…utan varken mening eller mål.

Jodå, jag tar mig friheten att sno en textrad ur Lisa Nilssons Himlen runt hörnet för det är exakt så det ser ut (och känns) när man släpper kelpien lös, i synnerhet i öppen terräng. 😛 Han får alltid värma upp i koppel en stund först men sen brakar det loss.

Jag har nog aldrig haft en hund med sådan förmåga att ackumulera kolsyra i benen. Det här planlösa springandet bara för att springa känns liksom lite … nytt. Cirklar, serpentiner, trianglar, sick-sack, you name it. 🙂 Idag bestod den öppna terrängen av 20-25 cm tung blötsnö. Under mer gynnsamma förhållanden går det väl typ dubbelt så fort och han är överallt och ingenstans ungefär samtidigt.

Karlsson hålls i koppel under den första yran, och helst i skydd av mina ben, för att inte bli överkörd i alltför hög hastighet. Mina ben undviker Maro, tack och lov, alldeles självmant.

Och förresten, det här ”vinter”… visar sig nu i sin absolut sämsta form. Som sagt, 2-3 dm snö och en termometer som skvalpar runt nollan, lite upp och lite ner. Lite snö, lite regn, lite mer snö, lite mer regn osv. Meningen med det, någon? I synnerhet som det senare i veckan ska bli rejält kallt. Det blir ju skitmysigt med 2-3 dm is liksom… Jag skulle i nödfall kunna köpa 10 cm fluff och ett par minusgrader men det här är riktigt vidrigt!

Till sist en sovande kelpie från igår kväll. Tur man har staplat upp kuddar så att han inte välter. 😛 Där låg han så bra att han t o m missade matklockan. Det har nog aldrig hänt förr. 🙂

160111A