Akustik & taktik

Efter snart sex år som tvåhundsägare har jag gjort en ny upptäckt. Jag hör vem som äter! 🙂

De båda jyckarna har ju en något annorlunda angreppstaktik när det gäller att inmundiga tilldelat godis.

Karlsson har en ganska ödmjuk approach och man riskerar väldigt sällan att behöva utsätta sig för akut handkirurgi i direkt anslutning till att man delat ut en godbit (typ: torrfoder).

Iza däremot, hon hugger som det rovdjur hon är vilket oftast resulterar i att man slänger/släpper godis en bit från krokodilkäftarna. Men … då är hon så jäkla kvick att hon hinner klappa ihop tänderna innan godiset är på insidan.  Godiset studsar mot tänderna och landar på marken. Och då … då är det fritt fram. Ett visst tumult utbryter (inklusive oskärpan i iPhone-bilden!) när båda hundarna letar efter den lilla torrfoderkulan bland löv och gräs. Det är ganska sällan man verkligen ser vilken av dem som faktiskt hittar den. Men man hör!

Det är väl inte så märkligt egentligen. Naturligtvis blir det bättre akustik (resonans?) i ett schäfersvalg än i ett borderterriersvalg. Det som är konstigt är väl snarare att det skulle ta så lång tid för matte att lägga märke till det? 🙂 Det funkar dock extremt dåligt på mjukt godis…

Men … det skulle aldrig falla dem in att bråka i en sådan situation. De letar mycket ivrigt och den som söker finner – och äter. Inte mer med det. 🙂

I övrigt då, vad har vi gjort sen sist?

Jo, vi har spårat! I söndags var vi ute och spårade med Karlssons kusin Malte som nu har hunnit bli fem månader. En riktigt go liten jycke. Öppen och frimodig, precis som det ska vara, och inte alls påflugen på Karlsson utan lugn och sansad, men så har ju även han en egen schäfer som stått för uppfostran. 🙂 Och vilken liten spårhund han är! Jag la ett rätt långt spår åt honom, efter att matte berättat vad de gjort innan, och han löste det jättefint. När Karlsson var i den åldern tror jag inte ens han förstått att man kunde använda näsan till något? Det kan ju iofs berott på att han då upplevt barmark i ungefär tre veckor, efter en djävulsvinter, och att vi inte ens börjat spårträningen, men ändå. 🙂

Karlsson fick naturligtvis också ett spår som blev lite kortare än planerat men det som blev det löste han jättefint. Han gick över en apport men i övrigt fanns det inte mycket att klaga på.

I tisdags åkte vi till Elfsborgs BK och tränade lite. Huvudsyftet var att introducera Malte i brukshundsvärlden. Även detta tog han med ro när han fått titta sig omkring en stund. En riktig liten goding verkar han vara, men så har han ju bra gener också: Karlssons farfar är nämligen Maltes morfar – Foxforest Formula One, eller Kimi som han kallas till vardags. 🙂

Vår träning gick väl rätt bra, även om jag inte var superfokuserad. Provade bl a fjärrdirigering på ca 20 meter och det gick riktigt bra, nu igen?! Kan någon förklara för mig varför det funkar på fem meters avstånd, och på 20, men inte på tio?! Känns inte helt logiskt faktiskt.

Avslutningsvis så har vi ett nytt projekt på gång; SÖK! Har beviljats inträde i ett sökgäng och går allt som det ska så kör vi igång nästa helg. Vi får väl se om vi har talang för det? Jag kan ju försvinnande lite, men jag får väl lära mig. Att Karlsson kommer tycka det är jättekul, framför allt på nybörjarnivå, tvivlar jag inte på, men sen får vi väl se om han håller ihop när vi kommit lite längre; när banorna blir längre, tomskicken fler, och när han måste ge sig ut i rak motvind trots att näsan säger att det inte finns någon figge där? Nåja, den som lever får se, och går det inte så har vi åtminstone gett det en chans. Ska bli kul med något nytt, det tror jag att både han och jag behöver. Och nu håller vi alltså tummarna extra hårt för en extremt snöfri vinter!