Normalt sett är det ju Lennart Å. Karlsson som står för de märkliga, och av kameran förevigade, sovstilarna. Men gamla tanter kan också. 😀 (Och precis som vanligt tar jag inget ansvar för bäddningen, den är helt och hållet självförvållad.)

Ett alternativ är ju att ”knô” sig ner i lillebrors säng, som faktiskt är precis lagom för honom. 🙂

I det totala mentala och fysiska mörker som råder finns det trots allt en ljuspunkt, eller två.

Fullmånen är ju onekligen en ljuspunkt!

Men nu, lagom till månförmörkelsen, har det mulnat på. Och … börjat snöa. Igen. Små, lätta flingor…

En annan ljuspunkt är ju att det idag är vintersolstånd. Även om det tar någon månad innan det börjar märkas på allvar så känns det lite, lite lättare bara av vetskapen.

Igår kväll var det gymmande på längden och tvären för den kvinnliga halvan av familjen. Jag var först ut, och efter att jag i fredags beklagat mig för ”fröken” över att det kändes lite ”mesigt” med de övningar jag fått så hade hon ökat på programmet en hel del. Fyra nya övningar blev det, varav två utövades i maskiner med klar råttfällekänsla. 🙂 De tidigare övningarna hade ökats på både med antal repetitioner och vikter så igår kändes det faktiskt värt besväret att åka dit. Och idag känns det i kroppen att man gjort något, och det var ju det som var meningen. 🙂

Sen var det bara hem och byta träningsryggsäck (jag och Iza har likadana så det gäller att välja rätt) och ta med sig schäfertanten till simmet. Dock kändes det lite stressigt så jag funderar just nu på hur jag ska stuva om? Simma Iza på torsdagarna kanske? Ännu ett i-landsproblem…