Klara, färdiga…

091020A

…GÅ!

Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg mitt projekt som påbörjades för ett tag sedan, kanske någon gång i våras. Projektet gick ut på att få hundarna att ta det liiite lugnt inför promenaderna. Mitt incitament var att undvika skador. Stor (gammal) hund + liten hund som rusar runt som galningar på hala golv kändes helt enkelt inte … bra. Projektet har gått över förväntan, men det finns vissa delar kvar att slipa på.

Av någon diffus anledning tyckte jag i början att det var en bra idé att lägga dem i bädden i hallen. Av någon diffus anledning håller jag fortfarande fast vid detta, och då ser det ut ungefär som ovan… 🙂 Idag slog de dock någon form av rekord i konstiga ställningar, missa inte Karlssons bakben, längst uppe i hörnet.

Sen går jag in i f. d. pannrummet för att byta om, och då ligger de INTE kvar. Iza smyger i halvhukande ställning (tänk gepard – antilop – savann) fram till tröskeln och lägger sig där. Hon tror nog, på fullt allvar, att jag inte märker något! Karlsson flyttar sig också, och läggs om. Uppenbarligen är det oliiidligt spännande att övervaka själva omklädningsprocessen?! När jag sedan greppar ”shoes of the day” brakar det lös. Under den tid det tar för mig att gå de ca nio meter som är mellan f. d. pannrum och köksdörr (där vi ska gå ut) hinner de springa fem gånger fram och tillbaks. Sedan sker ett nytt läggande, och då ligger Iza alltid närmast dörren och Karlsson … någon annanstans. Sedan förblir de hyfsat liggande under skopåtagning, halsbands- och koppelpåtagning och – HEUREKA – de sitter kvar innanför tröskeln medan jag går ut. Det var ju bergfast rutin när jag bara hade Iza men sen gav jag upp, men frågan är om inte jag är envisast av oss tre trots allt? Detta har också lett till mindre upphetsade hundar och en betydligt mer sansad start på promenaden. Men som sagt, nu ska vi försöka hyfsa till biten från pannrummet till ytterdörren också. Jag återkommer om ett år – eller nå’t. 😉

***

Fram på eftermiddagen idag började solen glimma till genom det kompakta molntäcket. Jag, som nästan bestämt mig för att inte träna hund ikväll, ändrade mig snabbt och lätt. Det här är ju dessutom sista veckan i år man hinner träna i någorlunda dagsljus efter en normal arbetsdag. Iväg bar det alltså mot Elfsborgs BK, tillsammans med K. (Husse vallade Iza på en skogspromenad.)

PÅ PLUSKONTOT

  • Några riktig fina framåtsändanden
  • Han börjar kunna skilja  på stå – sitt – ligg, och inte bara göra ”något” i panik
  • Sättande under marsch artar sig
  • Några fina kryp…

…och en del annat.

PÅ MINUSKONTOT

  • Rutan funkade inte bra ens från fem meter, och hur det då blev från 25 meter behöver man ingen större fantasi för att räkna ut. Men det var väl en ”sån” dag. I morgon kanske det är klockrent igen?

***

Idag har jag (via jobbet) insett hur de hundar som tränas med ”gamla” metoder måste känna sig. Dvs där beröm inte existerar utan ett uteblivet straff är enda kvittot på att de gjort rätt. På sätt och vis funkar det, för f*n vad man anstränger sig för att slippa ”straffet” (det är ju inte direkt slag och koppelryck i mitt fall), men det är mycket frustrerande och fruktansvärt tråkigt. Jag viftar inte direkt på svansen…