Husvagn urstädad och iordningställd för vinterförvaring – check!
Ytterligare en spegelskiva limmad – check!
Hundar promenerade – check!
Liten hund tränad i uppletande – check!
Fötter ompysslade – check!
Lite annat smått och gott har jag också hunnit med. Förkylningen håller fortfarande en låg profil. Vi får väl se vart den tar vägen?
Vill du ha lösenordet till nedanstående inlägg får du maila mig, så får vi se om jag delar med mig.
För ett par veckor sedan pratades det en hel del på nyheterna om den här bostadsaffären.
Lågkonjunktur och finanskris? När 45 kvadratmeter säljs för 4,5 miljoner?! När man hör sådant är man rätt glad att man lämnade den stora staden i tid.
Satt och bläddrade i ett annonsblad från en mäklare här i stan. Även här har ju huspriserna rasat i höjden (hur kan något ”rasa i höjden” förresten?) sedan vi köpte för 18 år sedan. Med tanke på vad vi har i lån på vårt lilla hus så känns det mesta snuskigt dyrt idag. Men hur som helst; kan man tänka sig att bo i den här delen av världen, istället för i centrala Stockholm, så kan man t ex få dessa 240 kvadrat med sjöutsikt för 5,4 miljoner (eller högstbjudande).
Om jag nu bollade runt med en summa i den storleksordningen skulle inte jag ha några problem att välja i alla fall. 🙂
Höst, frost, morgon, sol på uppgång– då går jag igång med kameran. Nu är det ju väldigt sparsamt med frost mot hur det kan vara, men tillräckligt för att t o m ogräsen i trädgården ska fylla en funktion. 🙂
Min förkylningen håller sig förhållandevis lugn än så länge, medan husses dito går på högvarv. Kan det möjligen bero på mina kvinnliga gener och hans manliga? 😉 Nä, den kommentaren kanske jag får äta upp? Nåväl, nu är det husvagnsröjning som gäller, så får vi se sen vad jag orkar hitta på med hundarna.
Idag har jag lärt mig att:
Matshoppingen var egentligen tänkt att göras i morgon, men eftersom husses förkylning nu har nått även mina luftvägar kändes det trots allt som ett smart drag att göra det idag. Han är inne på sin fjärde dag nu, och fortfarande i en nedåtgående spiral, så det är ingen som vet hur jag mår i morgon. Nu har vi i alla fall mat så att vi slipper svälta, och apoteket sprang jag igenom också för att slippa köa på jourapoteket under helgen för nässpray och andra förnödenheter. Än så länge är jag inte alls illa däran, men det kommer troligen.
Huvudsaken är att jag är frisk till nästa helg, för då ska vi på brukslydnadskurs, jag och den lille terriern. Har insett att jag nog är en kursknarkare?! Det är så kul att gå kurs med den lille. Nu behöver jag inte längre skämmas, som jag ofta gjorde med Iza eftersom vi sällan var på samma våglängd (eller planet).
Årets kurser:
Med tanke på årstiden lär vi väl inte hinna så mycket mer i år, mer än möjligtvis någon privatträning.
Hur mycket hundträning det blir i helgen får vi däremot se. Det beror på hur jag mår. Husvagnen ska dock städas ur och köras iväg på vinterförvaring, och speglarna till träningslokalen ska jag försöka få klara. I övrigt får helgen vara ett oskrivet kort, med virusvarning.
Idag kom jag hem till två gravt understimulerade hundar. Eftersom husse fortfarande är krasslig har han varit hemma idag vilket inneburit att inte ens Karlsson fått stimulans i form av promenader med svärmor.
Mörkerorientering med en hund kan väl vara OK, men med två? Det har faktiskt aldrig hänt förr. Men eftersom allt som inte dödar härdar gjorde jag ett försök, och eftersom jag sitter här och skriver så gick det uppenbarligen inte alltför illa. Mitt motstånd mot att promenera i mörkret grundar sig i två saker; älgfobi och snubbelfobi. Och här på landet håller vi oss inte med sådan lyx som gator och gatubelysning så det blir verkligen kolsvart, om man inte är i närheten av något hus.
Jag valde dock att ta en ganska kort runda som består till 66% av grusväg och 34% skogsstig. En skogsstig som jag gått i snitt 250 gånger per år i de snart 17 år jag har haft hund. Med andra ord känner jag till fällorna (stenar och rötter) ganska väl. Och med hjälp av pannlampan så gick det över förväntan. Den förresten, pannlampan alltså, har jag inte använt så många gånger sedan jag köpte den för snart ett år sedan, men den kan varmt rekommenderas. Ljuset den ger är onekligen imponerande med tanke på storleken.Jag hade dessutom sådan tur att det var kampanjpris på den, så jag betalade nog bara hälften.
Lite ”gläns över sjö och strand” var det nog över oss där vi gick. Reflexväst på mig, och reflexselar och -halsband på fyrfotingarna. Det enda som saknades var sjön och stranden. En och annan vattenpöl passerade vi väl förbi, men that was it. Och inte en enda bil kom det så den enda som fick ”njuta” av alla reflexer var jag, i pannlampans sken.
När vi kom hem tränade jag. Med båda hundarna! Iza fick ett skojpass med bl a lite linförighet, framåt, bakåt och åt sidan, vändningar på stället och stegförflyttningar. Lite (racer)kryp och skall blev det också. Det är fantastisk vilket skall hon faktiskt har!? Ihållande och kraftfullt. Hade hon bara suttit still också hade det varit en klockren 10:a på tävling, men eftersom hon studsar som en hare på crack så blev det väl i bästa fall en 5:a när det begav sig.
Karlssons pass blev riktigt lyckat. Sättande under marsch blir nog 90% rätt nu. 10% av gångerna lägger han sig istället, men det är en klar förbättring på de sista veckorna. Inkallning med ställande var också riktigt bra, men det var förstås på ganska kort avstånd. Lustigt nog verkade det som om han skärpte sig när han inte såg mig så bra i mörkret? Det finns lampor på gården, men jag ställde mig skuggan, bara för att testa. Dessutom körde vi fjärrskiften ligg/stå och de börjar se riktigt prydliga ut nu. Ingen eller minimal förflyttning framåt trots att jag ibland var på 5-6 meters håll. Lång väg kvar till färdigt moment, men det finns hopp.
För övrigt verkar inte husses baciller ha bitit på mig. Än. Men min vana trogen blir jag troligen sjuk lagom till helgen. Vad gör man inte för att skona arbetsgivaren…
Bilen är hos verksta’n nu, och går allt som det ska kan jag både styra och bromsa i morgon eftermiddag. Det har jag iofs kunnat hela tiden, även om bilprovningen inte riktigt trodde på det. Sen blir det till att ställa sig i kön för ombesiktning på måndag morgon…
Att detta är en ego-blogg är ju ingen hemlighet. Det står ju till och med i varudeklarationen här till höger.
Igår dök det upp en rolig liten ”utmaning” på Facebook som jag inte kunde motstå. Eller förresten; att den skulle bli rolig var inte alls självklart. Det var helt beroende på vilka som svarade och hur brutalt ärliga de vågade vara. 😉
Utmaningen löd så här: Du som läser detta, skriv ett ord som beskriver mig. Bara ETT ord.
Svaren jag fick var:
Det var väl tur att A-K slängde in ett ”rolig” där, och det andra ordet uppifrån är ju inte heller att leka med, men för övrigt låter det fruktansvärt … präktigt. Men det kanske är det jag är – präktig!?
De flesta av de som svarat känner jag (mer eller mindre) IRL så de är väl inte helt ute och seglar. De jag INTE känner IRL är väl inte heller ute och seglar, hoppas jag. 🙂 Sen skulle man säkert kunna klistra på mig ett antal mindre smickrande etiketter också, är jag rädd.
Ni som inte hänger på FB har möjlighet att fylla på listan här, i kommentarerna. *hukar mig* 🙂
Alla pellisar som ska övervintra är ju flyttade in i vinterförvaringen sedan ett bra tag tillbaks. De växter som INTE ska övervintras (några ”lådor” med bondpelargoner och två lobelior) utsätts för konstant konstgjord andning. De nätter när det hotas med frost på yr.no flyttas de in till husväggen och täcks med dubbla lager fiberduk, och hittills har det funkat. OK, de börjar bli lite matta i pälsen, men jag har ändå svårt att slita mig från sommarkänslan de trots allt ger. Frågan är; när bör jag ge upp?
Filmen är rätt lång, men titta i åtminstone 3-4 minuter, det är det värt!
Och jag som ibland har problem att promenera med 1,5 hund i koppel?! Kanske dags för de där guldfiskarna nu…
Eftersom min kropp (och knopp) inte riktigt har greppat det här med ”normaltid” så tyckte den att det var lagom att kliva ur sängen redan vid andra klockradioattacken i morse (istället för vid den fjärde…). Detta resulterade i att jag var på jobbet redan 07.00 mot normala 07.30. Följden av detta blev att jag kunde glida ut genom dörren redan 16.00 och efter en racerfärd hemåt, med mellanlandning och racershopping på ICA, slängde jag av mig jobbarkläderna i hallen, slängde på mig skogsmullekläderna (och reflexerna) och traskade i rask takt runt djävulsrundan med Iza. De terrängkritiska partierna (rötter, stenar, lera etc.) hann vi klara av medan det fanns en del ljus kvar, och när det började mörkna rejält hade vi fast mark (=grusväg) under fötterna. Vi hann faktiskt ända hem innan det var kolmörkt. För ovanlighetens skull har det varit klart väder på eftermiddagen, annars hade det aldrig gått.
Nu har jag tillbringat en stund med att limma speglar på spånskivor, och en skiva (av fem) är klar. Återstår att se hur lång tid det behöver på sig för att härda, för det är inte särskilt varmt i lokalen. I morgon får jag mer lim levererat av min hovleverantör (=granne).
Husse håller på att åka på en rejäl förkylning. Själv går jag på en mix av Esberitox och tzatziki (med mycket vitlök) så får vi se hur långt det räcker? Men det blir väl som vanligt; att han smittar mig. Det är banne mig inte ofta jag blir sjuk först. Det är alltid han som ”börjar”… Å andra sidan är vi ytterst sällan sjuka samtidigt, utan går lite om lott, vilket underlättar när man är hundägare.
För övrigt är jag sugen på en ny design på bloggen, men hittar inget tema jag gillar. Hur gör man då?
Ikväll har jag jag och Karlsson invigt träningslokalen här hemma. Pukorna och trumpeterna lyste med sin frånvaro, liksom den röda mattan, men en grå matta på ca 3×8 meter har vi i alla fall. Speglarna är inte på plats ännu, men det gick alldeles utmärkt att träna ändå och där ska vi nog kunna tillbringa många roliga timmar under vintern.
Exempel på saker vi kan träna där:
…och säkert en del annat som jag inte kommit på ännu
Exempel på saker vi INTE kan träna där:
Det blir nog bra det här! 🙂
Det är dagar som denna man till fullo köper konceptet med innekatt! Veckans stabila och kompakta grå molnighet kulminerade idag i heldagsregn, kombinerat med en lagom portion blåst. OK, det kunde varit både regnigare och blåsigare, men det var ändå inte särskilt kul.
Men … eftersom man valt bort innekatterna till förmån för hundar så var det bara att sätta på sig ”the hat”, den nya ”texmex”-jackan och lite andra kläder och ge sig iväg på en promenad med Karlsson runt djävulsrundan. En promenad med inslag av träning. De enda levande varelser vi stötte på idag var fem blöta hästar! Italienska hundar tål tydligen inte regn och grannskapets alla utekatter hade för en dag konverterat till innekatter. Det är så skönt att bara gå med en hund ibland, och när man väl tagit sig ut i regnet är det ju faktiskt inte så farligt.
Sen var det bara att byta om till torra kläder för att åka med Iza till simmet. Och bli blöt igen. 🙂
Nåväl, båda djuren verkar ganska nöjda nu.
I övrigt har helgen ägnats åt jobb, ett par timmar igår och förmiddagen idag. Det är inte ofta jag tvingas jobba på helgerna numera, men nu kände jag att det behövdes. Det går dock an när man kan göra det hemma.
Igår fick vi för oss att bjuda in familjen J till middag på kvällen, vilket i sin tur ledde till att ett akut städbehov uppstod. Kvällen blev trevlig och opretantiös, om än något kortare än vanligt eftersom de numera är hundägare och inte kan vara borta så länge. Karlsson försökte hångla ihjäl större delen av familjen, och lyckades ganska bra. 🙂
Iza och T den yngre (som även är på bilden ovan) hade det också mysigt ihop, dock på ett något mer civiliserat sätt, så som dom alltid har haft. T den yngre har ju alltid drömt om en egen hund, och trots att de numera har en egen så tror jag att Iza alltid kommer ha en speciell plats i hans hjärta. Det är något speciellt med de där två. 🙂
För övrigt funderar jag på att starta en Facebook-grupp: Våga Vägra Vintertid!
Ja jag vet att det egentligen heter ”normaltid”, men det skiter jag i. Det blir en snärtiga slogan med ”vintertid”. Jag bara hatar den här omställningen av klockan, vilket jag förmodligen redogjort för i min blogg varje år vid den här årstiden. Och till råga på allt är det måndag i morgon, igen. Wow liksom…
Jag hade ju hört talas om serien True Blood, och att den fått bra kritik. Men att jag skulle titta på en TV-serie om vampyrer? Nej, det fanns inte på kartan.
Men.
En kväll såg jag en trailer där det framgick att serien var ”skapad” av Alan Ball. Samme Alan Ball som ”skapat” Six Feet Under. Det är ju inte så länge sedan jag ”knarkade” den via dvd, och bara älskade den. Beslutade mig, med en viss portion sund skepticism, för att åtminstone titta på första avsnittet av True Blood. Och sen var jag fast…
Upplägget är minsta sagt skumt (se ovan länk), liksom handlingen, men visst är det litet rart t.ex. när den omtänksamma huvudvampyren Bill talar om för sin mänskliga flickvän att det nog är lämpligt att hon börjar äta B12-vitaminer (för blodvärdet), efter att han tagit sin första ”slurk”?
Något annat jag fastnat rejält för är signaturen, och efter lite googlande hittade jag låten och artisten på Spotify. Texten är kanske inte så ”trevlig” men har man överseende med det så tycker jag låten är störtskön. Introt till varje avsnitt är milt uttryckt surrealistiskt, men det lever jag med bara för att höra låten.
För övrigt så är det fredag igen, och till min stora bedrövelse är jag tvungen att jobba ett antal timmar i helgen. men lite hundträning ska väl också hinnas med, i en eller annan form. Några andra spikade planer finns inte, förutom sim med Iza på söndag eftermiddag. Skönt!
Vad ska du göra i helgen?
Har just kommit hem efter en promenad runt djävulsrundan tillsammans med Iza, och idag gjorde den verkligen skäl för sitt namn på vissa delar. Dessutom fick jag se ett strålande DÅLIGT exempel på hunduppfostran.
I djävulshuset finns det nu ännu fler hundar än tidigare, skulle tippa på uppemot 30 inkl. (minst) en kull valpar. Har inte ens försökt räkna på länge. Vi går ju inte där så ofta numera heller. Idag möttes vi en bra bit ifrån huset av två löslöpande hundar av halvstor variant. Den ena kom väl på ett avstånd av 3-4 meter innan den insåg att Izas blickar faktiskt kan döda. Båda hundarna sprang hem och kröp in genom något av alla hålen i staketet, och fortsatte gapa från insidan. Då kom husse ut och försökte styra upp situationen. Det gick … sådär. Men en av hundarna hörsammade faktiskt hans ”lockrop”, slutade skälla och sprang fram till honom. Och vad händer? Jo, DEN får stryk?!
Stryk kanske var att ta i, det var väl inte direkt sparkar och slag, men ändå? Den enda i hela högen som faktiskt lydde! Även om den kort dessförinnan betett sig som en komplett idiot så lyssnade den ju faktiskt just då?! Lysande metod, eller…? Undrar om den kommer nästa gång han ropar? *suck*
Igår kväll tränade jag en stund med Karlsson innan jag ansvarade för den gemensamma träningen. Han skötte sig faktiskt bra, och minnesluckan från i förrgår, vad det gällde rutan, var hyfsat lagad.
Och till sist; säga vad man vill om vädret, men det är åtminstone … stabilt.
…GÅ!
Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg mitt projekt som påbörjades för ett tag sedan, kanske någon gång i våras. Projektet gick ut på att få hundarna att ta det liiite lugnt inför promenaderna. Mitt incitament var att undvika skador. Stor (gammal) hund + liten hund som rusar runt som galningar på hala golv kändes helt enkelt inte … bra. Projektet har gått över förväntan, men det finns vissa delar kvar att slipa på.
Av någon diffus anledning tyckte jag i början att det var en bra idé att lägga dem i bädden i hallen. Av någon diffus anledning håller jag fortfarande fast vid detta, och då ser det ut ungefär som ovan… 🙂 Idag slog de dock någon form av rekord i konstiga ställningar, missa inte Karlssons bakben, längst uppe i hörnet.
Sen går jag in i f. d. pannrummet för att byta om, och då ligger de INTE kvar. Iza smyger i halvhukande ställning (tänk gepard – antilop – savann) fram till tröskeln och lägger sig där. Hon tror nog, på fullt allvar, att jag inte märker något! Karlsson flyttar sig också, och läggs om. Uppenbarligen är det oliiidligt spännande att övervaka själva omklädningsprocessen?! När jag sedan greppar ”shoes of the day” brakar det lös. Under den tid det tar för mig att gå de ca nio meter som är mellan f. d. pannrum och köksdörr (där vi ska gå ut) hinner de springa fem gånger fram och tillbaks. Sedan sker ett nytt läggande, och då ligger Iza alltid närmast dörren och Karlsson … någon annanstans. Sedan förblir de hyfsat liggande under skopåtagning, halsbands- och koppelpåtagning och – HEUREKA – de sitter kvar innanför tröskeln medan jag går ut. Det var ju bergfast rutin när jag bara hade Iza men sen gav jag upp, men frågan är om inte jag är envisast av oss tre trots allt? Detta har också lett till mindre upphetsade hundar och en betydligt mer sansad start på promenaden. Men som sagt, nu ska vi försöka hyfsa till biten från pannrummet till ytterdörren också. Jag återkommer om ett år – eller nå’t. 😉
***
Fram på eftermiddagen idag började solen glimma till genom det kompakta molntäcket. Jag, som nästan bestämt mig för att inte träna hund ikväll, ändrade mig snabbt och lätt. Det här är ju dessutom sista veckan i år man hinner träna i någorlunda dagsljus efter en normal arbetsdag. Iväg bar det alltså mot Elfsborgs BK, tillsammans med K. (Husse vallade Iza på en skogspromenad.)
PÅ PLUSKONTOT
…och en del annat.
PÅ MINUSKONTOT
***
Idag har jag (via jobbet) insett hur de hundar som tränas med ”gamla” metoder måste känna sig. Dvs där beröm inte existerar utan ett uteblivet straff är enda kvittot på att de gjort rätt. På sätt och vis funkar det, för f*n vad man anstränger sig för att slippa ”straffet” (det är ju inte direkt slag och koppelryck i mitt fall), men det är mycket frustrerande och fruktansvärt tråkigt. Jag viftar inte direkt på svansen…
vallterrier.com 