Nu är vi klara!

Ett obligatoriskt inslag varje vinter är ju att ta bilder på hundar som springer i snö. Jodå, om det nu måste vara snö så är det faktiskt nästan det enda användningsområde jag kan hitta för eländet. Nu har jag tagit mina bilder på hund som springer i snö så nu är det helt ok att ta bort det vita så att vi kan återgå till ordinarie program med spår etc.

Jag har väl ungefär 3284 bilder på Karlsson när han kutar omkring i snö av olika konsistens. Alla 3284 är inte publicerade i bloggen men ganska många så det lämnar vi därhän idag.

Förra vintern var det ju inte mycket snö. En gång gav jag mig ut med kameran och kelpien men det blev usla bilder, mycket pga växelljuset (sol/moln/sol etc) som var. Fanns inte en chans att hinna ställa om kameran efter rådande ljus. Mitt självförtroende som fotograf rasade i botten, och min övertygelse att jag inte borde ha köpt en kelpie om jag ville fortsätta fota mina hundar fick förnyat bränsle.

När dagen började så här bestämde jag mig för att ge det en ny chans.

160121R
Jag vidtalade min sherpa (aka husse) eftersom kombinationen kopplad kelpie (på väg till icke trafikerat område), finkamera och tveksamt underlag inte känns särskilt lyckad. Jodå, husse skulle följa med och bära kameran och sen tryggt bära hem den när jag fotat färdigt och jag och hundarna fortsatte promenaden.

I strålande solsken och gnistrande vit snö fixade kamerans autofokus t o m chokladbrunt! Vi måste dock ha ett litet utvecklingssamtal om det där med vem som ska ha solen i ryggen under fotosejourerna. Han är inte helt införstådd med vad som gäller där. 😀

Här är en del av dagens skörd. Ibland är han snygg, ibland är han mindre snygg. 😛

160121A  160121K 160121J 160121I 160121H 160121G 160121F 160121E 160121D 160121C 160121B
Till sist måste man ju skaka sig. Tyvärr var jag inte med på noterna utan det blev lite ”skjuta från höften”, men det är ju lite skärpa i alla fall, på ena ögat. 😛

160121M
Några ”vanliga” vinterbilder blev det också.

160121N 160121O 160121P 160121Q
Dagen slutade så här, rent fotomässigt alltså. Än är den ju inte slut men ljuset är det. Hade ju varit kul om man sluppit grannens fula plåtlada och den andra grannens ensilagebalar men det är inte mycket att göra åt.

160121S

Medan vi sov…

Någon (SMHI?) tyckte tydligen att det var en bra idé att slänga ner 20-25 cm snö under natten. Jag är benägen att INTE hålla med…

Nu har vi nog dubbelt så mycket snö som vi hade som mest på hela förra vintern. Att gå där det inte är plogat (vilket är vad vi huvudsakligen gör på våra promenader) är inte jättekul, framför allt inte för Karlsson även om han inte protesterar. Han håller sig dock gärna bakom mig och hoppar mellan mina fotspår.

Nu är det alltså rejält mycket mer snö än vad Maro någonsin har upplevt. Han är självklart lite fascinerad, och hoppar fram som en känguru. Han hade dock sprungit lika mycket (mer?) och framför allt fortare utan snö.

Tyvärr visade sig inte solen förrän strax innan det var dags för den att gå ner igen så bilderna blev usla. iPhone, snö och mulet funkar inget vidare men efter lite, eller faktiskt ganska mycket, trixande i PS så blev det några bilder där man åtminstone kan se att de bruna klumpen är en kelpie, kanske. Eller ett snömonster?

160119K

 

160119C

160119I

160119L

160119E

160119D

När vi kom in i skogen blev det en värld i gråskala förutom i ena hörnet där man kan se lite chokladbrunt och reflexgult om man tittar noga. Jag längtar förtvivlat mycket efter en värld i färg igen, helst grönt…

160119G

Sent om sider glimmade solen till som sagt.

160119H
Jodå, det är vackert. Men grönt är mycket, mycket vackrare. 😛

Lite snyggt är det ju… ;-)

Trots min djupa avsky för vinter och snö så måste jag ändå erkänna att det kan vara lite snyggt ibland, på bild. Dessa bilder brände jag av igår morse på mycket långt avstånd med stora objektivet. Av olika anledningar hade jag inte tid att trava iväg för att komma närmare så det blev som det blev. Dimma, frost och soluppgång är faktiskt svårslaget som fotomotiv.

160117A 160117B 160117C
Det har inte blivit någon hundträning i helgen men i fredags avrundade vi veckan med ett inomhuspass i hyrd hall. Det där med att hyra hallen börjar verkligen bli beroendeframkallande, framför allt när termometern visar neråt -15…

160118C
Ikväll körde vi ett pass på peanut-bollen. Det blir lite trångt om man inte tar en hund i taget och håller den andra utanför grinden. 🙂

160118A
På köksbordet står nu årets hittills läckraste tulpanbukett.

160118B
Under helgen har jag tyvärr än en gång blivit brutalt påmind om hur snabbt livet kan ändras utan att man kan göra något åt det och att man bör förvalta sin tid väl. Många tankar skickas åt ett särskilt håll just nu…

Sent ska grythunden vakna

Den lilla grythunden fyllde som sagt 10 år alldeles nyss och mig veterligen har han aldrig dödat något, varken ute eller inne. OK, vi har hittat ett par döda möss. En knastertorr, mumifierad sak som jag, till min stora förskräckelse, fick tag på under soffan när jag trodde jag famlade efter en leksak eller ett tuggben. En annan var raka motsatsen till knastertorr. Den var sjöblöt och vi misstänkte, på goda grunder, att den drunknat i gapet på Iza. 😛

Han visar inte ens något större intresse för smågnagare ute i gräs, i marken eller under snön. Där är Maro däremot ganska nyfiken.

I morse, när jag satt och jobbade, hörde jag att det var en viss kalabalik i vardagsrummet. Där nere hade Karlsson tänt lampan (!) och krafsat ut hela sladdhärvan från den specialbyggda, och mycket enkelriktade, sladdgömman till TV:n och dess tillbehör.

Att det var en mus därinne var inte så svårt att förstå. Rigga råttfälla (musfälla), ut med hundarna och stänga dörren. Efter några timmar hade inget fastnat i fällan och Karlsson verkade ha tappat intresset så jag drog slutsatsen att musen försvunnit ut samma väg som den kom in.

Nu på kvällen drog det igång igen. Först trodde jag att Karlsson drabbats av ett plötsligt påkommet litteratur- eller filmintresse men ganska snart förstod jag ju att musen var kvar.

160113A

Helt plötsligt, när jag skickat ut hundarna i köket och stängt dörren, for den ut ur hyllan och som en liten, och ganska söt, raket var den tillbaks inne bland sladdarna… *suck*

När jag öppnade dörren for Karlsson in som ett skott och började punktmarkera den.

160113B
Eftersom utrymmet endast är 10 cm brett kom han liksom inte ens in med huvudet!
Jag plockade ut sladdarna och började förbereda för att rigga fälla igen men helt plötsligt var halva hunden där inne?! Hur bred är en grytgång egentligen? Han hade uppenbarligen hittat någon gen som hjälpte till att styra in både huvud och skuldror… Eftersom hans fega matte var rädd att han skulle fastna drog jag ut honom och … strax efter kom musen rusande. Kanske inte dagens mest begåvade drag?

Några repor i parketten och 1,5 meter senare var det en f d mus.

160113C

Jäklar vad snabb han var den lilla pälstofflan! Det var knappt jag hann med att se vad som hände men uppenbarligen är han rätt kompetent ändå. 🙂 Vem behöver katt liksom?

Lat eller smart?

Att Karlsson har en uthållighet som få bevisade han redan vid ca tre månaders ålder när han fick delta i ett experiment i samband med en kurs på Borås BK. Experimentet handlade om att ”pilla” ut en boll som låg under en lastpall. Något som ansågs så svårt att det inte skulle gå. Man skulle bara se hur länge hundarna höll på innan de gav upp. De flesta vuxna hundar tröttnade ganska snabbt men inte lilla Karlsson inte. Han kämpade på tills han fick ut bollen! Det ligger väl iofs i generna. Ska man orka ligga i ett gryt i timmar och skälla på en grävling så får man ju vara lite envis. 😛

Nåja, på våra vanliga lunchpromender kör vi ofta en lite godisruta där hundarna får leta efter pyttebitar med (ganska tråkigt) torrfoder. Alltid på samma ställe, strax innan vi är hemma. Karlsson han letar, äter, letar, äter, letar… Maro håller på i ett par minuter, om han inte ser att jag kastar ut mer, då kan han härda ut lite längre, sen springer han ut på stigen och tittar uppfodrande på mig för då ska vi köra ”lydnad”.

Då ser det ut så här. En letar, en påkallar uppmärksamhet för att få lite action i tillvaron.

160112A
Maro har tydligen insett att det är bättre och godare betalt för skogslydnaden, så vi går vidare genom skogen medan Karlsson fortsätter att dammsuga marken och jag tror inte han missar många bitar. När han är klar springer han ikapp oss. 🙂

Jag och Maro kör sen inkallningar med stå och ligg samt lite fjärr på vägen hemåt. Här kommer några extremt korta kortfilmer. Vi får väl se om guldbaggenomineringarna kommer att hagla 2017?

Avslutningsvis en fjärr som bjuder på en del förflyttningar framåt men då ska man betänka att han är i en extremt hög aktivitetsnivå och att det egentligen är mer bus än seriös träning. Betänker man det, och det gör man ju ;-), så tycker jag att det är rätt ok. 😉 (Ja, jag är medveten om att jag använder olika kommandon för läggandet men det är en tanke med det. På tävling vet man inte vad som hoppar ut mellan tänderna så då gäller det att han fixar båda två även om det är meningen att det ska vara ”däck”.)

Så har vi det på våra promenader. 🙂

Igår kväll såg det ut så här, när Karlsson försökte gömma sig för kelpien. Det funkade inte så länge… 😛

160112C 160112E
Och alldeles nyss upptäckte jag detta bakom min rygg. Ibland är han faktiskt så söt att man smälter, den lilla chokladtomten. Helt uppenbart tycker han att Bertil är rätt ok. 🙂

160112B
Och nu blir man ju nästan lite nervös; åttonde inlägget på årets tolv första dagar? Hur ska detta sluta? Det är ingen som vet men jag passar på så länge lusten finns. Det är en hel del som vill ut så risken finns att det blir mer men det kan också bli en ”sudden death”…

…utan varken mening eller mål.

Jodå, jag tar mig friheten att sno en textrad ur Lisa Nilssons Himlen runt hörnet för det är exakt så det ser ut (och känns) när man släpper kelpien lös, i synnerhet i öppen terräng. 😛 Han får alltid värma upp i koppel en stund först men sen brakar det loss.

Jag har nog aldrig haft en hund med sådan förmåga att ackumulera kolsyra i benen. Det här planlösa springandet bara för att springa känns liksom lite … nytt. Cirklar, serpentiner, trianglar, sick-sack, you name it. 🙂 Idag bestod den öppna terrängen av 20-25 cm tung blötsnö. Under mer gynnsamma förhållanden går det väl typ dubbelt så fort och han är överallt och ingenstans ungefär samtidigt.

Karlsson hålls i koppel under den första yran, och helst i skydd av mina ben, för att inte bli överkörd i alltför hög hastighet. Mina ben undviker Maro, tack och lov, alldeles självmant.

Och förresten, det här ”vinter”… visar sig nu i sin absolut sämsta form. Som sagt, 2-3 dm snö och en termometer som skvalpar runt nollan, lite upp och lite ner. Lite snö, lite regn, lite mer snö, lite mer regn osv. Meningen med det, någon? I synnerhet som det senare i veckan ska bli rejält kallt. Det blir ju skitmysigt med 2-3 dm is liksom… Jag skulle i nödfall kunna köpa 10 cm fluff och ett par minusgrader men det här är riktigt vidrigt!

Till sist en sovande kelpie från igår kväll. Tur man har staplat upp kuddar så att han inte välter. 😛 Där låg han så bra att han t o m missade matklockan. Det har nog aldrig hänt förr. 🙂

160111A

Ett stort steg för kelpien (och hans matte)

Idag var det dags för inomhusträning igen. Den här gången var det bokat två timmar, tillsammans med A och Gozo. 🙂
Det blev ett riktigt lyckat träningspass där (framför allt) jag utmanade mina demoner. 😛

Är det något som jag har ett riktigt traumatiskt förhållande till så är det platsliggningen. Jag är nog långtifrån ensam men min taktik, att undvika att träna det, är onekligen något diskutabel. OK, förra vintern tränade vi rätt mycket platsliggning (och sitt i grupp) men jag var sällan längre bort än kopplets längd och jag tror ärligt talat inte Maro förstod vad vi höll på med.

Jag har ju dessutom ett antal traumatiska minnen från min första schäfer som några gånger (på kurs och träning) gick upp och slogs innan jag insåg att vi helt enkelt inte skulle utföra det momentet. Med Iza och Karlsson har det ju aldrig varit den typen av problem, båda var/är gudasnälla och ingen av dem har någonsin gått fram till en annan hund men mina första minnen sitter djupt rotade.

Nåja, den lilla kelpien har ju också visat sig ha svårt för att jag lämnar honom med ryggen mot honom. Har han ögonkontakt med mig är det lugnt, men inte när han bara ser min ryggtavla. På vårt KM sprang han ju ikapp mig på både ställande och läggande under gång när han tyckte att jag kom för långt bort…

Men … idag gjorde vi det! Han låg plats bredvid Gozo med mig på ganska bra avstånd, åtminstone jämfört med tidigare, och han låg som ett ljus! Att han gjorde detta bara två meter från en av sina stora idoler, utan en tendens till att resa sig, springa till mig eller ens snegla på Gozo gav matte en hel del råg i ryggen. Det finns hopp! 🙂

160110A
Vi fick till en massa annan bra träning också, sånt som är svårt/omöjligt när man tränar ensam, och han skötte sig över förväntan. 🙂 Ibland såg han mer begåvad ut än genomsnittet också. 😀

160110C
Igår tillbringade jag några timmar på My Dog. Jag som inte brukar handla särskilt mycket där insåg att bifogad hund har en klart dämpande effekt på shoppinglusten/-möjligheten. I många år har jag ju haft Karlsson med mig, för att stå i rasmontern (vi har bara ställt ut där en gång) och förra året ställdes ju Maro. Att hålla ordning på en hund inne bland montrarna är ett äventyr i sig och då blir det billigt. Det blev det inte år men … det kändes faktiskt som väl investerade slantar och vettiga grejor. 😛

I onsdags kom jag över en ”peanutboll” för en rimlig peng. Det visade sig att den var mindre än jag trott och att få upp Maro med alla fyra tassarna kommer nog inte låta sig göras men vi ska väl kunna hitta på något vettigt med den ändå. För Karlsson var den dock utmärkt i storlek och han tog gärna över showen. Maro tyckte den var lite läskig i början men igår, när vi körde andra passet, började han också tycka att det var roligt.

160110D 160110E
Avslutningsvis gårdagens ”liggbild” (det ordet kan nog skicka otippade besökare hit via google…?!) går under namnet: finns det hjärterum så finns det stjärterum. 🙂

160110B