Förvånansvärt duktig Lennart!

Idag har han överraskat mig igen, den lilla pälstofflingen. Den första överraskningen var av det negativa slaget. Dvs vittringsapporteringsträningen kräver något steg tillbaka. Det var mycket apporterande av post-itlappar idag. Och gärna fel post-itlappar. Gör om, gör rätt. Jag har uppenbarligen gått för fort fram. Igen…

Sen bar det iväg till jobbet, men inte för att jobba utan för att spåra! Asfalterade ytor täckta av is och ett litet lager snömodd. -2° och en kraftig, iskall vind. Spåret låg kanske i 10 minuter. Tyckte det räckte med tanke på vinden och att det var första gången vi skulle försöka oss på ett ”hårt” spår. Men … det blir inte den sista! Första 30-40 metrarna var han hyfsat förvirrad, men sen skötte han sig riktigt, riktigt fint. Lite yvig ibland, dvs ca 1 meter från spårkärnan. Vinklarna var väl inte klockrena alla gånger, men jag är jättenöjd. Tändstickorna som tjänstgjorde som apporter tog han också. Jag fick hjälpa till lite genom att hålla igen i linan när jag såg att han markerade. Han har ju en tendens att fortsätta om han inte hittar apporten direkt efter markering. Men när han inte fick gå vidare rotade han fram tändstickorna och apporterade dom in till mig. På det stora hela är jag supernöjd. Framför allt som han inte har spårat sedan den 6:e december (att döma av blogganteckningarna). En stor fördel med tändstickorna var också att de inte fyllde midjeväskan i första taget. 😉

Sen bar det av till Kind BK. Så mycket träning hann vi inte med, men rutan från klass III-avstånd var klockren i första försöket! När vi tränade det momentet senast vågar jag inte ens spekulera i. Han sprang i full fart rakt ut till rutan, sen var det upp till mig att få stopp på honom i tid. Det vore ju onekligen bra om han själv letade upp mitten på rutan, men där är vi inte än.

Lite annat småpill hann vi också med, men med tanke på den elaka blåsten blev det ganska kortvarigt.

Om man bortser från dippen med vittringsapporteringen, som ännu inte ska vara någon apportering utan bara en markering, så har han varit kanonduktig idag min lilla terrier. Har jag sagt att jag gillar honom – väldigt mycket? Och väldigt ofta?

En fluga gör ingen sommar!

Att det gamla ordstävet stämmer kan jag intyga. Hade det varit så att en fluga gör sommar så hade vi haft en dygnsmedeltemperatur på ca +74° nu.

Varenda dag dyker det upp flugor i vårt hus. Höggradigt förvirrade, med klara problem att navigera rätt i tillvaron. De liksom bara ramlar ner från ingenstans, företrädesvis i köket, och börjar utföra en hysterisk breakdance, liggande på rygg och vilt snurrande och sprattlande. Så håller de på ända tills jag skickar dem vidare till de sälla jaktmarkerna. Vissa har dock fått leva ett tag och haft alla möjligheter i världen att ”göra sommar” om de bara varit tillräckligt engagerade. Men – nä!

(Flugan på bilden vill vara anonym och har inget samband med texten.)

Dagens planer blev just något modifierade, men i huvudsak stämmer de fortfarande.

1. Luktdiskrimineringsövningar i ”lokalen”.

2. Spår med tändsticksapporter på plogad parkering.

3. Utfärd till Kinds BK för lite träning (rutan var t ex länge sedan, och kanske ett uppletande på något plogat område) och förevisning av klubbkläderna.

Sen misstänker jag att den dagen känns rätt fullbordad.

Den vänstra snusdosan är laddad med åtta spårapporter
och den högra med fem uppletandeföremål. Jag menar… man måste
ju förvara grejorna på något smart sätt när de är i den storleken:)