Månad: januari 2016

Om jag räknat rätt så är detta inlägg nr 19 under januari månad! Både jag och bloggen är djupt chockerade. 😛 Känns som om jag fått upp farten igen men farten kan ta slut plötsligt och oväntat. Troligen inträffar det ganska snart, när högsäsongen på jobbet börjar, men vi tar den smällen när/om den kommer. Hur som helst räcker det med åtta inlägg till i år för att slå förra årets bottenrekord. 😛

I natt kom det några centimeter snö igen, helt i onödan. Jag har ju varit skeptisk till att spåra i snö med den orutinerade chokladtomten. Inte för att det skulle vara svårare, snarare tvärt om, men för att inte riskera att han börjar gå på synintryck. Med så lite snö tror jag dock inte det är någon större risk. Det är när det börjar bli 20 cm djupa hål i snön, eller en upptrampad korridor (om matte inte orkar lyfta på fötterna) jag tycker det är mindre lyckat… Med bara lite snö blir det ju extra intressant för mig också, att se hur exakt han följer spåret. 🙂

Idag lyckades jag montera Fånen med Dog Track på spårselen, med avstängt ljud. Tror inte det varit så lyckat om Maro hade fått SMS eller telefonsamtal mitt i spårarbetet. 😉 Igår försökte jag inte ens använda appen eftersom vi var i skogen och satellitkontakten var … sådär.

På öppna fält funkar den ju faktiskt rätt bra. Den har t o m fångat ”snurret” i vinklarna.

Förutom snön (satellitbilden ljuger!) så var det ganska kraftig blåst, framför allt när jag la spåret, och liggtiden var en dryg timme.

Något jag måste komma ihåg (och som jag glömmer nästan jämt) är att lägga en apport tidigt. Alltså efter 5-10 meter till att börja med och sen utöka successivt. När han väl hittat en apport så blir han mycket mer fokuserad på spåret. Jag glömde att markera första apporten, som låg mitt på fjärde sträckan, men den tog han. Innan apporten, förvirrat och snurrigt (syns tydligt). Efter apporten – betydligt mindre snurr och tveksamheter. Den näst sista apporten missade han dock men den är markerad som hittad så helt pålitlig är inte appen, ens på öppna fält. 😛

Att leka med slutapporten var inte sååå intressant idag så det fick bli den medhavda läderleksaken istället, och som vanligt var det snöret som var mest intressant. 🙂

Det kom en kommentar till det ena av gårdagens blogginlägg som fick mig att börja titta på bilderna från Karlsson valptid. Eftersom bloggen som dokumenterade den tiden är ”försvunnen”, bloggportalen lades ner utan förvarning, så kan jag väl unna mig ett inlägg som fullständigt dryper av nostalgi. 🙂

Första månaderna var kalla och mycket snörika. Jag hade ständigt en frottéhandduk som hängde på elementet och så fort vi varit ute (vilket ju var ofta den första tiden) lindade jag in honom i handduken för att han skulle få upp värmen. Kylan ledde dock till att han blev rumsren väldigt fort, paradoxalt nog. Jag tror han insåg att så fort han gjort sina behov ute så fick han gå in i värmen. 😛

Kylan gjorde också att det blev mycket inomhusbilder, med kameran som var av en helt annan (och sämre) kvalité än den jag har idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, jag tänker inte blogga om dubbelspåriga järnvägar, men jag återkommer till det.

Idag blev det en dag som nästan enbart varit hundig. Det började med morgonens blogginlägg – om hundar. Sen fortsatte det med trimning av skeptisk terrier. Inte för att han var särskilt rufsig men jag måste försöka hålla efter någorlunda regelbundet så det inte blir för jobbigt för min onda axel. Karlsson kollade kalendern och blev om möjligt ännu mer skeptisk när han insåg att det bara är januari… 😛

När det var avklarat, inkl klippning av klor på alla de två fyrbenta i familjen, gick jag ut och la spår. Inget långt spår, men en smula klurigt. En av klurigheterna var att det gick parallellt med vägen första biten. Inte helt okomplicerat för liten lättstörd kelpie.

Tanken var att Karlsson skulle få gå samma spår efteråt och jag tänkte säkert 10 gånger att ”jag MÅSTE komma ihåg att lägga tillbaka pinnarna!” Är det någon som tror att jag kom ihåg att lägga tillbaka pinnarna? Den där ryggmärgsreflexen, att pinnarna ska ner i midjeväskan, är inte att leka med. 😛 Nåja, efter ungefär halva spåret kom jag på mig och lyckades hålla ryggmärgen i styr…

Medan spåret låg till sig tog vi en promenad med ett litet gympass.

Karlsson gick och betade fjolårsgräs men kom plötsligt på att det kanske serverades godsaker (i det här fallet Royal Canins magdietfoder!) och slängde sig upp framför Maro, på den högre delen av stocken – och på tvären! 😀

Även matte fick gymma lite när vi blev tvungna att gå över ett Egon-hygge för att inte trampa runt i det utlagda spåret.

Sen var det dags för Maros spår. Det gick ganska hyfsat även om han var en smula störd av vägen, i synnerhet när husse kom och sprang (!) förbi. 😛 Jag missade husse fullständigt och trodde det var hantverkarna hos grannen som tog hans uppmärksamhet. 😀 Om man dessutom betänker att det nog fanns ganska många förledningsspår, ett par timmar äldre, av grannens stövare så får han faktiskt med beröm godkänt.

För ovanlighetens skull hade jag en regelmässig slutapport som … slutapport. Det visade sig att kamplek med den var en kul belöning. Det ska vi komma ihåg, fast kanske ligga lite lågt med på tävling. 😉

Sen var det dags för Karlsson att ta samma spår som nu var ett dubbelspår. Eller snarare trippelspår. Jag hade ju då gått det två gånger och Maro en. Pensionärsterriern tuffade på riktigt bra. Vi har gjort så några gånger tidigare när jag varit lite lat och faktum är att han köper konceptet riktigt bra. I början kollar han av Maros små utvikningar men ganska snart rationaliserar han bort dem (varför bry sig om en förvirrad kelpie?) och går på mitt spår. Jag lyckades även med konststycket att slänga iväg en spårapport framåt i spåret, utan att han märkte det, så att han fick lite ”cred” på ett tidigt stadium.

Kokt kycklingfilé (Maros dietgodis) funkade utmärkt som betalning för pinnarna sa Karlsson. 🙂

Nu tror jag att vi ska kunna få en hyfsat lugn lördagkväll, och i morgon ska vi spåra igen har jag tänkt. Det gäller att passa på innan vintern kommer tillbaka på riktigt, för inte ens jag är så naiv att jag tror att den är över…

Det har varit mycket prat om pappor de senaste dagarna.

Först och främst; igår var det sex år sedan min pappa lämnade oss. Saknaden är fortfarande oerhört stor men impulsen att ringa till honom har lagt sig.

För övrigt har det mest handlat om hundpappor i olika former.

Jag har ju fått ett fåtal parningsförfrågningar på Karlsson under åren. Att de varit så få beror väl till stor del på hans brist på utställningsmeriter och jaktprovsmeriter. Hans pappa (och farfar) är dessutom hundar som använts ganska mycket i aveln så hans stamtavla kolliderar nog med rätt många tikars. De som frågat har sett till hans andra kvalitéer men av olika anledningar har det runnit ut i sanden.

Före jul fick jag en förfrågan från Norge men det verkade som om det också rann ut i sanden, tills i förrgår, då tikägaren tog förnyad kontakt. Jag fick då stamtavlan på tiken och tyvärr visade det sig att även den stamtavlan ”kolliderade”, via Karlssons farfar. Rent tekniskt var det en inavelsprocent som var väl inom ramarna men efter ett långt och givande snack med med den mycket kunniga person som ägt farfar så blev vi överens om att man, av olika anledningar, inte borde dubblera det anlaget. Jag vill inte medverka till något som riskerar att inte blir bra så jag tackade nej till förfrågan. Det verkar alltså som om Karlsson inte kommer bli pappa utan får förbli oskuld. Tiden rinner ju iväg. Det finns nog öht inte så många som är intresserade av att para med en 10-åring. Jag vet inte ens om Karlsson skulle ställa upp? Han är ju en rätt ”artig” hund så han kanske inte skulle våga? Jag förvarnade tikägaren om detta och rekommenderade henne på ett tidigt stadium att ha en backup. 😛 Men det är kanske lika bra att det inte blir något för hur jag skulle kunna låta bli att ta en av valparna har jag ingen aning om och tre hundar är definitivt en för mycket…

I samband med gårdagens samtal fick jag även rapport om Karlssons fina pappa som mår alldeles utmärkt och är i fin kondition. Han är nu 12 år och det är ju egentligen ingen ålder på en bt men det kändes ändå bra att höra det. 🙂

En dagsfärsk bild på pappa Diezel dök upp på FB igår och den snodde jag utan att tveka från Anneli Andersson. 😉

Om man då övergår till Maros pappa så är han ju importsperma från Australien, om man nu kan säga så. 😉 Jag har därför inte hyst några förhoppningar om att få träffa honom men saker kan uppenbarligen ändra sig. Igår landade hela hunden, inte bara hans gener, på Arlanda och han ska nu bo resten av sitt liv i Sverige. Så kan det gå, och chansen att få träffa honom har ju ökat dramatiskt. Eftersom alla som träffat honom (i Australien) lovprisar denna jycke så vore det trevligt att se honom live. 🙂

Den lilla australiensaren hade ju haft en tuff resa på egen tass men verkade ändå cool när han kom fram enligt rapporterna. Han ser ju inte överlycklig ut över klimatet men då förstår han kanske inte hur glad han borde vara över att han inte landade en vecka tidigare. 😉

Lorroy On The Run – Nitro!
Bilden stulen av Ann-Sofie Lindgren. 😉

Eftersom inlägget började med uppmärksammande av en årsdag så kan vi sluta på samma sätt. I förrgår var det exakt 10 år sedan Karlsson flyttade hem till oss. 10 år?! Vad hände? Uttrycket ”tiden går fort när man har roligt” stämmer på pricken.

Vem kunde ana vad jag och den ”aktiva sällskapshunden” skulle uppleva tillsammans? Älskade lilla djur och min ”once in a life time”-hund, för det tror jag faktiskt att han är. Förlåt Iza och Maro, men Karlsson ÄR speciell och tårarna rinner bara vid tanken på att han en dag inte kommer finnas mer…

Så här såg det ut när han träffade Iza första gången. Jodå, det var snö och svinkallt t o m i Malmö och han fick inte grus, gräs och mossa under tassarna förrän i april. 😛

Så här såg det ut dagen efter hemkomsten. Så söt, och så långa ben. 😀 Men så blev han en ”racy upstanding dog” också, som en utställningsdomare uttryckte det en gång. 🙂

Husses idéer om att den lilla hunden inte skulle vara i soffan raserades ganska snabbt. Vem kunde motstå liksom? 😉

Att ett impulsköp, för det var det på sätt och vis, kunde bli så bra! Byte av både tänkt ras och kön, och valpleverans inom loppet av tre veckor. Ibland ska man ha tur. 🙂

 

För en vecka såg det ut så här.

Idag såg det ut så här.

Samma åker, samma hund, samma sol men bra mycket trevligare enligt mig. Ingen mössa, inga vantar, inga långkallingar, inga Icebugs – då trivs jag. Jag lyckades till och med hitta något positivt i kulingvindarna; blåser det så torkar det upp snabbare. 😛

Jag är djupt fascinerad över att snön faktiskt försvann så snabbt. I söndags morse var snödjupet detsamma som i torsdags. Under dagen slog det över till plusgrader men när jag lämnade stan och reste mot Norge var det ingen påtaglig skillnad, mer än att det var lite slaskigare, framför allt i stan. Jag hoppades ju på att de utlovade plusgraderna skulle göra underverk men trodde väl inte att det skulle gå så fort. 🙂

Ikväll blev det till att koka kycklingfilé som träningsgodis till Maro, som får gå på ”snällmat” några dagar till innan vi helt vågar lita på att magen är stabil. Ett träningspass med lycklig kelpie i Karlsson Arena fick det bli och vissa bitar var riktigt fina.

Sen var det Karlssons tur! Vet inte när vi tränade seriöst senast, och med facit i hand blev det nog inte så seriöst ikväll heller. Det var 9 kg dynamit!

Matte: fot
Karlsson: JAAAAAA!
Karlsson: vad sa du?
Matte: fot
Karlsson: JAAAAAA!
Karlsson: höger eller vänster eller framför?
Matte: när gick du senast fot framför?
Karlsson: ingen aning men vi kan prova!
Karlsson: sa du nåt?
Karlsson: jag hör inte för det är någon som piper och skriker.
Matte: mmm…

Vi kan väl konstatera att vi behöver träna liiite oftare om det ska finnas skuggan av en chans att det även ska vara seriöst, samtidigt. Men roligt hade vi och trött blev han. 😛

Han blev även en smula luddig i kanten. Normalt sett har jag ett ”stillakommando” som gör att han ”fryser” tillräckligt länge för att t o m Fånen ska hinna med men ikväll lyssnade han inte särskilt mycket på det örat. 😛

All den här snön var ju onekligen lite fascinerande tyckte kelpien. Den här videon tog jag förra veckan. Att studsa iväg, i bästa kängurustil, var inga problem men när han upptäckte att det var lika långt åt andra hållet funderade han en stund på alternativa vägar tillbaka. Eftersom han inte hittade någon enklare väg fick det bli samma stil tillbaka men det krävdes att jag plockade fram en död skunk (nåja, ganska syntetisk skunk) ur fickan för att han skulle få riktig fart. 😀

Nu hoppas vi att snön snart är helt borta, efter en vecka med plusgrader, så att vi kan komma igång med spårträningen igen.

Många kurser har jag gått under mina år med hund. Oftast för mycket duktiga instruktörer. Men … ibland hittar man en instruktör som har det där lilla extra och det har vi gjort nu. 🙂

Kursen vi går under hösten och vintern, för Game On Puppy, är riktigt bra. Game On Puppy består av två duktiga instruktörer som tar olika delar. Tredje kurshelgen, av fyra, var nu i helgen. Redan förra gången fick vi riktigt bra tips ang fotgåendet. Maro har ju en tendens att börja ”noppa” i mina kläder under fria följet. Frustration över utebliven belöning, osäkerhet, en känsla av att något blivit fel? Troligen en kombination… Han är en känslig liten figur, chokladtomten. 🙂

När jag fick höra att Pia, som kom med riktigt bra och konkreta tips förra kurshelgen, skulle komma till stan och hålla privatlektioner i samband med den här helgen bokade jag in en timme i fredags och det blev riktigt, riktigt bra! Hon har en förmåga att läsa av hunden som jag knappt upplevt hos någon lydnadsinstruktör tidigare, och dessutom förmågan att kombinera dessa iakttagelser med mycket konkreta tips och åtgärder.

Hon konstaterade t ex att Maro inte var nöjd med mitt sätt att göra helt om. Då gäspade han nämligen, precis i svängen, och slickade sig runt munnen. Efter justering av hur jag satte mina fötter blev han en helt annan, säkrare och ”tightare”, hund. 🙂 Mycket pill med mina fötter blev det och det tar nog ett tag, och mycket ”torrgående”, innan det sitter i ryggmärgen men jag ska verkligen försöka för det var otroligt vilken skillnad det gjorde!

Förhoppningsvis kommer vi få möjlighet att följa upp med ytterligare privatlektioner för Pia då och då. 🙂

I slutet av vår fredagstimme kroknade han lite. 🙂

Sen var det ”vanlig” kurs lördag och söndag med ovanligt mycket kurstid/ekipage pga flera sjuka hundar och/eller mattar). På lördagen fortsatte vi pyssla med fotgåendet och kom ytterligare en bit på väg. 🙂

Någon var väldigt trött på lördag kväll och var måttligt imponerad av att jag tände lampan och började stöka i hallen där han sussade gott. 😛

På söndagen stod annat än fotgående på schemat. Tyvärr blev Maro dålig i magen och det blev ett väldans springande ut och in för att det inte skulle hända några olyckor inne i träningshallen. Lite fick vi i alla gjort även om kelpiens koncentrationsförmåga ibland brast en smula, av förklarliga orsaker.

Vi fick bryta lite tidigare på söndagen eftersom jag skulle kasta mig iväg till Norge på tjänsteresa men det var nog lika bra det med tanke på den oroliga magen (som lugnade sig redan igår enligt husse).

Och där, i Norge, befinner jag mig nu. Funderar på om jag ska ge mig iväg ut i hotellkorridoren och öva på helt-om-marsch, eller kanske lite höger- och vänstersvängar nere i receptionen? 😛

Detta är sista kvällen här och i  morgon vid den här tiden är jag hemma om allt flyter på. Då hoppas jag att Maro bearbetat all information från helgen och är träningssugen men vi kanske väntar till torsdag med träningen. 😛

Till sist ytterligare ett exempel på vilken tolerant storebror Karlsson är, och vilken otroligt ”bufflig” lillebror Maro är. 😀

Ett obligatoriskt inslag varje vinter är ju att ta bilder på hundar som springer i snö. Jodå, om det nu måste vara snö så är det faktiskt nästan det enda användningsområde jag kan hitta för eländet. Nu har jag tagit mina bilder på hund som springer i snö så nu är det helt ok att ta bort det vita så att vi kan återgå till ordinarie program med spår etc.

Jag har väl ungefär 3284 bilder på Karlsson när han kutar omkring i snö av olika konsistens. Alla 3284 är inte publicerade i bloggen men ganska många så det lämnar vi därhän idag.

Förra vintern var det ju inte mycket snö. En gång gav jag mig ut med kameran och kelpien men det blev usla bilder, mycket pga växelljuset (sol/moln/sol etc) som var. Fanns inte en chans att hinna ställa om kameran efter rådande ljus. Mitt självförtroende som fotograf rasade i botten, och min övertygelse att jag inte borde ha köpt en kelpie om jag ville fortsätta fota mina hundar fick förnyat bränsle.

När dagen började så här bestämde jag mig för att ge det en ny chans.

Jag vidtalade min sherpa (aka husse) eftersom kombinationen kopplad kelpie (på väg till icke trafikerat område), finkamera och tveksamt underlag inte känns särskilt lyckad. Jodå, husse skulle följa med och bära kameran och sen tryggt bära hem den när jag fotat färdigt och jag och hundarna fortsatte promenaden.

I strålande solsken och gnistrande vit snö fixade kamerans autofokus t o m chokladbrunt! Vi måste dock ha ett litet utvecklingssamtal om det där med vem som ska ha solen i ryggen under fotosejourerna. Han är inte helt införstådd med vad som gäller där. 😀

Här är en del av dagens skörd. Ibland är han snygg, ibland är han mindre snygg. 😛

 
Till sist måste man ju skaka sig. Tyvärr var jag inte med på noterna utan det blev lite ”skjuta från höften”, men det är ju lite skärpa i alla fall, på ena ögat. 😛

Några ”vanliga” vinterbilder blev det också.

Dagen slutade så här, rent fotomässigt alltså. Än är den ju inte slut men ljuset är det. Hade ju varit kul om man sluppit grannens fula plåtlada och den andra grannens ensilagebalar men det är inte mycket att göra åt.

Någon (SMHI?) tyckte tydligen att det var en bra idé att slänga ner 20-25 cm snö under natten. Jag är benägen att INTE hålla med…

Nu har vi nog dubbelt så mycket snö som vi hade som mest på hela förra vintern. Att gå där det inte är plogat (vilket är vad vi huvudsakligen gör på våra promenader) är inte jättekul, framför allt inte för Karlsson även om han inte protesterar. Han håller sig dock gärna bakom mig och hoppar mellan mina fotspår.

Nu är det alltså rejält mycket mer snö än vad Maro någonsin har upplevt. Han är självklart lite fascinerad, och hoppar fram som en känguru. Han hade dock sprungit lika mycket (mer?) och framför allt fortare utan snö.

Tyvärr visade sig inte solen förrän strax innan det var dags för den att gå ner igen så bilderna blev usla. iPhone, snö och mulet funkar inget vidare men efter lite, eller faktiskt ganska mycket, trixande i PS så blev det några bilder där man åtminstone kan se att de bruna klumpen är en kelpie, kanske. Eller ett snömonster?

 

När vi kom in i skogen blev det en värld i gråskala förutom i ena hörnet där man kan se lite chokladbrunt och reflexgult om man tittar noga. Jag längtar förtvivlat mycket efter en värld i färg igen, helst grönt…

Sent om sider glimmade solen till som sagt.

Jodå, det är vackert. Men grönt är mycket, mycket vackrare. 😛

Trots min djupa avsky för vinter och snö så måste jag ändå erkänna att det kan vara lite snyggt ibland, på bild. Dessa bilder brände jag av igår morse på mycket långt avstånd med stora objektivet. Av olika anledningar hade jag inte tid att trava iväg för att komma närmare så det blev som det blev. Dimma, frost och soluppgång är faktiskt svårslaget som fotomotiv.

Det har inte blivit någon hundträning i helgen men i fredags avrundade vi veckan med ett inomhuspass i hyrd hall. Det där med att hyra hallen börjar verkligen bli beroendeframkallande, framför allt när termometern visar neråt -15…

Ikväll körde vi ett pass på peanut-bollen. Det blir lite trångt om man inte tar en hund i taget och håller den andra utanför grinden. 🙂

På köksbordet står nu årets hittills läckraste tulpanbukett.

Under helgen har jag tyvärr än en gång blivit brutalt påmind om hur snabbt livet kan ändras utan att man kan göra något åt det och att man bör förvalta sin tid väl. Många tankar skickas åt ett särskilt håll just nu…

Den lilla grythunden fyllde som sagt 10 år alldeles nyss och mig veterligen har han aldrig dödat något, varken ute eller inne. OK, vi har hittat ett par döda möss. En knastertorr, mumifierad sak som jag, till min stora förskräckelse, fick tag på under soffan när jag trodde jag famlade efter en leksak eller ett tuggben. En annan var raka motsatsen till knastertorr. Den var sjöblöt och vi misstänkte, på goda grunder, att den drunknat i gapet på Iza. 😛

Han visar inte ens något större intresse för smågnagare ute i gräs, i marken eller under snön. Där är Maro däremot ganska nyfiken.

I morse, när jag satt och jobbade, hörde jag att det var en viss kalabalik i vardagsrummet. Där nere hade Karlsson tänt lampan (!) och krafsat ut hela sladdhärvan från den specialbyggda, och mycket enkelriktade, sladdgömman till TV:n och dess tillbehör.

Att det var en mus därinne var inte så svårt att förstå. Rigga råttfälla (musfälla), ut med hundarna och stänga dörren. Efter några timmar hade inget fastnat i fällan och Karlsson verkade ha tappat intresset så jag drog slutsatsen att musen försvunnit ut samma väg som den kom in.

Nu på kvällen drog det igång igen. Först trodde jag att Karlsson drabbats av ett plötsligt påkommet litteratur- eller filmintresse men ganska snart förstod jag ju att musen var kvar.

Helt plötsligt, när jag skickat ut hundarna i köket och stängt dörren, for den ut ur hyllan och som en liten, och ganska söt, raket var den tillbaks inne bland sladdarna… *suck*

När jag öppnade dörren for Karlsson in som ett skott och började punktmarkera den.

Eftersom utrymmet endast är 10 cm brett kom han liksom inte ens in med huvudet!
Jag plockade ut sladdarna och började förbereda för att rigga fälla igen men helt plötsligt var halva hunden där inne?! Hur bred är en grytgång egentligen? Han hade uppenbarligen hittat någon gen som hjälpte till att styra in både huvud och skuldror… Eftersom hans fega matte var rädd att han skulle fastna drog jag ut honom och … strax efter kom musen rusande. Kanske inte dagens mest begåvade drag?

Några repor i parketten och 1,5 meter senare var det en f d mus.

Jäklar vad snabb han var den lilla pälstofflan! Det var knappt jag hann med att se vad som hände men uppenbarligen är han rätt kompetent ändå. 🙂 Vem behöver katt liksom?

Att Karlsson har en uthållighet som få bevisade han redan vid ca tre månaders ålder när han fick delta i ett experiment i samband med en kurs på Borås BK. Experimentet handlade om att ”pilla” ut en boll som låg under en lastpall. Något som ansågs så svårt att det inte skulle gå. Man skulle bara se hur länge hundarna höll på innan de gav upp. De flesta vuxna hundar tröttnade ganska snabbt men inte lilla Karlsson inte. Han kämpade på tills han fick ut bollen! Det ligger väl iofs i generna. Ska man orka ligga i ett gryt i timmar och skälla på en grävling så får man ju vara lite envis. 😛

Nåja, på våra vanliga lunchpromender kör vi ofta en lite godisruta där hundarna får leta efter pyttebitar med (ganska tråkigt) torrfoder. Alltid på samma ställe, strax innan vi är hemma. Karlsson han letar, äter, letar, äter, letar… Maro håller på i ett par minuter, om han inte ser att jag kastar ut mer, då kan han härda ut lite längre, sen springer han ut på stigen och tittar uppfodrande på mig för då ska vi köra ”lydnad”.

Då ser det ut så här. En letar, en påkallar uppmärksamhet för att få lite action i tillvaron.

Maro har tydligen insett att det är bättre och godare betalt för skogslydnaden, så vi går vidare genom skogen medan Karlsson fortsätter att dammsuga marken och jag tror inte han missar många bitar. När han är klar springer han ikapp oss. 🙂

Jag och Maro kör sen inkallningar med stå och ligg samt lite fjärr på vägen hemåt. Här kommer några extremt korta kortfilmer. Vi får väl se om guldbaggenomineringarna kommer att hagla 2017?

Avslutningsvis en fjärr som bjuder på en del förflyttningar framåt men då ska man betänka att han är i en extremt hög aktivitetsnivå och att det egentligen är mer bus än seriös träning. Betänker man det, och det gör man ju ;-), så tycker jag att det är rätt ok. 😉 (Ja, jag är medveten om att jag använder olika kommandon för läggandet men det är en tanke med det. På tävling vet man inte vad som hoppar ut mellan tänderna så då gäller det att han fixar båda två även om det är meningen att det ska vara ”däck”.)

Så har vi det på våra promenader. 🙂

Igår kväll såg det ut så här, när Karlsson försökte gömma sig för kelpien. Det funkade inte så länge… 😛

Och alldeles nyss upptäckte jag detta bakom min rygg. Ibland är han faktiskt så söt att man smälter, den lilla chokladtomten. Helt uppenbart tycker han att Bertil är rätt ok. 🙂

Och nu blir man ju nästan lite nervös; åttonde inlägget på årets tolv första dagar? Hur ska detta sluta? Det är ingen som vet men jag passar på så länge lusten finns. Det är en hel del som vill ut så risken finns att det blir mer men det kan också bli en ”sudden death”…

Jodå, jag tar mig friheten att sno en textrad ur Lisa Nilssons Himlen runt hörnet för det är exakt så det ser ut (och känns) när man släpper kelpien lös, i synnerhet i öppen terräng. 😛 Han får alltid värma upp i koppel en stund först men sen brakar det loss.

Jag har nog aldrig haft en hund med sådan förmåga att ackumulera kolsyra i benen. Det här planlösa springandet bara för att springa känns liksom lite … nytt. Cirklar, serpentiner, trianglar, sick-sack, you name it. 🙂 Idag bestod den öppna terrängen av 20-25 cm tung blötsnö. Under mer gynnsamma förhållanden går det väl typ dubbelt så fort och han är överallt och ingenstans ungefär samtidigt.

Karlsson hålls i koppel under den första yran, och helst i skydd av mina ben, för att inte bli överkörd i alltför hög hastighet. Mina ben undviker Maro, tack och lov, alldeles självmant.

Och förresten, det här ”vinter”… visar sig nu i sin absolut sämsta form. Som sagt, 2-3 dm snö och en termometer som skvalpar runt nollan, lite upp och lite ner. Lite snö, lite regn, lite mer snö, lite mer regn osv. Meningen med det, någon? I synnerhet som det senare i veckan ska bli rejält kallt. Det blir ju skitmysigt med 2-3 dm is liksom… Jag skulle i nödfall kunna köpa 10 cm fluff och ett par minusgrader men det här är riktigt vidrigt!

Till sist en sovande kelpie från igår kväll. Tur man har staplat upp kuddar så att han inte välter. 😛 Där låg han så bra att han t o m missade matklockan. Det har nog aldrig hänt förr. 🙂

Idag var det dags för inomhusträning igen. Den här gången var det bokat två timmar, tillsammans med A och Gozo. 🙂
Det blev ett riktigt lyckat träningspass där (framför allt) jag utmanade mina demoner. 😛

Är det något som jag har ett riktigt traumatiskt förhållande till så är det platsliggningen. Jag är nog långtifrån ensam men min taktik, att undvika att träna det, är onekligen något diskutabel. OK, förra vintern tränade vi rätt mycket platsliggning (och sitt i grupp) men jag var sällan längre bort än kopplets längd och jag tror ärligt talat inte Maro förstod vad vi höll på med.

Jag har ju dessutom ett antal traumatiska minnen från min första schäfer som några gånger (på kurs och träning) gick upp och slogs innan jag insåg att vi helt enkelt inte skulle utföra det momentet. Med Iza och Karlsson har det ju aldrig varit den typen av problem, båda var/är gudasnälla och ingen av dem har någonsin gått fram till en annan hund men mina första minnen sitter djupt rotade.

Nåja, den lilla kelpien har ju också visat sig ha svårt för att jag lämnar honom med ryggen mot honom. Har han ögonkontakt med mig är det lugnt, men inte när han bara ser min ryggtavla. På vårt KM sprang han ju ikapp mig på både ställande och läggande under gång när han tyckte att jag kom för långt bort…

Men … idag gjorde vi det! Han låg plats bredvid Gozo med mig på ganska bra avstånd, åtminstone jämfört med tidigare, och han låg som ett ljus! Att han gjorde detta bara två meter från en av sina stora idoler, utan en tendens till att resa sig, springa till mig eller ens snegla på Gozo gav matte en hel del råg i ryggen. Det finns hopp! 🙂

Vi fick till en massa annan bra träning också, sånt som är svårt/omöjligt när man tränar ensam, och han skötte sig över förväntan. 🙂 Ibland såg han mer begåvad ut än genomsnittet också. 😀

Igår tillbringade jag några timmar på My Dog. Jag som inte brukar handla särskilt mycket där insåg att bifogad hund har en klart dämpande effekt på shoppinglusten/-möjligheten. I många år har jag ju haft Karlsson med mig, för att stå i rasmontern (vi har bara ställt ut där en gång) och förra året ställdes ju Maro. Att hålla ordning på en hund inne bland montrarna är ett äventyr i sig och då blir det billigt. Det blev det inte år men … det kändes faktiskt som väl investerade slantar och vettiga grejor. 😛

I onsdags kom jag över en ”peanutboll” för en rimlig peng. Det visade sig att den var mindre än jag trott och att få upp Maro med alla fyra tassarna kommer nog inte låta sig göras men vi ska väl kunna hitta på något vettigt med den ändå. För Karlsson var den dock utmärkt i storlek och han tog gärna över showen. Maro tyckte den var lite läskig i början men igår, när vi körde andra passet, började han också tycka att det var roligt.

Avslutningsvis gårdagens ”liggbild” (det ordet kan nog skicka otippade besökare hit via google…?!) går under namnet: finns det hjärterum så finns det stjärterum. 🙂

…är bra skit! Om jag skulle kunna gå ner till att jobba fyradagarsvecka så tror jag faktiskt att jag skulle välja ledig onsdag istället för att förlänga helgen i en eller annan ände. Men nu ska vi inte drömma oss bort allt för mycket.

Dagen har bl a ägnats åt att städa ut julen. Det är numera en tradition att den åker ut på trettondagen och när julen har åkt ut får man faktiskt köpa tulpaner. Nu kunde jag inte riktigt hålla mig i skinnet utan årets första bukett flyttade in igår. Ljuvlig!

Eftersom mängden julpynt som hittar ut ur lådan konsekvent minskar för varje år så går det rätt fort att städa undan. Typ en kvart. Då räknar jag inte in advent. Ljusstakarna får faktiskt stå några dagar till.

Tog mig i kragen och rensade ut en massa pynt som inte används. Tre stora papperskassar blev det och då är det ändå inte så länge sen jag gjorde ett likadant rens. Dessa kassar ska transporteras till random loppis i början av november och ja, jag har lagt in en påminnelse i telefonen för annars lär det bli stående på ”mellanlagringen” i ladugården.

Karlsson passade igår kväll på att tindra med ögonen åt den lilla julgranen en sista gång.

Maro studerade lite halvslött när jag klädde av bollträdet idag. Han har fortfarande inte förstått varför man inte får leka med de turkosa bollarna men han har accepterat att det är så.

När termometern visade -12,3° i morse kändes det som ett genidrag att jag även idag bokat inomhushall. 🙂 Det är beroendeframkallande det här! Dock blir den lilla kelpien lite mosig i den lilla hjärnan av en hel timmes träning. Det blir en smula för intensivt, även om han sköter sig bra. Optimalt vore att hitta någon man kunde dela ett tvåtimmarspass med. Då kunde man köra 2×30 minuter istället. Har lagt ut en ”kontaktannons” på FB så får vi se om någon nappar.

Vi försökte betvinga kylan med ett vårinspirerat halsband men det hjälpte tyvärr inte särskilt mycket. Just nu pekar termometern på att den kommande natten blir ännu kallare…

Den orangea ”bollen” (vi har även en grön) är kul som belöning. Studsar lite lagom oberäkneligt så att jaktfasen blir extra spännande. 🙂

Att hoppa när jag hade telefonen framme för att fota tyckte han tyvärr var en usel idé och det blev vägran, flera gånger. Så fort jag stoppade undan Fånen hoppade han både fram och åter utan problem. 😛 Inte lätt att förstå sig på den lilla kelpiehjärnan alla gånger.