Makalös manick på utflykt

170430A

Hur kan min bror äta så förbenat långsamt…?

Efter frukost igår styrde vi mot klubben för både spår och lydnad. Maro fick sitt livs första planerade förledningsspår, bara några minuter yngre än det ”ordinarie” spåret som jag hade gått. Han har säkert råkat ut för diverse oplanerade förledningar tidigare, framför allt av vilt, men det är alltid intressant att se vad som händer när man vet exakt vad (och var) det är. Här var det människa (S) och vid första passagen var han nyfiken och ville kolla av. Han fick gå några meter sen höll jag igen i linan och sa ”nej” och då studsade han tillbaks till mitt spår. Den andra förledningen brydde han sig inte om alls, trots att S stod på vägen strax intill och och kollade. Mer sån här träning får det bli, och det ska även utvecklas med olika spårläggare och olika åldrar på förledningen, och gärna även förledningar med hund om jag inte kan skaka fram en tam Bambi. 😛

När det var dags för lydnad plockade jag fram den Makalösa Manicken och lämnade över fjärrutlösaren till S som fick aktivera den när Maro gick bra i fria följet. Maro greppade inte konceptet riktigt. Utomhus liksom? Den bor ju hemma, i Karlsson Arena? Men kompletterat med en klicker och om vi höll oss i närheten gick det bra. Jag är dock inte säker på att han lärde sig något för framtiden? Nåja, vi får se hur vi ska utveckla det.

170430B

Vi körde även 2:ans dirigeringsapportering med tävlingsledare. Inte riktigt korrekta avstånd men ändå ganska nära tror jag. Två gånger och 100% rätt. 🙂

Krypet testade vi också, med S kritiskt granskande ögon. Hon kom fram till att det blir så hoppigt och ojämnt för att han är väldigt noga med att följa min vänstra fot. När jag gick med superkorta, snabba myrsteg kröp han betydligt bättre. Där har vi lite att jobba på för så kan jag ju inte gå så på tävling, men det känns ändå som en bra start för att få till tekniken.

Rutskick, från ca 25 meter, utan att han sett mig ställa upp rutan, gick jättebra på första försöket. Han verkar gilla sin ruta. 🙂 Jag testade även dirigering till rutan för andra gången och han köper det också, även om han är en liiiten smula osäker. Tempot kommer säkert när han blir säkrare i momentet och eftersom det inte kommer förrän i klass 3 har vi ju gott om tid att träna. 😉

Fjärr med Makalösa Manicken som externbelöning bakom funkade riktigt bra. 🙂

170430D

Resten av helgen har hittills ägnats åt diverse vårrelaterat pyssel som t ex vårstädning av bil, möblering av altan, ”inredning” av husvagn och lite annat. Idag har det faktiskt varken regnat eller snöat, än… Det har inte varit särskilt varmt men det ger ändå ett visst hopp om vår.

Om ungefär en månad borde pelargonerna kunna börja flytta ut och även om ganska många har dött finns det många kvar som verkar må bra. Alla blommar inte, men några. 🙂


Jag har även konverterat en del tallris, från avverkningen på tomten i höstas, till spårapporter. Det är dags att börja introducera sådana i spåret nu.

170430J

Just nu känns det helt ljuvligt att det är söndag även på måndag. Tredagarshelger är faktiskt helt ok. 🙂

Miket vicktickt (enligt Karlsson)

(Delar av detta har nog avhandlats förr i bloggen, men det verkar vara ca 6 år sen så jag tar mig friheten att köra en repris, för ev. nytillkomna läsare. 😉 )

Den lilla terriern som bor här har ju en del mycket bestämda åsikter och väl inövade rutiner, och det man en gång har lärt honom (och som genererat belöning) glömmer han inte, och helt plötsligt vägrar han göra de enklaste saker om han inte får sin belöning?! Slug är bara förnamnet. 😛

Några exempel…

1. Toarullarna
Varje kväll, vid sista toabesöket, ska han med in och apportera fyra tomma toarullar ur papperskorgen. Detta har vi hållit på med i sisådär 10 år och det började när vi tillbringade rätt mycket tid med att träna avlämnande av föremål på den lilla ytan. När det sen inte fanns apportbockar, bollar eller något annat ”riktigt” att avlämna (mot belöning) förde han över beteendet på toarullarna och där är vi än idag. 1 toarulle byts mot 0,25 mini-frolic, fyra gånger. Miket vicktickt!


2. Dörren 1
När det är dags för promenad och jag sätter på mig ”riktiga” kläder, dvs något annat än pissetofflor på fötterna, står han 3 dm framför mina fötter. När jag tar kopplet från kroken måste han gå ett varv medsols runt mig och när det är klart har jag hunnit arrangera halsbandet så att han bara kan sticka in huvudet. Detta har han kommit på alldeles själv och jag undrar om han inte är lite skrockfull? Hursom helst, det är … miket vicktickt.

3. Dörren 2
Det är ju alltid skönt att ha lite ordning och reda när man ska ut genom dörren med båda hundarna. Därför har jag lärt dem att vänta och låta mig gå ut först. I samband med inlärningen har de naturligtvis fått belöning för att de väntat. Karlsson håller tydligen fortfarande på med inlärning (efter 11 år?!) för får han inte sin godis vägrar han gå ut!
Maro går glatt ut om man säger ”varsågod” och Karlsson har säkerligen klassat honom som ett pucko som inte förstår hur man ska utnyttja systemet. 😀 Denna regel gäller dock, enligt Karlsson, bara vid riktiga promenader, inte vid smårastningar på gräsmattan, tack och lov. Miket vicktickt!

170426H

4. Bilen
För att lära honom att inte slänga sig ur bilburen belönade jag naturligtvis för att han satt kvar när den öppnades, när han var liten ungflärp. Den inlärningen fungerade sådär då och det fungerar inte vidare bra idag heller utom … när vi kommer hem. Då vägrar han kliva ur om han inte har en utfästelse om belöning. 😛 Miket vicktickt!

Det finns flera andra liknande exempel och säga vad man vill om den lilla garvade, sluga och rutinerade terriern men han har lyckats mycket bra med att uppfostra sin matte. Det är tur att han är söt.

170427_1(Och exakt när jag skriver detta kommer det ett spam-mail med rubriken ”belönings-assistans?! Nej tack, jag är inte i behov av det, alls faktiskt. 😛 )

Lagd kelpie ligger (ganska) länge…

Idag har jag och Maro tillbringat eftermiddagen i fotostudion för modellfotning. För att inte riskera att bli ersättningsskyldig för allt för många svindyra systemkameror och blixtaggregat brukar jag ha med mig tygburen vid sådana tillfällen men eftersom han kopplar av bra när han är uppbunden skippade jag buren idag och siktade in mig på en av de stabila betongpelarna istället. 😛

När vi kom dit så la jag honom bara ner mitt på golvet och där blev han märkligt nog  kvar, förutom en lätt aktivitetshöjning och en liten hälsningsceremoni när modellen, som gillar hundar, anlände. Sen låg han där på golvet i 1,5 timme! OK, han ändrade ställning någon gång men det normalt sett ganska speedade djuret verkade helt avkopplad vilket ledde till att även jag kopplade av.

Efter att modellen agerat stående på sina två ben i en dryg timme var det dags att bära in soffan och drapera henne i den. Maro låg fortfarande kvar och verkade inte bry sig det minsta.

När jag och fotografen kollade de första testbilderna såg jag plötsligt i ögonvrån hur det kommer ett chokladbrunt djur smygande. Jo, han smög verkligen! 😀 När han insåg att han var upptäckt ökade farten till 75 km/h och vips var han uppe i (den vita!) soffan och hånglade upp modellen allt vad han kunde, på kortast möjliga tid. Han anade väl att det inte skulle bli så långvarig. 😀 😀

Alla fick sig ett gott skratt iaf, medan han försökte suga sig fast som en blodigel för att inte bli nedföst. 😀

170427D

Sen återgick han till viloläge, nöjd med att ha utfört sitt uppdrag som han antagligen hade planerat rätt länge. 😛

170427E

Borta bra men hemma är rätt ok

170426J

I morse, när man vaknade till detta, kändes det onekligen mer som februari än slutet på april. Snön försvann hyfsat snabbt men solen höll sig kvar. Sen snöade det bara lite under dagen… Min tanke igår var att åka till Borås BK och träna ikväll, när jag anade av väderprognoserna att det skulle bli hyfsat väder. Dock körde jobbet ihop sig så det blev lite för sent att åka iväg och det fick bli träning på hemmaplan men det funkar ju det också.

Det stör mig att jag oftast är för feg för att köra med Maro lös här hemma. Det känns ganska paradoxalt att jag kan ha honom lös på klubben, bland andra hundar, utan att han bryr sig nämnvärt men här hemma är han oerhört fokuserad på ALLT som rör sig i omgivningen. Troligen skulle han få betydligt bättre fokus på mig om han inte var kopplad men vägen spökar i min hjärna… Trist, men som den lilla ordningsman han är misstänker jag att det kommer förbli så. Eller vi kanske ska övergå till att enbart träna hemma på tomten kvällar och helger med hyfsat väder när det rör på sig i omgivningen. Då kanske han tröttnar till sist?

Men det finns ju en hel del som funkar att träna med hund i snöre också. Typ linförighet, och framförgående. 😛 Kryp funkar ju också, även det blir lite rörigt med koppel. Där har vi rätt mycket kvar för att få flyt i det men det går sakta framåt.

170426E

När vi var klara stod Karlsson innanför dörren och hoppade jämfota och tjöt av förväntan, avundsjuka och träningslust så naturligtvis tog jag en sväng med honom också. De där konskicken börjar han gilla skarpt och springer dit på eget initiativ om han får en chans. Kunde kanske ha blivit bra om vi kommit till elitlydnaden någon gång, men det är ju användbart även i rallyn.

170426D

Han vet ju att jag kastar rätt uselt men bollar i snöre brukar jag iaf få iväg en bit och han vet ungefär hur långt. 😛 Ikväll fick jag tag på ”fel” boll med snöre och varenda gång kom Karlsson fram till beräknad landingspunkt innan bollen landade tre meter bakom honom. Nåja, han var nästan lika lycklig ändå och den var ju go att kampa med. 🙂

170426FAvslutningsvis så funderar jag lite på det där med terapi igen. Idag såg jag ett inlägg om en Kong Funzler på Instagram. Tydligen mycket uppskattad kelpieleksak.

Jag googlade självklart och när jag läste att det var pip i den drog jag en lättnadens suck och konstaterade att jag inte ”behöver” köpa en sån. Maro gillar ju inte pipar, han vill ha döda leksaker.

Karlsson gillar pipar men vi har ett bra lager så han behöver inte heller någon Funzler bestämde jag, och sen kände jag mig jätteduktig. 😛

Däremot vill Maro ha en Kong Bounzer, i stl S. Tyvärr verkar det inte gå att få tag på mindre än M och den är rätt … stor, men vi letar vidare.

I förmiddags hittade jag liten Karlsson så här i soffan. Han är rätt söt när han sover, även om han öppnade de mörkbruna när jag kom in i rummet. 🙂

170426I

En makalös manick!

Nåja, men det verkar i alla fall vara Maros åsikt om vår nya pryl; Manners Minder. 🙂

Igår körde vi i Karlsson Arena och jo, han verkar köpa konceptet. Framför allt i fria följet blev det i princip noll nypande i mina kläder och i fjärren, med manicken bakom honom, blev det betydligt mindre förflyttning framåt trots att avståndet till mig var så långt arenan tillåter, dvs inte särskilt långt men åtminstone några meter.

Det roligaste var att se honom fundera på hur han skulle få manicken att spotta mer godis när han hade ätit upp den han fått. 😀 😀

Han provade att helt enkelt blänga på den, han testade att nosdutta på lite olika ställen, han gick runt och kollade konstruktionen men när inget hjälpte var han på banan med mig igen. Jag tror han börjar ana att jag på något sätt är inblandad men hur…? Det får han fundera på en stund till. 😉

(Jag ber om ursäkt för grynig, usel bild men fotoförhållandena var sämre än sämst och bilden är kraftigt photoshoppad för att inte bara vara … mörk.)

170425A

Även denna dag har bjudit på aprilväder de luxe! Nu är vi rörande överens om att vill vi ha vår!

170425B

Mystery boxes!

Har man någon gång sett Sveriges Mästerkock så vet man vad en mystery box är. En låda som innehåller mat, av varierande slag. Här har vi vår alldeles egen variant av mystery box och det är tur att vi har en husse som snusar. 😉

170424D

Snusdosor med godis i är det som verkligen har fått igång Maro i spåret. Till att börja med låg de i spåret, och det kan de fortfarande göra – ibland. Men nu byter vi pinnar mot snusdosor och han bara älskar det. Innehållet ska vara en överraskning (tycker jag, det är tveksamt om Maro bryr sig så länge det går att äta?) och kan bestå av allt från en liten ostskiva till rå köttfärs, köttbullar, leverpastej, baconost, stekt kyckling eller något annat smaskigt. Han kastar sig över apporterna, praktiskt taget slänger dem på mig och försöker sen bryta sig in i min midjeväska för att påskynda processen. 🙂

Nu ska vi bara lära hans matte ett system för att separera tömda dosor från de med godis i, fast å andra sidan blir han bara ännu mer exalterad när jag råkar öppna en som är förbrukad. Då hoppar han nästan jämfota medan jag letar efter en med innehåll. 😀

Men … att leka med apporterna då, frågar sig säkert vän av (spår)ordning? Eller leka/kampa med en leksak?

Jo, jag har verkligen försökt, med alla mina hundar men nej, jag är uppenbarligen rätt usel på att leka i spåret. Annars funkar det utmärkt (åtminstone med Karlsson och Maro) men i spåret –nej. Iza började till och med medvetet gå över apporterna när jag försökte leka med dem eller med en leksak. Så nu kör vi mystery boxes och det har med tidigare hundar hållit fint över tid och det tror jag det kommer göra med Maro också. 🙂

Idag har det varit kvalificerat skitväder. Snön vräkte ner på tvären hela förmiddagen och det såg mer ut som januari-februari än april. Aprilväder, as we call it, är enligt min mening lite mer omväxlande, från minut till minut, eller åtminstone från kvart till kvart. Det här höll i sig i rätt många timmar.

Jag fegade ur och tog på hundarna regnrockar när vi gick ut och det var ett smart drag. Då hade snön övergått i spöregn och i skogen fick vi inte bara direktverkande regn på oss utan dränktes även i all snö som rasade från träden. När vi kom hem var jag extra glad åt tillbygget med groventré…

Fem minuter efter hemkomsten sken solen, snön är borta men just nu började det hagla på tvären istället. Ska det aldrig bli vår och värme i år?! 😦

Sen konstaterade jag, än en gång, att Karlsson är en rätt cool hund. En stund efter att vi kommit hem såg jag att han låg på golvet bredvid bia-bädden istället för i bädden. Han ville väl inte sänka sig till att ligga jämte kelpien antar jag? 😛 Jag tog honom, precis som han låg, och lyfte över honom i bädden och han rörde inte en fena, bara tittade upp på mig och fortsatte sen sova – trots att han låg bredvid kelpien.

170424F

Nu ska vi ägna en stund av kvällen åt att använda gårdagens inköpta mystery box (Manners Minder) lite mer seriöst i träningen. Håll gärna en tumme för att han köper konceptet. 😉

Dirigera mera… och konditionstest

Igår körde vi ett lydnadspass och jag är mycket fascinerad över hur bra dirigeringarna fungerar på Maro. Det känns inte ens som om jag har ”lärt” honom något, det liksom bara fungerar?! Igår utökade vi avståndet både till apporterna och mellan mig och Maro och även om han ser ut att ha fokus på något helt annat (just på filmen är det golfarna, på golfbanan intill) eller på fel apport så är det oerhört sällan det blir fel. Nåja, det är antagligen en av fördelarna med att ha en vallhund så jag bara tackar och tar emot. 🙂

Jag testade även dirigering till rutan, ungefär som i klass 3 men på kortare avstånd och bara själva skicket, och det fungerade också klockrent. En gång är iofs ingen gång, men det kändes lovande. 🙂

Jag testade också att skicka honom snett mot rutan, alltså inte uppställd precis framför, och med apporterna fortfarande utlagda på varsin sida om där han skulle springa. Då blev det en liten frontalkrock i kelpiehjärnan men när han väl lyssnade på mig blev det rätt.

När jag kom hem såg det ut så här i den ena buren. Det är någon som trivs mycket bra i sin fluffbädd och vi vårdar den ömt.

Idag har vi hunnit besöka helgens talangtruppsläger (lydnad) och tjuvlyssna en liten stund. När det gick av stapeln bara 1,5 mil härifrån och Maros uppfödare var med, tillsammans med hans syster, var det svårt att motstå. Maro var mest fascinerad över alla svartvita jyckar (bc). Han har aldrig sett så många på en gång?! 😛

170423D

Jag passade även på att köpa en sån här, begagnad, av en annan vän som också är med i truppen. Vi har provkört den en liten stund i köket och kelpien var djupt fascinerad. Hur går det till liksom? Helt plötsligt surrade det och så kom det godis, utan att matte gjort något alls (trodde han)?! Hur det går till får han fundera på under tiden jag försöker lösa problemen med hans nypande i mina kläder under fria följet (externbelöning har funkat bra där innan men trassligt att hålla på med när man tränar ensam) och framåtförflyttningarna i fjärren. Har det inte avsedd effekt får vi väl sälja den vidare.

Jag ber om ursäkt för oskarp kelpie men förhållande var inte direkt idealiska i köket. 😦

Eftermiddagen har ägnats åt spår, i den återupptäckta skogen på hemmaplan.
Jag insåg att det var länge sen han gick ett längre spår, typ lägre klass, och att det nog är bra att stämma av spårkonditionen lite då och då. Vi kan väl konstatera att jag nog borde oroa mig mer för min spårkondition än för Maros, fast å ena sidan behövde han bara gå spåret en gång, å andra sidan var han tvungen att bogsera mig den gången. 😛

Hur som helst börjar han bli en riktigt duktig liten spårhund och går från klarhet till klarhet! Motivationen är kanonfin och han är oerhört lätt att ”läsa” när han halkar av spåret och stannar man då korrigerar han sig direkt, om han inte hinner göra det först. Då ska man tänka på att jag hade fullt sjå att hålla ordning på fötterna när jag la spåret så några exakta detaljer om vinklar och vrår hade jag inte koll på.

Nu klarar han även när det blir stopp och blir inte det minsta ledsen. Det var ett par rejäla ”surhål” vi skulle igenom där han var tvungen att vänta in mig för att jag inte skulle drunkna i onödan. För ett år sen tappade han fokus vid sådana tillfällen men nu stod han bara kvar i spåret och väntade in mig och när han fick tillåtelse att gå fortsatte han som om inget hade hänt.

När jag skulle släppa på honom började det hagla rätt rejält och han började jaga hagelkorn istället medan jag krånglade med att fästa telefonen (med appen) på selen men när jag sen släppte på glömde han allt vad hagel hette och fokuserade fint på spåret istället och idag blev till och med starten riktigt fin, vilket belönades med en godisdosa efter några meter. Bra planering av matte där. 🙂


Vi invigde även den nya spårlinan från Biltema som fungerade över förväntan. Tyvärr fanns den inte i svart men orange känns ju ganska hemtamt ändå. 😛

En bra helg har vi haft, om än något kylslagen, så nu borde vi klara en arbetsvecka till. 🙂

Koncentrera mera!

Igår kväll, när jag lägeradministrerat i några timmar, tog jag ett litet inomhuspass med Maro. Det var svinkallt ute och pelargonerna skulle vattnas så det blev en bra kombo. Dessutom har jag lättare att koncentrera mig där än på gräsmattan, där jag måste hålla koll på omgivningen för att upptäcka ev. störningar innan Maro gör det. Inte för att jag tror att han rusar iväg någonstans men det är nära till vägen och vi saknar staket…

Gårdagens pass blev ett koncentrationspass, visade det sig. Vi började träna bakåtmarsch på allvar. Även om man inte kommer så långt i Karlsson Arena så blev det iaf längre än de två-tre steg vi testat innan. Jag konstaterade snabbt att den som har störst problem med det momentet är … jag. Gå bakåt liksom? När man är sjukt intresserad av att se var man sätter fötterna? Jag hade tillräckligt mycket problem igår, på plant golv ,och vågar knappt tänka på hur det ska gå utomhus på ”buckliga” gräsmattor?! Nåja, Maro var jätteduktig och flyttade sig rakt och fint bakåt med bra aktion i alla fyra fötterna. Det enda är att han hamnar lite långt bak men det borde inte vara så svårt att rätta till.

Nästa koncentrationsövning blev ordförståelse, i fjärren. Han har ju fortfarande en tendens att byta position så fort jag andas in för att säga något. I klass 1 är det kanske inget jätteproblem (om jag inte tar ett djupt andetag vid fel tillfälle) eftersom det bara finns två positioner att välja på men jag skulle ändå föredra att han lyssnar på kommandot och inte bara gör något, på chans liksom. Därför tillbringade vi en bra stund med att han skulle behålla sin position trots att jag sa ”saker”, dvs slumpmässigt valda ord som poppade upp i huvudet och ibland rena nonsensord som hade vissa likheter med de kommandon jag verkligen använder i fjärren, dvs ”back” (ligg) och ”(s)ätt” (sitt). Där stod jag alltså och rabblade kanna-fläta-filt-hack-täpp-bil-hylla-dyna-stol-korg-burk-bark… och ja, ni förstår. Kanske var tur att vi befann oss inom fyra ljusisolerade väggar? 😛

Avslutningsvis skulle vi fila lite på krypet och jag insåg att det var hög tid för … the targetstick! Dvs nosdutt på target som är tillräckligt lång för att jag ska kunna gå upprätt och ändå ”styra” tempo och riktning. Den som spar hon har … ett gammalt ridspö, som låg väl gömt bakom en massa lösa hyllplan och pelargoner. När han väl insett att det varken vankades godis eller klick för att bita i spöt eller nosdutta lite var som helst på det blev det bra. Flärpen längst ner är det som ger utdelning. 🙂 Krävs nog några repetitioner innan jag plockar in det i krypet. Redan ikväll kanske?

Han var i alla fall hyfsat harmonisk resten av kvällen. Den lilla hjärncellen hade väl fått vad den tålde. 🙂

170419A

Idag stötte vi på en älgko med två fjolårskalvar i början av vår lunchrunda. Sådana möten får mig att omedelbart ompröva mina beslut och istället tog vi oss samman och gick och rekade skogen bakom huset. En del av världen som bitvis är rätt risig och dessutom delas av ett dike som är typ två meter brett och två meter djupt… Det finns ett par övergångar men idag hittade vi bara den ena. Vi var aldrig särskilt långt hemifrån men virrade omkring en hel del för att klura ut hur det såg ut och var det var möjligt att ta sig fram, och över diket. Vi får ta några rundor till där och reda ut hur man bäst utnyttjar marken för spår men det går säkert att få ut ett par kilometer om man vill det. Dock är det svårt att lägga kortare, om man inte bara avslutar och ”promenerar” hem.


Hur som helst var vi ute i runt en timme och 95% offroad så vi var ganska nöjda när vi kom hem. Lilla farbror Karlsson var dock både blöt och frusen men det avhjälpte vi ganska enkelt.

170420C

Spårskog och skogsspår, äntligen!

Efter förra helgens uppflyttning kan vi nu med gott samvete återgå till att spåra i skogen. Det gjorde vi idag och sååå mycket roligare det är, även om risken för stukade tantfötter är betydligt högre än på fält. 😛

Det blev inget jättelångt spår, kanske 6-700 meter, men vi gick det utan spårläggaren i släptåg och frånsett första biten – där jag såg när spåret lades – hade jag ingen aning om var det gick, och det gick inte alls där jag trodde. Vi kom ändå runt med en pinne bort och den försvann troligen när vi fick två rejäla lintrasselstopp och Maro tappade fokus lite. Sånt måste vi träna mer på. Jag vet inte om han genade sen, det kändes nästan så, men vi ”ramlade” snart på spåret igen och fick med oss de två sista apporterna. Han börjar kännas riktigt säker, och lättläst, i skogen och det är underbart. Motivationen för apporterna har också blivit rejält mycket bättre och nu kastar han sig över dem. 🙂

Det jag måste klura på är starterna. Det kan uppstå viss förvirring precis i början så där måste vi bli bättre!

170417D

Duktig Maro spanar på tant Amaya som precis avslutat sitt spår på andra sidan vägen.

Karlsson fick köra uppletande. Slarvig matte glömde köra mini-upplet innan vi började så jag tror den lilla terrierhjärnan fick för sig att det var sök?! Benen gick iaf och när han inte hittade några människor och råkade snubbla på ett föremål klarnade det. Fyra föremål av fem fick han in, men det tog rätt lång tid. Han ledsnar inte i första taget utan ut i full fart gång efter gång trots att det tog så lång tid innan han fick napp. Något han inte glömt är sina fina ingångar. Varje föremål avlämnas snyggt vid sidan. ❤

170417A170417B

Som jag skrev ovan var det tyvärr vissa problem med den fiiina turkosa spårlinan i skogen. Den körde fast runt träd och var svår att få loss. 😦 Tror den får jobba som dekoration i fortsättningen, om vi inte får för oss att börja med IPO-spår. Himla synd, inte bara pga färgen, eftersom den är riktigt skön att hålla i och med bra grepp även när den är blöt. När jag kom hem rotade jag fram Izas gamla lina och den får det nog bli i fortsättningen. Karlssons tunna, som jag har använt även till Maro, funkar inte längre när det börjar bli så bra drag i kelpien. Synd att turkos och orange inte matchar. 😛

170417E

Mot nästa mål!

Eftersom jag aldrig kom iväg till Blåkulla så åkte jag och Maro och tränade lydnad igår. Nu fokuserar vi på momenten i lydnadsklass 1 ett tag (jodå, lite brukslydnad ska vi också hinna med, även om vi låg lågt på den fronten igår) och faktum är att det känns mer som gamla klass 3. Många moment och hyfsad avancerade, åtminstone jämfört med gamla klass 2, men jag känner mig ändå försiktigt hoppfull.

Även den här gången varvade jag momenten för att undvika flera rutskick och flera runda kon i rad. Det är onekligen lite bökigt att inte kunna mängdträna, dvs köra många skick i rad för att ”nöta” in momenten. Karlsson kunde jag ju skicka till rutan 23 gånger i rad och han var lika lycklig varje gång. Enda gången jag missade mitt nya ”tänk” igår var när jag filmade rutan. När jag kom på att jag skulle filma hade han redan gjort ett skick och då kom ett start”gruff” och ett nyp i mina kläder som ett brev på posten. Men … frånsett det så känns det rätt ok. Måste dock tänka på att inte lägga honom varje gång utan ganska ofta låta honom förbli stående annars kommer jag snart att ha en hund som slänger sig ner självmant och det är inte ok enligt regelboken. 😛

Idag har jag för övrigt rotat fram en grå liten kakelplatta ur gömmorna. En liiite mer neutral target skadar nog inte även om han inte verkar bry sig hysteriskt mycket om den längre. 😛

I förra veckan insåg jag att jag var tvungen att skaffa mig ett nytt kommando på antingen rutan eller runda kon. ”Rutan” och ”runda”… lite för lika liksom. Kelpien drog som en avlöning på ”ru” och så länge det inte finns för mycket att välja på funkar det kanske, men…? Efter lite klurande med lydnadsnördar på FB kom jag fram till att ”kör” skulle passa mig bra, och förhoppningsvis även kelpien. Detta var andra passet med nya kommandot och jo, det verkar funka. 🙂 Nu ska vi bara försöka tygla centrifugalkraften också så att han får till en något tightare sväng.

Övriga klass 1-moment tränade vi också på och det som känns mest instabilt är nog fjärren. Han gör skiftena men flyttar gärna framåt lite om jag inte står nära.

Lite brukslydnad, i form av 70 cm hinder hann vi också med. Den höjden ”behöver” vi ju inte än på ett tag men jag var tvungen att testa. Sist jag försökte såg han bara förvånad ut och undrade varför jag ställt en vägg mitt på plan men igår funkade det bättre. 😉

För övrigt fnissar jag fortfarande lite åt min och Karlssons debut i mästarklass i fredags. Det känns lite fånigt att vara ”nöjd” med 55 p när det krävs 90 men utan strulet i frestelsen hade vi faktiskt haft 74 och det är över den gamla gränsen för ”godkänd”. Dessutom blir jag lycklig när jag ser den lilla samarbetsvilliga hunden med svansen i vädret på de sista 2/3 av banan. Jag tycker ju inte om att vara med på film, och definitivt inte att visa den offentligt, men jag måste ändå bjuda på den här starkt nedklippta varianten där han gör sitt spontanbyte, från vänster till höger sida, på exakt rätt ställe. Det måste ha sett väldigt tjusigt ut när den lilla hunden bytte utan något som helst tecken från föraren, helt enkelt för att föraren inte hann med i svängarna. Man kan ju även se att jag var, milt uttryckt, förvånad. 😀

Så länge han är glad och försöker göra rätt står jag ut med att det blir fel ibland och garvar bara åt det. De gånger han ”dör” när vi kliver över banden och bara fastnar i nosande är dock inte lika kul och då är frustrationen på topp. Men med rejäl tävlingsvila mellan gångerna kanske vi kan förbättra våra resultat lite, om han bara får vara frisk och pigg. ❤

Debuterande försökskaniner?

Tre tävlingar på två veckor har det nu blivit för mig. Först två appelltävlingar med ungtuppen och idag var det dags för debut i rallylydnadens mästarklass för den lilla pensionärsterriern (som uppenbarligen vägrar pensionera sig 🙂 ) när det vankades rallytävling på hemmaplan, dvs Kind BK. Så sent som för tre månader hävade jag att vi aldrig skulle starta i mästarklass men som kvinna har man ju rätt att ändra sig. 😛

Mina förväntningar var lågt ställda och inte ett spår av nervositet infann sig men det var inte bara jag som kliade mig i huvudet när jag fick se banskissen?!

170414C

Det visade sig att banan i princip bestod av fyra raka linjer och mittenlinjen skulle tas två gånger men ”spegelvänt”. Dvs det som gjordes i högerhandling första gången skulle göras i vänsterhandling andra gången och vice versa. Det klarnade dock en del i samband med banvandringen. Dessutom var det högerhandling redan från startskylten.

Så här såg banan ut IRL. Ganska tight och trångt.

170414B

Enligt normala rutiner var Karlsson lite ”spontan” och gjorde en del sidbyten helt på egen tass. En gång lyckades han t o m göra det på rätt ställe! Jag hann varken säga eller visa något innan han plötsligt befann sig på rätt sida. Ibland ska man ha tur. 😛

Som vanligt (?) visade det sig att vi hade tränat på ”fel” saker. Vi har lagt mycket fokus på snurrar och sidbyten och här är exempel på sådant vi tränat mycket (jo, vi har faktiskt tränat osedvanligt mycket inför den här starten!) men som självklart inte fanns med alls.

170414A

Något vi glömt att träna på är 8:ans frestelse, och den var självklart med. Den här gången var den ovanligt frestande tyckte terriern och det blev ett fasligt snurrande och virrande där jag helt plötsligt hade ett stycke terrier mellan fötterna?! Det momentet var förlagt väldigt nära banden som avgränsar banan och just där och då var jag extremt frestad att helt enkelt kliva över bandet och bryta, men jag lyckades samla ihop oss och fortsätta och sen blev det betydligt bättre och därifrån och framåt, dvs drygt senare hälften av banan, tappade vi inte många poäng.

Jag hade som sagt inga större förväntningar på dagen och med tanke på tok-kaoset i frestelsen, och att vi där tappade 19 poäng (!), är jag faktiskt nöjd med slutpoängen som blev 55. Långt ifrån 90, jag vet, men när man ser det lyckliga djuret, med den vilt viftande svansen, på filmen (for my eyes only) blir man ju sugen på att testa en gång till eller två. 😉 Nåja, nu blir det tävlingsvila minst ett par månader. Ska inte göra om misstaget att tävla för ofta med honom. 90 poäng känns ganska ouppnåeligt men vi får väl helt enkelt tävla mot oss själva och försöka förbättre våra poäng.

Om man dessutom tänker på att debuten i avancerad klass gav 27 poäng (!) så känns ju det här ganska ok. 😛

170414D

Nöjda och glada efter avslutad runda, och jag var faktiskt nöjd och glad trots alla missar i början. Slutet av banan kändes ju bra så jag tar med mig det. Att Karlsson var nöjd, som serverades torkad lunga i pyttebitar, både före och efter är jag helt säker på. 😉

I samband med prisutdelningen kläckte domaren ur sig att han ska döma SM om mindre än två månader så jag har nog visst fog för min misstanke att dagens startfält var lite av försökskaniner inför SM-banorna. 😉 Den misstanken stärktes ytterligare när domaren senare frågade mig om jag var nöjd med dagen och jag svarade:
-Jodå, med tanke på att det var debut idag så…
-Debut, och så får du den banan! sa han och log.

Jag fick alltså känslan av att den var lite svårare än ”normalt”. Sen kan man ju diskutera vad som är normalt i rally med tanke på att domarna har sisådär 84 skyltar att välja på och i stort sett alla ska kunna göras på både höger & vänster sida. 😛

Nåja, nu har vi för första gången tävlat i högsta klassen i något och bara det är ju en liten seger. 🙂

Nu ska vi fira påsk i lugn och ro. Dvs firandet blir det inte så mycket med. Enda vitsen med påsken är egentligen att det är fyra ledig dagar. Förhoppningsvis blir det både lydnadsträning och spår innan helgen är över. I morgon, påskafton, är vi bortbjudna på påsklunch/19-årskalas men i övrigt blir det lugnt på fira-fronten.

(Om det är någon som nödvändigtvis vill se filmen från dagens övningar får ni höra av er så kan ni få länken men den är som sagt mest till för att jag i efterhand ska kunna jämföra film med domarprotokoll och försöka utröna vilka tabbar jag har gjort som gett poängavdrag.)

Så önskar vi GLAD PÅSK med det enda påskpynt man hittar här i huset. 🙂

170414F

 

 

 

 

Ändra fokus!

Efter lördagens bedrift (jo, det kändes faktiskt lite som en bedrift efter misslyckandet helgen innan) fick Maro vila hemma medan jag och husse roade oss med detta på Åhaga här i stan. Brynolf & Ljung är stora favoriter och föreställningen var riktigt bra. 🙂

170410A

Igår var det vilodag för  hundarna (=promenad med husse) medan jag ägnade mig åt mitt jobb, på bortaplan. Det är ganska sällan jag behöver jobba helger numera men ibland har nöden ingen lag.

Nu har det gått två hela dagar utan att vi behövt jaga några kompisar för att vara mottagare på budföring och det är … SÅ JÄ…..LA SKÖNT! Nåja, vi får väl ta tag i det igen innan det är dags för lägre klass men nu njuter vi ett tag av att bara slippa.

Nästa mål för Maro är lydnad, klass 1, kanske någon gång under sommaren men vi får se. Igår pluggade vi iaf på momenten lite mer i detalj. Allt är påbörjat men det är en hel del som behöver slipas och putsas på innan det är tävlingsklart. Vi har ju inte haft någon brådska hittills och tänker nog inte ha det i fortsättningen heller.

170410E

Ikväll har vi iaf putsat på ett par av lydnadsmomenten och Karlsson har fått köra rally.

Jag upphör aldrig att fascineras av denna lilla hund. Snart 11,5 år och fortfarande lika galet taggad och så ivrig att han inte riktigt hinner lyssna/titta/tänka men han är söt när han håller på. När jag kom på att jag skulle filma hade vi tränat ganska länge så han började nog bli lite trött innanför pannbenet samtidigt som mina signaler blev konstiga när jag filmade. Tempot är inte så högt men oftast backar han i 180 och problemet är snarast att få honom att vänta på kommandot (och backa rakt)… 🙂

Söt som socker är han också fortfarande. Vem kan motstå den där blicken liksom…

170410D

Maro är f ö inte ensam om att ha bäddningstalanger. Kuddarna låg i en hög när Karlsson började och han hade en hel del bestyr innan han fick det exakt som han ville ha det. Här hade han dessutom bäddat om ett par gånger. 🙂

Nu håller vi tummarna hårt för att alla väderleksprognoser har fel så att påsken kan ägnas åt hundträning i hyfsat väder men just nu ser det inte så lovande ut. Nåja, fyra dagar ledig är ju alltid trevligt, oavsett väderlek. 🙂

Mot nya mål! :)

Idag var det dags för ett nytt försök i appellklass, den här gången på Borås BK och nu kan vi säga ”bye, bye fältspår” (om vi inte får för oss att tävla i Skåne) och ta sats mot lägre klass.

Vi drog startnummer 1 idag, ett nummer som jag inte alls har något emot i motsats till många andra. 🙂

Spåret gick bra och betyget blev 9-9. Tillräckligt på specialen för uppflyttning alltså, även utan budföring. Men då skulle det till en jäkligt bra lydnad om vi skulle slippa platsen…

Efter veckans nedåtgående spiral när det gäller budföringen (har tränat med olika mottagare söndag-måndag-tisdag-onsdag -torsdag) hade jag inga större förhoppningar men chokladdjuret överraskade och sprang både fram och tillbaka! 😀 På tillbakavägen
fungerade bromsarna lite dåligt men betyg 7-7,5. 🙂

Lydnaden var sämre än förra helgen. Jag lyckades inte få honom i samma balans och ffa linförigheten var hyfsat stökig. Det var bara läggandet och inkallningen vi lyckades få samma betygsom sist, dvs 9 resp. 10. Det kan ha varit det faktum att budföringen, där han jagar upp sig rätt rejält, gick före lydnaden idag. Förra helgen gick den efter lydnaden. Med så få startande (5 var kvar efter spåret) fanns det inte så mycket tid att varva ner på. Men skit samma, alltid lär man sig något och nu har vi provat det. 🙂

Efter sammanräkning av poängen (tack för hjälpen Lena) hade vi … 174?! 175 krävs för uppflyttningen så det var alltså bara att ladda för platsliggning. Fyra hundar skulle ligga plats och med startnr 1 kändes det ändå rätt ok, bara en hund på ena sidan.

Betyget blev 10-10 😀 och jag är evigt tacksam till föraren vars hund reste sig och var på väg mot matte men hon fann sig och sa ”stanna”, och hunden la sig igen. 🙂 Hoppas jag, och fler med mig, faktiskt gör detsamma om det händer.

Uppflyttningen var klar! Så oerhört, fantastiskt skönt! 😀 Hade det inte gått vägen idag hade jag bestämt mig för att vänta till hösten men nu kan vi sikta på skogsspår och lite annan brukslydnad (och lydnadslydnad). Krypet är väl det som känns mest ”ofärdig” men vi har ju några månader på oss. 😛

Att det blev en andraplacering är egentligen oväsentligt men lite grädde på moset. Jag ville bara bli uppflyttad men det är ju alltid lite kul att stå på pallen, även om det inte fanns någon pall. 😛

170408A

Stolt lägreklass-hund.:)

170408B

”Det får ju knappt plats någon mat alls i den skålen?!”

170408C

170408D
Det kändes som ett helt ok sätt att  fira 17-årsdagen av att vi hämtade hem den där lilla tultan också. På bilden är hon iofs bara ca 6 veckor, men två veckor senare, dvs idag, flyttade hon från Skåne till Borås.

 

Älskade, underbara, galna, snälla, impulsiva och kloka Iza! ❤

Guldvaskning, lek med siffror & funderingar

Jag har ju, som jag tidigare har konstaterat här i bloggen, en tendens att vaska fram guldkornen efter en misslyckad tävling för att peppa mig själv en smula. När resultaten från lördagens tävling kom upp på SBK Tävling kunde jag konstatera att vi hade tävlingens bästa lydnadspoäng. Alltid något att glädjas åt. 😛

Om man dessutom leker med tanken att jag inte hade avstått platsliggningen utan genomfört den med minst betyg 8 (och de övriga som avstod hade gjort det 😉 ) så hade vi haft mest poäng av alla ekipage. Vi hade inte vunnit eftersom ”uppfyllda fodringar”, dvs uppflyttningar, alltid går före i resultatlistan. Helt meningslösa spekulationer, jag vet, men ändå lite kul att leka med tanken, och siffrorna. Nu blev det som det blev och det är som det är.

Vad som inte är en lek med siffror är däremot de höjda kraven på specialen, redan i appellen. När Karlsson debuterade, 2008, vad minimikravet för uppflyttning ur appellen 49 på specialen (vi hade 68,25 utan budföring 😛 ) och så tror jag faktiskt det har varit ända till senaste årsskiftet när de nya reglerna började gälla. Dvs man kunde klara sig med en 7:a på spåret om man inte hade budföringen. Koefficienterna är inte ändrade, fortfarande 7 på spåret och 2 på budföringen men nu krävs det minst 63, dvs 9 på spåret om man inte har poäng på budföringen. Man kan säkert diskutera för- och nackdelar med detta länge men jag undrar om någon riktigt har tänkt igenom konsekvenserna på lång sikt? Att göra det svårare att komma ur appellen lär ju knappast leda till fler brukstävlande, eller…? Jag har i min enfald trott att Svenska BRUKShundklubben ville ha fler ekipage som blev intresserade av att tävla BRUKS men jag är tveksam till om det kommer att bli så. Framför allt inte när anmälningsavgiften dessutom höjs rejält för alla klasser från halvårsskiftet.

(Att jag, och många med mig, dessutom tycker att budföringen är ett jäkla skitmoment och i rimlighetens namn borde ersättas av ett enkelt uppletande i både lägre högre är en annan historia. Den diskussionen har pågått sedan jag började tävla för drygt 20 år sen men inget har ändrats på den fronten. Personligen tycker jag också det är bökigt att ständigt behöva be folk om hjälp för att kunna träna det, för det går verkligen inte att träna ensam, hur gärna man än vill. 😦 )

Man kanske skulle ha tänkt lite mer som i lydnaden och gjort första klassen rätt enkel att komma ur för att skapa intresse och locka tävlande? I lydnaden blir det ju ett rejält hopp till klass 1, men det är ett annat kapitel. I brukset lär de flesta ändå stöta på motgångar i olika former när man kommer upp i klasserna. Nåja, för de som lyckas trassla sig ur appellen kanske det blir lite enklare att komma med på tävlingar framöver…? Den som lever får se.

Fick ju som sagt anledning att plocka fram Karlssons debutprotokoll, som är exakt nio år gammalt idag ser jag, och det är fortfarande trevlig läsning. 🙂 Har man inga nya meriter får man väl glädja sig åt de gamla. 😛

170405A

Igår blev det träning på klubben, innan månadsmötet. Förutom budföring ( 😛 ) tränade vi både bruksmoment och några lydnadsmoment. Det känns som om det finns hopp om fjärren, enligt det nya upplägget, och med nytt kommando för ”sitt” just där. Vänstertassen är fortfarande fladdrig men det börjar ändå bli bra ordning på sitt-ligg och även ligg-sitt. Förutsättningen är att jag inte fladdrar med mina tassar. Helst ska jag ha mina tassar bakom ryggen och bara hålla mig till muntliga, lugna, kommandon. Vi kör vidare på det spåret så får vi se vart det leder men än så länge känns det bra. När jag tränade lite här hemma ikväll kom självklart Karlsson och ville vara med men han är lite frågande till de nya kommandona. Han kollade in vad brorsan gjorde när jag sa ”back” (ligg) och så la han sig. Sen blev han liggande och såg konfunderad ut. Men han var iaf där. Huvudsaken är att delta, eller hur var det? 😉

170405B

Igår testade vi även apportering med dirigering utomhus för första gången, enligt upplägget från privatlektionen förra veckan, och där imponerar han verkligen den lilla chokladtomten. Jag ”stretchade” dessutom det hela genom att flytta honom en bit framför apporterna, och flyttade mig sälv lite längre ifrån och rättfrekvensen var 100%, utan överdrivna hjälper. Bara ungefär lika mycket hjälper som jag tror jag kan använda på tävling! Det kanske är lydnadshund han ska bli…?

En liten ensam plats på svartvit (photoshop är kul ibland 😉 ) gräsmatta fick han också.

170405E

Karlsson fick träna rally och det gjorde han med samma liv och lust som vanligt. Fort ska det gå! Fort och fel ibland, fort och rätt ibland. ❤

170405D

Avslutningsvis en bild på hur Maro hade bäddat till Karlsson idag. Perfekt sa en nöjd terrier, för där fick bara han plats. 😛

170405C

Eftertankens konsekvenser…

Efter förra inlägget fick jag den här kommentaren, av Maria, på Facebook.

170403A
Det är ju faktiskt så det är; problem är till för att lösas, och det gör vi säkert, förr eller senare. Charmen med hundträning är väl just det, att klura och fundera på vad som passar just den hunden man har och på ett eller annat sätt komma fram till en lösning. Lite synd bara att man inte blir medveten om problemet förrän man står på tävling. 😛

Nu har vi (mest jag faktiskt) klurat och funderat och kört budföring med nya mottagare både igår och idag. Tur man har snälla kompisar som ställer upp och faktiskt åker iväg enkom för att vara mottagare på en budföring. Stort tack till er, ni vet vilka ni är!

Jag tror vi är på väg åt rätt håll. Idag blev det t o m tjuvstart på väg tillbaka till mig. Nu letar vi efter ”sans&balans”. Finns det på Blocket månne?

Igår hann vi även med spår/lydnad och idag blev det lydnad och lite rally för Karlsson (som fick hålla tillgodo med lillebrors turkosa ludd när matte glömt bollen). Som jag konstaterade på FB igår; har man inga lagrar att vila på så får man träna. 😛