Spårfunderingar…

Har börjat fundera lite på det här med åkerspåren, och vilka konsekvenser de får, och hittills har jag inte kommit på mer än tre nackdelar:

1. Det är ganska tråkigt, åtminstone för mig

2. Det är problem att snitsla, om man skulle vilja det.

3. De flesta åkrar i den här delen av landet (och i synnerhet där jag bor) är hyfsat små. OK, 500 meter spår kanske man kan få till om man anstränger sig, men mer är svårt.

Fördelarna är fler:

1. Det är lättgått, vilket är bra om man är lite halvhalt

2. Det är svårare för hunden = bättre träning

3. Man kan spåra även när mörkret börjar lägga sig utan större risk att bryta benen av sig

4. Man behöver inte kolla hysteriskt var man sätter fötterna och därmed hinner man ”läsa hund”

5. Och detta är den viktigaste punkten, just i Lennarts fall: det finns ingen bark att äta och inga stubbar att kissa på!

Det sista slog mig nu ikväll faktiskt. I skogen har vi (jag) ju lite problem efter pinnarna. Lennart Å. Karlsson tappar ofta fokus och har lite svårt att komma iväg igen, vilket kostar tid. Istället för att fortsätta spåra tuggar han lite på något träd, à la barkborre, och så kissar han gärna lite på någon uppkäftig stubbe. Sen står han och funderar på om det finns något mer han måste göra just där och då. Men på åkern finns inte så många alternativ när pipen är försvunnen och (mini)köttbullen uppäten. Både igår och idag har han satt iväg med en jäkla fart direkt efter pinnarna. Kan detta vara en metod för att, i förlängningen, få upp fokus och fart även i skogen? Ingen aning faktiskt, men jag fortsätter hålla tummarna för en snöfri vinter och då ska vi nog faktiskt köra en hel del åkerspår så får vi se om det hjälper. Någon skada lär det ju inte göra i alla fall.

Något mindre roligt är att Lennart tycker att det är störtlöjligt med skogspinnar på åkerspår. Hur kan det ligga en skogspinne på åkern liksom? Han har konsekvent missat de skogspinnar jag lagt på våra tre åkerspår de senaste dagarna. Skumt! I  skogen har han inga större problem med dom…

Dagens spår löste han annars fint. Han fick jobba rätt länge vid en återgång innan han fick tag på spåret igen, men det är bara nyttigt. Och när jag la spåret såg jag Bambi i andra änden av åkern. Det var lite svårt att bedöma exakt var Bambi var, men jag gjorde mitt bästa för att korsa hans/hennes spår i alla fall. Och om de inte korsade så gick de extremt nära varandra. Lennart kollade av lite, och sniffade lite i luften där jag sett Bambi försvinna, men (heureka!) valde att fortsätta på mitt spår. Detta var strax innan slutet så han fick snabb utdelning för att han valde rätt. Det är kul hur man kan ändra sig själv förresten; det är inte sååå många år sedan jag fick panik om jag såg ett rådjur i spåret, livrädd för att hunden skulle misslyckas eller att det skulle bli strul. Numera blir jag överlycklig för en sådan störning och försöker utnyttja den på bästa sätt. 🙂

I morgon är det vilodag från spårningen, men på fredag och lördag ska vi köra igen, och på söndag är det KM!

Slutligen en ljuvlig film som jag hittade via Pernilla. Se och njut! Inte för att jag är någon expert på IPO-skyddet, men jag tycker att både angrepp, släppanden och bevakningar är jättefina!