Och nu då…?

Det är inte utan att jag känner mig lite vilse i pannkakan nu…

I torsdags åkte vi till Rättvik – för sjunde gången i år. Den normala besöksfrekvensen har varit en gång varje år så det här året har varit – hektiskt. Närmare 700 mil har vi avverkat bara på den sträckan.

I fredags var begravningen, och den blev naturligtvis tung – så som begravningar är. Min kusin och hennes man var dock på plats vilket underlättade det hela betydligt, framför allt före och efter själva akten i kyrkan.

Vi hade hyrt en stuga från torsdag till lördag och fick massor av trevligt umgänge under de dagarna. Kusinen (och även hennes man) är riktiga feel good-människor och utan dem vet jag inte hur det hade gått. Karlsson var med som feel good-hund och gjorde sitt jobb med den äran, i synnerhet när han på fredagens eftermiddag körde race på Långbryggan, 628 meter rakt ut i Siljan. OK, han sprang inte alla 628 i ett svep, men roligt hade han. Så även när han fick springa allt vad han orkade på badplatsen och den helt tomma campingen. Iza, som inte är kompatibel med begravningskläder, fick vara hos hundvakten och plocka svamp hela helgen vilket hon skött så bra så att hon fick med sig en stor påse trattisar hem.

Det var skönt att komma hem igen, och ambitionen under hemresan var att inte lämna kommunen mer i år. Den ambitionen sprack dock redan på söndagen när vi åkte till grannkommunen och skrev på kontraktet på vår nya (eller åtminstone nyare) husvagn. Vi lär dock inte se så mycket mer av den förrän till våren. Nu återstår ”bara” att städa ur den gamla som ska levereras för inbyte, helst nu på söndag. Jag ryser bara vid tanken på hur många schäferhår det ryms på insidan av ett förtält…

Och på tal om husvagnen så kan man återknyta till det där vilse i pannkakan-syndromet. Vad ska vi nu göra på sommarsemestrarna? Ända sedan jag flyttade hit (och även när jag bodde i Stockholm) så har vi varje sommar åkt raka spåret upp till Rättvik för att hälsa på mamma, och de sista åren även för att hjälpa henne med diverse praktiska göromål i större eller mindre omfattning. Nu har vi ingen direkt anledning att åka dit längre. Åtminstone inte att tillbringa halva semestern där… Vi löser säkert det problemet, men konstigt känns det onekligen.

Ett märkligt fenomen inträffade igår. I våras, ett par dagar innan vi skulle åka upp för att påbörja flytten av mamma drabbades jag av yrsel. Läkaren på vårdcentralen hittade inget fel på mig, men naprapaten lagade det snabbt och lätt samma kväll. Låsning i första nackkotan var diagnosen om jag inte missminner mig. Igår, två dagar efter hemkomsten från Rättvik, drabbades jag av kraftig yrsel?! När jag klev ur sängen höll jag, bokstavligen, på att gå in i väggen, eller snarare i bokhyllan som sitter på väggen! Yrseln lade sig successivt under dagen och idag känns det OK, men man kan ju inte undgå att fundera på hur mycket som är psykologiskt betingat?

Med allt som är planerat att ske i den här novembermånaden så lär den gå fort som blixten. Bl a står en smärre köksrenovering på schemat; nytt kakel och ny bänkskiva. Gäller bara att få hit snickaren som ska göra det också. Senare i vinter ska även vardagsrummet få sig en rejäl omgång med utbyte av alla ytskikt. Även om det jobbet också ska göras av fackmän så är det ju en hel del pyssel både före och efter… Jag har ett antal kartonger med saker från mamma att ta hand om, och en massa annat står också på schemat så sysslolös är jag inte det minsta.

Hundträningen ligger fortfarande på is. Eventuellt genomför jag ett experiment nästa lördag och startar på Kinds KM i lydnad med ”otränad” hund. Många har ju tyckt att jag skulle testa det, för att se vad som händer. Om han då är så taggad så att han går bättre? Jag tillåter mig att tvivla, men på ett KM har man ju ”råd” att chansa. Någon som inte ligger på is, men däremot i soffan, är den lilla tävlingshunden. Han provligger olika kuddar, och olika ställningar. Det fattas bara att han börjar ropa efter praliner… 🙂

Och tittar man hur osammanhängande det här blogginlägget blev så förstår man att jag faktiskt är rätt vilse i pannkakan – på många sätt. 😦

5 reaktioner på ”Och nu då…?

  1. Efter allt du har varit med om i år – och ifjol – så har du rätt att vara lite vilse i pannkakan! Jag brukar få höra att jag måste lära mig att ”ta det lugnt” – kanske borde både du o jag följa Karlssons exempel och lägga oss på lämplig kudde i soffan…? Kram!

    • Jo, Karlsson är klok! Man borde ta det lugnare men för tillfället är det inte så mycket jag kan välja bort. Mitt ideella engagemang är nog snart på minussidan så där finns inget att tacka nej till liksom. Resten är rätt ”måste”, tyvärr.

  2. Jadu,den där tävlingshunden vilar sig verkligen i form. Med den stilen kan det inte gå annat än bra på KMet, man ser ju vilken inlevelse han har 😀
    Inte konstigt om du är vilse i pannkakan, men jag tycker du fick med många händelser i ett relativt kort inlägg, så jag är mer än impad iaf 😛
    Ny husvagn, nya semestermål tycker det verkar som att det kan bli en del nya ordningar…Låt mig fresta med lite Rut-BitteochPälsmössorna-KanelochAnkidejteriSkåneland *andas*

    Cyberkram till Daj!!

    • Skulle vara jättekul att komma ner och träffa er. Ja BitteochPälsmössorna har jag ju iofs redan träffat. 🙂 Men det får nog bli utan husvagn i så fall, för den nya får jag inte dra – än, och husse gör sig inte riktigt på hundtillställningar. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s