Att Karlsson har en uthållighet som få bevisade han redan vid ca tre månaders ålder när han fick delta i ett experiment i samband med en kurs på Borås BK. Experimentet handlade om att ”pilla” ut en boll som låg under en lastpall. Något som ansågs så svårt att det inte skulle gå. Man skulle bara se hur länge hundarna höll på innan de gav upp. De flesta vuxna hundar tröttnade ganska snabbt men inte lilla Karlsson inte. Han kämpade på tills han fick ut bollen! Det ligger väl iofs i generna. Ska man orka ligga i ett gryt i timmar och skälla på en grävling så får man ju vara lite envis. 😛
Nåja, på våra vanliga lunchpromender kör vi ofta en lite godisruta där hundarna får leta efter pyttebitar med (ganska tråkigt) torrfoder. Alltid på samma ställe, strax innan vi är hemma. Karlsson han letar, äter, letar, äter, letar… Maro håller på i ett par minuter, om han inte ser att jag kastar ut mer, då kan han härda ut lite längre, sen springer han ut på stigen och tittar uppfodrande på mig för då ska vi köra ”lydnad”.
Då ser det ut så här. En letar, en påkallar uppmärksamhet för att få lite action i tillvaron.
Maro har tydligen insett att det är bättre och godare betalt för skogslydnaden, så vi går vidare genom skogen medan Karlsson fortsätter att dammsuga marken och jag tror inte han missar många bitar. När han är klar springer han ikapp oss. 🙂
Jag och Maro kör sen inkallningar med stå och ligg samt lite fjärr på vägen hemåt. Här kommer några extremt korta kortfilmer. Vi får väl se om guldbaggenomineringarna kommer att hagla 2017?
Avslutningsvis en fjärr som bjuder på en del förflyttningar framåt men då ska man betänka att han är i en extremt hög aktivitetsnivå och att det egentligen är mer bus än seriös träning. Betänker man det, och det gör man ju ;-), så tycker jag att det är rätt ok. 😉 (Ja, jag är medveten om att jag använder olika kommandon för läggandet men det är en tanke med det. På tävling vet man inte vad som hoppar ut mellan tänderna så då gäller det att han fixar båda två även om det är meningen att det ska vara ”däck”.)
Så har vi det på våra promenader. 🙂
Igår kväll såg det ut så här, när Karlsson försökte gömma sig för kelpien. Det funkade inte så länge… 😛
Och alldeles nyss upptäckte jag detta bakom min rygg. Ibland är han faktiskt så söt att man smälter, den lilla chokladtomten. Helt uppenbart tycker han att Bertil är rätt ok. 🙂
Och nu blir man ju nästan lite nervös; åttonde inlägget på årets tolv första dagar? Hur ska detta sluta? Det är ingen som vet men jag passar på så länge lusten finns. Det är en hel del som vill ut så risken finns att det blir mer men det kan också bli en ”sudden death”…
vallterrier.com 