Livet är ett vasalopp

Iza lever i tron att livet är ett vasalopp, och är man inte i Evertsberg före klockan 14 så drar dom repet framför näsan på en, och man får inte fortsätta.

Lunchpromenaden idag gick ned till byn för att hämta bilen på verkstan, en sträcka på några kilometer, bitvis bestående av ganska brant backe med is och modd. När telefonen ringde fann jag det för gott att stanna. Iza drar ju inte bara nytta av sina 25 kilo, sin vilja och sitt goda humör. I nedförsbackarna får hon dessutom hjälp av gravitationskraften… Så – att hålla 1,5 hund med vänsterhanden och prata i telefon med den högra? Nej, att stå still kändes som ett bra val. Telefonsamtalet varade några minuter, och när vi skulle börja gå igen – det var DÅ det blev vasalopp. Vi hade ju förlorat en massa tid som vi var tvungna att ta igen och därför satte hon högsta fart. Nedför. På is. I koppel. Och något rep var det ingen som drog framför näsan på oss, men det vete tusan om det var hennes förtjänst?

Well, vi överlevde.

Istappar, andra varvet

Oavsett vad man tycker om snön och vintern, och det gör man ju inte (tycker om den alltså) så går det inte att förneka att den är rätt läcker på bild. I synnerhet om man kombinerar den med strålande solsken och klarblå himmel. Dock skulle ingen vara gladare än jag om den försvann… Det ÄR inget fel på barmark. Alls. Faktiskt.

För övrigt får vi nog vidta diverse livräddningsaktioner i trädgården om någon av våra buskar ska överleva. Syrenen har redan ett par avbrutna grenar av snötyngden, och det är bara ett exempel.