Jag antar att det är samma förträngningsmekanism som får kvinnor att genomgå flera förlossningar som får folk att skaffa valp mer än en gång? Annars skulle det inte finnas några vuxna, förståndiga omplaceringshundar att uppbringa och ingen skulle ha mer än ett barn… 😉
Idag är det tre veckor sedan det lilla yrvädret flyttade in och … inget är som förut. 😉 Bloggandet är bara en av de saker som fått stryka på foten. Karlssons första tid dokumenterades flitigt, ofta med flera inlägg om dagen. Nu hinner jag med ett i veckan, och knappt det. Det säger ju en del… Tyvärr har Karlssons första år ”försvunnit” när den bloggtjänsten helt plötsligt lades ned, utan förvarning. 😦
Den här bloggen innehåller tyvärr mest iPhonebilder. Vädret utomhus de sista dagarna har inte inbjudit till utomhusfotografering med finkameran.
Har någon av mina tidigare valpar varit så här jobbig? Inte vad jag kan minnas, men jag minns väl antagligen fel.
Dixie, den första schäfern, var jobbig men det var ju min första egna hund så jag hade inte så mycket att jämföra med. Hon urartade sedan till en äkta problemhund med mycket stress i kroppen så att valptiden var jobbig kanske inte var så konstigt.
Iza var ju ensam hund i huset och var väl antagligen också rätt jobbig men det har jag som sagt förträngt. 😉
När Karlsson kom tog ju Iza hand om en hel del jobb, som den kloka ”tant” hon då var. Om inte annat tvingades hon bli en klok tant i umgänget med honom. Hon hade ju också storleken på sin sida, med ett fysiskt övertag som hon mestadels använde sig av för att vara snäll, men ändå…
Maro är en ”pain in the ass” på Karlsson och när man släpper ihop dem är det som att släppa lös en atombomb i huset. Karlssons känslor är nog blandade men det viktigaste är han får ha sina sovmorgnar i fred, och det ser vi till att han får. Hans morgonhumör är inte riktigt kompatibelt med Maros glättiga dito. Det ”glättiga” är förvisso inte så kompatibelt med någon annan i familjen heller på morgonen. Det där med ”slow start” kan vi uppenbarligen glömma ett tag framöver men vi är evinnerligt glada att han sover hela nätterna och inte vaknar förrän vi gör det. Han sover sig till och med igenom mina snoozningar på morgonen. 🙂 Men när vi väl går upp är det fullt ös…
Delvis tycker Karlsson nog att det är riktigt roligt med en brottningsmatch då och då, eller att ha någon som hänger i andra änden av leksakerna men när han inte tycker det går inte budskapet fram riktigt. Eftersom han konstant, när de drar i samma leksaker, låter som en mycket stor och ilsken humla är skillnaden, åtminstone i våra öron, hårfin när han säger ifrån. Maro backar möjligen undan en sekund men sen är han ”på” det igen, som en… som en… terrier?!
Ibland kan vi dock uppföra oss riktigt bra. Vi tränar ihärdigt på att sitta snyggt innan vi går ut genom dörren och det börjar fungera riktigt bra. (Mina ”pissetofflor” är det dock ingen ordning på. De bor för det mesta utomhus också, sedan tre veckor tillbaka.)
Han har också snabbt lärt sig att vänta på ”varsågod” vid matskålen. Även om han är så ivrig att han skakar så väntar han.
Vi har också tränat lite omvänt lockande och det fattade han jättefort så bara han koncentrerar sig så sjunker lärdomarna in fort. Ögonkontakten utvecklas också snabbt, och snart har han kanske förstått att vänster sida av matte är mer lönsam än höger? 😉
Ibland kan de uppföra sig i andra sammanhang också, som t ex när jag uppehåller mig vid spisen eller köksbänken, men det går snabbt över.
Nåväl, han skaffar sig nya erfarenheter och går från klarhet till klarhet. Han har ju tyckt att bilar varit lite läskiga men i samband med ett stadsbesök i lördags insåg han att det finns bussar också, och då var inte bilarna lika otäcka längre. Allt är ju liksom relativt. 😉 Nästa steg blir väl att ta med honom till Landvetter och visa honom flygplanen så kanske bussarna tappar i kraft? 😉 För övrigt tyckte han det var mycket märkligt att inte ALLA människor ville hälsa på honom när vi var i stan. 🙂
Något han inte har lärt sig är att brännässlor bränns. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han smakat på dem för att sedan spotta och fräsa ilsket. Senaste taktiken är att hugga tillbaks när nässlorna är dumma. Tveksamt om det hjälper, men trägen kanske vinner? 😉
Högst upp på önskelistan verkar han ha en egen toarulle. Han har sneglat längtansfullt, och han kastar sig som en galen vithaj efter det papper man drar ut från hållaren för att själv använda. Nu har han växt till sig såpass att han når rullen på hållaren själv också. Lycka, åtminstone för honom…
När jag jobbar får han göra mig sällskap i arbetsrummet. Antingen dissekerar han Bia-bädden, leker dokumentförstörare, sliter tramporna på min träningscykel i flisor eller tuggar på något annat mindre lämpligt. Undantagsvis går han loss på något ”tillåtet” men dessa föremål har tydligen inte alls samma dragningskraft?
Ibland sover han också, faktiskt. Vi kan tillägga att golvet i rummet var städat ca en timme innan bilden togs, att bädden låg på ett helt annat ställe och att det på det hela taget såg ganska hyfsat ut på den lägre nivån. Högre upp är det desto rörigare, med allt som inte längre kan ”bo” på golvet…
Idag konstaterade jag också att man inte alltid kan vara söt, trots att man sover… 🙂 (Han är oskyldig till det slitna stolsbenet, än så länge. Gammal, välanvänd stol…)
Ibland ser det ut så här… och låter därefter. Den där stora ilskna humlan som sagt, som snart är mindre än sin lillebror. Ge det ett par veckor så… Man undrar ju lite hur han ska tackla det, den gode Karlsson?
Karlsson har i alla fall hittat ett ställe som inte illbattingen kommer åt, än… Där kan man lägga det man är rädd om. 🙂
För övrigt känner jag mig stundtals som en skild förälder med umgängesrätt som försöker kompensera sin frånvaro genom att köpa fina presenter. Igår inhandlade jag två slaktdjur på Biltema, enbart för att Karlsson skulle få slakta dem – helt utan Maro(dörens) medverkan. En höna och en gris blev det. Hönan slaktade han glatt igår. Grisen sparar vi ett par dagar. 😉 När vi får till promenader på tu man tass njuter vi också i allra högsta grad. Och ibland håller vi handen, min allra bästa vän och jag, bara för att vi kan! 🙂
… och efter den här sammanfattningen av den vilda Maro(dörens) liv och leverne har vi helt plötsligt en ovanligt lugn och civiliserad kväll?! Möjligen blev han så upprörd över promenaden i hällregn idag att han inte hämtat sig än. Han kanske tror att det var gudarnas hämnd för hans terror av terriern och önskar sig evigt solsken, och vem gör inte det? Möjligen har terriern haft ett utvecklingssamtal med honom som jag inte uppfattat eller så är han bara lite trött i mössan? Den som lever får se, och det gör vi ju, än… 😉
vallterrier.com 
Ja du man glömmer lätt dom gamlas hyss.