Överladdade pyjamastroll

Efter en vecka med i stort sett bara promenader (för att låta vadmuskeln läka i lugn och ro) var det igår dags för lite mer seriösa aktiviteter.

Först blev det lydnadsträning med hysteriskt överladdad terrier. Överladdningen visade sig i form av gnäll, gläfs och skall i alla möjliga, och några omöjliga, situationer. Men om man ”blundar” för ljuden så var han jätteduktigt. Och roligt hade vi båda två. Det känns faktiskt som om till och med inkallning med ställande börjar funka?! Åtminstone på lydnadsklass II-avstånd, och med tillägg av handtecken, är väl bäst att tillägga.

Gjorde en test på rutan också. Kommenderade från olika avstånd, ibland med ”rutan” och ibland med ”framåt” (måste ju försöka byta kommando, om vi nu någon gång skulle hamn i elitklass!) och jag kommenderade inte ”stå” utan ville kolla hur långt han sprang. Och – trumvirvel – han stannade självmant i rutan, eller precis på bortre linjen. Han kanske faktiskt har upptäckt det bortre paret med koner också, eller så orkade han inte springa längre. 😉

Fick även kommendering av större delen av tvåan, och tja … godkänt var det nog.

Sen var det på med ”pyjamas” på terriertrollet eftersom termometern började närma sig noll-strecket och han skulle ligga i bilen medan Iza simmade. Och sen var det alltså dags för nästa överladdade hund, och denna gång en schäfer. 🙂 Tror hon slog någon form av personligt hastighetsrekord i bassängen, för jäklar vad hon simmade. Roligt hade hon, och blöt blev hon. Jag har ju lärt mig parera de värsta duscharna efter alla besök i simhallen. Igår körde vi ungefär som före semestern. 20 minuter varav 10 minuters hårdkörning med jet-streamen, och inte var hon märkbart trött efteråt, utan lika speedad som vanligt. Sen var det på med ”pyjamas” på den blöta schäfern inför den kalla hemfärden.

Igår morse var jag på ny behandling av vadmusklerna och det känns mycket, mycket bättre, vilket det iofs gjorde redan efter den första behandlingen. På fredag ska jag dit igen, och sen ska det inte behövas mer. Dock måste jag ta det försiktigt ett tag till så att det verkligen läker. Vet inte hur väl ordet ”försiktigt” stämmer överens med att vara testledare på MH på söndag, på vår minst sagt svårframkomliga bana, men det måste gå – på något sätt.