Idag var det alltså dags för det stora experimentet; att tävla med ”otränad” och uttråkad hund. Hur skulle det gå?
Sedan den officiella tävlingen på Elfsborg för två månader sedan har vi tränat lydnad EXAKT tre gånger, och endast på hemmaplan. Endast en av dem, i söndags, har varit hyfsat seriös. Vi har inte satt våra tassar på en appellplan under denna tid. Anledningarna har varit många. Först var det Karlssons tonsillit som visade sig vara stora tonsiller utan bakterier?! Alltså ingen antibiotika men beordrad vila av veterinären. Dessutom hade matte tappat sugen i största allmänhet efter detta bedrövliga tävlingsår. Sen hände allt med mamma som naturligtvis tog musten och lusten ur mig.
Under resans gång, och i synnerhet i samband med lydnadstävlingen i september, fick jag tips om att jag kanske skulle låta honom ha tråkigt inför tävling för att han skulle vara lite mer taggad. Jag ställde mig skeptisk till det hela. Men så såg jag min chans att testa det upplägget. Mer otränad och uttråkad än så här har han nog aldrig varit, och så dök det upp ett klubbmästerskap i Kind som en skänk från ovan. 🙂 Sedan i söndags har han enbart gått koppelpromenader och tränat har vi som sagt inte gjort.
Mina tankar inför dagen var att vi nog skulle tappa en del i precision, få en del slarv, och att han skulle ljuda mer än vanligt. Det visade sig stämma rätt bra. ”Ej helt tyst” är en mycket ofta återkommande notering i protokollet. 😳 I synnerhet i start- och väntsituationer. För övrigt gick det mycket, fort och ofta – typ. 🙂
Men … för första gången i världshistorien fick vi betyg på alla moment i klass III! Inga 10:or, men heller inga nollor. En rolig detalj var att dagens domare var samma som dömde på tävlingen i september. Hon är inte känd för att ge några gratispoäng. Det gjorde hon inte då, och det gjorde hon inte nu. Hon var dock i det närmaste lyrisk av attitydförändringen hos det lilla virvelmarsvinet. Hon såg nog en ännu större skillnad än vad jag gjorde. 🙂
Så, hur gick det då? Ja klubbmästare blev vi naturligtvis inte, men vi skrapade ihop till ett definitivt ekipage-bästa, och ett andrapris med 237,5 poäng. Tidigare har vi ju bara haft tredje- eller 0-pris, beroende på X antal nollor.
Dagens poäng med mina kommentarer;
Sitt i grupp; 8,5 (pip, förmodligen mest temperaturrelaterat. +3 och mulet är inte favoritvädret för gruppmomenten.)
Platsliggning; 8 (se ovan)
Fritt följ; 7 (lite förvirrat mellan varven, och jättefint mellan varven…)
Sättande under marsch; 9 (Något sent enligt domaren, och det får vi tro på.)
Inkallning med ställande och läggande; 8,5 (tydligen ljud, som jag inte hörde och snett sättande i avslutet. I själva ställandet och läggandet fanns inget att klaga på, ens enligt domaren.)
Rutan; 7 (Spikrakt ut i bra tempo och jag fick stopp på honom i tid, men … det var något i rutan som luktade väldigt gott?! Han knycklade ihop de små söta öronen och det krävdes ett par extra kommandon innan han knycklade ihop även benen – i slowmotion. Sen kröp han en liten bit för att kunna lukta ordentligt? Resten såg jag inte så mycket av men det var nog bra för det står inget i protokollet.)
Hopp-apport; 7,5 (Ljud, förstås, och tugg. Extra notering från domaren; bra tempo.)
Metallapport; 8,5 (Ljud i starten, och lite tugg. F ö fint.)
Vittringsprov; 7 (Ljud i starten, tog rätt pinne, tuggade och strulade/tappade vid avslutet.)
Fjärrdirigering; 5 (Missade något skifte och krävde en del extra kommandon. Jag var nog lätt förvirrad också, så jag tar på mig en hel del.)
Så – hur gör vi nu? Var sitter volymknappen? Så mycket som han lät idag tror jag aldrig han gjort förut. Å andra sidan var det länge sedan han var med mig så bra på tävling. Toktaggad men tyst, hur kommer man dit? Tränar man kanske sex gånger, istället för tre, de sista två månaderna innan tävling? Räcker det att låta honom ha tråkigt veckan innan tävling? Tränar man spår och uppletande så att han får ut en del överskottsenergi?
Många frågor, få svar… Att hitta balansen blir inte lätt.
Om man leker med tanken (jag vet… om inte om vore, och man kan inte göra så, etc…) att vi hade haft en hyfsat tyst hund, och att det genererat en poäng till på de moment där det dragits för ljud + att temperaturen varit lite mer gynnsam och att han alltså varit tyst även på gruppmomenten, så kommer vi upp i ett förstapris med god marginal. Faktiskt?!
Nu inser jag ju att en helt tyst Karlsson-terrier kommer jag inte att få, hur jag än gör, men bra mycket tystare än så här kan han faktiskt vara. En lätt lomhörd domare skadar ju inte heller. 😉 Men balansen som sagt…? Den tål att funderas på i vinter.
Hur som helst har jag haft en himla trevlig dag bland himla trevliga människor på en himla trevlig klubb där jag känner mig himla hemma, och som nog snart blir min hemmaklubb på riktigt. Ska vi ändå inte träna spelar det ju ingen roll om jag har en eller fyra mil till klubben – typ. 😉
Dessutom känns helt plötsligt hela livet lite lättare. Det har ju varit ganska tungt och mörkt ett tag nu, men lite lättare känner jag mig i hjärtat efter dagens övningar.
Några bilder från dagen, tagna av Ulf B med min kamera.
Fritt följ-halt
Distanskryp i ruta?! Kanske ett nytt moment i regelrevideringen 2017?
Inkallningen från rutan.
Ingen större tvekan om vilket moment detta är.
Metallapporteringen.
Vittringsapportering.
Fjärrdirigering.
vallterrier.com 
Lagom är bäst. 🙂 Kanske träna på ordentligt (dom vanligt) och sen en el två veckors totalpaus innan med bara fysiska o ”nosliga” aktiviteter innan tävling? Ska bli spännande att se vart ni hittar bästa möjliga balans! 🙂
OM vi hittar den Sandra. OM…?
Äsch då, klart ni gör! 🙂
Så kul, grattis igen! Kolla om det kan finnas en specialkurs för era problem här http://evabodfaldt.com/kurslista.asp. Sällan jag kan rek rakt av men nu gör jag det:)
Det finns det säkert, men de flesta av hennes kurser är väl upplagda på flera kurstillfällen, typ en kväll i veckan, och DET funkar liksom inte när man bor i Borås… 😦
Härligt med framgång igen!
Det här med ljuden är ju ett evigt problem, inte bara för dig.
Jag var dock alldeles nyligen på en kurs i just detta ämne, en skyddsmänniska som i maj hade klivit av planen (efter full pott på specialen) för att hunden formligen skrek hela tiden. Hennes råd: Nolltolerans – även i vardagen! Det där jobbar jag med just nu för fullt. Initialt har det väl stegrats (vilket hon varnade för), men nu känns det som om det börjar gå upp lite ljus i den prickiga skallen: Om man piper/låter får man inte göra något kul alls. 😉
Skyddsmänniskan? Ja, hon klev av planen i maj månad. I september tävlade hon igen – utan ett ljud. Det du! 😉
Det finns ju olika sorters ljud… Jag har varit på föreläsning för samma ”skyddsmänniska” och var väl inte fullt lika imponerad. Vi har/hade inte samma problem. K låter ALDRIG i fria följet till exempel. Han ägnar sig nästan uteslutande åt startskall/-pip, och hur lätt är det att komma åt det utan att sabba/skapa osäkerhet i momenten? Ljuden kommer nästan aldrig på träning, bara på tävling. Dessutom har det nog gått för långt, dvs han är för gammal. Att avbryta en platsliggning för att han piper tror jag inte han blir jätteledsen av…?
För vår del handlar det nog uteslutande om att hitta rätt balans i förberedelserna. Så tokladdad som han var idag har han aldrig varit tidigare, och jag var ju ganska förberedd på vad som skulle hända med de obefintliga förberedelserna.
Jag var på samma föreläsning ihop med Lotta och var klart imponerad över att hon lyckats med sin hund, men kände inte riktigt att det var applicerbart på mig. Jag har varken tid, ork eller möjlighet att ha nolltolerans på ljud. I mitt fall var det ju Dizzy det gällde och skulle hon inte få låta hade man liksom tagit bort hela hennes personlighet och det kändes varken möjligt el ok. Men visst, men konsekvent och bra träning hade det säkert gått att få bort ljuden på planen. 😉
I Karlssons fall känns det lite annorlunda än med en brukshund modell ”ääääälskar att jooobba”. Skulle han ”hålla” för sånt tokpet i nåt han kanske inte ens är medveten om att han gör utan att tappa arbetslusten? Bara en tanke…
Men i slutänden, jag var som sagt absolut imponerad över att hon fick pipschäfern tyst!!! 🙂
Alltså jag är så himla glad över ditt inlägg idag! Person bästa 😀 inte illa, inte illa alls 😀 Jag har två olika sorters hundar och tänkte dra lite hur jag gör med dem…..Ruthunden har start ljud och gärna morrning på ex apporteringen, medan Kanel visst låter under träning men inte på tävling….Den sist nämnda har en tendens att krokna rätt snabbt, därför blir det koppel promenader för hennes del, minst en dag innan men gärna två eller tre.
Ruthunden, efter att jag kastat apporten och låtit henne vänta en stund har jag sagt fot och gått åt andra hållet. När vi gått en bit har jag varierat med att skicka henne när vi kommit tillbaka till platsen för kastningen och att låta bli.
Kanske kan du skräddarsy en variant för Karlsson 😉
Härligt att du känner lusten komma tillbaka igen Lotta!!!
Det där med att sänka förväntan genom att t ex kasta apporten och gå därifrån, som du skriver, har jag testat. Det metoden skulle nog kunna fungera, men … då blir han osäker istället och så krävs det helt plötsligt 2-3 kommandon innan han vågar starta?! Det drar ju ner betyget ännu mer än pip i rimliga mängder. *suck*
Så bra jobbat!!! Stort varmt grattis!!!!! Från oss alla!!!
Tack. 🙂
Skönt att tävlingen skapade en härlig känsla, det blir man ju så glad av. Det här med ljud är ju så himla svårt att få bukt med. Det finns många tips från olika håll men i praktiken är det så mycket svårare. Balansen mellan lagom hög och för hög intensitet i momenten är verkligen en svårighet. Vissa hundar har ju närmare till skall och jag har märkt att bt:n verkar vara en sådan. Soda kan ge startskall när vi kör lite agilityhandling utan hinder och idag kom det t.o.m. ljud på kontakfältsträningen. I lydnaden är han tyst än så länge men det är väl bara en tidsfråga….apporteringen är ju superkul;)
Hoppas du kan hitta någon medelväg för Karlsson som ni båda kan vara nöjda med. Ni tar det där 1:a priset i vår- helt klart:)
Just ljuden är det största skälet till att Karlsson inte fått prova agility öht. Även om jag inte kan köra på tävlingsnivå kunde det ju varit kul som ”hobby”, men – nej! Han ljudar som sagt nog mycket ändå…
Bastian fick ju inte köra agility regelbundet pga sina höfter men oj vad roligt han tyckte att det var så ibland smygtränade vi lite för skojs skull 😉
( En kompis hade nycklar till klubben så ibland åkte vi dit på dagtid och tränade utan att ”störa” vanliga träningarna och när man hade en berner som stack från bilen ut på planen och började springa över balansbommar och A hinder på egen hand eftersom han inte hade tid att vänta på mig… då var det nog lika bra att vi inte var där på vanliga träningarna så smygträna lite ni också 😉 )
Har smygtränat en hel del med Iza, men jag är som sagt rädd att han kommer ljuda ännu mer om han får smak för det. Dessutom klarar inte min onda höft av springandet, så nej … det får nog vara, tyvärr.
Grattis till den fina prestationen!
Coolaste bordern ever :))))
Vilka härliga bilder! Det ser ju fiiiint ut! 🙂 du ser, vila gjorde susen… 😀
GRATTIS! 🙂
Vila sig iform ja… Hade inte varit på klubben sedan i våras och åkte upp, oengagerad, otränad och knappt medveten om vilka moment som ingick, till JBks KM nu i höst med TantMylla. I appelklass förvisso men just de spelar ju ingen roll när jag har en hund som fullkomligt döööör när jag säger ”fot” på tävling, oavsett klass. 5p är ibland snällt i betyg…. Har ju typ gett upptävlandet där lydnad ingår för det är så ledsamt. Men jag fick uppleva det finaste fotet på säkert 6 år från hennes sida! Blir fortfarande tårögd när jag tänker på det… Tror vi fick 9,5p och den glädjen hon visade att ÄNTLIGEN få nöta lite appellplansgräs var helt obeskrivlig! Så nu vilar vi oss i form till söktävlingarna i vår. Tänker inte göra något mer än köra sök och hålla kondisen igång.
Jag tror på vår metod! 😀
Visst är det fascinerande?!