Igår körde vi ett lydnadspass och jag är mycket fascinerad över hur bra dirigeringarna fungerar på Maro. Det känns inte ens som om jag har ”lärt” honom något, det liksom bara fungerar?! Igår utökade vi avståndet både till apporterna och mellan mig och Maro och även om han ser ut att ha fokus på något helt annat (just på filmen är det golfarna, på golfbanan intill) eller på fel apport så är det oerhört sällan det blir fel. Nåja, det är antagligen en av fördelarna med att ha en vallhund så jag bara tackar och tar emot. 🙂
Jag testade även dirigering till rutan, ungefär som i klass 3 men på kortare avstånd och bara själva skicket, och det fungerade också klockrent. En gång är iofs ingen gång, men det kändes lovande. 🙂
Jag testade också att skicka honom snett mot rutan, alltså inte uppställd precis framför, och med apporterna fortfarande utlagda på varsin sida om där han skulle springa. Då blev det en liten frontalkrock i kelpiehjärnan men när han väl lyssnade på mig blev det rätt.
När jag kom hem såg det ut så här i den ena buren. Det är någon som trivs mycket bra i sin fluffbädd och vi vårdar den ömt.
Idag har vi hunnit besöka helgens talangtruppsläger (lydnad) och tjuvlyssna en liten stund. När det gick av stapeln bara 1,5 mil härifrån och Maros uppfödare var med, tillsammans med hans syster, var det svårt att motstå. Maro var mest fascinerad över alla svartvita jyckar (bc). Han har aldrig sett så många på en gång?! 😛
Jag passade även på att köpa en sån här, begagnad, av en annan vän som också är med i truppen. Vi har provkört den en liten stund i köket och kelpien var djupt fascinerad. Hur går det till liksom? Helt plötsligt surrade det och så kom det godis, utan att matte gjort något alls (trodde han)?! Hur det går till får han fundera på under tiden jag försöker lösa problemen med hans nypande i mina kläder under fria följet (externbelöning har funkat bra där innan men trassligt att hålla på med när man tränar ensam) och framåtförflyttningarna i fjärren. Har det inte avsedd effekt får vi väl sälja den vidare.
Jag ber om ursäkt för oskarp kelpie men förhållande var inte direkt idealiska i köket. 😦
Eftermiddagen har ägnats åt spår, i den återupptäckta skogen på hemmaplan.
Jag insåg att det var länge sen han gick ett längre spår, typ lägre klass, och att det nog är bra att stämma av spårkonditionen lite då och då. Vi kan väl konstatera att jag nog borde oroa mig mer för min spårkondition än för Maros, fast å ena sidan behövde han bara gå spåret en gång, å andra sidan var han tvungen att bogsera mig den gången. 😛
Hur som helst börjar han bli en riktigt duktig liten spårhund och går från klarhet till klarhet! Motivationen är kanonfin och han är oerhört lätt att ”läsa” när han halkar av spåret och stannar man då korrigerar han sig direkt, om han inte hinner göra det först. Då ska man tänka på att jag hade fullt sjå att hålla ordning på fötterna när jag la spåret så några exakta detaljer om vinklar och vrår hade jag inte koll på.
Nu klarar han även när det blir stopp och blir inte det minsta ledsen. Det var ett par rejäla ”surhål” vi skulle igenom där han var tvungen att vänta in mig för att jag inte skulle drunkna i onödan. För ett år sen tappade han fokus vid sådana tillfällen men nu stod han bara kvar i spåret och väntade in mig och när han fick tillåtelse att gå fortsatte han som om inget hade hänt.
När jag skulle släppa på honom började det hagla rätt rejält och han började jaga hagelkorn istället medan jag krånglade med att fästa telefonen (med appen) på selen men när jag sen släppte på glömde han allt vad hagel hette och fokuserade fint på spåret istället och idag blev till och med starten riktigt fin, vilket belönades med en godisdosa efter några meter. Bra planering av matte där. 🙂
Vi invigde även den nya spårlinan från Biltema som fungerade över förväntan. Tyvärr fanns den inte i svart men orange känns ju ganska hemtamt ändå. 😛
En bra helg har vi haft, om än något kylslagen, så nu borde vi klara en arbetsvecka till. 🙂
vallterrier.com 