För fjärde året, dvs varje år som det varit möjligt eftersom han inte fyller fyra förrän på fredag, är Karlsson kalenderpojke i Borderterriersällskapets kalender. Den här gången får han representera hela tre månader; april, maj och december. Kul!

Tyvärr missade jag deadline för Svensk Bruksschäfers kalender dit jag tänkt skicka in en bild på Iza, men jag ska försöka vara ute i bättre tid nästa år.

För övrigt har jag idag åter fascinerats över mitt skumma jobb! På dagen fick jag åka iväg och hämta en påse schäferpäls som ska ”modella” på morgondagens fotning av hundborste. Iza är ju så urfälld så jag vågar inte ta mer för då börjar hon väl frysa stackar’n. Dock passar hon bra att modella som färdigborstad hund. 😉

På väg hem från jobbet skulle jag handla en del, bl a rekvisita till fotning av en annan artikel. Där finner jag mig helt plötsligt vandra runt på Coop och fundera på vilka godissorter som blir bra på bild!? Samma resonemang har tidigare ägt rum vad det gäller glass, färska grönsaker, frysta grönsaker, frukt, bröd mm mm. Ja godis har säkert också varit på tapeten tidigare. Skumt jobb som sagt, men ganska varierat. 😉

Jag har även införskaffat rekvisitan till årets julkortsfotografering. Nu saknas det bara lite frost (eller snö) för att jag ska kunna testa om min idé går att förverkliga. Spänningen är oliiidlig… Och går det åt skogen vet jag inte riktigt vad vi gör. Reservplan saknas nämligen…

Fredag 091127

43 besök

100 sidvisningar

4 kommentarer (förutom mina egna)

Om nu det jag skriver är så ointressant och oengagerande att så få orkar skriva något och ge lite respons på det dom läser så undrar jag ju varför folk kommer hit gång efter gång?

Dessutom undrar jag onekligen ibland varför jag bloggar?

Men, ni få som trots allt kommenterar med jämna mellanrum; det är tur att ni finns annars skulle jag nog definitivt lägga ner…

Förvisso såg vi den i Falun förra helgen, men jag misstänkte starkt att det var ett lokalt fenomen, men icke!

Igår eftermiddag slutade det regna, och sen dess har det inte kommit en droppe, tror jag. Jag var iofs inte vaken hela natten och höll koll, men inget tydde på att det regnat när jag klev upp idag. Till råga på allt slutade det blåsa, och så, i morse … kom solen fram!

S O L E N!

Helt plötsligt började det spritta i både foto- och hundträningsnerven. Det är inte klokt vad lycklig man kan bli av lite sol i slutet av november.

Jag började med att fota lite i trädgården, och i brist på frost fick det bli regndroppar som hängde sig kvar från gårdagen, eller kanske från hela november?

Jo, det där som lyser är faktiskt solen!

Efter min fotosejour packade jag in Karlsson i bilen för ett träningspass på klubben. Vi körde framåtsändande för (nästan) hela slanten. Helt plötsligt strular utgångarna till gruppen? Tempot var rätt dåligt, och jag förstår inte riktigt varför, men alltid ska det vara nå’t. Men solen sken så det var svårt att rubba mitt goda humör. Vi avslutade med inkallning med ställande som däremot gick ganska bra.

Lagom tills vi kom hem lämnade solen in och det var lika mulet som vanligt, dock utan regn, än så länge…

Eftermiddagen ägnades åt en shoppingtur med lyckat resultat. Det var nog tur för husses nerver att han bestämt sig för att åka och titta på hockey så att han slapp se alla kassarna när jag kom hem. 😉

Igår, när jag höll på med adventspyntningen, upptäckte jag att favoritljusdekorationen helt plötsligt gett upp. Ljuskransen lyste bara på övre halvan = låg charmfaktor. Trodde inte jag skulle få tag på något liknande, men det fick jag! Lycka!

Dessutom har det inhandlats ny julgransfot. Återstår att se om det blir någon julgran att ställa i den, för än har jag inte bestämt mig.

Kvällen igår ägnades åt det årliga julklappsracet. Igår var det ny ”arrangör”. J, som var i yngre tonåren när vi började, stod för arrangemanget för första gången. Och tillväxten är säkrad; de yngsta deltagarna igår var tre år,  så om tjugo år kanske det är de som bjuder in? 😉 Själva julklappsracet gick väl, om inte med vinst, så åtminstone hyfsat. Och det jag/vi fick med oss hem var sådant vi ville ha, vilket inte alltid är fallet.

Avslutningsvis några bilder på sovande/vilande terrier med schäfer som accessoar.

Så trött blir man efter ett hårt pass med framåtsändande.

Ibland undrar jag om han inte önskar sig en egen New Foundland,
eller något annat med lite … fylligare svans?

Hans uppfinningsrikedom vad det gäller nya sovstilar
upphör aldrig att förvåna. 🙂

För ett drygt år sedan skrev jag det här inlägget.

I början av veckan kom det nya försäkringsbrevet (och fakturan) för Karlssons försäkring. Det var en kryptisk formulering i försäkringsbrevet som jag skulle ringa Agria och fråga om, men jag hann inte. Dom ringde nämligen mig. Ett typiskt sånt där ”nuringervinågrakunderochsmåpratarlitesåärdomnöjdasen”-samtal. Den stackars  extraknäckande tjejen som troligen gjorde första kvällen på jobbet var nog inte riktigt förberedd på att få frågor. 🙂 Hon löste det snyggt i alla fall, och efter rådfrågning hos de (uppenbarligen) mer rutinerade kollegorna och en tillbakaringning så fick jag svar på min fråga. Jag passade också på att fråga vad min lilla klimp kunde tänkas vara värd nu, med ett LP II och gk högre klass i bagaget.

Även i år höll jag på att ramla av stolen, trots att jag faktiskt stod upp och pratade.

29.000 nånting. Tjugoniotusen! För dessa ganska mediokra meriter?

Snacka om att vara värd sin vikt i guld! Nu höjde jag dock inte försäkringsbeloppen på stående fot, och tror inte jag kommer göra det heller. Som det är nu är han liv-  och användbarhetsförsäkrad till ett belopp på 19.300, och inga pengar i världen kan  kompensera om det händer honom något. Det spelar liksom ingen roll om jag kan köpa två eller tre nya hundar… Det är ju Karlsson jag vill ha!

(Ibland känns det som om jag faktiskt inte skulle överleva om det hände honom något. Kanske inte riktigt hälsosamt… Har börjat vänja mig vid tanken på att Iza inte kommer finnas för alltid, och det gör man väl automatiskt när hunden börjar bli till åren. Men inte Karlsson, inte nu! Herregud,  jag får tårar i ögonen bara vid tanken…)

***

Och på tal om vikt; jag har ju levt  i tron att Karlsson väger nio kilo. Riktigt var jag fått det ifrån är oklart, men jag  tror det är vägningen på Årets Border som spökar. De flesta var överens om att vågen där inte visade rätt.

Hur som helst vägde vi honom igår. Två gånger. Först på vågen i simmet som visade 8,1 kilo, och sedan på vågen i väntrummet, som visade 8,2. Så det där med nio kilo kan vi glömma. Det är en åttakilosguldklimp jag har. 🙂

När det var dags för lunchpromenaden idag hade det inte regnat på flera timmar! Dessutom var det ovanligt ljust för att vara så mörkt… om man säger så. Jag iklädde mig någon slags semi-regnmundering bestående av bl a wettex-jacka (=goretex, men gammal) + (tack och lov) det gummerade regnkopplet till Iza, för det skulle göra nytta visade det sig. Sen hann vi gå 75 meter innan det började regna. Någon som har en aning om hur svårt det är att dela mini-Frolic i två delar med blöta, kalla fingrar?

Helt plötsligt studsar det upp en kattj*vel ur ett dike två meter framför oss! Vild kalabalik utbröt. Tack och lov för regnkopplet säger jag. Och tack och lov för att jag fortfarande hade grus under fötterna. 0,5 meter till och det hade varit uteslutande gyttja. Vad som hänt då vågar jag inte tänka på, men det hade förmodligen sett ganska roligt ut för ev. åskådare… En kattspaning till hann vi med innan vi angjorde trappan hemma. Som sagt; jag är inte på något sätt en katthatare. Har ju t o m haft två stycken själv, i många år. Men … när jag är på promenad med Iza är katternas charmfaktor ytterst begränsad.

För övrigt har uppenbarligen vaccinleveranserna misslyckats igen, för morgondagen är inställd. Ja inte helt och hållet, men på vaccinationsfronten. Men nu har man åtminstone ändrat texten på hemsidan till att alla över 18 kan vaccinera sig fr o m nästa vecka (underförstått: om det finns vaccin). Och hur mycket självbedrägeri jag än ägnar mig åt kan jag inte få det till att jag är under 18…

Så här ser det ut på vår lilla altan idag!

Eftersom vi har grannar som samlar på hundar, hästar, katter och… you name it så kan väl jag samla på pelargoner? Men i morgon är det slut, då åker de i soporna. På det stora hela är de inte särskilt fräscha men de är vid liv, och det var ju det mitt experiment gick ut på. Ska väl inte sticka under stol med att jag haft god hjälp av den milda hösten, men ändå?! På söndag är det första advent så om jag riktigt skulle hårddra det borde de stå till dess, men i morgon får det vara nog. Det känns liksom som om de skär sig lite mot adventspyntet som jag, trots allt, ska försöka uppbåda lite entusiasm inför och få på plats under morgondagen.

Lobeliorna packade för övrigt ihop förra helgen, mest pga utebliven vattning tror jag? Man kan också kalla det passiv dödshjälp… Eftersom de hänger under tak på husets mest skyddade sida har de liksom inte kunnat tillgodogöra sig all vätska som kommit från ovan…

Som jag skrev i förra inlägget så skulle Iza simma igår kväll, och direkt efter hade jag tid för vaccination av träsktroll. Jag packade in Iza i bilen och började byta om och packa ihop prylarna. Då kommer Karlsson ner – för halva trappan. Sen satt han bara och såg helt apatisk ut. En riktig deja vù av svackan på lägret i somras. Han tog sig sakta ner men ville inte ha godis, var bara lite intresserad av favoritpip och tja… det var inte alls roligt. Det stod helt klart att han hade rejält ont. Tiden började bli knapp, men vi tempade (38°) och husse fick slänga på sig regnkläderna och åka med för att gå ut och gå med – och hålla uppsikt över – den lilla medan den stora simmade. Jag menar; lägligare än så här lär det aldrig bli – en ”attack” när man har bokad tid hos veterinären en timme senare?

När vi parkerade vid Blå Stjärnan 12 minuter senare var det någon som skrek i högan sky där bak. Skrek av glädje. Så som han alltid gör när man parkerar någonstans och han tror att det ska hända något roligt. Inte ett spår av något ”ont”, lika pigg, alert och krutdurksliknande som vanligt?!

Nåväl; han och husse fick ge sig ut och promenera medan jag slängde storasyster i bassängen, och mot slutet av simturen kom de in och tittade på. Då var han pigg som en iller på crack och gick i taket varje gång jag kastade pipen till Iza.

Så var det då dags för vaccination, och in stegar den enda veterinär jag definitivt inte vill ha att göra med. Det  borde vara förbjudet för veterinärer att gifta sig eller byta efternamn av annan anledning! Stämningen blev … lite kylig. Hur som helst konstaterade hon att det inte är ovanligt att hundar får ”en fis på tvären” och det kan då yttra sig som på Karlsson. I nuläget tyckte hon inte att det behövdes några ytterligare åtgärder. Han fick sitt kennelhostevaccin under ordnade former, och sen … sen frågade hon om jag hade Iza kvar. Då kunde jag inte hålla mig längre. – Jo, hon är kvar, 10 år och pigg som en nötskrika. Och hon har slagit sig massor av gånger och inte dött.. svarade jag.

Den som inte fattar något av ovanstående kan läsa hela (eller åtminstone halva) historien här:

Frustrerande okunskap och prestige!

Idag hade man utlovat möjlighet till vaccinering igen, på den lokala vårdcentralen. Startskottet gick  klockan 15. Jag stack tidigare från jobbet och infann mig 15.30, och då var det slut! Den här veckan har man alltså tilldelats vaccin som räckte i 1,5 timme?! Om, jag säger OM, de får ytterligare tilldelning skulle det vaccineras på lördag också. I en kvart eller nå’t förmodligen…

Undrar just vems felet är? Landstingets, regeringens, läkemedelsbolagens…? Det har varit en massiv kampanj för att man ska vaccinera sig, och så går det inte? Det roliga är att på vårdcentralens hemsida står det att från och med nästa vecka är det bara de över 50 som ska vaccineras. 60-talisterna fick alltså 1,5 timme på sig. Käckt!

Tusan vet om jag inte ska be att få en dos kennelhostevaccin hos veterinären ikväll istället, i samband med Karlssons vaccination?

I brist på vaccin gav jag mig ut på en shoppingturné i miniformat istället, och naturligtvis fortsatte jakten på ljuslyktorna. Och jag misstänker att detta är as close as it gets? Inte optimalt, men OK. Och varför gå över ån efter vatten? Dessa fann jag i blomsteraffären i tätorten i den kommundel jag tillhör. Efter att ha dammsugit centrala Borås, Knalleland och Falun…

Naturligtvis köpte jag tre stycken, men kanske borde jag ha köpt ett par i reserv, till nästa gång husse får för sig att städa i närheten av TV:n?

På kvällens schema står, förutom vaccination av terrier, simning av schäfer. En helkväll på Blå Stjärnan alltså!

Hur svårt kan det va’?

Jakten går vidare, och en av mina trevliga läsare, Bibbi, har engagerat sig lite extra och googlat lite åt mig. Själv hade jag inte ens kommit på idén…?!

Nåja, när jag googlar på ”ljuslykta frostad krackelerad” så kommer min blogg upp som första organiska (alltså icke betalda) träff! Hur ska man tolka det?

Och till råga på allt ser väderleksprognosen för resten av den här veckan och nästa vecka måttligt underhållande ut…

November är ju aldrig en särskilt rolig månad. Dock brukar den oftast passera ganska obemärkt och gå något fortare än vad jag förväntat mig. Så inte i år!

Vädret idag har varit fullständigt gräsligt, med kulingvindar och spöregn – på tvären, naturligtvis. Och  det har ju inte varit något ovanligt den här novembermånaden. Jösses vad det har regnat! Rent teoretiskt borde det väl inte finnas så mycket nederbörd kvar däruppe så min, troligen fruktlösa, förhoppning är att det innebär en snöfattig vinter. Lite torrare, och kanske ett par minusgrader, så att man inte riskerar att drunkna i sumpmarkerna som tidigare var stigar, skulle inte göra något.

På lördag är det dags att adventspynta, och jag har noll lust! Normalt sett brukar jag tycka att det är mysigt, men med det här vädret är all lust till dylika sysselsättningar som bortblåst (!). Borde dessutom tvätta fönster innan pyntningen men med det väder som utlovas verkar det bli tufft.

Det är till och med så illa att jag funderar på om vi faktiskt ska hoppa över julgranen i år!!! Nu snackar vi alltså om hon som till och med när hon  var singel, boende i ett rum och kök i Stockholms innerstad, alltid hade julgran! Äkta gran i fullformat! Men nu börjar jag tveka. Troligen så fegar jag ur när julafton närmar sig, men tanken har ändå funnits där…

Till råga på allt ska jag nu sätta mig och slå in julklappar! Vårt årliga julklappsrace äger nämligen rum redan på lördag. Första gångerna var det kvällen före  julafton och nu är vi alltså nere på kvällen före första advent. Nåja, det är bara att gilla läget när man inte själv är arrangör.

Efter julklappsinslagningen tänkte jag pigga upp mig med en städning av kylskåpet. Vad gör man inte för att roa sig en onsdagkväll i november?

Karlsson, Flax och Claus får klara sig utan aktiviteter i kväll.

Idag var det dags för 60-talisterna att börja få vaccin på den lokala vårdcentralen. Klockan 15-19 tisdag-torsdag + lördag förmiddag var utannonserat på hemsidan. En jobbarkompis infann sig vid 16.30 och då var vaccinet slut! Nytt skulle eventuellt komma in på torsdag. Det funkar bra det här…

I brist på vaccin tog jag en runda förbi Didriksons utförsäljning. Målet var att hitta en mittimellanjacka, dvs något tjockare än en vindjacka men tunnare än vinterjacka. Det hittade jag inte, men ytterligare en skaljacka till samlingen. Den var åtminstone billig. 🙂

När jag kom hem tog jag ut den gravt understimulerade terriern i ”lokalen” och invigde vår nya träningskamrat (störningsmoment), also called ”Flax”.

Jag lyckades även;

1. Att med hjälp av ajFånen, producera en video!

2. Att ladda upp den av ajFånen producerade videon till YouTube!

Undrens tid är uppenbarligen inte förbi!

När ”någon” fräser ”ligg” mitt i showen är det inte Flax ”någon” försöker kommendera, utan den något nyfikna terriern. Han tog dock ”Flax” närvaro med oväntat lugn. 🙂

Sången och musiken är alltså inte pålagda i efterhand utan det får man på köpet i Flax-showen. 🙂

PS.
Sa jag att jag gillar min ajFån?
DS.

Helgen har gått i rekordfart. Gårdagen ägnades under några timmar åt ett speedebesök hos mamma. Och tiden där ägnades till största delen åt en kurs i mobiltelefoni och hantering av själva hårdvaran. Det gick … sådär. En mamma på 77 år som aldrig hållit i en mobiltelefon liksom…

I natt väcktes vi vid 02-tiden av att pappa skjutsades iväg med ambulans. Igen! Ja vi har ju inte väckts av ambulanstransporterna tidigare, men de har varit ganska många den här hösten även om vi varit på avstånd. Den här gången var felet ganska snabbt avhjälpt bara han kom under vård och nu är han hemma igen, men snart är det nog bara förlossningsavdelningen och gyn han inte kommit i kontakt med den här hösten. Måtte det vända snart!

Efter den väckningen blev det inte mycket sovet, och när det i morse föll på min lott att avliva en mus som haft den dåliga smaken att inte fastna ordentligt i råttfällan så var det inte så mycket att be för. Husse försvann som en avlöning ner i källaren… Nåja, kvinnor kan! När dom måste…

Nåväl, efter frukost fick det bli en hundpromenad med två människor och tre hundar. Jag tog våra två djur och husse fick ta hand om Gino. Det var väl tur att det var måndag morgon och att klockan passerat 08.00 för Gino ville gärna berätta för heeela kvarteret att han faktiskt skulle ut och gå med sina polare. Polarna var dock inte nämnvärt imponerade. Det är fascinerande att se hur de hanterar honom. Iza blänger till en gång och säger ”VOFF” med värsta basrösten och Karlsson  han knäpper med klorna (tänk Lödder, ni som är tillräckligt gamla) och låtsas som om Gino inte finns. Alls. 🙂

Efter en snabbvisit på lasarettet för att säga hej då till pappa gav vi oss iväg söderut. Tiden i bilen, både på upp- och nedvägen, har till mycket stor del ägnats åt ajFånen. Vilken makalös manick det är! Jag är frälst. Trodde ju inte att det skulle bli så mycket bloggläsande i den, men det funkar över förväntan så nu var jag ”i kapp” när jag kom hem, och slipper tillbringa en massa tid med det. Dock  har  jag  slöat  lite med kommenterandet, för  det är inte jättesnabbt att skriva på den, även om det går fortare och fortare nu när jag börjar vänja mig vid  pekfingervalsen. Och bara  att ha tillgång till nätet (nästan) var och hur som helst är superskönt. Kameran är ”sådär”, som jag förvarnades om (vilket framgår av bilderna i förra inlägget) men det uppvägs utan tvekan av den övriga funktionaliteten.

Hemfärden har till största delen gått i regn, utom i Örebro  där någon tände lampan i himlen under någon minut. Dessutom sa de till på radion om en lastbil som vält på den vägen vi tänkt åka, så vi valde en annan väg. Idag har jag alltså sett delar av Västergötland som jag inte visste fanns. Hem kom vi dock till sist även om tanten i gps:en var mäkta irriterad en stund. 🙂

Skönt att vara hemma igen, och ikväll blir det inte sent. Husvagnssovandet under helgen har onekligen lett till ett visst underskott på sömnkontot.

Resan hit igår gick via Itab i Surahammar. Det jag hade siktet inställt på, en väst, var dock slut i rätt storlek så det blev ett extremt billigt besök och en onödig omväg.

Idag har vi, förutom några hundpromenader i solskenet (!), hunnit med en tur i stan (Falun) och lite billig shopping. Inte heller här gick det att uppbringa frostade, krackelerade ljuslyktor… men en god publunch blev det iaf, och ett par mindre inköp.

Bilresan ägnades till stor del åt att lära känna ajFånen och nu börjar vi känna oss rätt bekväma med varandra. 🙂

Här kommer några bilder från dagens promenad tillsammans med Gino.

Iza på favoritstenen.

Gino på sin favoritsten.

Då är vi på väg till Dalarna, och har en bra bit kvar. Dagens projekt är att reorganisera ajFånen som bestämde sig för att alla mobilnummer var vanliga nummer och tvärt om…

Igår var det dags för årets stora branschspektakel. Mässa, föredrag och mingel på dagen och på kvällen ”galamiddag” med uppträdande av Wallmans salonger på turné. Var väl måttligt inspirerad inför middagen, men, men…

Bordsplaceringen var ”lottad”, ett ganska bra system, ingen känner någon och alla är tvungna att prata med alla. Det brukar bli rätt trevligt, men igår blev det oväntat trevligt.

Hur stora är oddsen för att man på en middag med ca 400 gäster ska hamna mellan en man som har två (jagande) borderterrier och en annan man som under flera år jobbat som hundförare inom militären och haft schäfer? Dessutom fanns det en tredje man vid bordet som hade två hundar och jobbade en hel del med en av dom. Samtalsämnena var räddade och kvällen blev jättetrevlig. Att den ena jobbade på ett inkassoföretag, den andra på ett företag på betalningslösningar för internet och den tredje på en konkurrent till posten kom liksom i skymundan, liksom mitt arbete. Tanken är väl att man ska prata arbete och framtida samarbeten, men det sket vi i. 😀

(Ja, middagen var jättegod och underhållningen bra om än något högljudd och störande i hundpratet.)