Ibland är matte verkligen onödigt skärpt men nu, äntligen, glömde hon att logga ut från bloggen och då passar jag på. Jag förstår faktiskt inte varför jag inte kan få lösenordet? Skärpt och snål skulle man nog kunna kalla henne.

Troligen är det väl ingen nyhet för er som läser här men om det ändå skulle han undgått någon så har jag fått (?) en lillebror, utan att ens be om det!

Inte nog med att de släpade runt mig på ohemult många campingplatser, i ohemult många mil, på semestern. När jag äntligen började känna vittringen av soffan hemma så … plockade de upp två liftare. Vafalls?! Nåja, de hade en egen kupé och sov större delen av resan så det kändes rätt lugnt. Det var något oklart vart de var på väg (de hade ingen skylt när vi plockade upp dem) men jag trodde att de kanske skulle till Skövde eller Falköping, typ.

DET. SKULLE. DE. INTE!

De åkte med ända hem!

– Hallå där, sa jag. Det här har vi inte haft någon MBL-förhandling om, faktiskt!

Varken matte eller husse lyssnade på det örat. Nåja, 50 procent av problemet löste sig rätt snabbt när den ena av dem liftade vidare men de andra 50 procenten stannade kvar. OK, det är inte jättemycket trafik på grusvägen här hemma men nu har det snart gått fem veckor och han har fortfarande inte fått lift?!

Tydligen ska han bo här, enligt både husse och matte, så nu gäller det väl att uppfostra honom så att jag får det som jag vill ha det. Tyvärr måste jag säga att jag är tveksam till om det kommer lyckas. Han är nämligen rätt värdelös på det mesta.

MOTORIKEN
Han har en usel motorik, men det blir sakta bättre – det får jag ge honom. När vi går i skogen så överskattar han sin förmåga å det grövsta. Han har lååångt kvar innan han är lika smidig och snabb som jag är men plötsligt, helt utan förvarning, så var han i soffan?! Jag tror inte han heller förstod hur det gick till men det har hänt flera gånger efteråt så jag är lite oroad (milt uttryckt).

Han kan inte gå i trappor heller! Alldeles nyligen fick han börja träna, men matte håller en stöttande hand i rumpan på honom när han går uppför och nedför blir han ofta buren. Pinsamt!

BC-WANNABE
Ibland lägger han sig platt ner och blänger på mig, som om jag vore nå’n sorts jäkla får, och han en bordercollie?! Ibland smyger han på mig också, som om jag inte skulle märka det? HA! Lite sorteringsförmåga borde man väl kunna kräva även av en liten slyngel, eller åtminstone att han ser skillnad på en borderterrier och en fårskalle?

GARANTIÄRENDE?
Ett annat problem är att han läcker! Vad hände med konsumentköplagen? Defekta varor lämnar man väl tillbaks till inköpsstället, har jag hört, antingen för reparation eller byte till en felfri vara. Matte påstår att han kommer sluta läcka och jag måste erkänna att det blir bättre och bättre, men hur lång tid ska det behöva ta – egentligen?

NÄRINGSDRIFTEN
Jag tror att han får för mycket mat. Han växer nämligen! Snart är han lika hög som jag och han är bara något kilo lättare. Hur ska man kunna ha en lillebror som är större än man själv? Är det någon som har funderat på det, va? VA!

Det där med maten är över huvud taget ett pinsamt kapitel. Han saknar uppenbarligen all form av värdighet och har ett synnerligen obalanserat förhållande till mat. När matte fixar till vår mat så är det show på köksgolvet. Han gör triple salchow, slår kullerbyttor och försöker välta matte. Rätt underhållande i och för sig men jag vet inte riktigt hur han tror att det ska göra att det går fortare? Han har i alla fall lärt sig att min mat är min mat och det är väl egentligen huvudsaken.

ALLT MITT ÄR MITT!
Något han inte har lärt sig är att alla leksaker är mina leksaker. Vi har haft ett par diskussioner om det men han fattar trögt. Å andra sidan är det ju faktiskt lite kul ibland, t ex när man hänger honom i andra änden av något så att man får till lite hederlig kamplek.

TUGGA – BITA – SLITA
Han har inga som helst begrepp om vad man får tugga på och inte. När matte eller husse säger ”nej” ger jag dem mitt fulla stöd genom att skälla allt jag kan och då säger de åt mig att vara tyst. Något jag förvisso inte tar någon större notis om men fattar de verkligen inte att jag bara vill hjälpa till?

Förutom att bita på diverse slumpmässigt utvalda saker (träningscyklar, möbler, mattor, bia-bäddar, köksinredning, fleecefiltar … jag skulle kunna hålla på hur länge som helst) så har han en märklig hobby; pappersstrimling! Något sådant har väl jag aaaldrig ägnat mig åt! Men för att ta igen det, det kan ju  kanske vara roligt, så har jag också provat. Och jodå, det var väl lite kul, men största fördelen var att han bet och slet i papperen istället för i mig.

Jag blev dock en aning oroad när jag såg vilket kaos det var på golvet i arbetsrummet?! Matte påstår att det inte är någon idé att röja upp eftersom det ser lika illa ut strax efteråt igen. Ibland gör hon det i och för sig ändå, och hon har nog rätt – det varar inte så länge.

WRESTLING
Han är lite kul när vi ägnar oss åt wrestling också. Vi låter ganska mycket, både han och jag, men det ingår väl i konceptet har jag fått för mig?

MINA ÖRON OCH LILLEBRORS ÖRON
Jag försöker förgäves förklara för honom att en av de största fördelarna med att ha en bror, eller syster för den delen, är att man kan få öronen regelbundet tvättade. Jag har visat, jag har förklarat, jag har visat igen och nu börjar det nog ramla ner en polett. Det är nog inga dyra poletter dock för de tar snabbt slut.

Hans öron är f ö en ganska pinsam historia. När han kom hit såg det ut ungefär så här. Varken hackat eller malet liksom.

Sen fick han fart även på det vänstra örat och men så sackade det igen. Efter mycket jobb har han nu fått det att stå upp helt och hållet också, men är inte ståöron sååå 2011? VA! Hängöron känns så mycket mer 2014 men han kanske gillar retro…?

SÖMN
Efter wrestling och pappersstrimling brukar han bli lite pömsig. Då lägger jag mig och sover räv och se på f…n, då somnar han också och jag kan gå och lägga mig på något mer komfortabelt ställe, typ soffan. Men jag funderar fortfarande på om det är en bra idé att sova sked och agera huvudkudde? Han ska ju tydligen bli dubbelt som stor som jag (?!) innan det är klart.

Han ser ju dessutom ut som en gremlin, i synnerhet när han sover. Matte påstår att han är söt men jag vete katten…? Och på tal om katter… jag kunde väl ha fått en sån istället?

Det där med mina välförtjänta sovmorgnar är ett minne blott. Jag kan ju inte riskera att missa något viktigt (mat!) så jag är ju tvungen att gå upp samtidigt som matte och det lilla odugliga krypet. En dag i veckan får jag i alla fall åka på vilohem hos dagmatte. Då blir jag bara insläppt i huset av husse och går raka spåret upp till hennes säng och sover vidare. Det går ju inte att rucka hur mycket som helst på reglerna för skönhetssömnen liksom. Det är dessutom rätt mysigt att vara världens medelpunkt någon dag då och då, och få allas odelade uppmärksamhet.

Men det bästa av allt är nog egentligen när det förhållandevis odugliga lilla kräket går och lägger sig samtidigt som husse så att jag och matte får lite kvalitetstid tillsammans – bara hon och jag. 🙂

TÄNDER
Efter den här summeringen vet jag inte om plus- eller minussidan vinner? Han ÄR rätt kul ibland, trots sina många och synålsvassa tänder. Eftersom jag har bättre motorik och fysik så lyckas jag i alla fall undvika dem för det mesta, åtminstone utomhus där jag har lite mer spelrum.

Ibland räknar vi varandras tänder men vi hinner liksom aldrig riktigt färdigt…

Men bra karl reder sig själv, nästan. Nästa steg är att fixa ett konto på Blocket och sno mattes bankkort sen är det väl bara att annonsera ut honom. I avvaktan på att detta blir klart fortsätter jag att uppfostra honom, med visst bistånd av matte och husse. Om vi lägger ner lite jobb alla tre borde vi kunna få åtminstone 45 spänn för honom på Blocket om tre-fyra månader, eller vad tror ni?

Från Tärnaby blev det en ganska rejäl dagstur, till Östersund, där vi stannade två nätter. När vi rullade in i stan hoppade bilens termometer upp i 31°. Nytt rekord, även om det varit varmt tidigare.

I Östersund råkade vi ut för vår första fullbelagda camping (förutom Pite då, men där hade vi bokat). Det slutade med att vi hamnade på Frösön istället. Same, same but different. En lutande camping utan tillstymmelse till skugga. Nåja, efter lite planering och kontroll av väderstreck fick vi i alla fall kvällsskugga på rätt sida av vagnen. Det är väl iofs ett lyxproblem. En normal sommar hade man försökt hitta platser med kvällssol…

Frösöns camping bjöd i alla fall på vackra vyer från kvällspromenaderna, något som säkert inte varit detsamma från campingen i stan.

Den dagen vi tillbringade där kunde man säkert ha gjort en massa intressanta saker, men som sagt; värmen… Vi åkte i alla fall till Frösöns kyrka där mamma och pappa gifte sig en gång i tiden. Varför de hamnade där (släkten har ingen som helst anknytning i de trakterna) är en lång historia, som jag inte ens är säker på att jag kan till fullo, men jag kan tänka mig att en av orsakerna var den bedårande vackra utsikten från kyrkporten.

Vi tog också en avstickare till Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen. Vi orkade dock inte gå in utan nöjde oss med att fota några blommor utanför… (Sa jag att det var varmt?)

Vi tog även en tur in till Östersund för att uträtta diverse ärenden men vi tillbringade mesta tiden med att softa på en uteservering, i skuggan. 😉 Det verkade i alla fall vara en himla mysig och trevlig stad, om man bara orkat ta sig för att titta ordentligt.

Så här trött blir man om man är terrier och tvingas hänga med på allt matte och husse hittar på, även om det faktiskt inte var hitta på-väder.

Nästa mål på resan var Tärnaby. Jag kände att vi var tvungna att åtminstone få nosa lite på fjällvärlden när vi ändå var i närheten liksom. Egentligen borde man väl ha dragit upp till Sarek eller nå’t men det finns gränser för vad man orkar med.

Värmen höll i sig så någon dagstur på något fjäll var inte att tänka på. Jakten på skuggan fortsatte men vi hade i alla fall hyfsad utsikt från campingen…

…och precis nedanför campingen gick Tärnaforsen som var populär bland de fiskeintresserade. Där fick Karlsson nöja sig med kopplat fotbad i strandkanten, annars kunde det ha slutat hur som helst.

På andra sidan vägen fanns det lite lugnare vatten med vacker utsikt.

Dagen efter förärade jag Tärnaby vårdcentral ett besök. Det kändes som om jag behövde ett proffsutlåtande om min brännskada. Jag fick mycket beröm av distriktssköterskan för att jag skött om såret så bra (!) och det såg tydligen jättefint ut. Själv hade jag ju som sagt inget att relatera till och kunde inte bedöma om det var bra eller dåligt men det kändes lite lugnare efter det betyget.

Detta firade vi med en utflykt till Hemavan och en god lunch. Det ÄR vackert i fjällvärlden, något annat kan man inte säga. Synd bara att man inte fick uppleva den på riktigt nära håll, men värmen som sagt… 😦

På vägen hem till campingen fick det bli ett bad för Karlsson i lite lugnare vatten.

Efter två nätter i Tärnaby drog vi vidare. Först österut, åter till E45, och så vidare söderut. Och som sagt; norrländska vägar kan bli lite småtråkiga… 😉

Jokkmokk var alltså vändpunkten på vår turné och därifrån styrde vi söderut. Jag började redan bli en smula mätt på norrländska vägar, även om det ibland bjöds på vackra molnformationer.

Vi orkade bara till Arvidsjaur innan vi bestämde oss för nattstopp. Där hann vi inte se så mycket mer än ICA och campingen. Den lilla kvällspromenaden runt campingplatsen bjöd i alla fall på den här vyn. Inte så tokigt. 🙂

Campingen låg rätt centralt i byn men vad hjälpte det. På morgonen när vi åt frukost hörde jag ”klövklapper” på vägen utanför och jodå, fem-sex renar passerade. Fortfarande lite exotiskt, och tydligen rätt ovanligt att de var så nära enligt personalen på campingen.

Vi drog sedan vidare söderut på E45 men hann inte långa biten utanför Arvidsjaur innan det här gänget stod mitt på vägen. Nu började de hyfsat korkade kreaturen vara mer irriterande än exotiska. 😉

Efter detta lyckades husse missa någon skylt och efter några mil insåg jag att vi inte alls var på väg E45 söderut längre utan istället på god väg mot Arjeplog! Som kartläsare (!) kan man tydligen aldrig slappna av. Som om vi inte hade nog många mil att åka ändå liksom…

Den här rekapitulationen av årets semester (den nya tidens fotoalbum?) går ju … sådär. Snart har jag väl glömt helt vad vi gjorde och då är det inte mycket att ha när jag och husse om några år börjar diskutera vad vi gjorde på semestern 2014.

Nåja, vi kör väl ett kapitel till och nu är vi framme vid vändpunkten så sen går det bara nedför, typ… 😉

Från Piteå drog vi till Jokkmokk. Det ingick inte i den ursprungliga planen men när ”internetkompisen” Erik påpekade att vi väl inte kunde åka så långt norrut utan att passera polcirkeln insåg vi ju att han hade rätt. Dessutom lyckades vi pricka in besöket precis innan han åkte på semester. Ytterligare en bekant som jag fick träffa för första gången IRL efter många års kontakt via olika hundforum, bloggar och Facebook. Så; mission completed – nu har vi passerat Polcirkeln, och träffat Erik. 🙂

Pga ”raggarfestival” i Jokkmokk valde vi en liten camping några kilometer utanför byn – Skabram turism & gårdsmejeri. En liten mysig, lugn och välskött camping som tydligen var populär bland tyskar men så drivs den också av en tyska och hennes man som var av någon annan nationalitet. Detta var verkligen raka motsatsen till cirkusen på Pite Havsbad, och betydligt mer i min smak. 🙂 Tyvärr sålde man inte de egna ostarna på gården, men det fick vi väl leva med.

Strax intill campingen fanns en liten sjö där husse och Karlsson tog ett dopp så snart vi fått vagnen på plats. Vacker utsikt var det också. 🙂

När man har badat måste man ju torka sig, eller vad det nu är han gör? Det är tur att husse har andra metoder… 🙂 Själv höll jag mig på stranden med kameran och det bandagerade benet.

Kl 23 på kvällen såg himlen ut så här. Även om vi var lite för sent ute för att uppleva midnattssolen var det ändå fascinerande ljust. 🙂

Dagen efter packade vi ihop vagnen och drog in till Jokkmokk igen där vi hade bestämt träff med Erik för en guidad tur.

Vi började med att åka några mil norrut till Messauredammen. På vägen dit var det ”renvarning” enligt Erik och vi hann inte långa biten innan det här gänget stod på vägen.

Exotiskt för sörlänningarna. Jag vet inte hur mycket Erik fick pröjsa för den här tillställningen men vi var rätt imponerade i alla fall. 😉 Efter den daten drog vi vidare mot Messauredammen som var ett imponerade och fascinerande bygge. Ordet ”damm” har en lite annorlunda betydelse norr om polcirkeln än här nere hos oss. 😉

Sen bar det åter till Jokkmokk för ett besök i Fjällträdgården. En vacker miljö som tydligen är byggd på en gammal brandövningsplats.

Förutom näckrosor och en massa andra växter träffade vi även ett tamt hjortron, i motsats till de vilda hjortron som någon skrev på Facebook att de träffat. 🙂

Det är ju lite märkligt, att jag som är uppväxt i Dalarna inte så många mil från Ornäs, ska behöva åka till Jokkmokk för att träffa en Ornäs-björk?!

Under Ornäsbjörken fick jag även till en bild på Erik och Karlsson tillsammans. De ser rätt nöjda ut bägge två med att äntligen ha fått träffas men mest imponerad var nog Erik. 😉

Efter en god lunch i Jokkmokk city sa vi hej då till Erik, en ny men ändå gammal bekant, på något vis. Det är rätt fantastiskt vilket kontaktnät man har numera, tack vare ”hunderiet” och internet. 🙂

I torsdags hände det!

De somnade! I samma rum! Bredvid varandra!

Karlsson blev kanske så trött av att se alla pappersstrimlor på arbetsrumsgolvet (”lövblås/lövsug” står på mattes mentala inköpslista 😉 ) att han somnade av ren utmattning. 🙂 Nu ska det ju erkännas att Karlsson mestadels har fått tillbringa dagarna sovandes i favoritsoffan, på favoritfleecefilten, i favoritvardagsrummet för att inte helt tappa sans och vett. Maro har sovit med mig i arbetsrummet. Men när de hade brottats på ett vänskapligt och ganska ljudlöst sätt en stund efter lunchpromenaden bestämde jag mig för att det var dags. Och det funkade! Halleluja!

Å andra sidan tyckte Karlsson att det var nödvändigt att låta som en grottbjörn när han hittat en skatt (?!) i form av en del av en demolerad tom toarulle igår kväll. Snacka om fynd, eller…? Att han har en stor portion resursförsvar kom ju inte som någon överraskning men jag ställer mig en smula frågande till hans val av resurser? När jag sträckte fram handen spottade han glatt ut den, men att släppa den till Maro var det inte tal om. Eller rättare sagt; rätt mycket tal…? Nåja, terrier … mycket snack och liten verkstad, förhoppningsvis.

Vid ett liknande scenario här om dagen gav Maro faktiskt upp, tog ett tuggben som Karlsson för tillfället inte brydde sig om och … gick och la sig. Förhoppningsvis tröttnar han väl i längden på Karlssons principer och demonstrationer men än så länge är det nog lite spännande. Det ska tilläggas att det mesta som jag tror Karlsson betraktar som ”resurser” är undanplockat men vem kunde ana? Toarulle liksom? De kan ju äta bredvid varandra utan konflikter trots att båda är matgalna så det finns nog hopp om övriga livet också.

I tisdags när vi var på klubben bestämde sig Maro för att han ska bli skyddshund. Såg ju jätteroligt ut, typ. 🙂

I onsdags var vi på klubben igen. Många hundar av olika varianter men det var väl egentligen inget som direkt förvånade honom, utom:

Hundar med kläder, tofsar och rosetter! Vafalls?

För övrigt lekte vi och tränade på koncentration och ögonkontakt och jodå, han får klart godkänt med tanke på sin ringa ålder. Karlsson var också med och fick köra lite lydnad. Dessutom fick han mingla på altanen och tigga hamburgare när träningen var slut. Det var nog dagens höjdpunkt tror jag. 🙂

Igår var Karlsson på retreat hos svärmor. Han kan nog behöva en vilodag ibland. Jag och Maro fick alltså gå ut i skogen på tu man tass och det var mysigt. Jag vågar ju inte släppa dem ihop än eftersom jag tror det kan bli lite väl vilt om Karlsson sätter fart så annars får de turas om att gå kopplade. Nu fick Maro vara lös nästan hela promenaden. Han är terränggående (ca 90% av den lilla rundan var ”off pist”) och snabb men lyhörd och följsam. När han satte full fart framåt så vände jag och gick åt andra hållet och det gick faktiskt inte att lura honom. Efter någon sekund märkte han det och sprang ikapp mig. Känns som ett bra utgångsläge. 🙂

En följetong i mitt facebookflöde nu är temat ”som man bäddar får man ligga”. Detta är ett exempel från veckan som gått…

Igår eftermiddag, när arbetstiden var slut, var det faktiskt ganska ok väder (=uppehåll, man har inte så stora krav efter sista tidens skyfall) så jag tog med mig kameran och valpen och gick ut på gräsmattan för lite fotning. Valpen är ju hyfsat vattentät men jag kan tyvärr inte säga detsamma om kameran… Det hade ju varit ännu bättre om jag inte överskattat ljuset och kört på inställningar som var generalknasiga. Men med lite photoshoppning gick det att rädda några bilder i alla fall.

Mattes senaste innovation i leksaksbyggarbranschen var uppskattad. Tyvärr lite otymplig för fickan på träningsvästen… 🙂

Köpesaker funkar också.

Avslutningsvis ett nytt hallelujah moment som utspelade sig precis när jag började skriva detta.

Först hjälptes de åt att strimla en tidning. Det blev så många bitar att inte ens Karlsson kunde bestämma sig för vilken som var värd att betrakta som resurs utan det blev ett ganska trevligt (nåja, kanske inte för städerskan = moi) grupparbete. Sen brottades de en stund och Karlsson försökte varva ner Maro genom att tvätta hans öra men det var inte helt enkelt. För övrigt är jag övertygad om att Karlsson kommer smälta som smör den dagen Maro kommer på att sådana tjänster bör återgäldas… 🙂

Och sen – hallelujah!

Jag antar att det är samma förträngningsmekanism som får kvinnor att genomgå flera förlossningar som får folk att skaffa valp mer än en gång? Annars skulle det inte finnas några vuxna, förståndiga omplaceringshundar att uppbringa och ingen skulle ha mer än ett barn… 😉

Idag är det tre veckor sedan det lilla yrvädret flyttade in och … inget är som förut. 😉 Bloggandet är bara en av de saker som fått stryka på foten. Karlssons första tid dokumenterades flitigt, ofta med flera inlägg om dagen. Nu hinner jag med ett i veckan, och knappt det. Det säger ju en del… Tyvärr har Karlssons första år ”försvunnit” när den bloggtjänsten helt plötsligt lades ned, utan förvarning. 😦

Den här bloggen innehåller tyvärr mest iPhonebilder. Vädret utomhus de sista dagarna har inte  inbjudit till utomhusfotografering med finkameran.

Har någon av mina tidigare valpar varit så här jobbig? Inte vad jag kan minnas, men jag minns väl antagligen fel.

Dixie, den första schäfern, var jobbig men det var ju min första egna hund så jag hade inte så mycket att jämföra med. Hon urartade sedan till en äkta problemhund med mycket stress i kroppen så att valptiden var jobbig kanske inte var så konstigt.

Iza var ju ensam hund i huset och var väl antagligen också rätt jobbig men det har jag som sagt förträngt. 😉

När Karlsson kom tog ju Iza hand om en hel del jobb, som den kloka ”tant” hon då var. Om inte annat tvingades hon bli en klok tant i umgänget med honom. Hon hade ju också storleken på sin sida, med ett fysiskt övertag som hon mestadels använde sig av för att vara snäll, men ändå…

Maro är en ”pain in the ass” på Karlsson och när man släpper ihop dem är det som att släppa lös en atombomb i huset. Karlssons känslor är nog blandade men det viktigaste är han får ha sina sovmorgnar i fred, och det ser vi till att han får. Hans morgonhumör är inte riktigt kompatibelt med Maros glättiga dito. Det ”glättiga” är förvisso inte så kompatibelt med någon annan i familjen heller på morgonen. Det där med ”slow start” kan vi uppenbarligen glömma ett tag framöver men vi är evinnerligt glada att han sover hela nätterna och inte vaknar förrän vi gör det. Han sover sig till och med igenom mina snoozningar på morgonen. 🙂 Men när vi väl går upp är det fullt ös…

Delvis tycker Karlsson nog att det är riktigt roligt med en brottningsmatch då och då, eller att ha någon som hänger i andra änden av leksakerna men när han inte tycker det går inte budskapet fram riktigt. Eftersom han konstant, när de drar i samma leksaker, låter som en mycket stor och ilsken humla är skillnaden, åtminstone i våra öron, hårfin när han säger ifrån. Maro backar möjligen undan en sekund men sen är han ”på” det igen, som en… som en… terrier?!

Ibland kan vi dock uppföra oss riktigt bra. Vi tränar ihärdigt på att sitta snyggt innan vi går ut genom dörren och det börjar fungera riktigt bra. (Mina ”pissetofflor” är det dock ingen ordning på. De bor för det mesta utomhus också, sedan tre veckor tillbaka.)

Han har också snabbt lärt sig att vänta på ”varsågod” vid matskålen. Även om han är så ivrig att han skakar så väntar han.

Vi har också tränat lite omvänt lockande och det fattade han jättefort så bara han koncentrerar sig så sjunker lärdomarna in fort. Ögonkontakten utvecklas också snabbt, och snart har han kanske förstått att vänster sida av matte är mer lönsam än höger? 😉

Ibland kan de uppföra sig i andra sammanhang också, som t ex när jag uppehåller mig vid spisen eller köksbänken, men det går snabbt över.

Nåväl, han skaffar sig nya erfarenheter och går från klarhet till klarhet. Han har ju tyckt att bilar varit lite läskiga men i samband med ett stadsbesök i lördags insåg han att det finns bussar också, och då var inte bilarna lika otäcka längre. Allt är ju liksom relativt. 😉 Nästa steg blir väl att ta med honom till Landvetter och visa honom flygplanen så kanske bussarna tappar i kraft? 😉 För övrigt tyckte han det var mycket märkligt att inte ALLA människor ville hälsa på honom när vi var i stan. 🙂

Något han inte har lärt sig är att brännässlor bränns. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han smakat på dem för att sedan spotta och fräsa ilsket. Senaste taktiken är att hugga tillbaks när nässlorna är dumma. Tveksamt om det hjälper, men trägen kanske vinner? 😉

Högst upp på önskelistan verkar han ha en egen toarulle. Han har sneglat längtansfullt, och han kastar sig som en galen vithaj efter det papper man drar ut från hållaren för att själv använda. Nu har han växt till sig såpass att han når rullen på hållaren själv också. Lycka, åtminstone för honom…

När jag jobbar får han göra mig sällskap i arbetsrummet. Antingen dissekerar han Bia-bädden, leker dokumentförstörare, sliter tramporna på min träningscykel i flisor eller tuggar på något annat mindre lämpligt. Undantagsvis går han loss på något ”tillåtet” men dessa föremål har tydligen inte alls samma dragningskraft?

Ibland sover han också, faktiskt. Vi kan tillägga att golvet i rummet var städat ca en timme innan bilden togs, att bädden låg på ett helt annat ställe och att det på det hela taget såg ganska hyfsat ut på den lägre nivån. Högre upp är det desto rörigare, med allt som inte längre kan ”bo” på golvet…

Idag konstaterade jag också att man inte alltid kan vara söt, trots att man sover… 🙂 (Han är oskyldig till det slitna stolsbenet, än så länge. Gammal, välanvänd stol…)

Ibland ser det ut så här… och låter därefter. Den där stora ilskna humlan som sagt, som snart är mindre än sin lillebror. Ge det ett par veckor så… Man undrar ju lite hur han ska tackla det, den gode Karlsson?

Karlsson har i alla fall hittat ett ställe som inte illbattingen kommer åt, än… Där kan man lägga det man är rädd om. 🙂

För övrigt känner jag mig stundtals som en skild förälder med umgängesrätt som försöker kompensera sin frånvaro genom att köpa fina presenter. Igår inhandlade jag två slaktdjur på Biltema, enbart för att Karlsson skulle få slakta dem – helt utan Maro(dörens) medverkan. En höna och en gris blev det. Hönan slaktade han glatt igår. Grisen sparar vi ett par dagar. 😉 När vi får till promenader på tu man tass njuter vi också i allra högsta grad. Och ibland håller vi handen, min allra bästa vän och jag, bara för att vi kan! 🙂

… och efter den här sammanfattningen av den vilda Maro(dörens) liv och leverne har vi helt plötsligt en ovanligt lugn och civiliserad kväll?! Möjligen blev han så upprörd över promenaden i hällregn idag att han inte hämtat sig än. Han kanske tror att det var gudarnas hämnd för hans terror av terriern och önskar sig evigt solsken, och vem gör inte det? Möjligen har terriern haft ett utvecklingssamtal med honom som jag inte uppfattat eller så är han bara lite trött i mössan? Den som lever får se, och det gör vi ju, än… 😉

Efter ett besök på Looboo Hundartiklar i Umeå, där jag bunkrade en del förnödenheter (ok då, leksaker) drog vi vidare mot husses huvudmål för resan – Pite Havsbad.

Mitt eget mål var väl egentligen Rättvik så man kan ju tycka att vi åkte en ganska rejäl omväg…

Själva Pite Havsbad var ett gigantiskt ”jippo” med rätt trånga husvagnsplatser och ganska ”stökigt”. Det fanns ett stationärt tivoli (jo, på riktigt!), vattenland, hotell, restauranger, butiker, kyrka (!) och kort sagt hade man väl inte behövt lämna campingen, framför allt inte om man hade varit en barnfamilj men vi platsar ju inte i den kategorin.

Mot slutet hittade vi lite mysiga promenadvägar utanför campingen men man tycker ju att de, med sin lååånga sandstrand, kunde ha vikt en liten bit till officiellt hundbad? När vi frågade fick vi info om att vi kunde gå så långt bort vi kunde på stranden, bortom naturistbadet, och där smyga i med hunden. Vafalls? Nåja, vi nappade på det och husse och Karlsson strövade en bra bit ut innan Karlsson ens blev blöt om magen. Långgrunt var bara förnamnet…

Största fördelen med själva campingen var väl att det var nära till servicehuset som även var utrustat med en riktig hunddusch vilket uppskattades av Karlsson.

För första, och enda, gången satte vi upp vårt nya reseförtält, vi skulle ju faktiskt stå still i fyra nätter, och det var rätt bra timat eftersom det blev åska en kväll och även en kortare regnskur en annan.

Mindre bra timat var att jag på andra kvällen försökte backa mig till en bra fotovinkel på den vackra kvällshimlen men bara lyckades backa på den varma grillen och fick en rejäl brännskada på vaden. Vi snackar alltså skinnflådd yta på ca 15×4 cm… Inte kul alls och något som gjorde att jag fick inspektera rätt många apotek under resen av semestern för inköp av förbandsmaterial. Att bada var inte att tänka på…

Pite var för övrigt en mysig stad som vi besökte flera gånger under våra dagar där. En dag gjorde vi en dagsutflykt till Storforsen. Mäktigt, häftigt och imponerande. Tyvärr lite gråmulet och på vägen ner kom det ett rejält regnväder vilket vi inte kalkylerat med och vi blev alltså lite blötare än tänkt… Många bilder blev det iaf, på vägen upp, innan regnet kom. Som tur var överlevde både kameran och telefonerna blötan.

Fick för mig att experimentera lite med slutartiderna när jag fotade och här nedanför är det två nästan likadana bilder, åtminstone är motivet detsamma. Den första tagen med slutaren på 2000 och den andra med slutare 125.

Och så här såg det ut nedifrån, när solen kom fram och vi satt och försökte torka upp en smula…

Den sista dagen hade vi ett uppdrag; att äta palt. Närmare bestämt på Paltzerian i Öjebyn. Nu är det gjort och tja, ja, njae? Ingen större sensation åt något håll faktiskt. Inte särskilt gott, inte äckligt utan ganska ”menlöst”. Sorry norrlänningar… 😉

Medan vi var i Pite fick jag även besked om att den lilla ”gröna” hanen skulle bli vår. Han som försökte fjäska in sig när jag hälsade på helgen efter midsommar. De övriga hade valt och han blev ”över”. Det kändes bra. 🙂

På fredagen åkte vi vidare och jag kan inte, utan att ljuga, säga att jag var särskilt ledsen över att lämna Pite Havsbad…

Idag fyller Maro(dören) 10 veckor och det firar vi tydligen genom … att skicka mig till Norge på tjänsteresa?! Nåja, husse är hemma och är husseledig och första dagen på egen tass med de två fyrfotingarna har tydligen gått bra. Vi får väl hoppas att valphalvan känner igen mig när jag kommer hem? 😉

Han är en pigg liten krabat men när han sover gör han det ordentligt. Dock verkar han ha ett aktivt drömliv. En natt i förra veckan vaknade vi av att han skrek ett dödamigintedödamiginte-skrik. När han vaknade till och förstod var han var somnade han raskt om igen. Ett par dagar senare låg han innanför köksdörren, på favoritplatsen, och sov. Jag var utanför dörren, husse satt vid köksbordet och Karlsson var inte i närheten. Enligt husse sprattlade och muttrade Maro lite, som de brukar göra när de drömmer, men helt plötsligt  flög han upp från sin plats i full fart, vilt skrikande. När han vaknade till ordentligt var allt lugnt…? Jag har aldrig varit med om något liknade. Iza drömde mycket och ofta, sprattlade med benen och ”kvittrade” men mer än så blev det aldrig.

Han är fortfarande rätt jobbig mot Karlsson, i våra ögon. Karlsson börjar dock tina upp och lägger sig ibland på rygg på golvet och inbjuder till lite brottningsmatch. Och kan man hänga det lilla djuret i andra ändan av en leksak och kampa lite så… Det ska nog bli bra det där. 🙂

I torsdags fick vi besök av Bamse med vidhängande matte. Bamse är en klok figur som även medverkade till att Karlsson blev en trevlig och förståndig figur. Den gången var Bamse, inte helt otippat, ganska mycket yngre och mer leksugen. Nu har han mognat och är en mycket tydlig hund som med mycket små medel framför sitt budskap; låt mig vara ifred. Karlsson gjorde två små framryckningar sen köpte han argumenten till fullo och hittade på några små egna projekt innan han gick och la sig. Perfekt!

Vi har börjat gå små promenader på lunchen. Ibland går vi nästan åt samma håll alla tre men det är många saker som måste kollas upp på sidan av stigen. 🙂

De brukar få gå lösa ungefär halva promenaden var och det utnyttjar de på olika sätt. Vissa är mest inriktade på att försöka äta upp storebror… 😉

Han har en ansvarsfull och krävande uppgift som dokumentförstörare i arbetsrummet som gör att han är mån om sina lagstadgade raster. Så länge han håller sig till dokumenten i pappersåtervinningen är det väl ok, även om man får städa lite extra mellan varven. 🙂

Favoritleksaken är inte någon av de dyra, fina och påkostade sakerna som finns i leksaksförrådet. Nej, favoriten är en liten pet-flaska med okokt penna (pasta) i och allt inneslutet i en strumpa. Den kan han fara runt med på egen hand en bra stund och har han tur fastnar storebror i andra änden. Och det gäller ju att ha koll även när man sover/vilar. 😉

Den gröna tasshandduken har förvandlats till kombinerad pläd/snuttefilt som han gärna vill ha med sig även på andra liggplatser så den plockar han helt sonika ner från kroken och släpar omkring i huset. Nu har jag gett upp – han får väl ha den då…

I fredags var det kvällstävling i lydnad på Borås BK så då tog vi tillfället i akt att kolla in ett par kompisar som tävlade samtidigt som vi fick bra både miljö- och social träning. Först tyckte han det var läskigt när vi skulle gå över parkeringen med massor av skällande hundar i bilar men när han upptäckte att det fanns en massa mysiga människor där som inte hade någon annan uppgift än att gulla med honom (trodde han) så var det inte så farligt med skällandet. 🙂 Alla hundar som var tysta och trevliga vållade inte heller några problem utan han var mest nyfiken.

Han kollade in två ekipage i klass III och jag hoppas han levde efter teorin ”se och lär”. Om han kan momenten i klass III borde ju inte klass I och II var något problem, eller…? 😉

Det fanns väl lite annat än lydnadsplanen som ådrog sig ett visst intresse också. Ljung till exempel. DET har vi inte hemma… Följande två bilder är tagna av Annelie Nilsson.

Sen minglade vi på altanen och efter en liten stund la han sig helt enkelt och sov.

Han är nog en trygg liten gosse även om han döljer det väl ibland. Han är nämligen ganska ”reaktiv”. När det händer något, eller framför allt hörs något som han inte ser/vet vad det är/har hört förr, så sprallar han gärna till det litegrann. Men … får han bara går närmare och kolla in vad det är så tar nyfikenheten över och han lugnar sig snabbt. Jag har ju varit bortskämd med två extremt framåt hundar. Izas nyfikenhet tog ju alltid över och jag har nog aldrig sett henne rädd. Karlsson levde väl till viss del på storasysters framåtanda men har i princip aldrig heller verkat vara rädd för något. Men … nu har jag fått en betydligt mer reaktiv hund och det har väl förmodligen med vallhundsegenskaperna att göra. Nu gäller det att ge honom mycket miljöträning (i ganska små portioner så att han hinner smälta intrycken), kombinerad med positiva upplevelser så tror jag att det blir bra det här.

Miljöträning ja. Igår, söndag, drog vi ner till stan. Förutom att han tyckte det var lite skumt att de hade kelpievalpar i nästan varenda (stängd) affär (?!) så tyckte han det var helt ok så länge människorna vi mötte gav honom någon sorts uppmärksamhet. När de bara gick förbi utan att ens heja på honom blev han lite besviken… 🙂 Ett café-besök, uteservering, hann vi också med. Han har även frågat om han inte kan få utbilda sig till fågelhund. Duvor, gråsparvar, måsar, änder, whatever… ALLA var lika spännande. 🙂

Vi fortsätter leka och han kampar bättre och bättre men bäst av allt; låter man honom vinna eller kastar iväg leksaken kommer han tillbaks på en gång för fortsatt lek. Det är sååå njutbart, som omväxling. 🙂

Hans elaka matte har investerat i en ”slow food”-skål. Nu kan han inte längre inhalera maten och DET är mycket elakt tycker han. 😛

Avslutningsvis ett nödrop från storebror.

– Help me, I have a kelpie!

Från Höga Kusten/Norrfällsviken bar det av mot Umeå och ett stopp på tre nätter. På vägen mot Umeå passerar man detta ställe och det gick ju inte att motstå ett stopp.

Husse och Karlsson väntade tålmodigt i skuggan av husvagnen tills jag botaniserat klart. Det fanns mycket att dregla över men jag lyckades komma till sans och funderade ut vad jag behövde. Behovet stannade någonstans i höjd med ”Djungelolja i roll-on-modell” så det blev inte så dyrt. Några andra småsaker blev det också, men hålet i plånboken var försumbart. 🙂

Vi angjorde First Camp Umeå och här började vi bli omgivna av norrmän, på allvar. Herrejösses? Det var nog mer än 50% norska husvagns- och husbilsekipage på den campingen.

Värmen höll i sig och man satte sig inte i solen frivilligt. Det känns för övrigt som om hela semestern varit en jakt på skugga och Karlsson hanterade det ofta så här…

På lördagen gav vi oss iväg på en liten stadsvandring, med betoning på liten, pga värmen. När jag kom ut efter att ha botaniserat på en rolig skoaffär (och shoppat ett par skor som inte är ämnade för skogspromenader!) såg det ut så här.

Husse, som dagen innan gjort slag i saken och skaffat ett Facebook-konto var djupt engagerad i alla finesser. 🙂

Vi hittade en trevlig lunchrestaurang, i skuggan, och efter nitarna i Sundsvall frågade vi inte ens om det var ok med hund utan slank bara ner i utkanten. Jag tror knappt det var någon restaurang på hela resan som ens märkte att Karlsson fanns under bordet? Efter lunchen fick det bli en glass till Karlsson.

Under dagarna i Umeå träffade vi också på ett ganska skräckinjagande vilddjur.

Jag upptäckte det först när det var på väg in i min sko! Tändaren är alltså i normalstorlek så det var ett ganska rejält monster. Efter att ha konsulterat expertisen på FB kom vi fram till att det var en ”träddödare”, i larvformat. Jag bar ut vilddjuret i skogen, 10-15 meter från husvagnen. Det tog nog inte mer än en kvart så var eländet tillbaka och då döpte vi raskt om den till ”däckdödare”. Den skulle prompt käka hål på husvagnsdäcket! Ja det syntes verkligen märken på däcket där den varit och käkat. Jag petade ner den och den var genast där igen men efter att jag burit den ännu längre ut i skogen höll den sig borta, åtminstone från våra husvagnsdäck.

Söndagen veks åt en trevlig träff med Ewa och Kanel på Umeå Brukshundklubb. De andra två hundkompisarna jag hoppats på att få träffa var tyvärr bortresta.

Lite lydnadsträning blev det i hettan, men hundarna kroknade rätt fort, och efter en fantastiskt god fika som Ewa bjöd på fick Karlsson debutera på agilitybanan. Kontaktfälten satt som gjutna men slalom var det lite sämre med. 😉 Han fick prova på alla hinder (vippen med ”stötdämpare” naturligtvis) och det enda som kändes riktigt knepigt var slalomen, men det var å andra sidan ingen överraskning. Nu tror jag inte att vi tänker ta det här med agility på så stort allvar, men vi kanske kan träna lite på kul ibland iaf. Vi får se.

Umeåvistelsen avslutades med en pizza från Pizzeria Ängen. Jag blir aldrig sugen på pizza, normalt sett. De få gånger jag äter det är det som ren nödlösning men när jag såg den menyn, som de delade ut på campingen blev jag faktiskt sugen. Vi hoppade dock den här varianten (kolla priset!) :).

Vi nöjde oss med den här. 🙂 Synnerligen fräscht och gott för att vara pizza.

På kvällen var det VM-final i fotboll och den åskådades på campingens restaurang. Eller … jag och Karlsson var väl mest sällskap. Så där himla engagerade i fotbollen var vi nog inte. Emellanåt lämnade vi uteserveringen och körde några lydnadsmoment för att lätta upp det hela. Det är alltför sällan man har möjlighet att träna i nästan fullt dagsljus kl 23 på kvällen. 🙂 Här kör vi lite fjärrdirigering.

Morgonen efter åkte vi vidare mot Pite.

Fortsättning följer…

Nästa mål på vår resa var Höga Kusten och dit kommer man ju inte utan att passera den berömda bron, åtminstone inte utan att åka en rejäl omväg.

Vi siktade på Norrfällsvikens camping och så blev det. En stor men väldigt mysig camping. Naturcamping med tallskog (=skugga!), lite elstolpar utslängda här och var, utan uppmärkta platser.

Hela udden där campingen ligger är naturreservat och alltså fanns det gott om mysiga promenadvägar, bl a ner till havet där det var ”next stop Finland”, typ.  Nåja, det ligger någon irriterande ö innan Finland, men vi kan ju låtsas. 🙂

Nästa dag gav vi oss iväg ut för att titta närmare på detta fascinerande landskap. Mycket vackert! Vi åkte lite på vinst och förlust dit näsan pekade. Någon återvändsgränd blev det men vad gör det när det är vackert. 🙂 Så småningom blev det en fika i pittoreska Bönhamn och sen drog vi iväg mot Skuleskogens nationalpark. Vid det laget hade den mulna förmiddagen förbytts i gassande sol och när vi väl snirklat oss upp till entrén till nationalparken insåg vi att vi inte var riktigt rustade för några längre vandringar. Vi hade nämligen inte någon större tillgång på vatten, varken till oss själva eller Karlsson. Det blev en kortare tur in i trollskogen men sen fick vi vända. På vägen tillbaks träffade vi i alla fall två mysiga bt-tjejer (och Karlsson fick till sin stora lycka tvätta örat på den ena!) med vidhängande tvåfotingar.

Framåt sen eftermiddag gav jag och Karlsson oss ut på en promenad på ”hemmaplan” som blev lite mer äventyrlig än planerat. Matten kan ju få sådana där impulser ibland, att vika av från den planerade rutten och se vart vi hamnar. 🙂 Det blev lite stenigt stundtals (i ”rangliga” joggingskor!), vi inspekterade klapperstensfält och kollade utsikten. Vackert. Igen. Det ÄR vacker natur. Har man inte varit där bör man nog lägga in det på sin ”bucket list”.

När det var dags för kvällspromenaden orkade även den förkylda hussen hänga med och då gick vi ett litet varv vid den mysiga hamnen där det även fanns ett par restauranger.

Dagen efter drog vi vidare norröver. Jag hade gärna stannat lite till men vi hade ju den bokade platsen i Pite att ta hänsyn till och lite annat att klara av efter vägen.

Fortsättning följer…

Söndagen den 6/7 kopplade vi på husvagnen och drog iväg E4 norrut. Nu skulle det bli av, det som stått på husses ”bucket list” sedan vi köpte husvagn för nio år sedan – Pite Havsbad! Varför han fått en hang up just på Pite Havsbad är något oklart men eftersom jag, efter mycket vånda, bestämde mig för att avstå Kindslägret i år fanns det ju mer tid till förfogande och det var lämpligt att göra det i år. Jag var väl, ärligt talat, bara måttligt laddad inför den här turnén. Redan förra året, när vi fnattade runt på ett gäng olika campingar drog jag i bromsen och sa ifrån. Så skulle det INTE bli nästa år, dvs i år. Det blev det, x5…

För min del kändes det dessutom mest som en extremt, och onödigt, lång valphämtningsresa. 😉

Nåja, vi rullade iväg utan att veta hur långt vi skulle orka första dagen. Vi orkade till Björklinge, norr om Uppsala, där vi hittade en mycket liten och söt, men ganska primitiv, campingplats. Vissa av grannarna var väl också en smula … primitiva. När vi fått stödbenen på plats slängde jag ut en spontan ”inbjudan” på FB eftersom jag har lite bekanta i området. Två av tre nappade på min inbjudan och snart satt jag utanför husvagnen i den sköna kvällen och diskuterade borderterrier och kelpie med Leni och Ylva. Det blev en mycket trevlig mellanlandning. 🙂

Morgonen efter drog vi vidare mot första ”riktiga” etappmålet – Timrå. Där skulle vi (jag) leta efter mina rötter, typ. Båda mina föräldrar kommer från Fagervik, strax utanför Timrå. Dessutom skulle jag träffa en ”nätkompis” som jag inte tidigare träffat IRL.

Vi hamnade på Bye Camping en bit norr om Timrå. Det var definitivt en av de bättre campingarna, om man bara bedömer utsikten från husvagnen och närheten till hundbad (ca 14 meter från vagnen). Bruset från E4 kunde vi nog ha levt utan…

Dagen efter var det dags för lite mer aktivitet. Det blev mest lite sightseeing från bilen i Fagervik men vi lyckades i alla fall lokalisera skolan där båda mina föräldrar gått, med min morfar som lärare.

Sen drog vi in till Sundsvall för lunch, men med en liten tam terrier i snöret var man inte välkommen på uteserveringarna, åtminstone inte på några skuggiga platser och redan i det här skedet började det bli för hett för att man skulle orka sitta i solen. 😦 Till sist hittade vi dock en restaurang som, efter viss tvekan, tyckte att det var ok med hund.

Staden upprättade dock sitt rykte genom att försäljaren i glasskiosken gav rabatt när han hörde att glassen var till hunden. 🙂

Vi hann även med en tur upp på Norra Berget där vi skådade utsikten över staden och även husse och matte fick varsin glass.

Efter det jagade jag igång personalen på kyrkogården i Timrå och efter ett digert jobb av den mycket hjälpsamma personalen lyckades jag hitta mormors och morfars grav. Nu, efter hemkomsten, ska jag även försöka lösa mysteriet med vem som betalar för skötseln. Jag trodde det upphörde med mamma men tydligen inte…?

På kvällen var vi bjudna till Anna (nätkompisen) med familj där det bjöds på mycket god, nyfångad, grillad lax och en massa annat gott. Dessutom fick vi en skön promenad med Anna och hennes labbe Bobby när det började svalna av på kvällen. En mycket trevlig kväll, med mer hundprat. 🙂

Morgonen efter packade vi ihop och drog vidare norrut.

Fortsättning följer.

Igår kväll höll vi oss på hemmaplan. Det blev ett litet produkttest efter att matte stoppat fickorna fulla, både med sådant som Karlsson funnit mindre intressant och sådant som han gillar. Det vore ju kul om även de saker terriern har ratat kunde komma till nytta. Leksaksförrådet är, som bekant, ganska (host…) stort. 😉

Efter att vi testat igenom lagret (allt finns inte på bild) så landade vi på följande resultat:

Vinnare; den gröna, mjuka grodan. Den pep när vi gick ut men det hade gått över när vi gick in…

…och som den uppmärksamme säkert redan sett så är det en grön sköldpadda, och inget annat. Rätt ska vara rätt. 😉

En hedrande andraplacering togs av den rosa ”cuzen” med snöre. Snöret var allra bäst låter Maro meddela.

Placering 3 togs av den gröna läder-”dutten”, men även här vinner snöret, eller snarare handtaget. 🙂

På 4:e plats hamnade den ganska hårda textil”dutten”.

Det som fascinerar mig, och gör mig väldigt glad, är att han kommer tillbaks med sakerna som en retriever. Det kan ju ändras med åldern men jag har ju en bra möjlighet att jobba in rätt beteende redan nu. Avlämnandena är väl lite si och så än 😉 , men han kommer tillbaks och släpper dem inom en meters radie och det är skillnad mot Karlsson som ville ”äga” och helst sprang åt motsatt håll. Jag tillbringade många timmar instängd på toaletten med den lilla terriern för att förklara att det lönade sig att lämna av saker till matte och till sist fastnade det. 🙂

Sen finns det ju gånger när sakerna försvinner på vägen…

…och andra tillfällen när man har fullt upp med att hålla ordning på sina ben. 🙂

…precis innan han somnar – då är han rätt söt. Raglar omkring som ett fyllo, tuggar lite slött på ett stolshjul här, ett papper där, en Bertil, en korg, en… Välter lite här och där men uppbådar lite nya krafter och raglar omkring en stund till. Men allra sötast är han nog sekunderna innan han verkligen faller i sömn. Så här såg det ut efter morgonpasset idag.

Igår kväll introducerades han på hemmaklubben. Vi började med att hälsa på tant Ki. Hon tyckte att Maro var så söt att hon nästan dreglade honom i örat. 🙂 Sen träffade han en massa mysiga människor som han hånglade med. Han kunde även koncentrera sig på lite lek med mig mellan varven.

Efter det fick han vara mötesmaskot, först på ett styrelsemöte av kortare modell och sedan på månadsmötet. Det gjorde han på ett förträffligt sätt, nämligen genom att sova sig igenom båda mötena. DET är en äkta brukshund. 😉

Efter att dessutom ha sovit i bilen på vägen hem kan vi väl säga som så att kvällspasset, när vi kom hem, blev ganska tufft. Han hade ju en del att ta igen…

Nu har vi precis kört lunch-skiftet, inklusive kortare promenad, och nu ser det ut så här. 🙂 Naturligtvis föregicks det av raglaomkringsomettfylloochtuggapårandomsaker-fasen.

Då har det gått en (actionfylld) vecka med det lilla monstret i huset, men han är söt när han sover. 😉 Perioderna med ”lagom” mycket valp är korta. Antingen sover han eller också är han extremt vaken. Men sover gör han, tack och lov, ganska ofta och han har en mycket god nattsömn. Endast två gånger har vi varit ute på nattkissning, och natten till igår sov han 10 timmar utan att ge ett pip ifrån sig?! Han kanske kände på sig att det var sista morgonen på mattes semester?

Vi börjar så smått hitta rutinerna för både det ena och det andra. Det händer väldigt få olyckor inomhus men när det gör det så kissar han på den lilla kvadratmetern med klinker vid ytterdörren. Märkligt nog inte den ytterdörr vi använder vid rastningarna? Men ska man nu kissa inomhus så är ju klinker ett smart val.

Vi har varit ute på lite olika äventyr också; både av praktisk natur och rena socialiseringsresor. Han gillar uppenbarligen att åka bil. När jag öppnar bakluckan slänger han sig upp med tassarna på kofångaren och under resan tror jag att han sover gott. Det ser åtminstone ut så när jag öppnar bakluckan igen, och det är knäpptyst förutom några pip precis i början.

I torsdags åkte vi till Grizzly Zoo och införskaffade en sele (och några leksaker. men säg inget till någon…) till det lilla djuret. Känns mer hälsosamt med sele än med halsband med tanke på att han är överallt och ingenstans, samtidigt… Den lär väl inte räcka till så länge men vem kunde motstå färgen? OK, det rosa kunde jag väl ha varit utan kanske, men alltid retar det någon. 😉

Samma kväll gjorde vi ett studiebesök på Borås BK där några av mina nuvarande klubbkompisar var och tränade. Mest socialisering med människor (mysigt) och två vavvor. De var lite märkliga tyckte han nog.

Vi har socialiserat med Bones, en gammal kolugn labrador-/kelpiekorsning (men det är nog inte många procent kelpie). Maro var mer intresserad av Bones-hussens träskor än av Bones…

Vi har även socialiserat med Bozz & Åke (och deras husse och matte) hemma hos dem. Lite läskigt först men sen tog det sig och miljöträning fick vi på köpet. 🙂

Matte har byggt en jääättelång och rolig fläta av ett gammalt lakan…

…och medan han sov en dag så byggdes det en liten hage av kompostgaller. Dock inget man får vara i utan att husse och/eller matte befinner sig på altanen samtidigt.

Vi har provat avståndet mellan spjälorna i altanräcket. Det är preciiis att det går emellan ett litet, litet kelpiehuvud, eller gjorde åtminstone här om dagen. Nu tror jag att han har växt ur mellanrummet. 🙂

Han har koncentrationsförmåga som en silverfisk, om det inte är mat på gång. Hund- eller människomat spelar ingen större roll. Rör man sig vid diskbänken är han mycket fokuserad.

Annars kan han byta inriktning snabbt och lätt. ”Åh vilket fint löv!”, ”åh vilken smaskig kotte”, ”åh, en fjäril” – allt inom loppet av 12 sekunder. 🙂
Jag har också insett att jag aldrig haft valp under svampsäsongen. Skogsbesök kräver skärpt matte för det ska smakas på ALLT, både inom- och utomhus och jag är livrädd att han ska lyckas smaka på någon mindre nyttig svamp…

Att han tjänstgjorde som dokumentförstörare i arbetsrummet idag känns inte lika farligt.

Igår morse, när vi sovit 10 timmar, hade han i alla fall lyckats samla kraft och koncentration för att få upp även det vänstra örat.

Vi har upptäckt att det finns fler kelpievalpar i huset…

…och i träningslokalen (som för tillfället mest är ett oorganiserat förråd för husvagnstillbehör och diverse annan bråte) men det var åtminstone hyfsat svalt där igår. 🙂

Troligen satsar han på en karriär som IPO-hund för ingångar framför är hans starkaste kort för tillfället.

Han går gärna på höger sida så det är även möjligt att han tänker satsa på rally? Bakom är också en favoritposition så vi kanske måste uppfinna en ny gren?

Naturligtvis har vi även varit i skogen. Där upptäckte Karlsson att det finns viss potential i det lilla krypet; att bli jagad över stock och sten. 🙂 Vi får väl se hur länge han tycker det är roligt? För övrigt tycker han fortfarande att Maro mest är en plåga, och med tanke på Maros något bryska agerande kan jag förstå Karlsson.

Självklart får Karlsson sitt, även om han inte tycker att det är tillräckligt mycket. Skogspromenader på egen tass tar vi när husse är tillgänglig som valpvakt. Då är det bara matte, terrier och leksak och då är livet toppen tycker han. Några små träningspass har han också fått. Blir bara temperaturen lite mer mänsklig, och det verkar vara på gång, ska det nog bli ordning på torpet även med terriermått mätt.

Nu ska vi snart ta vår lilla kvällspromenad på 10 minuter och sen tror jag att mördar-kelpien sover gott även i natt. 🙂

Ett fullständigt ostrukturerat inlägg innehållande enbart Fån-bilder. Så blir det när livet blir vänt upp och ned av en valp. 🙂