Vår lååånga tripp med husvagnen är över och jag återkommer till den, men det viktigaste som hänt den här sommaren är att vi nu har hämtat hem lille Maro (som i Marodör?).

I måndags hämtade vi honom utanför Rättvik och fick med oss hans syster som fripassagerare. En och en halv vecka innan fick jag besked om att det skulle bli den lilla ”gröna” hanen (brun färg men med grönt valphalsband) som charmade mig vid mitt besök helgen efter midsommar. Min känsla blev ju inte sämre när jag fick höra att det var favoriten av hanarna när Fia, Vickulas kennel och tikens uppfödare, gjorde valptest. Så kan det gå när man får ta det som blir över. 😉

Namnfrågan har varit ett ständigt ämne för funderingar under semestern och många förslag har kommit via Facebook men slutligen fastnade vi för Maro. I stamtavlan heter han Amaroo, ja till och med A-Amaroo, så det kändes rätt. 🙂

Resan hem, 49 mil, gick över förväntan och strax efter hemkomsten kom tikens nya ägare och hämtade upp henne.

Familjens nya lilla stjärna verkar ha funnit sig väl tillrätta.

Karlsson är fortfarande skeptisk och förhåller sig en smula avvaktande men Maro tröttnar inte på att flirta med honom, på diverse mer eller mindre lyckade sätt. Nu har Karlsson dock börjat förstå att det åtminstone är något man kan hänga i andra änden av kampleksakerna och då tror jag att han smälter en smula. 🙂 Se filmen i slutet av det här inlägget.

Maro är ingen jättetuff hund och det ville jag inte ha heller. Lite försiktigt skulle man nog kunna säga, framför allt jämfört med galningen Iza, men det gör inte ett dugg. Jag tvivlar inte alls på att det blir bra i slutänden om han får ta saker i sin egen takt. Inomhus, eller ute på tomten, har han dock inga hämningar så det tar sig säkert för övrigt också.

Han är lyhörd och mån om att hålla sig i närheten när man är ute. Lite väl mycket i närheten av mina fötter så det gäller att hålla koll. Nu börjar han även förstå vad han heter. Tänk vad några minuters hjärntvätt med pyttesmå godisbitar kan göra. 😉 Han verkar fatta snabbt vad som lönar sig. Tyvärr har han ett stort intresse för homestyling. Hittills är han mest intresserad av att homestyla våra köksbordsben och stolsben. Det sker en gradvis valpanpassning av hemmet som inte alls är sig likt från tiden innan semestern…

Föremålsintresset är stort och alla prylar är roliga, mer eller mindre. Oftast mer. Åtminstone en stund. Han verkar också pigg på att komma tillbaks med sakerna och DET är ju en ny upplevelse för mig, om det nu håller i sig. Det har ju inte varit någon framträdande egenskap hos varken Iza eller Karlsson, och framför allt inte hos den sistnämnda.

Rumsren? Näe… men det har skett förvånansvärt få olyckor inomhus, typ en om dagen. Det handlar mest om att husse och matte ska vara vakna och se signalerna för oftast visar han när han vill gå ut så det känns inte som om det är särskilt långt borta. 🙂

Spänningen är stor. Vad ska det bli av den lilla brunråttan? Jag ska försöka undvika att det blir ett litet brunt paket fyllt med prestationsångest åt matte i alla fall. Vi får väl se hur det går?

Igår hade vi en fotosejour med finkameran på gräsmattan. På vissa av bilderna ser han ju nästan ut som en riktig hund. 😀

Nu vaknar han nog snart så jag hinner inte skriva så mycket mer men jag får säkert anledning att återkomma i ämnet. 😉 Semestertrippen? Den får jag återkomma till, en annan dag.

Stora grejor är bra grejor!

Nästan som en riktig kelpie. 🙂

Han är inte jättevacker hela tiden. 🙂

Avslutningsvis filmen, som får mig att undra om jag verkligen beställde en kamphund? 😉

Igår kväll skrev jag ett inlägg på FB som osade besvikelse, och besviken var jag. Kanske lite oberättigat, men ändå; besviken.

”Gårdagens försiktiga optimism angående ”sitt i grupp” gick tyvärr över fort. Ikväll, på klubben, fungerade ingenting. Den planerade lydnads-comebacken på lördag kommer inte att bli av och som det känns nu blir det nog ingen comeback alls… ”

Det kom massor av peppande och välmenande kommentarer på fejjan med förslag om andra grenar etc. Jag tackar för dem, men vi får nog suga på det en stund.

Egentligen borde jag inte ha varit besviken eftersom jag väl, egentligen, redan i höstas lade ner vår lydnadskarriär när vi bröt (!) vår sista tävling. Den gången hade vi i alla fall 10 på sitt i grupp, det moment som nu börjat strula. I måndags trodde jag, efter träning på hemmaplan, att jag var en lösning (quick fix?) på spåren men igår visade det sig att så inte var fallet. Vår planerade comeback, som mycket väl kunde ha blivit det allra sista försöket, är härmed inställd. Tanken har, ända sedan i vintras, varit att eventuellt göra ett nytt försök på kvällstävlingen i Varberg som går av stapeln nu på lördag. Kvällstävlingar brukar passa djuret och han har gått bra på den klubben. Bra vibbar alltså! När det dessutom blev så att vi skulle kunna få ihop ett lag från klubben kändes det ännu mer roligt och peppande. Lagtävlingar är kul! Det brukar vara en trevlig tävling och det skulle bli ett bra sätt att inleda semestern. Nu har lagkonceptet redan fallit lite eftersom en av hundarna är skadad och inte kan tävla, men tanken var att åka ändå.

Men som sagt, att lägga en hel kväll (och en halv natt) på en tävling där man med 95% säkerhet vet att man kommer nolla allra första momentet känns inte så smart. Att avstå är inte heller ett alternativ. Vi behöver alla poäng vi kan få. Det finns ju vissa andra moment som också kan bli minst sagt struliga. Min känsla är ju också sådan just nu att det är i princip garanti på den där första nollan.

Nåja, lydnadskarriären ÄR alltså över. Kris och panik, eller…? Troligen inte… om jag tänker efter. Och den eventuella krisen beror i så fall uteslutande på mig. Ingen skugga ska – egentligen – falla på den lilla terriern.

Jag har en fantastisk liten hund som med mycket god marginal överträffat de mål jag hade när jag skaffade honom. Eller … hade jag några mål? Jag köpte ju en ”aktiv sällskapshund” som skulle finnas kvar den dagen Iza inte gjorde det. Det målet har han uppfyllt alldeles fantastiskt bra i snart ett år.

Man ska nog inte skämmas över en ”aktiv sällskapshund” i niokilosklassen som är flerfaldigt godkänd högre spår, godkänd lägre sök, har ett LP II och ett 2:a-pris (nästan 1:a 😉 ) i lydnadsklass III samt ett kvalificerande resultat i rallylydnad. Det är ju ändå en rätt hyfsad meritlista? Jo det ÄR det, och jag älskar honom över allt på denna jord. Han är en underbar liten hund och mitt lyckopiller. Det finns ingen som kan få mig att må så bra som han.

Men vad är då problemet?

Jo, det är det lilla lyckopillrets matte.

Hon är ibland lite för målinriktad för sitt eget, och omgivningens, bästa. Hon måste ha ett mål för att få något gjort, nästan oavsett vad det handlar om. Det är en tillgång i de flesta fall, t ex i jobbet, där jag ständigt har ”mål” (deadlines) att uppnå och oftast även en tillgång i privatlivet. Med det inte sagt att jag alltid uppnår mina mål, men de finns där, mer eller mindre uttalade.

Men hunderiet då? Kan man inte bara träna på skoj? Jo det är klart man kan. Dessutom är han åtta år och blir nio i höst. Ingen onormal pensionålder för en tävlingshund. Han är dock pigg och fräsch i kroppen och om inget händer håller han säkert för tävling i flera år till. Det är möjligen knoppen som skaffat sig lite för många egna idéer om vad man kan, ska och bör göra på en tävlingsplan. Men den lilla hunden älskar ju att träna. Han ställer inga krav på att tävla. Det är jag som tappar motivation, struktur och lust när jag inte har något konkret att sikta mot. Även om målen ligger långt bort så behöver jag dem När vi började träna sök var t ex målet först och främst att komma till start i lägre klass. Det tog 2,5 år innan vi var där men vi hade roligt under tiden och vi tränade på så mycket det gick, beroende på tillgången på träningskamrater. Sen gick han och blev skottberörd, men det är en annan historia.

Alltså, jag har en hund som älskar att träna och jag hoppas verkligen att jag kommer känna motivation att göra det även i fortsättningen, för hans skull. Och för min. Trots att det snart kommer in en hund till i bilden. Gör jag inte det kommer jag att lida av konstant dåligt samvete som jag gjorde med Iza. Skillnaden är ju att med Iza var det mest konflikter när vi tränade och då blev det inte roligt. Med terriertrollet är ju träningen fortfarande rolig. Dessutom; jag har inte helt gett upp hoppet om att komma tillrätta med skottproblemen och fortsätta med söket.

Jag skulle ju dessutom kunna försöka uppbåda lite mer entusiasm för rallylydnaden, men jag vet inte…? Det känns inte riktigt som min grej… Det är kul att träna momenten på hemmaplan, eller för den delen på klubben, men bara tanken på att traggla mig igenom (minst) två nybörjarklasser till för att kunna tävla nästa klass…? Sen gick väl luften ur när jag blev bortlottad på hemmatävlingen i våras.

Agility då? Karlsson skulle utan tvekan älska det. Vi får väl se om jag försöker lära honom hindren och sen raggar upp någon klubbkompis som kan tävla honom…

Nåja, oavsett hur det blir så måste jag se till att hålla igång det lilla djuret med något och oavsett vad jag väljer så kommer han älska det, det är ett som är säkert. 🙂

Avslutningsvis en bild från vår senaste (sista?) sökträning, i april. Jäklar vad jag saknar söket, men att vi inte tränat sedan april beror nog mer på att träningskompisarna varit upptagna på annat håll än på oss.