Det är helt obegripligt hur min lilla söta kelpie kan förvandlas till ett sådant veritabelt monster ibland?! 😛 Karlsson ser nog ungefär likadan ut men av någon märklig anledning har han oftast rumpan mot mig i de här lägena så jag ser sällan hans söta små gaddar.

Det är ytterst sällan Maro ens nuddar Karlsson, som oftast håller sig ganska stilla, men OM Maro lyckas reta upp Karlsson så pass att Karlsson gör en liten attack är lyckan fullständig. Då tror Maro att han äntligen ska bli jagad av sin bror men bror stannar oftast efter ett par meter, när kelpien redan ligger i omloppsbana – runt sig själv. Om vi befinner oss i skogen parkerar sig Karlsson vid närmsta gran och betar bark samtidigt som han lugnt iakttar spektaklet. 🙂

Bilderna är dagsfärska och rätt kassa. Kraftigt beskurna iPhonebilder liksom, hur bra kan det bli? 😐 Någon gång måste jag föreviga detta med finkameran, men tills dess – håll till godo. 😛

När man på promenaden ser bubblan…

Kelpien: vad garvar du åt?
Matte: stå stilla! (famlar samtidigt hysteriskt efter mobilen som är djupt nedstoppad i byxfickan)
Kelpien: säg vad jag ska göra!
Matte: jag sa ju ”stå stilla”
Kelpien: varför?
Matte: bara för att!
Kelpien: varför skrattar du åt mig?
Matte: andas inte!
Kelpien: ska jag inte göra nå’t?
Matte: jo, stå still och håll andan
Kelpien: varför?
Matte: därför!
Kelpien: nu får du förklara dig!
Matte: öppna inte munnen!

Klick! 😀

Låt mig presentera det lilla djuret som än en gång knipit en inofficiell ”titel” i samband med årsmötet i onsdags. Den här gången var det Årets Rallyhund 2015 i Kind BK. Jag känner mig fortfarande inte säker på att det blir en fortsättning på den karriären men den som lever får se. 🙂

Hans samling av inofficiella ”titlar” börjar bli rätt stor och man får väl gotta sig åt dem eftersom den officiella samlingen är betydligt mindre. 😛

Årets bruksborder 2008, 2009 och 2011. Bucklan blev vår för gott.
Årets lydnadshund, Borås BK, 2009
Årets lydnadsklass II-hund, Borås BK, 2009 och 2010
Årets högreklasshund, Borås BK, 2009, 2010 och 2011
Årets lydnadshund, Kind BK, 2012
Sjuhäradsmästare i lag, 2009
Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, 2009 och 2010
Årets rallylydnadshund, Kind BK, 2015

En annan effekt av årsmötet var att jag glatt och villigt lämnade ifrån mig ordförandeskapet i klubben och det känns skönt. Två år fick räcka, för den här gången. Nu ska jag ”bara” ägna mig åt hemsidan, klubbtidningen och diverse andra informativa uppdrag samt vara med och arrangera sommarens stora bruksläger så det är ingen risk att jag blir sysslolös. 😉 Dessutom har vi ett bruks-SM att arrangera i augusti där vår klubb har grenansvar för skyddet, tillsammans med Kungälv. Där har jag dock en ganska tillbakadragen roll vad det gäller förberedelserna, tack och lov, men själva tävlingsdagarna blir det nog fullt upp.

I tisdags skulle Iza ha fyllt 16 om hon levt, vilket iofs är en smått utopisk tanke. De schäfrar som uppnår den födelsedagen är lätt räknade. Hennes 12-årspresent lever dock fortfarande och har gått i arv till den yngre generationen.

Idag var det bokat tävlingsträning på klubben. Jag minns knappt (eller inte alls?) när vi tränade utomhus senast. Det gjorde tydligen inte Maro heller… Det gick sådär, och jag konstaterar än en gång att jag inte ”gör mig” på knöligt och isigt underlag utan går som en skadeskjuten kråka och har svårt att koncentrera mig på hunden. Ge mig barmark NU!

Eftersom det var kallt i morse, och det skulle bli en del väntande i bilen, bestämde jag mig för att inviga ett av täckena jag köpte billigt på Granngården förra vintern. Jag var ganska säker på att det skulle vara täcken av engångskaraktär. Inte pga dålig kvalité men pga hund som t o m tuggar sönder sina halsband om jag glömmer dem på i bilen.

Döm om min förvåning när täcket var lika helt i slutet av dagen som när vi startade. Han var väl troligen i djup chock det lilla livet. ”Pyjamas – VARFÖR?!”, typ… Jag känner mig inte ett dugg säker inför framtiden. En gång är ingen gång, två gånger är … en gånggång?

Den lilla chokladtomten är f ö fortfarande mycket omtänksam mot sin lilla storebror och ser till att han inte fryser. 🙂 Jo, det är helt sant. Han har lagt dit ”filten” alldeles på egen tand.

Det börjar verkligen bli en vana: att avsluta arbetsveckan med en komptimme och utnyttja den till träning, inomhus. Vi får väl se hur länge traditionen håller för nu drar högsäsongen igång på allvar på jobbet. Å andra sidan kan man väl snart träna utomhus, i dagsljus, utan handskar, även på kvällstid. ”Bara” ca 1,5 månad till sommartid…

I fredags körde vi dock inomhus och Maro var mer vild än tam vilket nog framgår av bilden. 😀

I lördags körde vi ett fältspår i regn och halv storm. Det gick … sådär. Ska vi vara helt ärliga försöker vi nog glömma just det spåret så fort som möjligt…

Lördagkvällen tillbringade jag med att uppvakta Borås BK på deras 70-årsfest. En trevlig tillställning även om jag (som vanligt) inte var kvar till sist. Ganska långt därifrån faktiskt… 😛

Igår var det trevligare väder på dagen. Måttliga vindar och uppehåll. Den här gången blev det ett skogsspår och det löste han faktiskt jättefint även om han inte riktigt tror på att matte faktiskt kan ta sig över hinder som ligger i vägen, typ rensad sly och mindre fallna träd. Mot slutet började han dock inse att spåret faktiskt kan gå över saker också. 🙂 Pinnarna plockade han, både skogsmodellen och tävlingsmodellen och i utbyte fick han kokt kycklingfilé. Han hade nog hellre bytt mot mjukost men med tanke på magraset för ett par veckor sen, och att han ska tillbringa ett par dagar hos extrahusse nu, så håller vi oss fortfarande till dietgodis. 🙂

Han fick pusta ut någon timme och sen bar det iväg till inomhushallen, igen! Vi börjar onekligen känna oss rätt hemma där.

Den här gången hade vi sällskap av Camilla och Like. Även Karlsson fick följa med för att agera störning åt Like, ffa i fjärren. Han skötte sig fantastiskt bra och var ungefär så störig som man kan va’. 🙂

Vi körde fjärr bredvid Like, men inte samma skiften. Vi körde inkallningar framför och bakom.

Sist men inte minst körde han sitt partytrick – bakåtkryp med ljudeffekter. 🙂

Han var överlycklig att få träna, även om det var mycket High Chaparall över det hela. Ingen ordning på nånting men vad gör det när man är lydnadspensionär och som störning är han i det närmaste optimal. 😛

Maro skötte sig riktigt fint när det blev hans tur. Det känns som om saker, ffa stadgan och koncentrationen, börjar falla på plats. Det återstår ju att se vad som händer när vi flyttar ut det hela men även med inomhusmått mätt har det blivit mycket bättre. Jag börjar till och med känna visst hopp om en fungerande platsliggning, peppar, peppar osv… 🙂

Hur som helst hade vi en riktigt rolig stund med många skratt. 🙂

Senare på kvällen såg det ut så här i soffan. Det är tydligen jobbigt att vara störig. 🙂

Lill-Ernst, aka kelpien, aka Maro, håller liv i sina inredningsambitioner. Här om dagen hade han, inom loppet av fem minuter när jag var ute, släpat tre fällar till köket så totalt fanns där fyra stycken! Endast en borde ha befunnit sig där. En av dem hade han hämtat en trappa upp!

Idag stirrade jag på en av dem (se bild nedan), som självklart låg på fel ställe, och tänkte tanken att lägga undan den eftersom han inte ligger på den utan bara växlar mellan att släpa omkring den som en snuttefilt alt. försöka ruska den till döds.

En timme senare hittade jag det här arrangemanget, mitt på köksgolvet.

Är han tankeläsare det lilla livet? Kan ju i och för sig ha vissa fördelar, men sannolikt även nackdelar, när det kommer till tävling… 😉

Strax därefter hade vi dock återgått till ordinarie program. 😛

Så här ser det ofta ut! Den här bilden är från i somras men en sån här omgång får den varje dag, i synnerhet efter kvällsmaten av någon märklig anledning. Jag är mycket fascinerade att den där bädden står ut med så mycket men nu börjar den få ett och annat hål…

Karlsson har ett något mer sansat förhållande till liggunderlagen och har man sällskap av Bertil är det riktigt mysigt. 🙂

Före jul beställde jag en klövjeväska till Maro. Något oklart vad vi skulle ha den till, men den var billig och den var turkos. Det borde väl räcka som skäl?

Den har inte blivit använd än eftersom det är så sällan vi går koppelpromenader men här om dagen, när matte på goda grunder drabbades av vargfrossa (jodå, vargspår säkrade inte särskilt långt härifrån), fick det bli koppelpromenad och … ryggsäckspremiär.

Med tanke på att han blev stel som en betonggris när vi provade den inomhus, och omöjligt kunde ta två steg i någon som helst riktning utan att jag tog tag i handtaget på ryggen och ledde honom, så tog han utomhuspremiären otippat bra. Han brydde sig inte alls faktiskt.

Packningen? 200 gram sand i varje ficka så han behövde inte direkt bära ihäl sig. 🙂 Ska dock justera bringremmen, så att den hamnar lite längre fram.

Igår hade vargfrossan lagt sig så då blev det ingen ryggsäck. Istället fick matte jägarfrossa (också mycket befogad – synkontakt) och promenaden blev betydligt kortare än tänkt. En liten Fån-bild på ett av naturens små underverk blev det, sen gick vi hem, typ.

Nu är det fredag och vi ska avsluta veckan på bästa sätt, med en timmes träning inomhus – på Hundspektra. 🙂

Ibland är han ju lite jobbig, den där lillebroren vi har. Ett av dessa tillfällen är när vi ska gå ut. Då röjer Maro runt som en stolle i pur förväntan, medan jag byter om, och för att inte bli omkullsprungen har den smarta terriern sina knep. 🙂

Det är inte så länge sen han var den som röjde runt (i pur förväntan inför promenaderna) och Iza hängde på.  Jag var livrädd att hon skulle halka på golven och göra sig illa. De sista åren ville ju hjärnan betydligt mer än kroppen egentligen klarade, men hon höll sig på benen, tack och lov.

En annan fredad plats när man vill vila ut är till exempel … köksbordet!

Numera skäms han inte ens när han blir påkommen, vilket är tätt som oftast, och jag har resignerat en smula. Husse försöker dock  fortfarande hålla på regelverket, när han är hemma… 😉

Att befinna sig på stolar funkar också bra, i synnerhet om det är någon form av snurrande stol, som arbetsstolen eller TV-fåtöljen, för sådana har Maro lite respekt för. Men även en vanlig köksstol funkar av någon märklig anledning. Jag tror att Maros föreställning om att storebror är ”untouchable” när han är på en stol grundlades här någonstans, vid ca 10 veckors ålder. 🙂

Ibland väljer han dock ”not so safe zones”. Mitt i trappan liksom – hur tänkte han där? (Usel bild, men ändå illustrerande. 🙂 )

Det börjar dra ihop sig till pelargonväckning och som alltid den här årstiden (och på hösten) florerar det mycket frågor i div pelargongrupper på Facebook.

När, om, hur, var?

Man kan snabbt konstatera att var och en blir salig på sin tro och att det mesta verkar fungera. 😛 Den ena hävdar bestämt att man ska ta sticklingar med en vass kniv, ta bort si och så många blad, plantera i såjord och sen plantera om si och så, och… En annan hävdar att inget annat än cocos”jord” fungerar. En tredje hävdar … något annat. När jag läser så kommer jag fram till att jag gör allt, eller åtminstone det mesta, fel men det verkar fungera rätt bra ändå. 😉 Så här ser det ut i sovrumsfönstret där sticklingarna har frodats sedan i augusti-september.

Jag tar sticklingar med sekatör och planterar direkt i pelargonjord eftersom jag vet att jag är för lat, eller har något roligare för mig (träna hund?) än att plantera om sticklingar var tredje vecka. Men nu, snart, ska de få riktiga krukor, och mer pelargonjord. Och så ska de beskäras (med sekatör!) så att de grenar sig och blir kraftiga till sommaren. Förhoppningsvis. Än är vi inte där men jag känner onekligen ett visst hopp. Den här vintern har jag dessutom kommit ihåg att vattna dem då och då vilket de uppenbarligen tyckte var kul. 🙂