Obegripligt – men livet går vidare?

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.