Idag var det dags för inomhusträning igen. Den här gången var det bokat två timmar, tillsammans med A och Gozo. 🙂
Det blev ett riktigt lyckat träningspass där (framför allt) jag utmanade mina demoner. 😛
Är det något som jag har ett riktigt traumatiskt förhållande till så är det platsliggningen. Jag är nog långtifrån ensam men min taktik, att undvika att träna det, är onekligen något diskutabel. OK, förra vintern tränade vi rätt mycket platsliggning (och sitt i grupp) men jag var sällan längre bort än kopplets längd och jag tror ärligt talat inte Maro förstod vad vi höll på med.
Jag har ju dessutom ett antal traumatiska minnen från min första schäfer som några gånger (på kurs och träning) gick upp och slogs innan jag insåg att vi helt enkelt inte skulle utföra det momentet. Med Iza och Karlsson har det ju aldrig varit den typen av problem, båda var/är gudasnälla och ingen av dem har någonsin gått fram till en annan hund men mina första minnen sitter djupt rotade.
Nåja, den lilla kelpien har ju också visat sig ha svårt för att jag lämnar honom med ryggen mot honom. Har han ögonkontakt med mig är det lugnt, men inte när han bara ser min ryggtavla. På vårt KM sprang han ju ikapp mig på både ställande och läggande under gång när han tyckte att jag kom för långt bort…
Men … idag gjorde vi det! Han låg plats bredvid Gozo med mig på ganska bra avstånd, åtminstone jämfört med tidigare, och han låg som ett ljus! Att han gjorde detta bara två meter från en av sina stora idoler, utan en tendens till att resa sig, springa till mig eller ens snegla på Gozo gav matte en hel del råg i ryggen. Det finns hopp! 🙂
Vi fick till en massa annan bra träning också, sånt som är svårt/omöjligt när man tränar ensam, och han skötte sig över förväntan. 🙂 Ibland såg han mer begåvad ut än genomsnittet också. 😀
Igår tillbringade jag några timmar på My Dog. Jag som inte brukar handla särskilt mycket där insåg att bifogad hund har en klart dämpande effekt på shoppinglusten/-möjligheten. I många år har jag ju haft Karlsson med mig, för att stå i rasmontern (vi har bara ställt ut där en gång) och förra året ställdes ju Maro. Att hålla ordning på en hund inne bland montrarna är ett äventyr i sig och då blir det billigt. Det blev det inte år men … det kändes faktiskt som väl investerade slantar och vettiga grejor. 😛
I onsdags kom jag över en ”peanutboll” för en rimlig peng. Det visade sig att den var mindre än jag trott och att få upp Maro med alla fyra tassarna kommer nog inte låta sig göras men vi ska väl kunna hitta på något vettigt med den ändå. För Karlsson var den dock utmärkt i storlek och han tog gärna över showen. Maro tyckte den var lite läskig i början men igår, när vi körde andra passet, började han också tycka att det var roligt.
Avslutningsvis gårdagens ”liggbild” (det ordet kan nog skicka otippade besökare hit via google…?!) går under namnet: finns det hjärterum så finns det stjärterum. 🙂
vallterrier.com 