Nej, jag tänker inte blogga om dubbelspåriga järnvägar, men jag återkommer till det.
Idag blev det en dag som nästan enbart varit hundig. Det började med morgonens blogginlägg – om hundar. Sen fortsatte det med trimning av skeptisk terrier. Inte för att han var särskilt rufsig men jag måste försöka hålla efter någorlunda regelbundet så det inte blir för jobbigt för min onda axel. Karlsson kollade kalendern och blev om möjligt ännu mer skeptisk när han insåg att det bara är januari… 😛
När det var avklarat, inkl klippning av klor på alla de två fyrbenta i familjen, gick jag ut och la spår. Inget långt spår, men en smula klurigt. En av klurigheterna var att det gick parallellt med vägen första biten. Inte helt okomplicerat för liten lättstörd kelpie.
Tanken var att Karlsson skulle få gå samma spår efteråt och jag tänkte säkert 10 gånger att ”jag MÅSTE komma ihåg att lägga tillbaka pinnarna!” Är det någon som tror att jag kom ihåg att lägga tillbaka pinnarna? Den där ryggmärgsreflexen, att pinnarna ska ner i midjeväskan, är inte att leka med. 😛 Nåja, efter ungefär halva spåret kom jag på mig och lyckades hålla ryggmärgen i styr…
Medan spåret låg till sig tog vi en promenad med ett litet gympass.
Karlsson gick och betade fjolårsgräs men kom plötsligt på att det kanske serverades godsaker (i det här fallet Royal Canins magdietfoder!) och slängde sig upp framför Maro, på den högre delen av stocken – och på tvären! 😀
Även matte fick gymma lite när vi blev tvungna att gå över ett Egon-hygge för att inte trampa runt i det utlagda spåret.
Sen var det dags för Maros spår. Det gick ganska hyfsat även om han var en smula störd av vägen, i synnerhet när husse kom och sprang (!) förbi. 😛 Jag missade husse fullständigt och trodde det var hantverkarna hos grannen som tog hans uppmärksamhet. 😀 Om man dessutom betänker att det nog fanns ganska många förledningsspår, ett par timmar äldre, av grannens stövare så får han faktiskt med beröm godkänt.
För ovanlighetens skull hade jag en regelmässig slutapport som … slutapport. Det visade sig att kamplek med den var en kul belöning. Det ska vi komma ihåg, fast kanske ligga lite lågt med på tävling. 😉
Sen var det dags för Karlsson att ta samma spår som nu var ett dubbelspår. Eller snarare trippelspår. Jag hade ju då gått det två gånger och Maro en. Pensionärsterriern tuffade på riktigt bra. Vi har gjort så några gånger tidigare när jag varit lite lat och faktum är att han köper konceptet riktigt bra. I början kollar han av Maros små utvikningar men ganska snart rationaliserar han bort dem (varför bry sig om en förvirrad kelpie?) och går på mitt spår. Jag lyckades även med konststycket att slänga iväg en spårapport framåt i spåret, utan att han märkte det, så att han fick lite ”cred” på ett tidigt stadium.
Kokt kycklingfilé (Maros dietgodis) funkade utmärkt som betalning för pinnarna sa Karlsson. 🙂
Nu tror jag att vi ska kunna få en hyfsat lugn lördagkväll, och i morgon ska vi spåra igen har jag tänkt. Det gäller att passa på innan vintern kommer tillbaka på riktigt, för inte ens jag är så naiv att jag tror att den är över…
vallterrier.com 