Voffor då då?

Igår kväll kände jag en stor samhörighet med de barn som är i det (för omgivningen) olidliga varför det?-stadiet. Eller varför inte med rumpnissarna i Ronja Rövardotter?

Efter söket i söndags uppstod det ju ett antal frågor men av väderskäl var det inte direkt läge att stanna kvar i skogen och få svar på dem. Alla slängde sig in i sina bilar och försvann från platsen så fort vi var klara.

Men, igår var det alltså dags för den nya frågesporten: 20 frågor om sök!

Vår coach svarade tålmodigt på den ena frågan dummare än den andra. Samtliga började med Varför, Hur eller När… Det är än så länge något oklart vad hon vann, men jag utgår naturligtvis ifrån att hon svarade rätt på alla frågor. 😉

Nu kan man ju fråga sig varför kärringen (undertcknad) inte helt enkelt läser en bok om sök? Frågan är berättigad, och jag har ett bra svar.

Det finns ju ett antal olika ”metoder” inom söket och eftersom jag vet att jag har rätt lätt att bli förvirrad och börja prova allt möjligt så tänkte jag den här gången försöka hålla mig till det coachen säger, BASTA! Hon känner oss ju rätt väl också vid det här laget, både från spårskogen, uppletanderutan och lydnadsplan, så jag litar på att hon ser vad som krävs/behövs. 🙂

Det roligaste är att jag känner mig supertaggad! Att prova något nytt är kanske det som krävs för att få fart på min hundträningslust igen. Vi fortsätter alltså hålla tummarna för en mild och grön vinter!

Under tiden vi pratade såg Karlsson ut så här. Inget överdrivet engagemang kan man tycka, men jag litar stenhårt på att han förstod allt. Han har ju åtminstone ena ögat öppet även om han täckt över öronen rejält. 🙂

Premiärväder?

Idag skulle vi göra premiär i sökskogen, jag & Lennart Å. Karlsson. Mina erfarenheter av sök är extremt begränsade. Jag har aldrig tränat med egen hund, men vid några få tillfällen tittat på träning, och även figgat. Något jag har förstått är dock att vind är bra. Vind är jättebra, men kanske inte riktigt i den omfattningen som dagen bjöd på? Storm (kombinerat med regn), och klass I-varning kanske inte är optimalt?

Nåja, vi gav oss iväg i alla fall och området där vi skulle vara visade sig vara rätt skyddat från de värsta stormbyarna och dessutom var det förhållandevis ung och klen skog. Man riskerade inte direkt att få gammalgranen i huvudet alltså, tack och lov. 🙂

För Karlssons del innehöll dagen två pass med vindmarkeringar. Plättlätt trodde man kanske, med den vinden. Men nej, vinden slog och snurrade rätt rejält så det var inte alltid det blev som vår coach hade tänkt sig. Den lilla fyrfotingen hittade dock samtliga figgar och kampade/lekte allt vad han orkade med tanterna som låg och skräpade under granarna. 🙂 På dagens sista figge blev det kanonbra och det verkade faktiskt som om en polett ramlade ner där.

Jag tolkade det hela som att mina kamrater verkar tro att det kanske ryms en liten sökhund innanför det raggiga skalet? Den som lever får se. Nu fortsätter vi att hålla tummarna för en snöfri vinter så att vi kan utveckla det här. Förvisso kan man väl träna sök även i snö, men kanske bara till ett visst djup när man har (knappt) nio kilo relativt kortbent hund.

Det finns tyvärr inga foton från dagens bravader. Jag har ju några olika kameror, men ingen vattentät… Vi får väl hoppas på bättre väder nästa gång.

Ute fortsätter det att storma, och det tilltar. Ett strömavbrott har vi haft hittills. Tillräckligt långt för att husse skulle hinna ge sig iväg och köpa gasolflaska till gasolkaminen, men under tiden han var iväg kom strömmen tillbaka. Vi får väl se hur länge det varar?

Igår inledde vi förresten julfirandet, ovanligt tidigt. Det traditionella ”julklappsracet”/glöggfesten gick av stapeln. Som vanligt jättetrevligt. Jag sopade hem segern i banangolf (nej, inte bangolf, BANANgolf!) samt fick med mig några fina klappar hem, bland annat den charmiga grisskålen (minus tomaterna). Det är rätt mysigt att de som var barn när vi inledde den här traditionen nu själva har barn som är så pass stora att de både är med och tävlar, om än i specialanpassade grenar, och spelar om julklapparna. Det är väl bara frågan hur länge vi gamlingar får vara med innan vi faller för ålderstrecket? 😉

Allt klär ett vanvårdat virvelmarsvin!

Han är vaken.

Vi har provat sökrullen.

Jag har ingen aning om ifall den är korrekt tillpassad men den går att trä över huvudet och det är fysiskt möjligt för honom att både greppa den och släppa den. Duger det inte får våra kamrater (?!) fixa till det på söndag. 😉

Alla kan väl se hur hans ögon lyser av förväntan inför att prova på den nya grenen? Eller så har det något med blixten att göra? 😀

Det kan också vara så att det mest är mattes ögon som lyser av förväntan, men det syns inte på bilden.

Och just det; han är fortfarande otrimmad, men det är en tanke bakom det. 😉

/förväntansfulleventuellblivandesökhundsförare_60

Det där med sök är säkert jättekul matte, men kan vi vänta tills jag har vaknat?

Trött terrier provar sitt livs första norskrulle!

Då var besöket på Blå Stjärnan avklarat. Tonsillerna var fina men det fladdriga, sladdriga svalget fanns naturligtvis kvar. Det går tydligen också att operera men jag ställer mig tveksam till om det behövs? Som det är nu har han ju oerhört lite besvär jämfört med när tonsillerna var svullna och besvären består endast av lite harklingar/lite ”kraxande” om han äter för fort eller om han drar till så att halsbandet smiter åt runt halsen. Vi avvaktar och ser. Skulle han få nya tonsillproblem känns det ju mer logiskt att ta bort dem i så fall, eller att göra allt samtidigt.

Hur som helst har jag en trött hund nu. På väg ut från veterinären höll han på att välta när han tappade styrfarten vid kassan. 🙂 Han har ännu inte protesterat mot den uteblivna frukostbuffén så han får nog vila i lugn och ro tills det är dags för kvällsmaten.

Idag kom sökrullarna med posten och åtminstone en utav dem passar, tror jag. Har ju inte ägnat mig åt dylika tingestar förut, men efter diverse reglerande av spännen (känns som om det är mååånga spännen?!) kunde jag ju inte hålla mig utan var tvungen att prova. Han verkar dock tycka att det där med sök och norskrullar är överreklamerat, åtminstone just idag. 😉

Även en dimmig novemberdag kan ha sin charm…

…om man tittar genom kameralinsen. Men charmigast av allt är faktiskt den totala bristen på snö. Snälla… låt det så förbli. Länge!

På förekommen anledning vill jag även meddela att jag inte är så skogstokig att jag går och beställer TRE sökrullar till det lilla djuret innan vi ens vet om det är något för oss. 😉 Nej jag har inte ens beställt EN sökrulle. En FB-vän som inte längre använder sina, pga omskolning till skallhund, erbjöd sig att skicka sina tre (av lite olika modeller) för att vi ska få prova vad som passar. Så är det! 🙂 Dock kom de inte igår, men kanske de dyker upp idag?

Om en stund ska jag och den blivande sökhunden iväg till veterinären för vaccination och koll av hals. Inte för att han direkt visar några symptom på att något skulle vara tokigt men eftersom det inte fanns några (onormala) bakterier och han därför naturligtvis inte fick någon antibiotika så vill jag ändå veta om tonsillerna gått tillbaka till normalformat. Om de inte har det överväger jag allvarligt att låta operera bort dem, men vi får se vad dagens undersökning ger för resultat. Och varför kollar jag inte själv hur han ser ut i halsen undrar då vän av ordning? Svaret är; för att det inte går! Ormtungan är omöjlig att få styr på och man ser därmed ingenting. Inte ens veterinären klarade det förra gången utan att droga ner honom så det blir väl förmodligen lösningen idag också. En rätt trött och oengagerad terrier resten av dagen blir väl resultatet.

 

 

 

 

 

Observera hur huset speglar sig i droppen. 🙂

Funderar på om jag faktiskt inte borde önska mig det där macroobjektivet av tomten trots allt? 😉

Ännu en helg till ända…?

VARFÖR går helgerna så fort? 😦 Den här helgen har det varit fullt upp igen, även om jag inte ägnat så mycket tid åt egna hundar utan mest åt andras.

Idag har vi (jag, Iza och Karlsson) varit på Kinds BK och minglat på deras skyddstävling. Under tiden jag fotade planskyddet fick dock hundarna mingla med varandra i bilen. 🙂 Iza verkade uppskatta minglet även om det var kortvarigt. 🙂 Karlsson med för den delen, men har ju lite mer världsvan nu för tiden.

Att fota skydd är inte helt lätt. Fort går det och man ska helst se till att vara på ett ställe där man inte har domare/skrivare/figuranter precis i skottlinjen. När fotandet dessutom ska ske i skenet av en lågt stående och något ambivalent novembersol så…?

Här kommer några favoritbilder i alla fall. Mer finns att se här:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150388376745959&set=a.10150388375665959.355345.749640958&type=1#!/media/set/?set=a.10150388375665959.355345.749640958&type=3

Dubbelretning i högre klass

Läcker schäfertik med bra kraft i angreppen!

Sist ut på dagen var Karlssons flickvän och särbo: Nike. De har ett fritt distansförhållande (vilket innebär att Nike vänstrar hej vilt och skaffar barn på bygden lite då och då 😉 ) och ses inte så ofta men nog lyser det lite extra i ögonen på honom när han får syn på henne. 😀

Med ett kraftfullt angrepp fällde Nike både figuranten och sig själv. Hon ramlade rätt illa…

…men fullföljde bevakningen av den liggande figuranten ståendes på tre ben.

Efter detta bröt de naturligtvis. Enligt rapporterna verkar det dock inte vara någon fara med flickvännen.

För övrigt fortsätter vi att fundera på den kommande sökträningen. Om allt går som det ska kommer det tre (!) norskrullar i posten på måndag. 🙂

Akustik & taktik

Efter snart sex år som tvåhundsägare har jag gjort en ny upptäckt. Jag hör vem som äter! 🙂

De båda jyckarna har ju en något annorlunda angreppstaktik när det gäller att inmundiga tilldelat godis.

Karlsson har en ganska ödmjuk approach och man riskerar väldigt sällan att behöva utsätta sig för akut handkirurgi i direkt anslutning till att man delat ut en godbit (typ: torrfoder).

Iza däremot, hon hugger som det rovdjur hon är vilket oftast resulterar i att man slänger/släpper godis en bit från krokodilkäftarna. Men … då är hon så jäkla kvick att hon hinner klappa ihop tänderna innan godiset är på insidan.  Godiset studsar mot tänderna och landar på marken. Och då … då är det fritt fram. Ett visst tumult utbryter (inklusive oskärpan i iPhone-bilden!) när båda hundarna letar efter den lilla torrfoderkulan bland löv och gräs. Det är ganska sällan man verkligen ser vilken av dem som faktiskt hittar den. Men man hör!

Det är väl inte så märkligt egentligen. Naturligtvis blir det bättre akustik (resonans?) i ett schäfersvalg än i ett borderterriersvalg. Det som är konstigt är väl snarare att det skulle ta så lång tid för matte att lägga märke till det? 🙂 Det funkar dock extremt dåligt på mjukt godis…

Men … det skulle aldrig falla dem in att bråka i en sådan situation. De letar mycket ivrigt och den som söker finner – och äter. Inte mer med det. 🙂

I övrigt då, vad har vi gjort sen sist?

Jo, vi har spårat! I söndags var vi ute och spårade med Karlssons kusin Malte som nu har hunnit bli fem månader. En riktigt go liten jycke. Öppen och frimodig, precis som det ska vara, och inte alls påflugen på Karlsson utan lugn och sansad, men så har ju även han en egen schäfer som stått för uppfostran. 🙂 Och vilken liten spårhund han är! Jag la ett rätt långt spår åt honom, efter att matte berättat vad de gjort innan, och han löste det jättefint. När Karlsson var i den åldern tror jag inte ens han förstått att man kunde använda näsan till något? Det kan ju iofs berott på att han då upplevt barmark i ungefär tre veckor, efter en djävulsvinter, och att vi inte ens börjat spårträningen, men ändå. 🙂

Karlsson fick naturligtvis också ett spår som blev lite kortare än planerat men det som blev det löste han jättefint. Han gick över en apport men i övrigt fanns det inte mycket att klaga på.

I tisdags åkte vi till Elfsborgs BK och tränade lite. Huvudsyftet var att introducera Malte i brukshundsvärlden. Även detta tog han med ro när han fått titta sig omkring en stund. En riktig liten goding verkar han vara, men så har han ju bra gener också: Karlssons farfar är nämligen Maltes morfar – Foxforest Formula One, eller Kimi som han kallas till vardags. 🙂

Vår träning gick väl rätt bra, även om jag inte var superfokuserad. Provade bl a fjärrdirigering på ca 20 meter och det gick riktigt bra, nu igen?! Kan någon förklara för mig varför det funkar på fem meters avstånd, och på 20, men inte på tio?! Känns inte helt logiskt faktiskt.

Avslutningsvis så har vi ett nytt projekt på gång; SÖK! Har beviljats inträde i ett sökgäng och går allt som det ska så kör vi igång nästa helg. Vi får väl se om vi har talang för det? Jag kan ju försvinnande lite, men jag får väl lära mig. Att Karlsson kommer tycka det är jättekul, framför allt på nybörjarnivå, tvivlar jag inte på, men sen får vi väl se om han håller ihop när vi kommit lite längre; när banorna blir längre, tomskicken fler, och när han måste ge sig ut i rak motvind trots att näsan säger att det inte finns någon figge där? Nåja, den som lever får se, och går det inte så har vi åtminstone gett det en chans. Ska bli kul med något nytt, det tror jag att både han och jag behöver. Och nu håller vi alltså tummarna extra hårt för en extremt snöfri vinter!