Obegripligt – men livet går vidare?

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.

8 reaktioner på ”Obegripligt – men livet går vidare?

  1. Åh, vad ledsen jag blev när jag läste om din pappa… Är verkligen ledsen.
    Tänker på dig/er.
    Ja, tänk vad hundarna kan göra, nära man har det jobbigt. Dom är underbara.
    Styrkekram från Camilla o Isac

  2. Ja, det är så sant som det är skrivet, en liten hund kan göra oerhört mycket och ger mycket glädje mitt i sorgen. A har en kär liten vän i lille Gino, ett par glittrande ögon och den bästa vän man kan ha, som ständigt är henne närvarande. Din pappa hade också mycket glädje av Gino den korta tid de hade tillsammans och vi förstod att det var stor glädje för honom att ha honom hos sig.
    Vi sänder de varmaste tankarna till er alla – och minnet av en god pappa, make och vän lever vidare.
    Många kramar till er från oss Karin och Tommie.

  3. Med tanke på att skriva är en del av dig kan det fungera som rena terapin för dig. Så känner jag det; när allt är som värst är det skönt att kunna ”tömma” tankarna genom att skriva dem och då blir de yttepytte lite lättare att bära. Och kan något ens bli yttepytte lite bättre i själen i den situation du är så är mycket vunnet! Fortsätt skriv, Lotta!!! Och om jag har förstått saker och ting rätt så tror jag att din pappa hade tyckt likadant.
    Jo, de där fyrfotingarna är mer än människans bästa vän!!! För mig är de livselixir; när jag var som sjukast (och fortfarande när jag mår riktigt kass) känner jag att det är tur att jag har dem, annars hade jag inte klarat mig. Och som du vet har jag av tre läkare ordinerats att hålla på med mina hundar. ”Det finns ingen medicin på recept som är bättre än hund”, som den ena läkaren uttryckte det. Så sant!
    Besöket på begravningsbyrån kommer att vara tungt. Begravningen likaså. Allt rivs upp igen och blir så påtagligt och fruktansvärt naken sanning som inte går att värja sig emot. Det är så ofattbart! När min pappa gick bort tog det lång tid för mig att acceptera. Begravningen minns jag som i dimma. Jag tror att jag förstår ungefär exakt vad du går igenom, förutom att jag hade mina syskon till stöd. Men den där känslan av orättvisa som fanns/finns – Varför just MIN pappa? Varför just nu? Varför på detta viset? Varför, varför, varför? – den har jag fortfarande inte helt förlikat mig med, trots att det gått över 16 år. Och ja, det händer än i dag när något händer att jag tänker ”Det ska berätta för pappa”, för att sekunden senare ryckas tillbaka till verkligheten. Men vet du, jag pratar med min pappa ändå! Jag pratar med honom inom mig, i duschen, när något bekymrar mig eller jag behöver ta någon form av beslut. Jag vill så in i h*vete att han hör mig. Jag vet inte om han gör det, men för mig ger det en trygghet att tänkat att kanske…

    Förlåt, det blev en lång kommentar. Jag borde kanske ha ringt och dragit det i telefon istället, men jag har inte ringt dig av den enkla anledningen att jag själv inte ville prata med någon då när min pappa gått bort. Och på sig själv känner man andra, rätt eller fel. Men du vet att jag finns ett samtal bort och när/om du känner att du vill prata så ring!

    Massor med kramar och omtanke från mig till er.

  4. Hundarna har även hjälpt mig att ta mig igenom väldigt dramatiska förluster. Disco och Isop var mina vapendragare i vått och torrt. Så mycket att de faktiskt inte har lämnat mig… De står i spritskåpet och väntar på att jag ska orka ta dem ner till skåne där de hör hemma. Nu med Roy och Drago känner jag de tagit deras plats men inte riktigt på det sättet. Disco och Isop formade mig till den jag är idag, kusligt men sannt. Pussa på Gino, din pappa är med dig vart du än går, spanar från ett moln för att inte missa alla händelser. Ni kommer träffas igen, på ett eller ett annat sätt. Pussa på Träsktroll och Schäfertant när du kommit hem igen. Många, många och långa kramar

  5. Usch, ryser och tårarna rinner, lider så med dig i din sorg.

    Hör av dig när som helst så kan vi träna ihop, eller bara ta en fika.

    Tänker på dig! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s