That’s me?

Att detta är en ego-blogg är ju ingen hemlighet. Det står ju till och med i varudeklarationen här till höger.

Igår dök det upp en rolig liten ”utmaning” på Facebook som jag inte kunde motstå. Eller förresten; att den skulle bli rolig var inte alls självklart. Det var helt beroende på vilka som svarade och hur brutalt ärliga de vågade vara. 😉

Utmaningen löd så här: Du som läser detta, skriv ett ord som beskriver mig. Bara ETT ord.

Svaren jag fick var:

  • Terrier!
  • Hundmänniskovänligbloggglädjespridare
  • Rejäl
  • Rolig
  • Äkta
  • Kunnig
  • Envis
  • Driven
  • Trofast
  • Noggrann
  • Skoberoende

Det var väl tur att A-K slängde in ett ”rolig” där, och det andra ordet uppifrån är ju inte heller att leka med, men för övrigt låter det fruktansvärt … präktigt. Men det kanske är det jag är – präktig!?

De flesta av de som svarat känner jag (mer eller mindre) IRL så de är väl inte helt ute och seglar. De jag INTE känner IRL är väl inte heller ute och seglar, hoppas jag. 🙂 Sen skulle man säkert kunna klistra på mig ett antal mindre smickrande etiketter också, är jag rädd.

Ni som inte hänger på FB har möjlighet att fylla på listan här, i kommentarerna. *hukar mig* 🙂

Bör jag ge upp?

Alla pellisar som ska övervintra är ju flyttade in i vinterförvaringen sedan ett bra tag tillbaks. De växter som INTE ska övervintras (några ”lådor” med bondpelargoner och två lobelior) utsätts för konstant konstgjord andning. De nätter när det hotas med frost på yr.no flyttas de in till husväggen och täcks med dubbla lager fiberduk, och hittills har det funkat. OK, de börjar bli lite matta i pälsen, men jag har ändå svårt att slita mig från sommarkänslan de trots allt ger. Frågan är; när bör jag ge upp?

091028A

091028B