Eftersom jag aldrig kom iväg till Blåkulla så åkte jag och Maro och tränade lydnad igår. Nu fokuserar vi på momenten i lydnadsklass 1 ett tag (jodå, lite brukslydnad ska vi också hinna med, även om vi låg lågt på den fronten igår) och faktum är att det känns mer som gamla klass 3. Många moment och hyfsad avancerade, åtminstone jämfört med gamla klass 2, men jag känner mig ändå försiktigt hoppfull.

Även den här gången varvade jag momenten för att undvika flera rutskick och flera runda kon i rad. Det är onekligen lite bökigt att inte kunna mängdträna, dvs köra många skick i rad för att ”nöta” in momenten. Karlsson kunde jag ju skicka till rutan 23 gånger i rad och han var lika lycklig varje gång. Enda gången jag missade mitt nya ”tänk” igår var när jag filmade rutan. När jag kom på att jag skulle filma hade han redan gjort ett skick och då kom ett start”gruff” och ett nyp i mina kläder som ett brev på posten. Men … frånsett det så känns det rätt ok. Måste dock tänka på att inte lägga honom varje gång utan ganska ofta låta honom förbli stående annars kommer jag snart att ha en hund som slänger sig ner självmant och det är inte ok enligt regelboken. 😛

Idag har jag för övrigt rotat fram en grå liten kakelplatta ur gömmorna. En liiite mer neutral target skadar nog inte även om han inte verkar bry sig hysteriskt mycket om den längre. 😛

I förra veckan insåg jag att jag var tvungen att skaffa mig ett nytt kommando på antingen rutan eller runda kon. ”Rutan” och ”runda”… lite för lika liksom. Kelpien drog som en avlöning på ”ru” och så länge det inte finns för mycket att välja på funkar det kanske, men…? Efter lite klurande med lydnadsnördar på FB kom jag fram till att ”kör” skulle passa mig bra, och förhoppningsvis även kelpien. Detta var andra passet med nya kommandot och jo, det verkar funka. 🙂 Nu ska vi bara försöka tygla centrifugalkraften också så att han får till en något tightare sväng.

Övriga klass 1-moment tränade vi också på och det som känns mest instabilt är nog fjärren. Han gör skiftena men flyttar gärna framåt lite om jag inte står nära.

Lite brukslydnad, i form av 70 cm hinder hann vi också med. Den höjden ”behöver” vi ju inte än på ett tag men jag var tvungen att testa. Sist jag försökte såg han bara förvånad ut och undrade varför jag ställt en vägg mitt på plan men igår funkade det bättre. 😉

För övrigt fnissar jag fortfarande lite åt min och Karlssons debut i mästarklass i fredags. Det känns lite fånigt att vara ”nöjd” med 55 p när det krävs 90 men utan strulet i frestelsen hade vi faktiskt haft 74 och det är över den gamla gränsen för ”godkänd”. Dessutom blir jag lycklig när jag ser den lilla samarbetsvilliga hunden med svansen i vädret på de sista 2/3 av banan. Jag tycker ju inte om att vara med på film, och definitivt inte att visa den offentligt, men jag måste ändå bjuda på den här starkt nedklippta varianten där han gör sitt spontanbyte, från vänster till höger sida, på exakt rätt ställe. Det måste ha sett väldigt tjusigt ut när den lilla hunden bytte utan något som helst tecken från föraren, helt enkelt för att föraren inte hann med i svängarna. Man kan ju även se att jag var, milt uttryckt, förvånad. 😀

Så länge han är glad och försöker göra rätt står jag ut med att det blir fel ibland och garvar bara åt det. De gånger han ”dör” när vi kliver över banden och bara fastnar i nosande är dock inte lika kul och då är frustrationen på topp. Men med rejäl tävlingsvila mellan gångerna kanske vi kan förbättra våra resultat lite, om han bara får vara frisk och pigg. ❤