Hösttecken

Hösttecken behöver man ju inte direkt leta efter. De ramlar liksom över en, både bildligen och bokstavligen. Detta är dock något jag inte ser dagligen från altanen, och jag hörde dom i ett par minuter innan jag såg dom. Långt bort, och högt upp, med näbbarna i rakt sydlig riktning. Inte utan att man blir lite avundsjuk…

091009

Oväder, besök och återbesök

Idag på morgonen har jag hedrat både bilprovningen och naprapaten med min närvaro. Bilprovningen ville träffa mig igen, men det ville inte naprapaten.

Bilprovningen påstår att min bil lider av två trasiga bromsslangar och ett trasigt styrstag och båda delarna låter ju som de vore bra att ha i helt skick, så det får väl bli återbesök både hos bilverkstan och senare hos bilprovningen. *suck*

Naprapatens behandling har onekligen imponerat. Sedan det andra besöket, i måndags, har jag varit helt besvärsfri. Dock har jag ju avstått från äventyrligheter så som språngmarscher och dikeshoppande, men ändå?! Valde dock att gå dit även denna tredje gång eftersom den var bokad, och nu påstår han att jag är botad. Den som lever får se… Oundvikligen börjar jag ju undra vad som hänt om jag gått till den ”vanliga” sjukvården; vila, tabletter … och kanske en sjukgymnast så småningom? Det hade definitivt tagit oändligt mycket längre tid. Förvisso hade det också varit billigare…

Igår kväll hade jag planerat ett spår till Karlsson på ”vår” åker, som numera är slagen. Vädergudarna ville dock annorlunda. Stormbyar och störtregn kändes inte som bra förutsättningar när den lilla råttan inte har spårat i öppen terräng sen … gud vet när? Förra våren kanske, innan uppflyttning ur appellen? När ovädret slutade, lika snabbt som det började, var klockan så mycket att vi hade fått gå spåret i kolmörker och det kändes inte så lockande.

Ovädret återkom dock ganska snart, i form av åska och hagel! Och sedan gjorde åskvädret ett återbesök senare på kvällen. Men nu skiner solen och snart är det dags för lunchpromenaden. Dessutom är det fredag, om nu någon skulle ha missat det. 🙂