Koncentrera mera!

Igår kväll, när jag lägeradministrerat i några timmar, tog jag ett litet inomhuspass med Maro. Det var svinkallt ute och pelargonerna skulle vattnas så det blev en bra kombo. Dessutom har jag lättare att koncentrera mig där än på gräsmattan, där jag måste hålla koll på omgivningen för att upptäcka ev. störningar innan Maro gör det. Inte för att jag tror att han rusar iväg någonstans men det är nära till vägen och vi saknar staket…

Gårdagens pass blev ett koncentrationspass, visade det sig. Vi började träna bakåtmarsch på allvar. Även om man inte kommer så långt i Karlsson Arena så blev det iaf längre än de två-tre steg vi testat innan. Jag konstaterade snabbt att den som har störst problem med det momentet är … jag. Gå bakåt liksom? När man är sjukt intresserad av att se var man sätter fötterna? Jag hade tillräckligt mycket problem igår, på plant golv ,och vågar knappt tänka på hur det ska gå utomhus på ”buckliga” gräsmattor?! Nåja, Maro var jätteduktig och flyttade sig rakt och fint bakåt med bra aktion i alla fyra fötterna. Det enda är att han hamnar lite långt bak men det borde inte vara så svårt att rätta till.

Nästa koncentrationsövning blev ordförståelse, i fjärren. Han har ju fortfarande en tendens att byta position så fort jag andas in för att säga något. I klass 1 är det kanske inget jätteproblem (om jag inte tar ett djupt andetag vid fel tillfälle) eftersom det bara finns två positioner att välja på men jag skulle ändå föredra att han lyssnar på kommandot och inte bara gör något, på chans liksom. Därför tillbringade vi en bra stund med att han skulle behålla sin position trots att jag sa ”saker”, dvs slumpmässigt valda ord som poppade upp i huvudet och ibland rena nonsensord som hade vissa likheter med de kommandon jag verkligen använder i fjärren, dvs ”back” (ligg) och ”(s)ätt” (sitt). Där stod jag alltså och rabblade kanna-fläta-filt-hack-täpp-bil-hylla-dyna-stol-korg-burk-bark… och ja, ni förstår. Kanske var tur att vi befann oss inom fyra ljusisolerade väggar? 😛

Avslutningsvis skulle vi fila lite på krypet och jag insåg att det var hög tid för … the targetstick! Dvs nosdutt på target som är tillräckligt lång för att jag ska kunna gå upprätt och ändå ”styra” tempo och riktning. Den som spar hon har … ett gammalt ridspö, som låg väl gömt bakom en massa lösa hyllplan och pelargoner. När han väl insett att det varken vankades godis eller klick för att bita i spöt eller nosdutta lite var som helst på det blev det bra. Flärpen längst ner är det som ger utdelning. 🙂 Krävs nog några repetitioner innan jag plockar in det i krypet. Redan ikväll kanske?

Han var i alla fall hyfsat harmonisk resten av kvällen. Den lilla hjärncellen hade väl fått vad den tålde. 🙂

Idag stötte vi på en älgko med två fjolårskalvar i början av vår lunchrunda. Sådana möten får mig att omedelbart ompröva mina beslut och istället tog vi oss samman och gick och rekade skogen bakom huset. En del av världen som bitvis är rätt risig och dessutom delas av ett dike som är typ två meter brett och två meter djupt… Det finns ett par övergångar men idag hittade vi bara den ena. Vi var aldrig särskilt långt hemifrån men virrade omkring en hel del för att klura ut hur det såg ut och var det var möjligt att ta sig fram, och över diket. Vi får ta några rundor till där och reda ut hur man bäst utnyttjar marken för spår men det går säkert att få ut ett par kilometer om man vill det. Dock är det svårt att lägga kortare, om man inte bara avslutar och ”promenerar” hem.

Hur som helst var vi ute i runt en timme och 95% offroad så vi var ganska nöjda när vi kom hem. Lilla farbror Karlsson var dock både blöt och frusen men det avhjälpte vi ganska enkelt.