Kompensationsbus

Efter vår senaste lydnadstävling gick ju luften som bekant ur matte. Efter två hela år helt utan tävlingsframgångar, om man ser till slutresultat/uppflyttningar och bortser från enskilda delar som funkat ibland, var det ju inte så konstigt. Det har ju även varit en minst sagt turbulent tid i övriga livet sedan dess och vi har inte varit i närheten av en appellplan sedan tävlingen. Karlsson har tagit det med fattning (läs: han har inte klättrat på väggarna) men det gick ju inte att missta sig på hans glädje när han fick ett par små lydnadspass på hemmaplan för ett par veckor sedan, men sen gick luften ur matte  – igen.

I förra veckan var jag nere i en så djup svacka att jag nästan bestämde mig för att inte skaffa någon mer hund – alls. Tidigare har det ju knappt gått en dag utan att jag funderat på olika alternativ, dvs olika raser, den dagen Iza inte finns längre. Då kändes det dock som att det där med hund nog skulle vara ett avslutat kapitel. Möjligen en liten vit ulltuss som inte vill gå ut när det regnar, men då kan jag ju lika gärna skaffa innekatt … typ. Hur det blir i framtiden är det ingen som vet. Det är fortfarande mycket möjligt att jag lägger ner hunderiet (dvs tränandet och tävlandet) för gott och omskolar Karlsson till sällskapsterrier? En bidragande orsak är, som jag tidigare skrivit, bristen på träningskompisar i någorlunda strukturerad form. Det finns perioder när man själv är den som pushar och drar, men just nu är det inte en sådan period och då behövs det andra som gör det. Har man inte det så…?

Hur som helst; igår tog husse hand om Iza och jag tog mig i kragen och lullade ut med Karlsson i skogen, beväpnad med en ny (pip)leksak som legat på vänt sedan SM. Han fick busa och rusa, vi lekte och tränade linjetag med hjälp av pipleksaken. Han var överlycklig och njöt av stunden och det gjorde faktiskt jag också.

Idag skärpte jag till mig igen och tog ett lydnadspass här hemma. Han gick riktigt bra, men det brukar han ju göra på träning. Det är ju i tävlingssituationen det brakar ihop. Dagens höjdpunkt var väl när jag körde några fjärrdirigeringar, på 20-25 meters håll! Han brukar ju tjura ihop redan när jag står 10 meter bort så riktigt vad som hände i min hjärna när jag gick så långt ska jag inte ens försöka analysera, men det funkade?! OK, alla skiften blev inte rätt – men han gjorde i alla fall något vid varje kommando. Annars har han ju en tendens att bara låsa sig, gärna i liggposition, men inte idag. När Iza och husse kom och ställde sig och tittade på, på fem meters håll, blev han lite okoncentrerad men vi löste det också.

När vi var klara med lydnadspasset återupptog vi vår gamla hobby; latexpipmedsvansrace på åkern, som bonden faktiskt slog till sist. Det var ingen tvekan om att terriern saknat denna aktivitet, och fort gick det. Bilder kommer längre ner…

För övrigt har jag inte uträttat några stordåd idag. Igår kväll firade nämligen Kinds BK sitt 40-årsjubileum, och jag var där. En himla trevlig och lagom opretentiös tillställning, som alltid när det handlar om Kind. 🙂 Men eftersom tant inte är van att vara ute och rumla så sent har hon inte varit så kaxig idag. Efter att ha sovit uruselt i natt lyckades jag klamra mig fast i sängen tills klockan var runt 10, och på den vägen är det. Nåja, lite nytta har jag väl gjort, förutom hundträning, men inget mer revolutionerande.

Här kommer ett litet urval av dagens bildskörd. Lågt stående höstsol i kombination med actionbilder är … inte världens enklaste. 😉

Två tidsinställda bomber

Man skulle nästan kunna tro att mina båda hundar kan klockan. De kan de väl också, på sätt och vis, även om de använder sig av den inbyggda varianten. När jag jobbar hemma brukar de börja röra sig strax före 12, för då är det dags för lunchpromenad. Men idag överraskade jag dem!

Jag väntade ett viktigt telefonsamtal kl 13 så för att hinna med både promenad och att mata mig själv reste jag mig från kontorsstolen redan 11.30. När jag tillbringat en liten stund i ”pannrummet” (som inte längre är ett pannrum, därav citationstecknen”) med att byta om kommer den lilla terriern sakta gående, gäspande och nyvaken. Till saken hör att han då inte varit ute sedan 05.30 på morgonen. Efter frukosten somnade han som vanligt in i vardagsrummet där han sov lugnt och stilla i sex timmar. Uppenbarligen har han inte hört talas om Jordbruksverkets fem-timmarsregel? Inte Iza heller för den delen som legat hos mig i arbetsrummet hela förmiddagen.

När Iza hörde terrierklor på golvet var hon ju tvungen att kolla vad vi gjorde. Hon kunde ju missa något!

Det som normalt brukar vara ett högljutt kaos där båda hundarna vrålar av lycka/förväntan/whatever inför promenaden, och Iza ligger still på (kraftigt) kommando, blev en ovanligt lugn tillställning. Det verkade liksom inte som om de förstod vad som hände: att matte satte på sig hundkläder, EN HALVTIMME FÖR TIDIGT?! Det rådde dock inga tveksamheter om att de ville följa med ut, men hela processen var bra mycket lugnare än normalt.

Och om en halvtimme ringer matklockan. Den inbyggda. 🙂

(Bilden är tagen med Fånen. Nästan det enda skälet till att jag funderar på en iPhone 4S inom en inte alltför avlägsen framtid är – kameran. Redan 4:an har väl en ganska mycket bättre kamera än det är i min 3GS, och 4S borde ju rimligen ha snäppt upp sig lite till?)

Blandade klumpar

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från senaste besöket i Rättvik. Ett besök som inte innehöll någon mamma vilket naturligtvis var oerhört overkligt och sorgligt, på många sätt.

Vissa av mina klumpar i magen har försvunnit och andra har tillkommit. Egentligen har jag nog inte förstått hur dåligt jag har mått av att ha henne så långt bort. Hur otillräcklig jag har känt mig som inte kunnat hjälpa till med sådant som behövts, och inte kunnat hälsa på rimligt ofta. Ja det finns många fler anledningar till klumpar i magen, både försvunna och nytillkomna, som jag inte orkar räkna upp här. Jag kan fortfarande inte smälta att flytten och den nya miljön, som skulle bli så bra, blev så tokfel? Att det gick så fort och rakt utför?! Jag har ju mina misstankar om orsak men jag lär aldrig kunna bevisa något så jag tänker inte starta någon process. Läget är som det är.

Dagarna i Rättvik var oerhört effektiva, och lätt surrealistiska. Vi lyckades tömma och flytta ur lägenheten helt och hållet vilket jag inte trodde när vi åkte upp. Att det gick så fort berodde väl delvis på att det knappast fanns en enda pryl där som jag inte redan sett och tagit i tidigare i år och då, omedvetet, skaffat mig någon form av förhållande till, varför beslutsprocessen den här gången inte blev så svår. Det var mycket skönt att vi blev klara i alla fall, och slipper hålla på med det i samband med begravningen.

Men livet är ju ett bevis på att ”the show must go on”. När vi var i Rättvik var det ju höstmarknad, en av Sveriges största marknader. Äldreboendet ligger bara ett stenkast (knappt) från den största marknadsplatsen och alla gator i närheten var invaderade av knallar. För att ta oss till och från begravningsbyrån var vi tvungna att gå rakt igenom hela spektaklet och när vi kom ut därifrån möttes vi av ballonger och karuseller. Mycket märklig känsla. Det hade nog varit tillräckligt märkligt ändå…

Efter hemkomsten har jobbet krävt sitt, mer än vanligt, och dessutom är det ju massor av praktiska saker som måste ordnas med anledning av dödsfallet. Jag har dock fått till lite hundträning på hemmaplan vid ett par tillfällen och det mådde nog både jag och terriern bra av. Det är dock synd att vi inte har något hyfsat strukturerat träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis eller två, som kan sparka en i rumpan när motivationen tryter. Det skulle verkligen behövas! Börjar tröttna på att alltid vara den som föreslår och frågar… Då blir det att man harvar runt själv, för att inte känna sig tjatig, och det utvecklas man inte av. Inte ett dugg faktiskt!

För övrigt tyckte Karlsson att lördagskvällen var behaglig. När man har lagt beslag både på mattes fotpall och hennes (uppvärmda) värmekudde är livet helt ok. Tuggbenet gör dock matte inga som helst anspråk på…;-)

Så länge…

I avvaktan på ett något djupare inlägg, som jag uppenbarligen har riktigt svårt att få på pränt, så nöjer vi oss med detta så länge.

Det optimala felsökningsschemat, med lösningar!

 

Det väntade men ändå så oväntade?

Igår kväll skrev jag nedanstående, lösenordsskyddade, inlägg. Det handlade om min mamma som inte alls mått bra, varken fysiskt eller psykiskt, sista tiden. Efter helgens besök var jag ganska tagen över den försämring som skett bara sedan i somras.

Det långa inlägget slutade med raderna:
…för det är inget värdigt liv. Det hade kunnat vara det men som det är nu är det bara att – för mammas skull – önska det förbjudna: att det får ett snabbt och naturligt slut…

I morse, stax före klockan åtta, publicerade jag det. Två minuter senare ringde min telefon. Det var sköterskan på äldreboendet och jag anade ganska snabbt att något hänt. Och mycket riktigt – hon meddelade med tung röst att mamma avlidit under natten. Förhoppningsvis lugnt, i sömnen. Åtminstone tydde allt på det. Min fasa, och även mammas naturligtvis, var ju att hon skulle bli liggande på ett sjukhus och hållas vid liv av apparater… Det här blev ju faktiskt ett slut som man önskar både sig själv och andra, den dagen det är dags.

Ingen, och allra minst jag, trodde att det skulle gå så fort. Med tanke på mammas alla fysiska åkommor är det egentligen ett under att hon klarat sig så länge som hon gjort, men att det skulle komma nu…? Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag åkte dit i helgen som var. Den ursprungliga planen var att åka två veckor senare, men jag är så glad att jag ändrade mig. Vi fick trots allt en fin helg tillsammans, och både fredag och lördag tog jag med henne ut så att hon fick uppleva det underbara vädret. Bara sitta i solen och njuta, och det gjorde hon…

Nu tar allt det praktiska vid, mitt i sorgen, och redan i morgon åker vi upp för att förbereda begravning, påbörja tömning av lägenhet och så vidare. Jag är ju trots allt en ganska praktiskt lagd människa så det är ”enklare” när man har något att göra…

Nostalgi och arvegods

När vi rensade i mammas lägenhet i somras var jag oftast rätt tuff i mina bedömningar av spara eller inte spara. Hon hade naturligtvis fått med sig massor, egentligen på tok för mycket med tanke på den nya mindre bostadsytan, men vem var jag att neka? Sedan hade hon ju dessutom ett par månaders betänketid innan vi gjorde det slutliga renset på semestern.

Det mesta av det som blev över skänktes till olika välgörande ändamål men, förutom en del nyttoprylar, så var det några saker jag inte kunde slita mig ifrån. Jag hade glömt deras existens, men när jag fick syn på dem så … ville jag ha dem. Och i söndags kom de hem.

En mörkgrön tillbringare som raskt förflyttade mig till barndomen på 60-talet.

 

Några assietter, helt på egen tass utan någon servis, som användes
när man åt frukt framför TV:n! Med fruktkniv?! Också 60-tal.

Det är mycket möjligt att båda dessa detaljer skulle gå att sälja för en mindre hacka till rätt 80-talist men inte en chans. Affektionsvärdet är på tok för högt!

Något affektionsvärde är det väl inte direkt i fårskinnsfällen som återfanns djupt ner i en låda. Tanken var att Karlsson skulle ligga på den i soffan, men den kunde lika gärna ha utsatts för ett mordförsök av allvarlig art. För en gångs skull var han dock på samma linje som matte vad det gällde mord eller mys. 🙂 Om det blir jävelkallt även den här vintern så kan han ju få ha den i bilen att ligga på.

 

Även åt Iza hade jag med mig lite arvegods. Närmare bestämt en bia-bädd som tillhört pappas och A:s schäfer Frida. Eftersom Gino, i motsats till Karlsson, inte riktigt kommit på hur man fyller ut en bia-bädd i schäferstorlek så tyckte A att den tog onödigt stor plats och den står numera i vårt vardagsrum. Nu har Iza ett svårt val varje kväll – fåtölj eller bia-bädd? Hittills leder fåtöljen men även om hon inte visar några större tecken på krämpor än så vet man ju inte hur länge det är kul att hoppa upp i fåtöljen och då kommer den väl till pass.  Iza i biabädd har ni ju sett förr så någon sådan bild blir det inte idag.