Har jag nämnt att jag älskar min terrier?

(Utrymme för läsare att sucka trött och mumla: mmmm…)

Jaha, det hade jag tydligen… 🙂

Nåja, eftersom min vadmuskel ska ta det lugnt har det blivit inomhusträning igår och idag, under den stunden husse ”vallat” Iza. Ett av momenten som lämpar sig väl för detta är ju fjärrdirigeringen. För tillfället intensivtränar vi ligg-stå, och det gör vi på trimbordet för att undvika förflytting framåt. Jag vill att han ska få in själva rörelsemönstret i ryggmärgen. Idag var han superladdad, och efter varje ”stå” och klick-godis slängde han sig platt ner igen (med ivrigt viftande svans) för att snabbt kunna göra om det. Inga tjuvstarter dock, utan han väntade snällt på kommando/handtecken. Åter igen verkar det som om enbart handtecken funkar bättre. Dessutom blir det bättre om jag står lite längre ifrån. Med bättre menar jag lugnare och stabilare. Men eftersom man får använda både handtecken och muntligt kommando måste han lära sig att tåla det. En vacker dag (!) får han solen rakt i ögonen på tävling och då underlättar det säkert om jag ger lite ljud ifrån mig också.

Något jag bävar för är dock stå-sitt-stå som jag tror blir en svårare nöt att knäcka, utan att han flyttar sig framåt. Men, men … nå’t ska vi ju göra i vår träningslokal i vinter. 🙂 En annan nöt är vittringsapporteringen som vi inte ens har påbörjat. Väntar ivrigt på att vår pt ska friskna till så vi kan få lite råd och dåd, för där har jag fastnat i fällan ”om man inte vet hur man ska göra så är det bättre att göra ingenting”. I övrigt känns det som om de flesta lydnadsklass III-momenten är inom räckhåll, så till våren – kanske…?

Idag låg den här
i brevlådan, tillsammans
med Madrugada och Flogging Molly. När jag beställde de två i förra veckan fick man chans att köpa något ”extra”, och då valde jag den här.

Normalt sett är jag INTE ett fan av Absolute Music-skivor och äger faktiskt inte en enda. Eller jo, jag har nog någon Absolute Rock Classics, men det räknas inte. 😉

Hur som helst är detta en ren och skär nostalgitripp på 63 låtar, och det kanske kan komma väl till pass om, jag säger OM, jag ska ha kalas nästa år. 😉 Just nu lyssnar jag och minns…

(Bild och låtlista från cdon.com).

Då är jag hemkommen från naprapaten och det var en … udda upplevelse, men inte obehgaglig. Jo, lite kanske… Han var överens med mig om diagnosen; muskelbristning. Efter att ha klämt och känt lite på mina blekfeta vader dunkade (ja, verkligen dunkade!) han in ett antal akupunkturnålar i varje vad, och det gjorde inte det minsta ont?! Därefter monterade han sugproppar som var elanslutna, och sen började showen. Triggerpunktsakupunktur är tydligen det officiella namnet. Jag fick mängder med förklaringar om nerver, hjärna och smärtimpulser av vilka jag kommer ihåg ungefär 0,5 stycken. Hur som helst påstod han att behandlingen motvarade en promenad på ca en mil, rent muskelmässigt men tyvärr inte kaloriförbrukningsmässigt. 😉 En eller två likadana behandlingar ska det bli, så på måndag ska jag dit igen. Det var inte gratis, inte ens nästan gratis, men bara det hjälper så får det kosta för nu är jag desperat, och än så länge känns det lovande. 🙂

Därefter åkte jag direkt till bilverkstaden och lämnade in bilen för service. Det blir en dyr dag det här…

Eftersom jag misstänker att Iza inte nöjer sig med att mattes vadmuskler redan har promenerat en mil idag så får det bli en lunchpromenad modell kort idag också. Och jag har fått stränga order om att inte hoppa över diken eller ens försöka springa, så lugnt och fint får det bli. K är utarrenderad idag också. Visst känns det tomt, men det är bäst för honom.

Kvällens motion har bestått av – just det; 1000 meter pelargonstafett. Nu är alla som jag vill ha kvar, och det var ganska många, installerade i vinterförvaringsutrymmet. Varje vända var i snitt 80 meter (tur och retur) och det blir nästan 1000 meter om man räknar ihop det. Med min, för tillfället, något zombie-artade gångstil så tog det … en stund.

Det sved i hjärtat att ansa bort alla blommor och knoppar. Jag vet inte om det har någon betydelse för överlevnadsfrekvensen (troligen inte) men det blir mindre skräpigt, och där dom är nu är det ju ändå ingen som kan njuta av blommorna. En del står kvar ute, men det mesta är ”skräp” som ska slängas, och då kan dom ju lika gärna få frysa ihjäl först. Tre stycken fina exemplar är kvar på min rökaltan och dem kan jag flytta in mot huset på nätterna och täcka med fiberduk, så dom klarar sig förhoppningsvis ett par veckor till.

När allt var klart så blev det en liten pelargonbukett. Mårbacka i snittmodell, så kan jag njuta en liten stund till!

Ytterligare ett tecken på att vintern är här, är att jag nu installerat kupévärmaren i bilen. Den kan behövas i morgon bitti har jag en känsla av, så slipper jag skrapa rutor och frysa rumpan av mig när jag åker till naprapaten. 🙂

Ett litet inomhuspass med Karlsson har jag hunnit med också, medan husse tog Iza på en lite mer omfattande promenad än vad jag klarade av idag. Fjärrväxlingar ligg-stå samt stegförflyttningar kändes lagom krävande för benet.

Eller, egentligen inte så oväntat, någon måste ju ta hand om fallfrukten från vår äppelbuske.

Taget genom fönstret från arbetsrummet, alldeles nyss.

Sen öppnade jag fönstret och då lipade hon åt mig!
Sen drog hon järnet – tillbaka till skogen… 🙂

Jag, och min vad, överlevde (den kilometerlånga) lunchpromenaden med Iza, och grannkatterna var förståndiga nog att hålla sig undan. Jag hoppas att inte någon såg mig, för jag såg sannolikt störtlöjlig ut där jag gick med korta ”försiktiga” steg, i lågt tempo. Iza var dock förstående och accepterade den något nedsatta marschfarten. Eftersom uppförsbackar, där jag måste sträcka ut muskeln, är värst upptäckte jag också uppförsbackar som jag aldrig tidigare, på 18 år, betraktat som sådana!

I morgon bitti blir det besök hos en sprillans ny naprapat. Han är alltså inte sprillans ny i branschen, men han är sprillans ny för mig. Har dock trovärdiga referenser så det blir förhoppningsvis bra. Han mumlade något om akupunktur… men det ska jag nog kunna leva med, det har ju gått förr.

Beträffande bildgåtan i förra inlägget så är alla på rätt spår, men den som är mest snubblande nära är – Mysla! Frost (is) på mitt biltak är det. Höstens första frost uppe på vårt berg. Jag skickar ära och berömmelse å det snaraste. 🙂

Pelargonerna, som står under tak, överlevde natten men ikväll blir det operation pelargonbärning, åtminstone av de som jag tänkt övervintra.

Vad är detta? Vinnaren vinner … ära och berömmelse, typ. 😉

Min (o)kära vadmuskel är långt ifrån bra. Om jag tänker mig för, varje steg jag tar, så haltar jag inte, men minsta felkliv så … AJ! Trots detta fick jag ge mig iväg till klubben igår. Det var tävlingsträning på programmet, och jag hade lovat att hjälpa till med kommenderingen. Och när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna köra Karlsson också. Utan språngmarscher skulle det väl gå bra, och det gjorde det. Ända tills jag skulle kampa lite med honom och lyckades sträcka till benet – igen! Rent tävlingsuppläggsmässigt testade jag en ny variant. Han fick sitta (nåja, han stod nog upp hela tiden) uppbunden och titta när jag kommenderade första ekipaget. Har ju funderat på om just detta, att vara lite separerad från mig, precis innan tävling kanske kunde tagga honom lite extra. Och det gjorde det. Han blev jättetaggad och gick förhållandevis bra i fria följet, men … då kom det pip och gnäll istället. Så då vet vi att det inte var någon bra metod.

Vi fick köra tre moment och förutom ff (enligt elitklass med vändingar på stället och stegförflyttningar) så körde vi framåtsändande och kryp. Framåtsändandet gick lite för fort, och lite snett på första sträckan. Andra var betydligt bättre. Tror att det, trots allt, stod en sjua i protokollet. Krypet körde vi med riktigt påträngande tävlingsledare (enligt mitt önskemål) och det blev ganska bra. Tror att jag hade ett dk som domaren missade, och tävlingsledaren försökte kommendera elitkryp (med vinklar) varvid jag la in protest, men om man bortser från det var det OK.

Idag har jag, trots att jag jobbar hemma, arrenderat ut Karlsson till svärmor. Då får han åtminstone några vettiga promenader under dagen. Iza tar ju inaktiviteten med lite större fattning, och är nöjd bara hon får vara hemma med mig. Om jag känner mig lite wild & crazy fram emot lunchtid kanske jag ber en bön för att katter och andra vilddjur håller sig ur vägen och går en minipromenad med henne. Ett kopppelryck av Iza-modell känns nämligen inte som någon lämplig prövning för vadmuskeln, men å andra sidan ser det ut att bli en dag med ljuvligt höstväder…

Idag ska jag för övrigt försöka leta reda på någon annan duktig naprapat eftersom jag inte får tag på den ordinarie.

Men vi tar det från början.

Igår eftermiddag la jag ett spår till den lille terriern. Efter två veckors vila från äventyrligare skogspromenader (har hållit mig på ganska slät mark) och en veckas intagande av anti-inflammatoriska preparat kändes vaden helt OK. Förvisso kändes det fortfarande som om vadmusklerna var några centimeter för korta, men jag hade inte ont. Spåret gick i relativt snäll terräng. Det mest dramatiska var mot slutet där jag fick ta ett stort kliv över en smal men djup bäckfåra, men det gick bra.

När jag kom hem skickade jag ut husse och Iza att gå förledningsspår. Två stycken vinkelräta förledningar efter ca 200 meter. Dessa  blev ungefär 30 minuter färskare än mitt originalspår.

Upptaget tog han fint, åt rätt håll, och sen spårade han på med bra fart och han höll sig fint i spårkärnan. Den första pinnen hade jag bundit fast så att han fick kampa ett tag, och det uppskattades. 🙂

Vid  första förledningen var han väldigt intresserad och ville först gå åt ena hållet, och sedan åt andra. Jag stod bara still och väntade ut honom och ganska snabbt valde han att fortsätta på mitt spår. Den andra förledningen markerade han inte alls, så vitt jag kunde se, och voilà,  20 meter efter den låg det – en pip! Jag hoppas och tror att han lärde sig något på det?

Sen fortsatte han spåra fint, även ute på grusvägen som jag gått lite fram och tillbaks på. Han hade ett par förvirringsattacker men på det stora hela flöt det på bra. Så kom vi då fram till bäckfåran, ca 100 meter från slutet, och där var det kört. Inte med spåret, men med vadmuskeln. FAN, FAN, FAN, FAN! Det kändes verkligen som om något gick sönder, på riktigt! Jag försökte bita ihop och vi lyckades ta oss fram till slutet, en sträcka på ca 100 meter, men roligt var det inte. Det krävdes mycket viljestyrka för att försöka berömma och belöna som vanligt, och jag tror att jag misslyckades för hundstackar’n såg lite spak ut.

En mycket smärtsam och haltande promenad, med tårarna i ögonen, vidtog för att vi  skulle ta oss hem, och sen gjorde jag inte många knop. Den där skadeskjutna kråkan jag skrev om här om dagen, som brukar visa sig i fria följet, den är nu en heltidskråka. Misstänker att det är en muskelbristning av typen ”ganska högt upp på skalan”, och jag är inte märkbart bättre idag, efter en natts vila.

Det är faktiskt så illa att jag funderar på att låta kryckorna komma ut ur garderoben. De som stått där (inte i samma garderob, men ändå) i 25 år ungefär. Vad är det för preskriptionstid på kryckstöld, eller snarare ”uteblivet återlämnande”? Det kan väl knappast vara mer än för mord, och det är ju 25 år?

Dagens planerade spårträning med M är naturligtvis inställd. Eftermiddagens sim med Iza får jag ringa återbud till, och gud vet om jag ens klarar att köra bil? Ska försöka få tag på ”min” naprapat idag. Han är även läkare, och brukar ha mottagning på söndagarna, men om jag kan få en tid med så kort varsel är tveksamt. Annars får jag väl ringa vårdcentralen i morgon, eller åka till akuten idag? Gah – jag hatar det! Vill vara frisk, och kunna gå. Jag var (är) verkligen jättesugen på att hänga i med spårträningen nu och hinna med så mycket som möjligt innan vinterhelvetet lägger locket på. Dessutom är det en massa planerade aktiviteter under de närmaste veckorna som hänger riktigt löst…

Jag älskar böcker. Jag älskar inte bara att läsa dem, jag älskar att ÄGA dem. Lite skruvat, jag vet, men så är det.

Varje höst, så länge jag har bott i den här landsänden, har det varit bokmässa i Göteborg (bara några mil härifrån) och inte en enda gång har jag varit där, trots att jag gärna skulle vilja. Jag vågar helt enkelt inte. Det vore inte hälsosamt varken för plånboken, ryggen eller bokhylleutrymmet. Nu i helgen är det dags igen, och jag kommer INTE att vara där.

För övrigt har jag, i en kommentar till förra inlägget, fått lugnande besked angående min tilltagande demens. Det är inte förrän jag inte vet vad jag ska ha skorna till som jag behöver söka vård. Och dit verkar det, tack och lov, vara ett tag kvar. 🙂

…  att man inte vet vilka idioter man umgås med på vägarna.

http://www.bt.se/nyheter/boras/chaufforens-forklaring-till-lastbilsolyckan-jag-onanerade%281538803%29.gm

Detta hände dessutom på vägen till mitt jobb, men eftersom jag jobbade hemma i tisdags så drabbades jag åtminstone inte rent praktiskt, den här gången…

För övrigt börjar jag bli allvarligt oroad över min tilltagande demens. I morse skulle jag leta fram ett par respektabla höstskor, att ha på mig till jobbet. Jag hittade de jag letade efter. Dessutom hittade jag ett par som jag definitivt inte visste att jag hade! Modell: lite tuffare promenadsko. Jag känner igen dem, mycket vagt, men jag har ingen aning om när, var eller hur de kommit i min ägo. Att döma av modellen bör de  inte vara äldre än max två år. Förhoppningsvis har jag väl betalat dem i alla fall. 😉 Visst kan jag glömma bort skor, men när jag väl hittar dem igen brukar jag inte bli förvånad, men det blev jag i morse. Hur som helst såg de i princip oanvända ut. Nu har jag använt dem hela dagen och de visade sig vara väldig sköna. Men; bör jag söka vård på närmaste demensenhet?

Igår fick terriern vilodag, men det har vi tagit igen ikväll, på BK hemma. Intensivträning av inkallning med ställande, med belöning bakom. Han har fortfarande inte greppat systemet riktigt, och ser han inte leksaken så springer han oftast mot mig när jag säger ”varsågod”, men förhoppningsvis börjar det klarna lite. Ställandena  är trots allt ganska hyfsade, men då pratar vi 20-30 meters sträcka, och inte 50 som i högre, eller 75 som i elit… jag bävar.

Har för mig att det var något mer begåvat (hm…) jag tänkt skriva här, men det har fallit ur minnet (demensen igen?) så jag går ner och rensar lite fådda kantareller istället. 🙂

En pipande noshörning & solsken, kan det bli bättre?

…men väldigt många bra påminnelser fick jag när jag igår satte mig och läste om spår i Maria Hagströms ”Nosarbete”. Jag menar; efter åtta veckoläger i Kind och X antal andra spårläger så har man nog hört talas om det mesta, men det är många saker/metoder som också har fallit i glömska. Fick mig en hel del tankeställare. Nu ska jag gå ner och fortsätta läsa. Och i helgen ska vi spåra. Husse är redan inhyrd som ”förledare” om jag inte hittar någon annan som är spårträningssugen? (Se det som en kontaktannons!)  😉

För övrigt förstår jag inte varför det ska vara så trögt att läsa facklitteratur om hundträning. Jag menar… det är ju det jag brinner för, och jag vet inte hur många böcker jag har, men det är få jag läst mer än hälften i. Borde verkligen skärpa mig på den fronten. SKA skärpa mig. 🙂

Varför… VARFÖR går jag som en skadeskjuten kråka i fria följet så fort jag blir kommenderad? Både i måndags och igår (jo jag åkte och tränade igår också eftersom jag ändå var tvungen att handla mat och därmed åka in till stan) har han varit följsam och gått jättefint. Men – då har vi skött oss själva liksom… Vi (jag) behöver mer tävlingsliknande träning. En gång i månaden, sex månader om året, räcker inte. Men det är vad som, i bästa fall, erbjuds på klubben. *suck*

För det första vill jag meddela att det troligen är mitt fel att den sista skymten av sommaren försvann. I söndags kväll bytte jag nämligen ut de über-somriga köksgardinerna mot något mer höstanpassat, och sen var det kört. Jag ber om ursäkt… Undrar om det hjälper att hänga upp de limegröna, glesvävda linnetrasorna igen?

Igår kväll när jag hämtade K hos svärmor gick han i värre spinn än vanligt, ev. beroende på att han väntade sig att (som oftast) bli hämtad av husse? Han körde ett hysteriskt varvlopp runt mitt ena ben, ivrigt ylskällande, varvat med att slänga sig upp i min famn och pussas hysteriskt. Det kändes onekligen som vi varit ifrån varandra i 12 månader, istället för 12 timmar… Han fortsatte att spinna loss på appellplan men om man bortser från diverse ljudyttringar (startskall) så gick han i princip som en dröm. Balansakt på slak lina var det ja… Laddad, men inte överladdad. Hitta dit den som kan?

Efter träningen var det dags för Iza att inleda simsäsongen. Som vanligt vägde jag henne innan start, och hon har gått ner 1 kg under sommaren?! Varför drabbar sån’t aldrig mig? Eftersom jag inte kan se någon större skillnad på hennes hull är det troligen muskelmassa som försvunnit, så nu blir det hårdkörning ett tag för att bygga upp det igen. När hon kommit över första chocken, över att bli islängd i bassängen, tyckte hon att det var riktigt roligt. Hon fick köra samma tid som vanligt, men dock i något lugnare tempo och med betydligt mindre jetstream än vanligt. Något som var som vanligt var dock hennes speedade beteende efter simningen… Hon hoppade och studsade mellan väggarna (nåja) och det fanns liksom ingen ände på energin. Gjorde ett tappert försök att massera, men det funkar inte när hon är på det humöret.

Morgonen idag blev lite roligare när jag hittade ett stort reportage om min idol, Bosse the Butcher (och hans inte längre fullt så anonyma matte) i Borås Tidning. Nu har de äntligen lyckats få ut det i nätupplagan också. 🙂

Först  av allt vill jag gratulera Bosse the  Butcher (alias Lindjax Botox) och hans matte (som vill vara anonym – moahahaha…) som idag har blivit Nordiska Mästare i skyddshundsgruppen! Mycket imponerande och ett megagrattis från oss! Det var ni väl värda, och jag ser fram emot att ”klämma” lite på medaljen. 😉

Bild från SM  i slutet av augusti!

Själva har vi inte tagit några som helst guldmedaljer den här helgen heller. Faktum är att vi inte ens har tävlat?! Men igår hade vi en gyllene kursdag på klubben med inhyrda instruktören Frida Sundberg. Hennes meriter, förutom ett antal gedigna utbildningar inom hunderiet, är bl a SM-guld i skydd 2008 och SM-brons i år.

En mycket engagerad (och höggravid) instruktör som var mån om
att alla skulle förstå varför vi gjorde som vi gjorde, och att husse/matte
skulle hänga med i tänket och tro på idéerna.

Frida  kom redan på fredagkvällen och tillbringade natten i vår gästst… f’låt, husvagn. Vi var åtta ekipage på kursen varav endast fem från klubben. Tre hade jag ”raggat upp” för att fylla kursen som var på väg att bli inställd pga för få anmälda. Dessutom hade vi fritt fram för åhörare, mot en kostnad av 100:-, – och det kom två… Fascinerande att intresset för att vidareutbilda sig inte är större? Förvisso kostade det en slant, men den slanten var det helt klart värt.

Förmiddagspasset fokuserade jag och Karlsson på – trumvirvel – inkallning med ställande. Vi resonerade fram och tillbaks och kom fram till att prova den gamla hederliga ”belöning bakom”-metoden. Men, nu fick jag finta Karlsson så att han inte märkte när jag la ut belöningen. Resultaten igår var väl inte påtagliga, men vi har fortsatt hemma idag, och bara han har lärt sig ”mönstret” så kan det nog funka. Vi ska i alla fall ge det en ärlig chans.

Eftermiddagspasset ägnade vi åt fria följet. Den lille terriern var då trött (hade nog inte sovit i bilen som han var tillsagt) så det blev lite förvirrat. Tror dock att jag fick med mig lite nya tips att använda mig av när han är lite piggare. 🙂

Här kommer en liten bildkavalkad från dagen men alla ekipage har inte kommit med på bild pga glömd kamera x 2.

Håkan och Unik

Unik med sin älskade boll i munnen.

Asta ”torrgår” och en förbryllad Challe tittar på.

Asta och Challe har funnit varandra igen. 🙂

Linda och Real.

Tjusigt hopp av Real.

Karlsson och jag kampar med en gul pipande anka.

”Men ge mig ankan då för h-vete!”

Pusskalas…

Kalle kopplar av i gräset med en sockerdricka.
Eller … flaskan var visst  tom. 🙂

Idag var det min första obokade helgdag på en månad, och i ärlighetens namn har det inte blivit så mycket gjort, men det kanske behövdes en slappardag? Ett träningspass med K har det dock blivit där vi försökte tillämpa lärdomarna från igår, med hyfsat resultat. Han börjar greppa upplägget nu. 🙂 Sedan tog vi en promenad, bara han och jag, för att ”hämta” trattisarna på ett av våra ställen. Det visade sig att Bambi hunnit först… Surt! De få som fanns kvar plockades dock. Vi fick i alla fall en härlig promenad där Karlsson var lös nästan hela tiden. Släpper honom inte numera när Iza är med eftersom hon blir fullständigt rabiat och håller på att slita min kropp i stycken. Men när vi är ensamma är det så skönt, och det är inte ofta han är utanför femmetersradien om jag inte uttryckligen ber honom. 🙂

Under tiden var husse och Iza ute på en milslång promenad så bägge hundarna har varit rätt … harmoniska under eftermiddagen.

I övrigt har det inte blivit så mycket vettigt gjort. Har dock äntligen lyckats rulla ut och skära till mattan till träningslokalen. Nu ska jag ”bara” fixa till speglarna också, men det tar vi en annan dag.

Avslutningsvis en liten bildkavalkad på Karlsson, tagen efter dagens lydnadsövningar. Och efter den har jag väl fyllt min bildkvot för ett tag framöver så att jag med gott samvete kan publicera inlägg utan bilder? 😉

Det verkar som om jag har … stannat?

• Jag har aldrig bott i samma bostad så länge som nu. Igår var  det 18 år sedan vi fick tillträde till vårt hus, och den första oktober är det 18 år sedan vi flyttade in.
• Jag har aldrig bott så länge på samma ort. Den 1:a augusti var det 20 år sedan jag flyttade till Borås. Tidigare rekord: 13 år. Nu har vi förvisso inte postadress Borås längre, utan strax utanför, men det är åtminstone samma kommun.
• Jag har aldrig jobbat så länge på samma arbetsplats. Den 1:a augusti var det åtta år sedan jag började på mitt nuvarande jobb. Förvisso jobbade jag 16 år inom polismyndigheten men under de åren hann jag avverka fem olika stationeringar på tre olika orter.

Det finns egentligen ytterligare bevis på hur stationär jag har blivit, men jag besparar er dom. 😉

Sa jag att åren går?