Nu hoppas vi på ett fantastiskt 2016, både för oss och för alla våra vänner!

Kvällen kommer firas i lugn och ro på hemmaplan där grannarna förhoppningsvis gör som de brukar; dvs OM det ska skjutas iväg fyrverkerier så görs det vid 12-slaget. Inte före, inte efter… Återstår bara att se om undertecknad lyckas hålla sig vaken? 😉

Som traditionen bjuder så får jag väl försöka göra en sammanfattning av året.

Även om bloggen inte är officiellt dödförklarad så är det banne mig ett gränsfall. 26 inlägg på hela året! Jag minns när jag började blogga och utan några som helst problem spottade ur mig flera inlägg om dagen ibland. Ja ja… det var väl nyhetens behag och allt det där, men det här året är ett bottennapp. Det har varit ett bottennapp på andra sätt också, med alldeles för mycket jobb och alldeles för många skador… Något det också har varit mycket av är hundkurser. Där har vi nog slagit någon form av rekord, räknat i antal. Alltid något positivt.

Jag har fotat extremt lite med ”finkameran” i år. Allt jobb har lett till mental datorallergi och fotar man med finkameran måste man oundvikligen tillbringa tid vid datorn för att ta hand om bilderna och för att undvika det är det ju enklast att låta bli att fota… 😛

Nåja, jag får väl leta i minnet och se vad jag får ihop för den här gången lär inte bloggen i sig själv vara till någon större hjälp.

Januari
Maro ställdes ut för första gången, på My Dog. Uppfödaren, Camilla, visade honom och det slutade med en andraplacering i valpklassen, endast slagen av sin bror som hade betydligt mer utställningsrutin och en duktig handler till matte. Fin kritik fick han i alla fall även om han tyckte det var onödigt att domaren skulle räkna hans kulor.

Året började snöfritt och med lite solsken, tydligen,. 🙂

Jag och Karlsson gjorde vår andra start i rally 1,5 år efter den första. Tävlingen gick inomhus i Ulricehamn och vi fixade ytterligare ett godkänt resultat.

Sen kom tydligen snön…


Månaden avslutades med den traditionella tjänsteresan till Norge.

Februari
Snön låg (tydligen) kvar, men några jättemängder blev det inte utan vi kunde gå våra vanliga, oplogade rundor.

Jag fick för mig att jag behövde en hobby (!) och började göra hundhalsband i paracord. Det gick dock över rätt snabbt, mest pga tidsbrist.
Mars
Jag och Karlsson gick Nosework-kurs under våren. Roligt, när det väl lossnade, men tyvärr lyckades jag inte hålla liv i den träningen. Jag har inte gett upp helt om att vi ska fortsätta träningen på egen hand.

Snön försvann och vi kunde ägna oss åt både spårträning och lydnad igen.

April
Månaden började med att Karlsson på långfredagen tog sitt tredje godkända resultat i rallylydnad, nybörjarklass, på 99 poäng och fick titeln RLDN. 🙂

Vi tränade spår och umgicks med goda vänner.

Foto ovan; Annelie Nilsson

Maro provade på sök för första och hittills enda gången. Lite läskigt var det men när det visade sig att figgarna hade baconost var det lite mysigt också.

Maj
Månaden inleddes med lydnadskurs för Lillemor Edström. Riktigt lyckat, om man bortser från min vurpa som slutade med en rejält ond axel som fortfarande inte är bra.


Karlsson (och jag) startade i rallylydnadens fortsättningsklass två gånger samma dag och fick två godkända resultat.

Juni
Vi startade med 1-årskalas för chokladtomten som bl a fick en ny spårsele i present.

Jag var i Tallinn över en helg med jobbet. En trevlig men fullspäckad helg och jag får svårare och svårare för att jobbet inkräktar på min fritid, även om det är med trevliga saker.

Sen fick matte en släng av hybris och anmälde det minsta djuret till avancerad klass i rallyn. Trots en otippat lätt bana blev det ett rejält magplask med pinsamt få poäng och vi åkte hem med svansen mellan benen.

Enda vinsten med den dagen var att vi träffade A och Holly IRL för första gången. Karlsson, som trodde han skulle slippa chokladtomtar den dagen, var dock en smula skeptisk och mjuknade inte ens trots öronhångel. 😛

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner och månaden avslutades med trevligt 40-årskalas i Skåne.

Juli
Semester! Vi drog raka vägen ner till Skåne och tillbringade första veckan på Österlen. Basläger på en camping strax utanför Ystad, ett stenkast från stranden, och en hel de sightseeing och lite shopping. Veckan bjöd mestadels på ganska svalt och blåsigt väder men ändå en hel del sol. Detta ledde till att stranden var folktom och vi kunde promenera där med hundarna utan att störa någon. Bingo!

Sen var vi hemma en vecka och därefter var det dags för comeback på Kindslägret efter ett års uppehåll. Det började dock en smula olyckligt med att jag vurpade nerför trappan hemma dagen innan jag skulle åka till lägret och blev ganska rejält mörbultad, inkl. en spektakulär blåtira, och en stund trodde jag inte att vi skulle komma iväg alls men … det gjorde vi.

Spår stod på schemat den här gången, för min favoritinstruktör Geir Larsen. Jag var som sagt inte i toppform efter vurpan (stel och öm) vilket ledde till ytterligare några vurpor i skogen men vi hängde i så gott det gick i alla fall och lärde oss som vanligt en hel del.

Efter lägret mellanlandade vi hemma några dagar innan det bar iväg igen. Den här gången stod Falkenberg/Olofsbo på schemat enligt husses önskemål och när det visade sig att jag kunde kombinera det med en tvådagarskurs hos Jenny Wibäck (de första dagarna i augusti) så var jag definitivt med på noterna.

Augusti
Inleddes, som sagt, med två riktigt bra och trevliga kursdagar hos Jenny Wibäck.

Sen var det dags att, med Maros hjälp, göra en saltomortal igen. Den här gången slutade det med en rejält stukad fot som tog lång tid på sig att läka och en kraftig smäll i bröstmusklerna (alt ett par trasiga revben, ingen vet vad det egentligen var) men ont som f…n gjorde det iaf.

Maros höfter och armbågar röntgades med resultat B-höfter och armbågar 0. Det fick man väl vara nöjd med.

Jag och Karlsson var med och ”showade” på Hundens Dag på klubben.

Två norgeresor (i jobbet) på två veckor hanns med innan det var dags att åka till Kumla för att göra MH tillsammans med hela kullen. Detta har avhandlats i ett par helt egna blogginlägg så det lägger jag inget krut på här.

Sista helgen i augusti skulle tillbringas på bruks-SM i Malmö men allt blir inte som planerat och det slutade med en tur-o-retur på finaldagen.

September
Jobb, jobb och mera jobb. Och lite hundträning mellan varven men inte så mycket spår eftersom fotskrället tog mycket god tid på sig att läka och ”sprack” flera gånger.

Jag och Maro var på första kurshelgen (av fyra) med Game On Puppy. Ett spännande koncept med engagerade instruktörer, fyra helger under hösten/vintern, ungefär varannan månad och som grädde på moset, här i Borås, inomhus. Första kurshelgen bjöd dock på strålande väder så då hade vi kunnat vara utomhus. 😉

Oktober
Jobb, jobb, jobb… Många helger under hösten har gått åt till jobb och det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. 😦

November
Se oktober…

Tävlade tre klubbmästerskap på två dagar; lydnad med Maro, bruks och rally med Karlsson. Lyckades med ”complete failure” och kom sist i alla tre.

Helg nr 2 med Game On Puppy gick av stapeln. Kändes fortfarande mycket bra.

Sista helgen tog vi hundledigt och tillbringade en natt i Göteborg på hotell. Lite julmarknad, lite mat och lite Lisebergsteatern blev det också.

December
Karlsson firade sin 10-årsdag med buller och bång, eller åtminstone med tårta och en rosa, pipande plyschgris. 10 år, det är stort!

Förkyld! Eländet bröt ut i november och har när detta skrivs (i mellandagarna) fortfarande inte släppt taget utan istället tagit om, flera gånger. Det efterlängtade jullovet blev inte alls som jag tänkt mig pga detta.

Nu hoppas vi innerligt att 2016 blir ett bättre år med mindre jobb, färre skador och en friskare matte. Ska försöka att blogga liiite mera, för min egen skull, men jag lovar inget. Den som lever får se hur det går med det. 😉

Jag har två hundar med väldigt olika preferenser när det handlar om boll med snöre.

Den ena bryr sig bara om SNÖRET och kan springa och lattja hur länge som helst alldeles på egen tass.  Boll utan snöre lämnas däremot ganska omgående till matte. Här har vi ett problem i träningen när det kommer till avståndsbelöning eftersom jag får iväg en boll UTAN snöre ca fem meter och kastar jag en boll med snöre så har vi liksom tränat färdigt för den dagen… 😛

Den andra bryr sig bara om BOLLEN! Om bollen drunknar i snön skulle det aldrig falla honom in att dra upp den med hjälp av snöret. Nej man gräver sig ner till BOLLEN! När man har fått tag på BOLLEN springer man omedelbart till matte och kampar eller byter mot något gott. 🙂

Vem som är vem kan ni ju gissa. 😛

Ibland får man bollen i munnen ändå och då ser man lite förvånad ut. 😀

Avslutningsvis chokladtomte utan både boll och snöre.

Då har vi klarat av ännu en julafton och den här gången blev den, helt oplanerat, lugnare än någonsin. Inte för att det brukar vara särskilt stökigt men…

Besöket hos svärföräldrarna blev inställt eftersom både jag och husse är inne på femte veckan med en envis förkylning som dippar lite extra mellan varven. Husse dippade rejält igår och eftersom vi till varje pris vill undvika att smitta svärföräldrarna så fick vi hålla oss på hemmaplan tillsammans med hundarna.
En mycket lugn (och seg) dag blev det. Till och med Maro tog det lugnt (utom när vi var i skogen), förmodligen lite ”bakis” efter uppesittarkvällen med familjen J kvällen innan.

Julklappsfasen var också lugnare än någonsin men hundarna fick naturligtvis några paket. 🙂

Maro tyckte att den rosa kaninen var mysig men när Karlsson kom på att den gick att använda som kamptrasa hade den snart konverterat till fyra mycket små kamptrasor, separerade från kropp och huvud som i sin tur  hade separerat från varandra och omdisponerats till soporna.

Den här bollen var mer lämpad för kamplekar och är ”still alive”.

Den gröna bollen med kvackljud trodde jag i min enfald skulle vara rätt tålig men då hade jag glömt att vi hade en mördarterrier i huset… Den bor också i soporna numera, bollen alltså, inte mördarterriern.

Nu är det juldagen, en dag som traditionellt brukar vara den dagen på året när jag unnar mig att göra absolut ingenting (frånsett att valla hundar på promenad) men igår blev det ju en riktig slödag så idag får jag försöka uträtta lite vettigt istället.

Bloggen har inte dött men den har definitivt legat i koma ett bra tag nu. Hösten har varit hyperventileringsstressig rent jobbmässigt vilket lett till att jag utvecklat mental datorallergi och tillbringat minimalt med tid framför skärmen på ledig tid. Men nu, när världens bästa Karlsson fyller 10 år, måste man ju faktiskt göra ett återupplivningsförsök. 🙂

10 år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Ingen aning, men jag vet att det varit 10 fantastiskt roliga år och att Karlsson troligen är min ”once in lifetime”-hund. Till viss del beror det nog på att han överträffat mina förväntningar så till den milda grad när det gäller träning och tävling men till största delen på att han är den han är: min alldeles underbara Karlsson.

En go, glad och vänlig hund. Enkel att ha, snäll mot både folk och fä, extremt lättlärd och hänger glatt med på allt matte hittar på. Soffpotatis när det passar sig och pigg och alert när det händer något.

När vi hämtade honom i Malmö en kall dag i slutet på januari 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur mycket vi skulle uppleva tillsammans. 🙂

Den lilla ”aktiva sällskapshunden” blev min kompanjon i spårskogen och så småningom även i sökskogen. Han fick mig att börja tävla lydnad och på senare år rallylydnad. Vi har även gjort sällskap i utställningsringen några gånger och provat på nosework. Vi har varit på otroligt många roliga läger och kurser för duktiga instruktörer och jösses så mycket vi har tävlat. Det är väl sannolikt ingen merit att (troligen) inneha svenskt rekord i antal spårtävling i högre klass utan uppflyttning (även om det var svindlande nära några gånger) men vi lärde oss mycket på vägen. 😉 I söket blev det bara en tävling men själva söket skötte han bäst av alla just den dagen och så roligt vi hade på vägen dit. 🙂

Allt har ju inte gått på räls när det gällt tävlandet och med tiden fick han en hel del låsningar på lydnadsplan men han ville ändå göra rätt även om det blev tokfel ibland.

Han har krupit in under skinnet på mig på ett sätt som ingen annan lyckats med… Älskade lilla hund!

Den inofficiella meritlistan är lång; årets hund hit och årets hund dit, på olika klubbar och i olika grenar, men det vi är mest stolta över är nog att han tre gånger blev ”Årets Bruksborder” och att vi tog hem den bucklan för gott. 🙂 Ingen vacker pjäs men det kan vi leva med. 😉

Han var världens bästa lillebror till Iza och nu är han världens bästa storebror till Maro.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna guldklimp på nio kilo men jag nöjer mig där och skickar ett stort tack till Karin och Tommie på kennel Öresund för att vi fick köpa honom.

Ikväll blir det kalas med tårta och presenter.. 🙂

Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för 10-åringen:
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRA!