Denna jävla väntan…

Klockan är nu snart 18 och vi har fortfarande inte fått någon rapport från sjukhuset om dagens operation. Vi har ringt två gånger på eftermiddagen och då visste dom inte något. Detta fullständiga vacuum är vidrigt!

Tack för alla stöttande kommentarer. De värmer mitt i allt elände.

Ingen ljusning…

…utan snarare ytterligare några nyanser mörkare. Pappa ligger på operationsbordet idag igen. Jag och A skottar snö för att ha något att göra…

Kvällen igår var oerhört tung, men det känns ändå bra att vara här även om jag inte kan göra ett skit och pappa inte ens vet att jag är här. Alltihop känns fortfarande mycket surrealistiskt, liksom min packning som blev mycket märkligt sammansatt.

Det enda vi kan göra, förutom att skotta snö, är att hålla tummarna, och tyvärr börjar jag tvivla på att det hjälper…

Tur att vi åtminstone har Gino som kan muntra upp oss, och han gör sannerligen sitt bästa.