Nästa mål på resan var Tärnaby. Jag kände att vi var tvungna att åtminstone få nosa lite på fjällvärlden när vi ändå var i närheten liksom. Egentligen borde man väl ha dragit upp till Sarek eller nå’t men det finns gränser för vad man orkar med.

Värmen höll i sig så någon dagstur på något fjäll var inte att tänka på. Jakten på skuggan fortsatte men vi hade i alla fall hyfsad utsikt från campingen…

…och precis nedanför campingen gick Tärnaforsen som var populär bland de fiskeintresserade. Där fick Karlsson nöja sig med kopplat fotbad i strandkanten, annars kunde det ha slutat hur som helst.

På andra sidan vägen fanns det lite lugnare vatten med vacker utsikt.

Dagen efter förärade jag Tärnaby vårdcentral ett besök. Det kändes som om jag behövde ett proffsutlåtande om min brännskada. Jag fick mycket beröm av distriktssköterskan för att jag skött om såret så bra (!) och det såg tydligen jättefint ut. Själv hade jag ju som sagt inget att relatera till och kunde inte bedöma om det var bra eller dåligt men det kändes lite lugnare efter det betyget.

Detta firade vi med en utflykt till Hemavan och en god lunch. Det ÄR vackert i fjällvärlden, något annat kan man inte säga. Synd bara att man inte fick uppleva den på riktigt nära håll, men värmen som sagt… 😦

På vägen hem till campingen fick det bli ett bad för Karlsson i lite lugnare vatten.

Efter två nätter i Tärnaby drog vi vidare. Först österut, åter till E45, och så vidare söderut. Och som sagt; norrländska vägar kan bli lite småtråkiga… 😉