Voffor då då?

Igår kväll kände jag en stor samhörighet med de barn som är i det (för omgivningen) olidliga varför det?-stadiet. Eller varför inte med rumpnissarna i Ronja Rövardotter?

Efter söket i söndags uppstod det ju ett antal frågor men av väderskäl var det inte direkt läge att stanna kvar i skogen och få svar på dem. Alla slängde sig in i sina bilar och försvann från platsen så fort vi var klara.

Men, igår var det alltså dags för den nya frågesporten: 20 frågor om sök!

Vår coach svarade tålmodigt på den ena frågan dummare än den andra. Samtliga började med Varför, Hur eller När… Det är än så länge något oklart vad hon vann, men jag utgår naturligtvis ifrån att hon svarade rätt på alla frågor. 😉

Nu kan man ju fråga sig varför kärringen (undertcknad) inte helt enkelt läser en bok om sök? Frågan är berättigad, och jag har ett bra svar.

Det finns ju ett antal olika ”metoder” inom söket och eftersom jag vet att jag har rätt lätt att bli förvirrad och börja prova allt möjligt så tänkte jag den här gången försöka hålla mig till det coachen säger, BASTA! Hon känner oss ju rätt väl också vid det här laget, både från spårskogen, uppletanderutan och lydnadsplan, så jag litar på att hon ser vad som krävs/behövs. 🙂

Det roligaste är att jag känner mig supertaggad! Att prova något nytt är kanske det som krävs för att få fart på min hundträningslust igen. Vi fortsätter alltså hålla tummarna för en mild och grön vinter!

Under tiden vi pratade såg Karlsson ut så här. Inget överdrivet engagemang kan man tycka, men jag litar stenhårt på att han förstod allt. Han har ju åtminstone ena ögat öppet även om han täckt över öronen rejält. 🙂

Premiärväder?

Idag skulle vi göra premiär i sökskogen, jag & Lennart Å. Karlsson. Mina erfarenheter av sök är extremt begränsade. Jag har aldrig tränat med egen hund, men vid några få tillfällen tittat på träning, och även figgat. Något jag har förstått är dock att vind är bra. Vind är jättebra, men kanske inte riktigt i den omfattningen som dagen bjöd på? Storm (kombinerat med regn), och klass I-varning kanske inte är optimalt?

Nåja, vi gav oss iväg i alla fall och området där vi skulle vara visade sig vara rätt skyddat från de värsta stormbyarna och dessutom var det förhållandevis ung och klen skog. Man riskerade inte direkt att få gammalgranen i huvudet alltså, tack och lov. 🙂

För Karlssons del innehöll dagen två pass med vindmarkeringar. Plättlätt trodde man kanske, med den vinden. Men nej, vinden slog och snurrade rätt rejält så det var inte alltid det blev som vår coach hade tänkt sig. Den lilla fyrfotingen hittade dock samtliga figgar och kampade/lekte allt vad han orkade med tanterna som låg och skräpade under granarna. 🙂 På dagens sista figge blev det kanonbra och det verkade faktiskt som om en polett ramlade ner där.

Jag tolkade det hela som att mina kamrater verkar tro att det kanske ryms en liten sökhund innanför det raggiga skalet? Den som lever får se. Nu fortsätter vi att hålla tummarna för en snöfri vinter så att vi kan utveckla det här. Förvisso kan man väl träna sök även i snö, men kanske bara till ett visst djup när man har (knappt) nio kilo relativt kortbent hund.

Det finns tyvärr inga foton från dagens bravader. Jag har ju några olika kameror, men ingen vattentät… Vi får väl hoppas på bättre väder nästa gång.

Ute fortsätter det att storma, och det tilltar. Ett strömavbrott har vi haft hittills. Tillräckligt långt för att husse skulle hinna ge sig iväg och köpa gasolflaska till gasolkaminen, men under tiden han var iväg kom strömmen tillbaka. Vi får väl se hur länge det varar?

Igår inledde vi förresten julfirandet, ovanligt tidigt. Det traditionella ”julklappsracet”/glöggfesten gick av stapeln. Som vanligt jättetrevligt. Jag sopade hem segern i banangolf (nej, inte bangolf, BANANgolf!) samt fick med mig några fina klappar hem, bland annat den charmiga grisskålen (minus tomaterna). Det är rätt mysigt att de som var barn när vi inledde den här traditionen nu själva har barn som är så pass stora att de både är med och tävlar, om än i specialanpassade grenar, och spelar om julklapparna. Det är väl bara frågan hur länge vi gamlingar får vara med innan vi faller för ålderstrecket? 😉

Allt klär ett vanvårdat virvelmarsvin!

Han är vaken.

Vi har provat sökrullen.

Jag har ingen aning om ifall den är korrekt tillpassad men den går att trä över huvudet och det är fysiskt möjligt för honom att både greppa den och släppa den. Duger det inte får våra kamrater (?!) fixa till det på söndag. 😉

Alla kan väl se hur hans ögon lyser av förväntan inför att prova på den nya grenen? Eller så har det något med blixten att göra? 😀

Det kan också vara så att det mest är mattes ögon som lyser av förväntan, men det syns inte på bilden.

Och just det; han är fortfarande otrimmad, men det är en tanke bakom det. 😉

/förväntansfulleventuellblivandesökhundsförare_60

Det där med sök är säkert jättekul matte, men kan vi vänta tills jag har vaknat?

Trött terrier provar sitt livs första norskrulle!

Då var besöket på Blå Stjärnan avklarat. Tonsillerna var fina men det fladdriga, sladdriga svalget fanns naturligtvis kvar. Det går tydligen också att operera men jag ställer mig tveksam till om det behövs? Som det är nu har han ju oerhört lite besvär jämfört med när tonsillerna var svullna och besvären består endast av lite harklingar/lite ”kraxande” om han äter för fort eller om han drar till så att halsbandet smiter åt runt halsen. Vi avvaktar och ser. Skulle han få nya tonsillproblem känns det ju mer logiskt att ta bort dem i så fall, eller att göra allt samtidigt.

Hur som helst har jag en trött hund nu. På väg ut från veterinären höll han på att välta när han tappade styrfarten vid kassan. 🙂 Han har ännu inte protesterat mot den uteblivna frukostbuffén så han får nog vila i lugn och ro tills det är dags för kvällsmaten.

Idag kom sökrullarna med posten och åtminstone en utav dem passar, tror jag. Har ju inte ägnat mig åt dylika tingestar förut, men efter diverse reglerande av spännen (känns som om det är mååånga spännen?!) kunde jag ju inte hålla mig utan var tvungen att prova. Han verkar dock tycka att det där med sök och norskrullar är överreklamerat, åtminstone just idag. 😉

Även en dimmig novemberdag kan ha sin charm…

…om man tittar genom kameralinsen. Men charmigast av allt är faktiskt den totala bristen på snö. Snälla… låt det så förbli. Länge!

På förekommen anledning vill jag även meddela att jag inte är så skogstokig att jag går och beställer TRE sökrullar till det lilla djuret innan vi ens vet om det är något för oss. 😉 Nej jag har inte ens beställt EN sökrulle. En FB-vän som inte längre använder sina, pga omskolning till skallhund, erbjöd sig att skicka sina tre (av lite olika modeller) för att vi ska få prova vad som passar. Så är det! 🙂 Dock kom de inte igår, men kanske de dyker upp idag?

Om en stund ska jag och den blivande sökhunden iväg till veterinären för vaccination och koll av hals. Inte för att han direkt visar några symptom på att något skulle vara tokigt men eftersom det inte fanns några (onormala) bakterier och han därför naturligtvis inte fick någon antibiotika så vill jag ändå veta om tonsillerna gått tillbaka till normalformat. Om de inte har det överväger jag allvarligt att låta operera bort dem, men vi får se vad dagens undersökning ger för resultat. Och varför kollar jag inte själv hur han ser ut i halsen undrar då vän av ordning? Svaret är; för att det inte går! Ormtungan är omöjlig att få styr på och man ser därmed ingenting. Inte ens veterinären klarade det förra gången utan att droga ner honom så det blir väl förmodligen lösningen idag också. En rätt trött och oengagerad terrier resten av dagen blir väl resultatet.

 

 

 

 

 

Observera hur huset speglar sig i droppen. 🙂

Funderar på om jag faktiskt inte borde önska mig det där macroobjektivet av tomten trots allt? 😉

Ännu en helg till ända…?

VARFÖR går helgerna så fort? 😦 Den här helgen har det varit fullt upp igen, även om jag inte ägnat så mycket tid åt egna hundar utan mest åt andras.

Idag har vi (jag, Iza och Karlsson) varit på Kinds BK och minglat på deras skyddstävling. Under tiden jag fotade planskyddet fick dock hundarna mingla med varandra i bilen. 🙂 Iza verkade uppskatta minglet även om det var kortvarigt. 🙂 Karlsson med för den delen, men har ju lite mer världsvan nu för tiden.

Att fota skydd är inte helt lätt. Fort går det och man ska helst se till att vara på ett ställe där man inte har domare/skrivare/figuranter precis i skottlinjen. När fotandet dessutom ska ske i skenet av en lågt stående och något ambivalent novembersol så…?

Här kommer några favoritbilder i alla fall. Mer finns att se här:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150388376745959&set=a.10150388375665959.355345.749640958&type=1#!/media/set/?set=a.10150388375665959.355345.749640958&type=3

Dubbelretning i högre klass

Läcker schäfertik med bra kraft i angreppen!

Sist ut på dagen var Karlssons flickvän och särbo: Nike. De har ett fritt distansförhållande (vilket innebär att Nike vänstrar hej vilt och skaffar barn på bygden lite då och då 😉 ) och ses inte så ofta men nog lyser det lite extra i ögonen på honom när han får syn på henne. 😀

Med ett kraftfullt angrepp fällde Nike både figuranten och sig själv. Hon ramlade rätt illa…

…men fullföljde bevakningen av den liggande figuranten ståendes på tre ben.

Efter detta bröt de naturligtvis. Enligt rapporterna verkar det dock inte vara någon fara med flickvännen.

För övrigt fortsätter vi att fundera på den kommande sökträningen. Om allt går som det ska kommer det tre (!) norskrullar i posten på måndag. 🙂

Akustik & taktik

Efter snart sex år som tvåhundsägare har jag gjort en ny upptäckt. Jag hör vem som äter! 🙂

De båda jyckarna har ju en något annorlunda angreppstaktik när det gäller att inmundiga tilldelat godis.

Karlsson har en ganska ödmjuk approach och man riskerar väldigt sällan att behöva utsätta sig för akut handkirurgi i direkt anslutning till att man delat ut en godbit (typ: torrfoder).

Iza däremot, hon hugger som det rovdjur hon är vilket oftast resulterar i att man slänger/släpper godis en bit från krokodilkäftarna. Men … då är hon så jäkla kvick att hon hinner klappa ihop tänderna innan godiset är på insidan.  Godiset studsar mot tänderna och landar på marken. Och då … då är det fritt fram. Ett visst tumult utbryter (inklusive oskärpan i iPhone-bilden!) när båda hundarna letar efter den lilla torrfoderkulan bland löv och gräs. Det är ganska sällan man verkligen ser vilken av dem som faktiskt hittar den. Men man hör!

Det är väl inte så märkligt egentligen. Naturligtvis blir det bättre akustik (resonans?) i ett schäfersvalg än i ett borderterriersvalg. Det som är konstigt är väl snarare att det skulle ta så lång tid för matte att lägga märke till det? 🙂 Det funkar dock extremt dåligt på mjukt godis…

Men … det skulle aldrig falla dem in att bråka i en sådan situation. De letar mycket ivrigt och den som söker finner – och äter. Inte mer med det. 🙂

I övrigt då, vad har vi gjort sen sist?

Jo, vi har spårat! I söndags var vi ute och spårade med Karlssons kusin Malte som nu har hunnit bli fem månader. En riktigt go liten jycke. Öppen och frimodig, precis som det ska vara, och inte alls påflugen på Karlsson utan lugn och sansad, men så har ju även han en egen schäfer som stått för uppfostran. 🙂 Och vilken liten spårhund han är! Jag la ett rätt långt spår åt honom, efter att matte berättat vad de gjort innan, och han löste det jättefint. När Karlsson var i den åldern tror jag inte ens han förstått att man kunde använda näsan till något? Det kan ju iofs berott på att han då upplevt barmark i ungefär tre veckor, efter en djävulsvinter, och att vi inte ens börjat spårträningen, men ändå. 🙂

Karlsson fick naturligtvis också ett spår som blev lite kortare än planerat men det som blev det löste han jättefint. Han gick över en apport men i övrigt fanns det inte mycket att klaga på.

I tisdags åkte vi till Elfsborgs BK och tränade lite. Huvudsyftet var att introducera Malte i brukshundsvärlden. Även detta tog han med ro när han fått titta sig omkring en stund. En riktig liten goding verkar han vara, men så har han ju bra gener också: Karlssons farfar är nämligen Maltes morfar – Foxforest Formula One, eller Kimi som han kallas till vardags. 🙂

Vår träning gick väl rätt bra, även om jag inte var superfokuserad. Provade bl a fjärrdirigering på ca 20 meter och det gick riktigt bra, nu igen?! Kan någon förklara för mig varför det funkar på fem meters avstånd, och på 20, men inte på tio?! Känns inte helt logiskt faktiskt.

Avslutningsvis så har vi ett nytt projekt på gång; SÖK! Har beviljats inträde i ett sökgäng och går allt som det ska så kör vi igång nästa helg. Vi får väl se om vi har talang för det? Jag kan ju försvinnande lite, men jag får väl lära mig. Att Karlsson kommer tycka det är jättekul, framför allt på nybörjarnivå, tvivlar jag inte på, men sen får vi väl se om han håller ihop när vi kommit lite längre; när banorna blir längre, tomskicken fler, och när han måste ge sig ut i rak motvind trots att näsan säger att det inte finns någon figge där? Nåja, den som lever får se, och går det inte så har vi åtminstone gett det en chans. Ska bli kul med något nytt, det tror jag att både han och jag behöver. Och nu håller vi alltså tummarna extra hårt för en extremt snöfri vinter!

Och vad ska jag göra nu med all min fritid?

Idag var det alltså dags för det stora experimentet; att tävla med ”otränad” och uttråkad hund. Hur skulle det gå?

Sedan den officiella tävlingen på Elfsborg för två månader sedan har vi tränat lydnad EXAKT tre gånger, och endast på hemmaplan. Endast en av dem, i söndags, har varit hyfsat seriös. Vi har inte satt våra tassar på en appellplan under denna tid. Anledningarna har varit många. Först var det Karlssons tonsillit som visade sig vara stora tonsiller utan bakterier?! Alltså ingen antibiotika men beordrad vila av veterinären. Dessutom hade matte tappat sugen i största allmänhet efter detta bedrövliga tävlingsår. Sen hände allt med mamma som naturligtvis tog musten och lusten ur mig.

Under resans gång, och i synnerhet i samband med lydnadstävlingen i september, fick jag tips om att jag kanske skulle låta honom ha tråkigt inför tävling för att han skulle vara lite mer taggad. Jag ställde mig skeptisk till det hela. Men så såg jag min chans att testa det upplägget. Mer otränad och uttråkad än så här har han nog aldrig varit, och så dök det upp ett klubbmästerskap i Kind som en skänk från ovan. 🙂 Sedan i söndags har han enbart gått koppelpromenader och tränat har vi som sagt inte gjort.

Mina tankar inför dagen var att vi nog skulle tappa en del i precision, få en del slarv, och att han skulle ljuda mer än vanligt. Det visade sig stämma rätt bra. ”Ej helt tyst” är en mycket ofta återkommande notering i protokollet. 😳 I synnerhet i start- och väntsituationer. För övrigt gick det mycket, fort och ofta – typ. 🙂

Men … för första gången i världshistorien fick vi betyg på alla moment i klass III! Inga 10:or, men heller inga nollor. En rolig detalj var att dagens domare var samma som dömde på tävlingen i september. Hon är inte känd för att ge några gratispoäng. Det gjorde hon inte då, och det gjorde hon inte nu. Hon var dock i det närmaste lyrisk av attitydförändringen hos det lilla virvelmarsvinet. Hon såg nog en ännu större skillnad än vad jag gjorde. 🙂

Så, hur gick det då? Ja klubbmästare blev vi naturligtvis inte, men vi skrapade ihop till ett definitivt ekipage-bästa, och ett andrapris med 237,5 poäng. Tidigare har vi ju bara haft tredje- eller 0-pris, beroende på X antal nollor.

Dagens poäng med mina kommentarer;

Sitt i grupp; 8,5 (pip, förmodligen mest temperaturrelaterat. +3 och mulet är inte favoritvädret för gruppmomenten.)

Platsliggning; 8 (se ovan)

Fritt följ; 7 (lite förvirrat mellan varven, och jättefint mellan varven…)

Sättande under marsch; 9 (Något sent enligt domaren, och det får vi tro på.)

Inkallning med ställande och läggande; 8,5 (tydligen ljud, som jag inte hörde och snett sättande i avslutet. I själva ställandet och läggandet fanns inget att klaga på, ens enligt domaren.)

Rutan; 7 (Spikrakt ut i bra tempo och jag fick stopp på honom i tid, men … det var något i rutan som luktade väldigt gott?! Han knycklade ihop de små söta öronen och det krävdes ett par extra kommandon innan han knycklade ihop även benen – i slowmotion. Sen kröp han en liten bit för att kunna lukta ordentligt? Resten såg jag inte så mycket av men det var nog bra för det står inget i protokollet.)

Hopp-apport; 7,5 (Ljud, förstås, och tugg. Extra notering från domaren; bra tempo.)

Metallapport; 8,5 (Ljud i starten, och lite tugg. F ö fint.)

Vittringsprov; 7 (Ljud i starten, tog rätt pinne, tuggade och strulade/tappade vid avslutet.)

Fjärrdirigering; 5 (Missade något skifte och krävde en del extra kommandon. Jag var nog lätt förvirrad också, så jag tar på mig en hel del.)

Så – hur gör vi nu? Var sitter volymknappen? Så mycket som han lät idag tror jag aldrig han gjort förut. Å andra sidan var det länge sedan han var med mig så bra på tävling. Toktaggad men tyst, hur kommer man dit? Tränar man kanske sex gånger, istället för tre, de sista två månaderna innan tävling? Räcker det att låta honom ha tråkigt veckan innan tävling? Tränar man spår och uppletande så att han får ut en del överskottsenergi?

Många frågor, få svar… Att hitta balansen blir inte lätt.

Om man leker med tanken (jag vet… om inte om vore, och man kan inte göra så, etc…) att vi hade haft en hyfsat tyst hund, och att det genererat en poäng till på de moment där det dragits för ljud + att temperaturen varit lite mer gynnsam och att han alltså varit tyst även på gruppmomenten, så kommer vi upp i ett förstapris med god marginal. Faktiskt?!

Nu inser jag ju att en helt tyst Karlsson-terrier kommer jag inte att få, hur jag än gör, men bra mycket tystare än så här kan han faktiskt vara. En lätt lomhörd domare skadar ju inte heller. 😉 Men balansen som sagt…? Den tål att funderas på i vinter.

Hur som helst har jag haft en himla trevlig dag bland himla trevliga människor på en himla trevlig klubb där jag känner mig himla hemma, och som nog snart blir min hemmaklubb på riktigt. Ska vi ändå inte träna spelar det ju ingen roll om jag har en eller fyra mil till klubben – typ. 😉

Dessutom känns helt plötsligt hela livet lite lättare. Det har ju varit ganska tungt och mörkt ett tag nu, men lite lättare känner jag mig i hjärtat efter dagens övningar.

Några bilder från dagen, tagna av Ulf B med min kamera.

Fritt följ-halt

Distanskryp i ruta?! Kanske ett nytt moment i regelrevideringen 2017?

Inkallningen från rutan.

Ingen större tvekan om vilket moment detta är.

Metallapporteringen.

Vittringsapportering.

Fjärrdirigering.

Payback-time?

Idag är det den nionde november och månaden har hittills jobbat stenhårt för att återupprätta sitt dåliga, och befogade, väderrykte. Det har inte varit solsken varje dag, men det har inte regnat (ok, en liten skur under andra akten när vi tittade på Labero förra torsdagen), det har inte stormat och solen har hedrat oss med sin närvaro flera dagar och så även idag. Tittar man, och tror, på yr.no så kommer det inte regna på ytterligare en dryg vecka?!

Nu kan man ju inte låta bli att undra; är det kompensation för de stora vattenmängderna som sköljde över oss under september och oktober? Är det ett tecken på att vi kommer få en grön och fin vinter? Eller kommer vi få betala för en (så här långt) torr och fin novembermånad genom ytterligare en vinter från helvetet?

Facit har vi framåt april, men jag njuter av novembervädret så länge det varar…

Edit; Den 10:e november 2010 är det läskiga snöbilder i bloggen och jag skrev att det årets julkort redan var fixade…

Hej då husvagnen… Hej husvagnen! Hej hundträning!

Den här helgen har ju vädermässigt varit helt ljuvlig, åtminstone om man betänker det faktum att vi skriver november. Ca +10° och en blek sol. Och vad har jag gjort? Jo, jag har flyttstädat husvagn?!

För att göra en lång historia kort; husvagnsdesigners är inte kvinnliga schäferägare… Herrejösses vad många små skrymslen det finns, som man inte ens visste att de fanns?! Skrymslen där i princip ingenting, utom schäferhår, solstrålar och en vältränad blick, kommer in… När man flyttstädar en lägenhet eller ett hus är det ju tomt på möbler. Det är det inte i en husvagn, och ”möblerna” är dessutom fast monterade… Rätt praktiskt i vissa fall men vansinnigt opraktiskt ur städsynpunkt. Inklusive remontering av gräsliga originalgardiner (det är fler gardinlängder i husvagnen än vad det är i hela vårt hus!) tog projektet hela den ljusa delen av dagen, och en del av den här dagen också. Men … nu är det gjort och pärlan är levererad till firman där vi köpt den nya. Nu håller vi bara tummarna för att de inte hittar några dolda fel på den så att inbytespriset håller.

Igår kväll insåg jag också att husvagnens första tur gick till Bruks-SM i Värnamo (2005) och husvagnens sista tur gick till … Bruks-SM i Värnamo! Nåja, inte i Värnamo bokstavligen, men de stod åtminstone som arrangör i år också. Snacka om att cirkeln är sluten?! 🙂 Den har tjänat oss väl, och vore det inte för de korta obekväma sängarna så hade den nog fått hänga med ett tag till.

Den nya pärlan (?) levereras inte förrän i vår. Företaget som säljer den bjuder på vinterförvaringen så vi ser den inte igen förrän i månadsskiftet mars/april. Hoppas att den håller samma pärlstatus som den gamla? Det är exakt samma planlösning som i den gamla (det vore ju synd om man gick till garderoben när man ska kissa på natten liksom) men är fullbredd och har riktiga sängar som dessutom är längre och bredare. Det blir nog bra det där, får vi tro. Är det april snart?

Min ambition för resten av dagen, efter husvagnsleveransen, var att göra något roligt ihop med den lilla hunden, typ träna… 😉 På vägen hem drabbades jag dock av en vidrig huvudvärk så det var bara att inhalera Ipren, lägga sig på soffan och skicka ut husse med båda hundarna. De tog en extra lång promenad och när de kom hem igen hade huvudvärken gett med sig.

Under veckan har jag insett att jag nog inte har nerver att inte träna något alls innan KM i Kind nästa lördag. Därför gick vi ut på gräsmattan och körde igenom lydnadsklass III-momenten. Och oj så fint han skötte sig. Något överladdad förvisso, men inga direkta tokfel. Det mest positiva var att han gjorde ett kanonfint rutskick, och det momentet har vi inte kört alls sen tävlingen för snart två månader sedan. Förvisso såg han, pga en miss i planeringen, när jag ställde ut rutan, men den stod på helt ny plats och dessutom med lite ”hinder” i vägen.

Vittringen trodde jag skulle bli plockepinn-varianten med tanke på hur laddad han var. Full fart ut men sen bromsade han in snyggt, kopplade på näsan och valde rätt. Lite tugg och tapp blev det, men i det här läget är jag supernöjd med att faktiskt slippa plockepinnandet. Kul hade vi också, och det var faktiskt huvudsaken. Hur det går på lördag återstår att se. Som bekant händer det ju mycket på tävling som inte händer hemma på gräsmattan…

Igår hade jag en riktig deppdag och när jag körde förbi en kyrkogård i skymningen och såg alla ljus fick jag en akut panikgråtattack… Det går upp och ner rätt ofta  just nu, och det lär det väl fortsätta med antar jag. Det har varit ett tungt år som sagt.

Så här såg det ut i husses knä igår kväll. Med tanke på vad dagen bjudit kan jag tänka mig att det blir något liknande ikväll?

 

Och nu då…?

Det är inte utan att jag känner mig lite vilse i pannkakan nu…

I torsdags åkte vi till Rättvik – för sjunde gången i år. Den normala besöksfrekvensen har varit en gång varje år så det här året har varit – hektiskt. Närmare 700 mil har vi avverkat bara på den sträckan.

I fredags var begravningen, och den blev naturligtvis tung – så som begravningar är. Min kusin och hennes man var dock på plats vilket underlättade det hela betydligt, framför allt före och efter själva akten i kyrkan.

Vi hade hyrt en stuga från torsdag till lördag och fick massor av trevligt umgänge under de dagarna. Kusinen (och även hennes man) är riktiga feel good-människor och utan dem vet jag inte hur det hade gått. Karlsson var med som feel good-hund och gjorde sitt jobb med den äran, i synnerhet när han på fredagens eftermiddag körde race på Långbryggan, 628 meter rakt ut i Siljan. OK, han sprang inte alla 628 i ett svep, men roligt hade han. Så även när han fick springa allt vad han orkade på badplatsen och den helt tomma campingen. Iza, som inte är kompatibel med begravningskläder, fick vara hos hundvakten och plocka svamp hela helgen vilket hon skött så bra så att hon fick med sig en stor påse trattisar hem.

Det var skönt att komma hem igen, och ambitionen under hemresan var att inte lämna kommunen mer i år. Den ambitionen sprack dock redan på söndagen när vi åkte till grannkommunen och skrev på kontraktet på vår nya (eller åtminstone nyare) husvagn. Vi lär dock inte se så mycket mer av den förrän till våren. Nu återstår ”bara” att städa ur den gamla som ska levereras för inbyte, helst nu på söndag. Jag ryser bara vid tanken på hur många schäferhår det ryms på insidan av ett förtält…

Och på tal om husvagnen så kan man återknyta till det där vilse i pannkakan-syndromet. Vad ska vi nu göra på sommarsemestrarna? Ända sedan jag flyttade hit (och även när jag bodde i Stockholm) så har vi varje sommar åkt raka spåret upp till Rättvik för att hälsa på mamma, och de sista åren även för att hjälpa henne med diverse praktiska göromål i större eller mindre omfattning. Nu har vi ingen direkt anledning att åka dit längre. Åtminstone inte att tillbringa halva semestern där… Vi löser säkert det problemet, men konstigt känns det onekligen.

Ett märkligt fenomen inträffade igår. I våras, ett par dagar innan vi skulle åka upp för att påbörja flytten av mamma drabbades jag av yrsel. Läkaren på vårdcentralen hittade inget fel på mig, men naprapaten lagade det snabbt och lätt samma kväll. Låsning i första nackkotan var diagnosen om jag inte missminner mig. Igår, två dagar efter hemkomsten från Rättvik, drabbades jag av kraftig yrsel?! När jag klev ur sängen höll jag, bokstavligen, på att gå in i väggen, eller snarare i bokhyllan som sitter på väggen! Yrseln lade sig successivt under dagen och idag känns det OK, men man kan ju inte undgå att fundera på hur mycket som är psykologiskt betingat?

Med allt som är planerat att ske i den här novembermånaden så lär den gå fort som blixten. Bl a står en smärre köksrenovering på schemat; nytt kakel och ny bänkskiva. Gäller bara att få hit snickaren som ska göra det också. Senare i vinter ska även vardagsrummet få sig en rejäl omgång med utbyte av alla ytskikt. Även om det jobbet också ska göras av fackmän så är det ju en hel del pyssel både före och efter… Jag har ett antal kartonger med saker från mamma att ta hand om, och en massa annat står också på schemat så sysslolös är jag inte det minsta.

Hundträningen ligger fortfarande på is. Eventuellt genomför jag ett experiment nästa lördag och startar på Kinds KM i lydnad med ”otränad” hund. Många har ju tyckt att jag skulle testa det, för att se vad som händer. Om han då är så taggad så att han går bättre? Jag tillåter mig att tvivla, men på ett KM har man ju ”råd” att chansa. Någon som inte ligger på is, men däremot i soffan, är den lilla tävlingshunden. Han provligger olika kuddar, och olika ställningar. Det fattas bara att han börjar ropa efter praliner… 🙂

Och tittar man hur osammanhängande det här blogginlägget blev så förstår man att jag faktiskt är rätt vilse i pannkakan – på många sätt. 😦