…med vinter är att man kan ta lite läckra bilder. När man inte ens behöver lämna altanen är det ännu bättre. 😉 Men, det räcker ju faktiskt med ett par minusgrader, frost och sol för att få till bilder av den här typen. 30 cm snö och -15 är definitivt overkill.
Och btw, detta torde vara kommunens mest välfotograferade schersminbuske…
Nu har jag redigerat länklistan och lagt till några favoritbloggar.
Och, btw… idag visar termometern -15°. Till vilken nytta? Det är ALDRIG ok med -15, men i synnerhet inte när det fortfarande står november i almanackan…
Idag tog jag en sväng till stan på eftermiddagen, och julstämningen kan man ju inte klaga på, om man inte vill…
Men. Jag. Vill. Fortfarande. Inte.
Den här snön tar knäcken på mig. Jag blir på ett uselt humör. Det är bara bökigt, och stökigt, och bökigt… Bara tanken på att det kanske kommer fortsätta så här fram till mars-april får mig att vilja kräkas?! Och man kan inte träna spår! Det är nog faktiskt det som stör mig allra mest…
Ett antal faktorer till gör att detta varit en ganska usel dag, och humöret är i botten. Och i morgon är det måndag. Wow, typ… eller nå’t.
På skadefronten så är det ”rör inte min armbåge!” som gäller, men det går väl över. Armen är fullt brukbar så det är nog inget allvarligt. Den lilla svansen på den lilla hunden ser helt OK ut (efter omständigheterna), och gårdagens (sparsamma) blodvite förorsakades nog av för tidigt avlägsnad sårskorpa. Och om vi bara hade plats så skulle hans julklapp vara gjuten; en tvilling till min fåtölj, och en tvilling till min nackkudde, så att vi slipper slåss om dem…
För att inte skilja mig från mängden har jag naturligtvis adventspyntat idag. För varje år som går så lämnas mer och mer i kartongerna, men å andra sidan köps det något nytt också… Dags att göra ett rejält rens snart, och inte bara fylla på förrådet. Mina favorittomtar, från Nittsjö keramik, plockades också fram. Men till jul blir det bara granen, och inget mer. Om det ens blir gran i år?
På eftermiddagen fanns det möjlighet till ridhusträning. Dock inte i lyxridhuset som vi ska träna i på onsdagar utan i det betydligt mer ”jordnära” ridhuset som vi var i förra vintern. Lille Lennart var naturligtvis toktaggad, men min fantasi och motivation var inte fullt lika hög. Körde bl a rutan som jag inte tror vi tränat alls på ett par månader, och det gick riktigt hyfsat. En vittringsapportering med ”tävlingsledare” fick vi också till, och det löste han fint trots alla intressanta dofter på ”golvet”. En hel del annat pyssel blev det också, men som sagt; mitt fokus var inte riktigt på topp.
När vi kom hem upptäckte jag att såret på svansen blöder lite, med betoning på lite. Jag tror, och hoppas, att det bara är för att någon sårskorpa släppt – lite för tidigt. Under träningen kan det omöjligt ha skett, men möjligen i buren på vägen hem. Nu är det dock noga rengjort, och för säkerhet skull har jag lagt på ett bandage också. Suck… det som verkade så bra igår? Hoppas verkligen att det inte ska strula nu, utan fortsätter läka fint.
I samband med ridhusträningen glömde jag bort att jag inte hade mina Icebug på mig, när jag skulle gå till bilen. Det slutade med en vurpa à la klassiskt bananskal, dock utan bananskal. Min hjärna tyckte tydligen att det kändes som en god idé att ta emot kroppen med vänstra armbågen, så nu är den lite öm. Det är på den nivån att jag inte gärna vill vila den på bordet nu när jag skriver. Men… det kunde ha blivit betydligt värre, så man får väl vara tacksam.
Japp, då är korsstygnen borttagna och läkningen fick MVG av veterinären. Råkade kläcka ur mig att jag glömt det där med chip när han ändå skulle sövas, och smack – så hade han ett chip i nacken. För säkerhets skull satte vi på munkorg, men han blev inte nämnvärt upprörd över behandlingen. Så nu har jag en digitaliserade hund, typ… Och bara därför kommer jag väl aldrig mer råka ut för ID-koll på tävling? 🙂
Vid hemkomsten firade han sin nyvunna frihet med ett hysteriskt race runt köket, eller främst under och mellan köksbord och stolar. Där har han ju haft problem att ta sig fram i ett par veckor. Därefter blev det tvättning à la katt. Mycket noggrannt! Han passade också på att möblera om lopporna i skägget, vilket tydligen var välbehövligt. 😉
Helgen ska firas med adventspyntning och ridhusträning i morgon. Nice!
Trattlös terrier med trimbehov, framför allt av (get)skägget. 🙂
Igår svängde jag förbi min f d arbetsgivare, Hööks Hästsport, och investerade i ett täcke till lill-hunden. Back On Track-täcket jag köpte förra vintern trivs han inte riktigt i, åtminstone inte om han förväntas röra sig. Det är dålig frihet för bogarna, och dessutom är det långt och figursytt över rumpan vilket medför begränsad rörlighet för svansen, och det uppskattas inte. 😉
Nu var det väl iofs inte riktigt täckeväder idag. ”Bara” 8-9° kallt, men jag var ändå sugen på att prova. Och jo, det var bättre. Han såg inte alls lika låst och låg ut, utan pinnade på bra. Det är en stretchinfällning på bringan + att själva täcket är fleecefodrad softshell och alltså lite stretchigt i sig själv. Helt OK passform, men det hade inte skadat med ett litet bogveck (eller två) för att öka rörelsefriheten för frambenen ytterligare lite.
Att uträtta nummer två med täcke på sig föll honom aldrig in, så vi fick ta en extra liten sväng vid hemkomsten, utan täcke.
Slutsatsen, angående täcket, är dock att för de pengarna (279:- i alla storlekar) är det helt OK. Hade matten själv fått välja hade det gärna fått vara någon annan färg än rött, men tyvärr…
Jag kan för övrigt inte påstå att någon av hundarna är imponerade av snön. Det är möjligt att jag indoktrinerat dem? Fördelen är dock att Iza går utan att dra, där det är oplogat. Idag gick Karlsson efter oss där det var som mest snö. Ett smart drag förvisso, för då var det ju lite upptrampat. 🙂
Om ett par timmar är vi på väg till veterinären för borttagning av brodyren på svansen, och vaccination. Hoppas bara att läkningen blir godkänd av veterinären, och att Karlsson inte bryr sig om ”såret”, så att han slipper tratten nu. Även om han har funnit sig oväntat bra i sitt liv som trattis så är det ju roligare utan.
Och btw, på tal om veterinärer: i morse svor jag en hög och lång ramsa när jag insåg att jag naturligtvis skulle ha bett dem chippa honom när han var sövd i samband med operationen – men det hade jag inte en tanke på då… 😦
Även om det inte framgår på bilderna så har det idag bjudits på lite solsken, och fläckvis blå himmel. Dock duggar det fortfarande mikroskopiska snöflingor, oavbrutet, och snötäcket fylls på med några nya centimeter varje dygn… *suck*
Så här ser bilen, som stått stilla och orörd sedan i måndags kväll, ut numera. En något ojämn fördelning av snömängden. Förklaringen är naturligtvis blåsten, men ändå…? Var jag sjuk den lektionen i fysiken kanske?
Dagens lunchpromenad gick exakt samma väg som igår. 60% oplogat, 40% plogat. Jag trodde ju i min enfald att vi kanske skulle ha någon liten hjälp av det jobb vi la ner igår, men icke. Det fanns inte ens tillstymmelser till hål i snön efter våra tassar. Bara ett slätt snötäcke. Dessutom betydligt mer packat än igår, och därmed mer tunggått. Också på grund av den förb… vinden. Men… det är bra fysträning, framför allt för lille Lennart som får gå i snö upp till magen, och mer därtill stundtals.
Jag är ganska säker på att den här filuren har ungefär samma känslor för snön som jag har, dvs inte särskilt imponerad… Och hon som står i bakgrunden föredrar definitivt sommar och sol. (ajFån-bild).
Ikväll är det start för vinterns ridhusträningar. Jag ska åka dit men inte delta. Den konvalecenta svansen bör nog inte vistas i den bakteriefloran, även om såret ser helt och fint ut. Vi lugnar oss till nästa vecka. Och att ta in Iza i den miljön…? *skrattar ihåligt*
…när snön och nordanvinden yr utanför knuten kan man ha det så här. Bilderna är tagna med den lilla ”partykameran”, och alla utom den första är tagna utan blixt. Det enda ljus som fanns i rummet var motljus från TV:n och ett par fönsterlampor, och inte tillstymmelse till ”medljus”. Jag måste säga att jag är imponerad av kamerans ljusstyrka! Det var ju iofs därför jag köpte just den, men ändå… Jag har inte photoshoppat något med ljuset utan det är ”original”.
Hygien är viktigt säger Karlsson, som nästan är som en katt i det avseendet.
Nu, när han inte kommer åt att putsa sig själv går han loss på storasyster lite extra. 🙂
Det finns x antal tuggben av samma kvalisort, men Karlsson är alltid
mest sugen på det Iza för tillfället är i besittning av. 🙂
Det är med mycket nöd och en smula näppe tassarna når utanför trattkanten och kan hålla
i benet, men trägen vinner. 🙂 Stillastående eller -liggande motiv underlättar ju vid fotning
utan blixt, men lite rörelseoskärpa kan ju också vara charmigt, eller…?
Nu är han lite trött, men vill ändå gärna ha bästa benet inom räckhåll. Här har han ju
dessutom tillgång till tre ben; mina två som kudde, och ett tuggben. 🙂
Tidigare på kvällen körde vi ett träningspass i lokalen, till terrierns förtjusning. Och till min förtjusning också för den delen. Det var första gången på en vecka med tanke på den konvalecenta svansen. Det är bara att, ännu en gång, konstatera att han är rena rama lyckopillret. Även om inte allt blir perfekt så har han en sådan enorm vilja, och försöker så att han nästan spricker. 🙂
23:e november, och full vinter?! Enligt tillgängliga väderleksprognoser ska snön fortsätta falla (på tvären) några dagar till och rejält med minusgrader ska det bli en dryg vecka framåt, minst. Sen går inte prognoserna längre. Än är det ju inga ohanterliga snömängder, men … i slutet på november?
Jag. Vill. Inte.
Blotta tanken på att det kan bli en vinter av samma kaliber som den förra får mig att bli panikslagen. Och då tog den fart betydligt senare… En sådan vinter kan man kanske klassa som olycksfall i arbetet, men två? Då börjar man se ett mönster… Ett mycket obehagligt mönster. 😦
***
För övrigt har jag i ett par dagar funderat på hur folk står ut? Alltså sådana människor som har hundar som inte går ihop. Mina går ju utmärkt ihop, men för att minimera risken för att Iza ska börja pyssla om Karlssons svans (som läker fint enligt min bedömning) håller vi dem isär när vi inte kan ha full koll. Det innebär oftast att Karlsson blir instängd i vardagsrummet. Där har han ju sin soffa, sin fåtölj, sina fleecefiltar och kuddar, så det går ingen större nöd på honom. När jag jobbar ligger ju Iza uppe hos mig, och han ligger kvar där inne med dörren öppen. Men… dessa människor som riskerar avancerade hundslagsmål bara genom att, till exempel, glömma en dörr i öppet läge? Nej, tror inte jag skulle klara av att leva på det viset, inte bara för min skull utan för att ständigt behöva stänga ett (eller flera) djur ute från flocken/gemenskapen. Skulle jag någonsin hamna i en sådan situation skulle jag nog allvarlig överväga omplacering. Må det aldrig ske!
I övrigt väntar vi på att det ska bli fredag, så att stygnen tas bort och förhoppningsvis även tratten. Och så väntar vi på att svanspälsen ska växa ut igen. Just nu är den en millimeter, eller möjligen två… Undrar om han fryser om svansen?
Till sist ett kort på schäfertantens lustiga sov-/vilostil tidigare idag. 🙂 Den frambensföringen går inte av för hackor! Den gräsliga fleecepläden är terrierns bäddobjekt, men den har han inte mycket glädje av just nu.
Då har bloggen bytt utseende, och jag tackar Anki för tipset. 🙂 Jag har ju länge letat efter ett nytt tema som passar för lite bredare bilder, och har svart bakgrund. Nu verkar jag ha hittat det, åtminstone efter några smärre modifieringar. Sen kanske behovet inte var akut just nu, när det är lågsäsong för fotning. Å andra sidan, med en konvalecent borderterriersvans finns det ju tid. Nåja, nu är det gjort. Klurar lite på en ny header också, men än har det inte dykt upp några briljanta idéer.
Den här helgen har gått lika fort som vanligt. Gårdagen ägnades bl a åt den traditionella inför advent-fönstertvätten, som var mycket välbehövlig. Nu kan jag förhoppningsvis med hyfsat gott samvete adventspynta nästa helg.
På kvällen drog vi, tillsammans med M & T, till Göteborg och Scandinavium för att titta på Björn Skifs show. Nackdelen med mig är att när jag hör allt för många som är lyriska över något så bygger jag upp helt orealistiska förväntningar, och den artisten som kan infria dem är nog inte född. Samma sak drabbade mig med Mamma Mia. Känslan när jag går ut från den typen av föreställningar blir lite ”jaha… var det inte mer, bättre, roligare”, men det är ju mig det är fel på. Lite i backspegeln kan jag konstatera att det naturligtvis var kanonbra, och att Björn Skifs är en lysande artist. Att jag höll på att krypa ur skinnet pga de obekväma sittplatserna var ju inte hans fel.
Idag har det varit något av en slödag och det behövs ju också ibland. Dessutom vaknade jag med rejält ont i rygg och nacke i morse. Nu vräker snön ner ute, och de som vill ha en vit 1:a advent verkar få det med tanke på den kylslagna veckoprognosen. Jag hör inte till den kategorin. Nästa helg är Karlsson av med stygnen om allt går som det ska, och då hade det ju varit käckt att kunna träna lite spår…
I brist på dagsfärska bilder lägger jag in en gammal favorit, tagen av Camilla Venerot när vi tävlade i Linköping i augusti. Denna bild har hon skickat in till borderterrierkalendern men enligt ryktet har den inte kommit med. Mycket synd, för jag tycker det vore positivt att visa borderterrier som gör något annat än är söta, eller ägnar sig åt jaktprov, men det går tydligen inte hem hos kalendermakarna. Enligt samma rykte är tydligen Karlsson kalenderpojke i december, med någon bild jag skickat in, men vilken vet jag inte än.
Att få till allt som man vill ha det är inte alltid enkelt, men nu är jag en bit på väg. Dock skulle jag vilja ha bort texten längst upp, ovanför headern. Någon som vet hur man gör? Tips mottages tacksamt. (Uppdatering: har fått bort texterna, men skulle helst vilja ha ”sidorna” i högermarginalen iställt för längst upp.) Och så får det nog bli en ny header så småningom, men inte idag.
Främsta skälet till temabytet är att jag vill få plats med bredare/större bilder. Så nu ska vi testa hur breda de egentligen kan vara?
***
…och 590 pixlar var tydligen svaret, om man ska behålla proportionerna?
Testar lite nytt i bloggen… Vi får se hur, och var, det slutar?
När bandaget togs av igår morse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hade inte insett hur mycket päls som rakats bort, men det var … mycket. 😦
Eftersom det är oerhört tråkigt att bli fotograferad passade
han på att lägga av en jättegäsp inne i tratten. 🙂
Likheten med en lejonsvans är inte så svår att hitta. Eller med en pudel, fast då ska det ju vara lite rundare ute vid svanstippen förstås. Man brukar ju kalla själva svanstippen, de yttersta hårstråna, för penseln. Mer penselliknande än så här har det aldrig varit. Först ett smalt skaft, och sen…
Nu undrar jag spänt hur lång tid det kommer ta innan pälsen växer ut? Och hur pälskvalitén kommer vara på det nya? Klippmaskin är ju BIG no no på en bt, så risken är väl att det blir totalt fiasko. Min lille Lennart, som har en riktigt bra päls kommer kanske ha en mjuk valppäls på svansen. Eller något annat? Nåja, den som lever får se.
Såret ser i alla fall fint ut, och nu slipper han bandaget. Igår morse vätskade det sig lite, men nu har det torkat upp. Vi får bara hålla koll så att nurse Iza håller sig i schack. Funderingarna för övrigt rör sig väl mest om huruvida han behöver ett svansfodral i fleece för att inte frysa?
Själv är jag tröttare än på länge, och är på väg att somna här och nu, kl 18, sittandes framför datorn. Gårdagen ägnades åt branschjippo med påföljande middag. Jag hann bokstavligen hem och vända emellan. 45 minuter exakt tillbringade jag i bostaden. Kom i säng vid midnatt och hade förvarnat chefen om sovmorgon, men … vaknade samma tid som vanligt. Surprise? Eller inte…
I morgon kväll bär det av till Göteborg för att kolla Björn Skifs show. Ska bli kul, även om den här veckan varit osedvanligt rörig och jag just nu inte känner för att göra någonting, annat än att gå och lägga mig då förstås.
Det verkar som att WordPress, förhoppningsvis tillfälligt, bestämt sig för att det är onödigt med prickar över å, ä och ö i rubrikerna? Hoppas någon lagar felet…
Då var operationen över, och för en dryg timme sedan hämtade jag ett litet ynk, med blått svansbandage, på Blå Stjärnan. Fortfarande tagen av narkosen, lite skakig och bredbent. Liknelsen med ett fyllo känns inte alltför långsökt.
Ateromet är borttaget och allt hade gått bra enligt personalen.
Nu är han nedbäddad på en fleecefilt i soffan, med bästa kudden inom räckhåll.
Metacam (smärtstillande, antiinflammatoriskt) är uthämtat på apoteket och ska portioneras ut i sju dagar, och nästa fredag ska stygnen bort. Tanken är väl att även bandaget på svansen ska bort, men det beror på hur stort Izas intresse för sårvård är? Schäferslickar i alla ära, men det kanske inte är det mest desinficerande? I det sammanhanget tror jag mer på Klorhexidin faktiskt. Om nu bandaget måste vara kvar blir det en utmaning att få det att sitta på plats. Svansen liksom? När han piggnar till och svansen börjar vifta med sin vanliga frekvens så… Tassbandage har jag lagt, men svansbandage blir definitivt något nytt.
Nåväl, nu är det bara att hålla tummarna för att allt går som det ska. Och precis just nu hörde jag ett skall från soffan, och det tar jag som ett tecken på att det går åt rätt håll. 🙂
(Bandaget på frambenen är ”spår” efter kanylen
vid narkosen, och det kan snart tas bort.)
vallterrier.com 