toklekte vi med den bästa uppfinningen sedan hjulet (enligt Karlsson).

Jag har satt fast den i ett långt snöre så att han får jaga efter den och på slutet av träningspasset var han lite mosig i hjärnan och glömde släppa apporten när han jagade efter nätbollen. 😀 Tyvärr går min begränsningar ungefär där för vad jag ens försöker fotografera på egen hand men jag kan rapportera att det såg oerhört komiskt ut med en liten terrier som rusade säkert åtta varv runt mig med en metallapport i schäferstorlek i munnen, hysteriskt jagande bollen och inte kunde förstå varför han inte fick tag på den?! Sen släppte han apporten… 🙂

Avslutningsvis gjorde vi några high five. 🙂

Det känns som om det här är exakt vad vi behöver. Bus, lek och skoj!

Karlssons idol är I-or. Karlsson var ju inte med på SM så han missade I-ors framträdande men jag visade honom bilderna när jag kom hem och det var en bild han föll speciellt för. Jag också för den delen. 🙂 Den här!

Att göra en high (low?) five efter varje moment kändes som en kul grej och något som kanske kunde lätta upp den förhållandevis stela lydnaden en aning? När Karlsson sa att han tyckte det där såg häftigt ut glömde han nog att han är rädd om sina framtassar… Väldigt rädd om sina framtassar!

I fredags kväll påbörjade vi träningen, jag beväpnad med klicker och godis. Ett stycke Karlsson sittande på en köksstol (man får ju vara lite rädd om mattes rygg 😉 ) och jag höll upp handen framför honom. Då föll han in i något vi inte gjort på flera år; trycka nos i handflata – handtarget!? Men det är klart, är man två äpplen hög är det rätt nära mellan nosen och tassen och gamla klickerförvärvade kunskaper sitter uppenbarligen i. 🙂

Att man kunde släppa taget om stolen med tassarna kom inte på fråga! Jag insåg ganska snabbt att det där med ”renlärig” shaping kunde jag glömma direkt. Hade jag vidhållit det hade vi nog varit kvar än, med fyra tassar i stolsitsen och hundnosen i mattes handflata. Medelst lite petande på benet och tassen började han så smått vifta med den. Vi körde ett par pass till igår och idag lossnade det ordentligt. 🙂

Ganska snabbt plockade jag ner honom på golvet och in i utgångsposition (sittande vid sidan för ev. icke hundnördar) och sen ut på gräsmattan. På fem-sex korta pass och mindre än två dygn har vi alltså åstadkommit detta! Med en hund som lever efter devisen ”rörinteminaframtassarförhelvete”! Man upphör aldrig att förvånas.:)  Sen körde vi lite kort fritt följ och i några av halterna satt han med tassen i luften – beredd! 🙂 Visst är nosen fortfarande med ibland men det blir mer och mer sällan.

Och nej, det är inte helt enkelt att fota själv, det blir som det blir. Live with it!

I onsdags var jag på clinic, arrangerad av VoV Pedagogik, i Lotushallen utanför Slöinge. Siv Svendsen är väl vid det här laget världsberömd i hela norden för sitt sätt att träna hund, med lek i massor! Jag hade endast bokat en åhörarplats men det var nog så intressant. 🙂

När Siv började med att vända upp och ned på sin trunk (något åt hockeytrunkhållet) och hälla ut alla (?) sina leksaker på golvet blev man först en aning matt. 🙂

Sen tänkte man (jag) ett varv till och insåg att … om man (jag) samlar ihop ALLA leksaker som nu förvaras på olika ställen så, jo… då har vi nog ungefär samma volym! Dock troligen fler till antalet eftersom vi, av förklarliga skäl, uteslutit de största men har massor av små… 😉 Karlsson hade förmodligen svimmat av chock/lycka/hysteri om jag släppt lös honom i den där högen?

Högen på bilden innehöll allt från ”hemmabyggen” till avancerade köpeleksaker. Något som de flesta av clinichundarna gick igång på rejält var en petflaska, insydd i ett luddigt överdrag med snöre. Det dyra är inte alltid det bästa. 😉

Dejta med maskerad petflaska.

Clinicens yngsta deltagare (13 veckor) med typiskt hemmabygge. 🙂

 

Nu är då frågan om man ska införskaffa ett stycke fjärrstyrd, motordriven golfvagn för att få med sig allt ut på plan eller om det räcker med en ”dramaten”? 😉

Det var i alla fall en trevlig och lärorik dag bland massor av bekanta och obekanta och nu ska vi göra vårt bästa för att ta tillvara kunskapen och inspirationen för NU blev jag definitivt inspirerad. Så inspirerad att jag byggde en leksak direkt när jag kom hem!

Om man frågar Karlsson så svarar han nog att det är världens åttonde underverk, eller åtminstone den bästa uppfinningen sedan hjulet. 🙂

Efter SM i lydnad var det många som skrev på FB och i bloggar hur inspirerade det blivit. Själv har jag mest gått och grunnat på om jag blev inspirerad eller deprimerad? Någonstans inser jag att jag nog inte har det tålamod och det sinne för små, små detaljer som krävs i elitklass? Det där inspirerande, mer eller mindre fasta, träningsgänget som man kan bolla, stöta och blöta med har jag inte heller. 😦

Inte alls sagt att jag ens siktar på SM men ska man öht ha att göra i elit, på vilken ”sketen” klubbtävling som helst, så måste det där sinnet, och tålamodet, finnas där. Nu pratar vi alltså lydnad. I brukset känns nivån fortfarande rimlig och om vi hade lyckats bli uppflyttade i spåret, innan vi la den karriären på hyllan, hade vi nog kunnat starta elit utan att skämmas allt för mycket. På appellplan i högre klass (och även i specialen för den delen) bevisade han ju flertalet gånger att han mycket väl kunde konkurrera med de stora pojkarna och flickorna. 😉 Nåja, så blev det ju inte och just nu tvivlar jag starkt på att vi någonsin kommer starta i söket.

Gårdagens sökträning lämnade mycket övrigt att önska, för att uttrycka det milt. Å andra sidan gick alla hundarna rätt uselt? Nybörjarhunden skötte sina hitta-övningar fint men de andra flummade runt en hel del. I vår värld var det ingen särskilt svår ruta men den kanske var svår för hundnosarna? Ingen vet…

Detta fynd gjorde vi i alla fall i den helt nya rutan. Enligt ryktet har bilen en gång i tiden stått i en lada?! Av ladan syntes inte ett spår. Inte heller av någon väg…

Idag har vi kört lite lydnad hemma. Elitrutan börjar lossna, på kort avstånd, åt både höger och vänster. Fjärren, med kong som belöning bakom – tja, kanske? Vittringen har vi nog pajat när jag försökte träna avlämnanden med bara en pinne. Nu tror han att det är random pinne som gäller. Backa, gör om gör rätt alltså. Platsliggning och sitt i grupp (utan grupp) skötte han fint i alla fall. Och han är duktig på att hämta frisbee. Hur duktig matte är på att kasta nämnda frisbee kan dock diskuteras men övning ger träning, har jag hört. 🙂

Även i år överlevde man tydligen midsommaren men förståndet hyfsat i behåll, tror jag. Vädret höll sig i skinnet så pass att vi, tillsammans med våra gäster, kunde förtära sill, jordgubbar och andra nödvändigheter utomhus i behaglig temperatur.

Familjens tonåring blev naturligtvis smått galen när jordgubbarna och glassen kom fram och är man 13 får man tydligen bete sig nästan hur som helst. 🙂

 

Vi hann även med en femkamp innan hösten kom (?). Ett brutalt väderomslag gjorde att vi så snart grillningen var över, vid en ganska sen tidpunkt, valde att flytta inomhus. Det bar emot, verkligen (DET VAR JU MIDSOMMARAFTON!), men jag blev nedröstad.

Nåja, inomhus kan man ju t ex ägna sig åt musik-quiz(er), hångla med hundar och att stoppa i sig allehanda onyttigheter fram till en bit efter midnatt i alla fall.

Exakt vilken komponent som bidrog till nattens mycket märkliga drömmar är oklart men helt klart är att man är en aning sliten idag. Dock inte mer än att de övernattande gästerna kunde bjudas på improviserad brunsch innan de lämnade oss och hundarna andades ut.

De är f ö också slitna efter allt ståhej och när jag började byta om för promenad gäspade Karlsson bara stort istället för att förvandlas till ett vanvårdat marsvin på speed. Nåja, promenad blev det men +13°, blåst och regn på tvären känns onekligen extremt mycket höst. Nog för att det ”vänder” på midsommar men så snabbt…?! 😦

I lördags begav vi oss mot SM i Falkenberg, jag och klubbkompisen E. Det blev en härlig dag med perfekt väder, trevligt sällskap, mingel med vänner och bekanta samt (inte minst) många duktiga ekipage på lydnadsplan. Det pågick ju även agility-SM på samma område men där tillbringade vi ärligt talat inte särskilt mycket tid.

När den första leksaken jag köpte på morgonen (hos Lyckagårds webbshop) var turkos bestämde jag att temat för dagens shopping skulle vara – turkost. 🙂 Jag höll mig faktiskt till det om man bortser från camouflagenätet till söket. Den sortens produkt levereras liksom inte i turkost?! 😉

För ordningens skull vill jag påpeka att det fanns flera sorters turkosa leksaker som jag INTE köpte. 😉 Karlsson verkar mycket nöjd med mattes investeringar. Frisbeen provkörde vi rejält igår vilket uppskattades. Det kommer säkert uppskattas ännu mer om matte lär sig kasta… Regnet hängde i luften så att ta med kameran ut var inte aktuellt.

När det gällde fotandet på SM så hade även den aktiviteten ett tema; ekipage som jag på något sätt känner/är bekant med. Annars kunde det ha skenat iväg hur mycket som helst. Det gjorde det iofs ändå, men… Ett undantag från det temat gjordes och det var när en papillon gjorde entré på lydnadsplanen. Så söt, så duktig och så charmig så det gick bara inte att motstå. Mycket imponerande att alls lyckas kvala till ett SM bland alla bc och att sen faktiskt sluta på en 20:e plats av ca 50 startande är ännu mer imponerande. Små hundar kan. Om dom vill. 😉

Så ett litet urval av dagens alla bilder. Ett större urval finns på FB för de som finns där (och är vän med mig).

Maria Brandel och Ylle hade två SM-guld att försvara, från 2011 och 2012.
Det gjorde de med den äran med en kanonfin runda på lördagensom räckte
till 1:a placering i kvalet. Efter en fin runda även i finalen på söndagen
(som jag såg på en hackig sändning via datorn) stod de på pallen för
tredje året i rad. Respekt!

Ylle på väg mot rutan!

På väg in med rätt apport!

Kiwi – en av våra lägerkompisar från Kindslägret förra året.

Charmigaste hunden på lydnads-SM, helt klart. (I-or, du får ursäkta…)

På vittringen tog den ett skutt från den ena pinnen till den andra tills
den hitta rätt.

En framgångsrik taktik.

Bacardi (förare: Hanna Nilsson) startar från kon mot rutan.

Mattes slogan på Bacardis halsband: ”Hur svårt kan det va?!”

Karlssons idol I-or var med också. Här på väg mot rutan.

Underbar stil! Efter varje moment gjorde han och husse Fredrik en high five.
Eller det kanske ska kallas en low five?

Härlig start på inkallningen!

Efter avslutat program, precis när de lämnat plan. Helgens finaste bild?

Lillemor Edströms Shikka gör allt supersnabbt men ändå med precision!

Avslutningsvis en bild till de som tycker att jag, som gillar att fotografera, är knasig som inte vill ha en svart hund… Någon som vill ha ytterligare förklaring? 😉

I senaste numret av Hundsport finns en artikel om ”den åldrande hunden”. En del stämmer säkert (jag har inte läst hela än) men inte allt. Åtminstone inte på min tossiga tonåring. 🙂

”Kontakttagande
Den yngre hunden rusar gärna fram och hälsar på alla hundar som den möter. Detta kan förstås även gälla främmande människor. Den äldre hunden bryr sig däremot oftast inte alls om hundmöten eller andra människor. Den är nöjd med att dofta på marken och bara gå vidare. Den äldre hunden kan passera barnvagnar, cyklar, joggare och skateboards utan att lyfta blicken.”

Skulle inte tro det va’? Iza vill fortfarande hälsa på de hundar vi möter (även om hon bara får hälsa på vissa), och människor. Hon är nyfiken på allt som rör sig. 🙂

”Nya miljöer
Detta är förmodligen en av få saker som den äldre hunden kan reagera negativt på. Den yngre hunden tycker att nya miljöer är spännande och intressanta, medan den äldre hunden känner sig obekväm och ibland nästan lite nervös av nya platser och intryck. Allt ska vara som hemma. Lugnt och tryggt. Äldre hundar tycker om rutiner som den känner igen – samma gamla vanliga foder och promenader på bestämda tider utefter kända vandringsstråk.”

Pyttsan… Iza älskar fortfarande att komma iväg till nya ställen, eller gamla där hon inte varit på länge. Det blir drag under tassarna och allt är jättespännande.

”Balans
Den yngre hunden har full kontroll på sin kropp. Den äldre hunden ”glömmer lätt bort” sina bakben.”

Att det finns en sjukdom som heter myleopati nämns inte? Man får det att låta som om problemet uppstår för att hunden är senil, typ… *suck* Sen känns väl träningsråden rätt ok, men orsaken sitter liksom inte i huvudet. Att hjärnan inte registrerar att bakbenen inte hänger med och anpassar resten av kroppen till det är ju liksom en annan sak tycker jag.

Bla, bla, bla… Det låter verkligen som om äldre hundar blir apatiska grönsaker och därför inte behöver/vill göra något utöver det ”normala”. Hoppas verkligen att läsarna av Hundsport inte tar allt som står i artikeln som sanningar och att de känner sin hund såpass väl att de själva kan avgöra vad hunden tycker om och orkar.

Resten av artikeln läser jag en annan dag…

Här ser man tokstollan som lider av myleopati men glatt kastar sig ut i nya, okända miljöer och gärna gör nya bekantskaper med både folk och fä. Minst en gång om dagen låter hon sig trissas till lek av lillebror och bjuder inte han upp så gör hon det själv.

Och btw… det står inget om gröna bölder vid örat i artikeln?! 😉

Jag gjorde en liknande variant när det kändes som mörkast med spårtävlandet. Inte för att det hjälpte så mycket men nu är det hög tid för en lydnadsklass III-pepp om jag ska orka ta tag i det igen.

Om man samlar ihop alla tävlingsprotokoll och kollar vad man som bäst presterat på de olika momenten så ser det ju inte helt hopplöst ut, faktiskt…

Sitt i grupp: 10
Platsliggning: 10
Fritt följ: 8,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning: 9
Rutan: 9,5
Hopp/app: 9
Metallapp: 10
Vittring: 8,5
Fjärr: 7,5
Helhet: 9

Nu återstår bara frågan; hur får man till något liknande den raden, på en och samma tävling? Fjärren är helt klart vårt sämsta moment, som synes, men det måste gå att få den bättre och säkrare!

Alltså har vi kört ett pass på hemmaplan idag. För att få något ”nytt” att göra så började vi på elitrutan, på riktig nybörjarnivå, utan att springa till kon först naturligtvis. Vi hade inte ens en kon utställd. Det ska vi inte träna förrän när/om vi blir uppflyttade till elit och mot alla odds bestämmer oss för att starta. Annars kan jag tänka mig hur han överlyckligt siktar in sig på en av konerna i själva rutan och placerar sig i random väderstreck vid den. Jag ställde honom bara ett par meter från rutan och mig själv ett par meter från honom. Han var minst sagt konfunderad men jag tror det ramlade ner en eller annan polett. Och skulle vi få till en hyfsad säkerhet i detta, även på större avstånd, borde det ju göra det säkrare även med klass III-upplägg, eller…? Tänker jag fel?

Vi tränade även fjärren och backade tillbaks till vinterns övningar, stå-ligg-kryp bakåt-slut, som ju verkade ha haft rätt god effekt på vårens första tävlingar.

Platsliggning, modell lång, kördes och – halleluja – han ställde sig upp även idag när jag försvann utom synhåll. Tre gånger! Vet inte vad som flugit i honom men det känns fantastiskt skönt att det kommer fram även på träning så att jag har en chans att göra något åt det. Även där backade jag till de övningar vi ägnade oss åt när vi en gång i tiden fick ordning på det momentet. Dvs jag gick INTE tillbaks utan stod kvar på avstånd och la ner honom. Det får uppenbarligen bli hårdträning på det.

Sitt i grupp, utan grupp, gick faktiskt bra idag.

Kameran fick följa med ut också. 🙂

Ungefär så här kul är det att ligga still!

Men man kan vara söt även i den positionen.

När jag såg bilderna med metallapporten slog det mig att jag kanske,
efter alla dessa år, borde köpa en i rätt storlek? Men, njae… jag avvaktar
nog tills jag bestämt om vi ska köra vidare. Han har ju inga som
helst problem med den här, eller med den mindre på tävling, så varför…?

Igår beklagade jag mig över att jag uppdaterar bloggen allt för sällan numera. Det där med att ha den som dagbok och kunna gå tillbaks och se vad man har gjort falerar rätt rejält när man bara uppdaterar när man har tävlat. Om jag nu ska sluta tävla kan vi ju bara tänka oss hur det blir?! Allt för mycket sker nu på Facebook, på gott och ont. Här får man numera (nästan) ingen feedback men skit samma, typ. Om jag skriver för min egen skull i första hand så borde jag ju inte bry mig, men det gör jag. Feedback (=kommentarer) är kul men jag börjar lära mig att leva utan dom. (Jo, jag fick kommentarer till förra inlägget, tack för dem. 🙂 )Å andra sidan är jag inte själv särskilt flitig med bloggkommentarerna hos andra heller numera, mest beroende på att jag läser det mesta på Fånen och där är det jobbigt att kommentera. 😛

Nåväl, en alldeles vardaglig uppdatering nu då, eftersom det är för svalt att sitta ute och det är fotboll på TV…. 😉

Igår tog jag en titt på senaste lönebeskedet och tillgängligt komp-saldo ”sa” att jag hade råd att vara ledig idag. Alltså tog jag ledigt idag. 🙂 Viss nytta har jag faktiskt gjort. Jag har t ex kapat ner vår mycket vildvuxna och (förmodligen) självsådda snöbärshäck som växer i och bredvid muren mot vägen. Den gångna vintern var inte nådig mot den och det mesta har dött. Men det kommer nytt! Ut med det gamla, in med det nya! Hoppas bara att det nya kommer fort för när syrenen packar ihop i höst kommer vi ha fri insyn från vägen in i vardagsrummet. På bilden hade jag tagit mig igenom ca en tredjedel…

Eftermiddagen ägnades åt hundhygien. Först en rejäl genomborstning av Iza och sen en schamponering. Det var inte igår. Inte i förrgår heller… När vi vilat upp oss efter den pärsen var det Karlssons tur. Han kände sig en aning orättvist behandlad. Sen var det soltorkning på altanen som gällde. Karlsson torkar ju på 10 minuter oavsett väderlek men schäferpälsen gjorde sig bra i sol och lite blåst. Det är dock fullständigt ofattbart att det finns så mycket päls på en schäfer. Trots allt jag borstade ur innan badet så går det nu att få loss lika mycket till. Minsta ruskning och det står som ett moln av ystra hårstrån omkring henne. Inte så konstigt att hon fått tillbringa hela eftermiddagen och kvällen utomhus kanske? 😉