Dubbelspår!

Nej, jag tänker inte blogga om dubbelspåriga järnvägar, men jag återkommer till det.

Idag blev det en dag som nästan enbart varit hundig. Det började med morgonens blogginlägg – om hundar. Sen fortsatte det med trimning av skeptisk terrier. Inte för att han var särskilt rufsig men jag måste försöka hålla efter någorlunda regelbundet så det inte blir för jobbigt för min onda axel. Karlsson kollade kalendern och blev om möjligt ännu mer skeptisk när han insåg att det bara är januari… 😛
160130F

När det var avklarat, inkl klippning av klor på alla de två fyrbenta i familjen, gick jag ut och la spår. Inget långt spår, men en smula klurigt. En av klurigheterna var att det gick parallellt med vägen första biten. Inte helt okomplicerat för liten lättstörd kelpie.

Tanken var att Karlsson skulle få gå samma spår efteråt och jag tänkte säkert 10 gånger att ”jag MÅSTE komma ihåg att lägga tillbaka pinnarna!” Är det någon som tror att jag kom ihåg att lägga tillbaka pinnarna? Den där ryggmärgsreflexen, att pinnarna ska ner i midjeväskan, är inte att leka med. 😛 Nåja, efter ungefär halva spåret kom jag på mig och lyckades hålla ryggmärgen i styr…

Medan spåret låg till sig tog vi en promenad med ett litet gympass.

160130G

Karlsson gick och betade fjolårsgräs men kom plötsligt på att det kanske serverades godsaker (i det här fallet Royal Canins magdietfoder!) och slängde sig upp framför Maro, på den högre delen av stocken – och på tvären! 😀

160130K

Även matte fick gymma lite när vi blev tvungna att gå över ett Egon-hygge för att inte trampa runt i det utlagda spåret.

Sen var det dags för Maros spår. Det gick ganska hyfsat även om han var en smula störd av vägen, i synnerhet när husse kom och sprang (!) förbi. 😛 Jag missade husse fullständigt och trodde det var hantverkarna hos grannen som tog hans uppmärksamhet. 😀 Om man dessutom betänker att det nog fanns ganska många förledningsspår, ett par timmar äldre, av grannens stövare så får han faktiskt med beröm godkänt.

För ovanlighetens skull hade jag en regelmässig slutapport som … slutapport. Det visade sig att kamplek med den var en kul belöning. Det ska vi komma ihåg, fast kanske ligga lite lågt med på tävling. 😉

Sen var det dags för Karlsson att ta samma spår som nu var ett dubbelspår. Eller snarare trippelspår. Jag hade ju då gått det två gånger och Maro en. Pensionärsterriern tuffade på riktigt bra. Vi har gjort så några gånger tidigare när jag varit lite lat och faktum är att han köper konceptet riktigt bra. I början kollar han av Maros små utvikningar men ganska snart rationaliserar han bort dem (varför bry sig om en förvirrad kelpie?) och går på mitt spår. Jag lyckades även med konststycket att slänga iväg en spårapport framåt i spåret, utan att han märkte det, så att han fick lite ”cred” på ett tidigt stadium.

160130I

Kokt kycklingfilé (Maros dietgodis) funkade utmärkt som betalning för pinnarna sa Karlsson. 🙂

160130J
Nu tror jag att vi ska kunna få en hyfsat lugn lördagkväll, och i morgon ska vi spåra igen har jag tänkt. Det gäller att passa på innan vintern kommer tillbaka på riktigt, för inte ens jag är så naiv att jag tror att den är över…

Pappa hit och pappa dit…

Det har varit mycket prat om pappor de senaste dagarna.

Först och främst; igår var det sex år sedan min pappa lämnade oss. Saknaden är fortfarande oerhört stor men impulsen att ringa till honom har lagt sig.

För övrigt har det mest handlat om hundpappor i olika former.

Jag har ju fått ett fåtal parningsförfrågningar på Karlsson under åren. Att de varit så få beror väl till stor del på hans brist på utställningsmeriter och jaktprovsmeriter. Hans pappa (och farfar) är dessutom hundar som använts ganska mycket i aveln så hans stamtavla kolliderar nog med rätt många tikars. De som frågat har sett till hans andra kvalitéer men av olika anledningar har det runnit ut i sanden.

Före jul fick jag en förfrågan från Norge men det verkade som om det också rann ut i sanden, tills i förrgår, då tikägaren tog förnyad kontakt. Jag fick då stamtavlan på tiken och tyvärr visade det sig att även den stamtavlan ”kolliderade”, via Karlssons farfar. Rent tekniskt var det en inavelsprocent som var väl inom ramarna men efter ett långt och givande snack med med den mycket kunniga person som ägt farfar så blev vi överens om att man, av olika anledningar, inte borde dubblera det anlaget. Jag vill inte medverka till något som riskerar att inte blir bra så jag tackade nej till förfrågan. Det verkar alltså som om Karlsson inte kommer bli pappa utan får förbli oskuld. Tiden rinner ju iväg. Det finns nog öht inte så många som är intresserade av att para med en 10-åring. Jag vet inte ens om Karlsson skulle ställa upp? Han är ju en rätt ”artig” hund så han kanske inte skulle våga? Jag förvarnade tikägaren om detta och rekommenderade henne på ett tidigt stadium att ha en backup. 😛 Men det är kanske lika bra att det inte blir något för hur jag skulle kunna låta bli att ta en av valparna har jag ingen aning om och tre hundar är definitivt en för mycket…

I samband med gårdagens samtal fick jag även rapport om Karlssons fina pappa som mår alldeles utmärkt och är i fin kondition. Han är nu 12 år och det är ju egentligen ingen ålder på en bt men det kändes ändå bra att höra det. 🙂

En dagsfärsk bild på pappa Diezel dök upp på FB igår och den snodde jag utan att tveka från Anneli Andersson. 😉

160130B

Om man då övergår till Maros pappa så är han ju importsperma från Australien, om man nu kan säga så. 😉 Jag har därför inte hyst några förhoppningar om att få träffa honom men saker kan uppenbarligen ändra sig. Igår landade hela hunden, inte bara hans gener, på Arlanda och han ska nu bo resten av sitt liv i Sverige. Så kan det gå, och chansen att få träffa honom har ju ökat dramatiskt. Eftersom alla som träffat honom (i Australien) lovprisar denna jycke så vore det trevligt att se honom live. 🙂

Den lilla australiensaren hade ju haft en tuff resa på egen tass men verkade ändå cool när han kom fram enligt rapporterna. Han ser ju inte överlycklig ut över klimatet men då förstår han kanske inte hur glad han borde vara över att han inte landade en vecka tidigare. 😉

Lorroy On The Run – Nitro!
Bilden stulen av Ann-Sofie Lindgren. 😉

160130A

Eftersom inlägget började med uppmärksammande av en årsdag så kan vi sluta på samma sätt. I förrgår var det exakt 10 år sedan Karlsson flyttade hem till oss. 10 år?! Vad hände? Uttrycket ”tiden går fort när man har roligt” stämmer på pricken.

Vem kunde ana vad jag och den ”aktiva sällskapshunden” skulle uppleva tillsammans? Älskade lilla djur och min ”once in a life time”-hund, för det tror jag faktiskt att han är. Förlåt Iza och Maro, men Karlsson ÄR speciell och tårarna rinner bara vid tanken på att han en dag inte kommer finnas mer…

Så här såg det ut när han träffade Iza första gången. Jodå, det var snö och svinkallt t o m i Malmö och han fick inte grus, gräs och mossa under tassarna förrän i april. 😛

160130C
Så här såg det ut dagen efter hemkomsten. Så söt, och så långa ben. 😀 Men så blev han en ”racy upstanding dog” också, som en utställningsdomare uttryckte det en gång. 🙂

160129A
Husses idéer om att den lilla hunden inte skulle vara i soffan raserades ganska snabbt. Vem kunde motstå liksom? 😉

160130D
Att ett impulsköp, för det var det på sätt och vis, kunde bli så bra! Byte av både tänkt ras och kön, och valpleverans inom loppet av tre veckor. Ibland ska man ha tur. 🙂